Så kom dagen som de skjutit framför sig så länge, den dag då de skulle anmäla sina brott för polisen. Märtha hade tänkt sig att de skulle gå in på en liten hemtrevlig polisstation där hon i lugn och ro kunde prata med en snäll poliskonstapel. Men polishuset i Gamla stan – som hade haft en så fin röd lykta ovanför dörren – var nedlagt. Då fick det bli Kronoberg, den stora kolossen på Kungsholmen, den med häkte och allt. Hon kastade en blick på det stora röda tegelhuset och rös. Hela byggnaden fick henne att känna sig som en riktig skurk och det irriterade henne ända tills hon kom på att det var det hon var. Med sina kumpaner och shoppingvagnen i släptåg stannade hon till i receptionen, spände ögonen i receptionisten och sa:
”Jag skulle vilja anmäla ett brott.”
”Jaha, har ni blivit bestulen?”
”Nej, det gäller en kidnappning.”
”Kidnappning?” Flickan bakom disken bleknade och tryckte hastigt på snabbtelefonen. Märtha kunde inte höra vad hon sa, men strax uppenbarade sig en stor, kraftig polis. Han verkade inte alls så rar som hon hade föreställt sig och när hon neg såg han mest förvånad ut.
”Den här vägen”, sa han.
”Men mina vänner?” protesterade Märtha.
”Ni ska väl inte anmäla ett brott allihop?”
”Jo, samma brott”, sa Märtha och märkte själv hur fånigt det lät.
”Det räcker med en av er till att börja med”, slog polismannen fast och visade henne vägen till förhörsrummet. Han satte sig vid datorn.
”Nå?”
”Ja, jag skulle alltså anmäla en stöld”, sa hon och rodnade en aning.
”Jaså, inget annat?”
”Egentligen var det en kidnappning.”
”Ursäkta mig, men nu får ni nog förklara er.”
”Ni vet stölden på Nationalmuseum. Det var vi som gjorde det. Jag och mina vänner.”
”Så ni ska alltså ha tillgripit två av konsthistoriens mest kända tavlor?” sa han med en syrlig klang på rösten. ”Och detta utan att ha lämnat några spår?”
”Ja, faktiskt, ingen upptäckte oss.”
”Nej, jag förstår”, sa polismannen och tittade på klockan. ”Men säg mig, ni talade om kidnappning. Vem gäller det?”
”Nja, ingen särskild. Vi kidnappade tavlorna på Nationalmuseum.”
”Jaså, minsann. Hur gjorde ni då?”
”Vi tog ned dem och satte dem på rollatorn.”
”Jaha, ja. Jag förstår, och så rullade ni ut dem. Har ni fler brott att bekänna?”
Märtha tänkte efter. Skulle hon dra det där med värdeskåpen också? Trots allt hade det ju inte gett så mycket och det skulle väl knappast påverka straffet. Men innerst inne var hon stolt över det. Hur många begick brott i vita badrockar på Grand Hotel?
”Egentligen är vi ju inte förstagångsförbrytare”, sa hon. ”Innan vi stal tavlorna plundrade vi värdeskåpen på Grand Hotel.”
”Jaså, det också. Det är till att ligga i. Och hur gjorde ni då?”
”Vi kortslöt strömmen till skåpen och så sövde vi ner allihop med bolmört och cannabis.”
”Ja, naturligtvis, jag förstår”, sa polisen som ännu inte skrivit något på datorn. ”Vad gjorde ni sedan då?”
”Delade på bytet förstås.”
”Ja, det är klart, och det gjorde ni hemma hos er?”
”Nej, vi bor egentligen på servicehuset Diamanten, men vi har rymt. Nu har vi flyttat in på Grand Hotel så det fick bli där.”
”Så det säger ni. Ni har rymt alltså?”
”Ja, de hade dålig mat på hemmet och så låste de in oss. Då tog vi en taxi därifrån.”
”Jaha, ja”, sa konstapeln och strök sig över pannan. ”När de låste in er tog ni en taxi …”
”Ja, till Grand Hotel. Och det var där vi planerade tavelstölden. Tyvärr gick inte allt riktigt som vi tänkt oss”, fortsatte Märtha och kände sig generad över att erkänna hur dråpligt allt hade blivit. ”När vi skulle hämta lösensumman för tavlorna blev det sjögång och alla pengar försvann. På bildäck alltså.”
”Ni säger det, minsann”, sa polisen och försökte vara allvarlig. ”Pengarna försvann på bildäck. Var det nere i receptionen det?”
Märtha lyssnade inte utan var fullt uppe i sitt.
”Men egentligen var det kanske Ödet, ni vet. Det kan man aldrig riktigt råda över. Att vi gick miste om lösensumman må vara hänt, men det som bekymrar mig är tavlorna. De är borta.”
”Vilka tavlor?”
”Dem vi stal förstås. Vi hängde upp dem på väggen när vi åkte för att hämta lösensumman och när vi kom tillbaka var de försvunna.” Märtha såg olycklig ut. Polisen suckade.
”Och vad var det för tavlor då?”
”Monet och Renoir, läser ni inte tidningarna?”
”Jovisst, jag ville bara se att vi menade samma tavlor”, ursäktade sig konstapeln.
”Det som oroar mig mer än något annat”, fortsatte Märtha, ”är att ingen kanske förstår hur värdefulla tavlorna är.”
”Att Renoir och Monet är dyrbara vet väl varje människa.”
”Problemet är att vi målade dit segelbåtar på Monetmålningen.”
”Så det gjorde ni, målade segelbåtar?”
”Javisst, och så satte vi dit en hatt och en större mustasch på Renoirmålningen.”
”Ni gjorde det, jaha. Jaaa, det är så mycket man kan göra”, sa konstapeln och stängde av datorn.
”Men jag är inte klar”, protesterade Märtha. ”Vem ska nu veta att tavlorna är värdefulla? Vi tänkte ju lämna tillbaka dem till museet när vi fått lösensumman. Ni måste hjälpa oss att leta efter dem. De tillhör vårt kulturarv.”
”Så målningarna som ni kidnappade är borta, precis som lösenpengarna? Ni har inte precis haft turen med er, nej”, sa polismannen. ”Vet ni vad. Om ni vill kan jag se till att någon kör tillbaka er och era vänner till servicehuset.”
”Men vi är ju brottslingar”, sa Märtha förnärmad.
”Ja, jag förstår det, men det är inte alltid man hamnar i fängelse för det. Jag ska ringa efter en bil.”
I den stunden förstod Märtha att han inte trodde på henne. Överhuvudtaget inte. Och det enda bevis de hade för sin inblandning i stölden var pengarna i stupröret – men dem ville de ju ha kvar när de kom ut ur fängelset. Hon tvekade en stund, sedan härsknade hon till, öppnade portmonnän och tog fram en sedel.
”Studera den här femhundralappen. Ni har väl numren på sedlarna i lösensumman? Kolla dem. Då förstår ni också att det är vi som är de skyldiga.” Hon slängde fram sedeln på bordet. ”Att sedan pengarna blåste bort på bildäck är inte vårt fel. Det var sjögången. Pengarna fanns i den här shoppingvagnen och det enda vi har kunnat rädda är några få sedlar. Nu är den tom. Se efter själv.”
Hon reste sig, ställde fram shoppingvagnen och öppnade locket så att polismannen kunde se. Harmen sjöd i vågor. Här hade hon sett sig som en skicklig tjuv som hade begått det nära nog perfekta brottet och så blev hon inte ens trodd.
”Om ni inte tar min bekännelse på allvar ska jag anmäla er för tjänstefel”, fortsatte hon med skarp röst. ”Förresten, jag väntar här tills ni har kontrollerat sedelnumret. Till dess vägrar jag och mina vänner att lämna byggnaden.” Hon hötte med näven och först då lyfte konstapeln luren och ringde några samtal. När han hade kontaktat olika avdelningar och dubbelcheckat sedelnumret lade han på luren och såg förvånat på henne.
”Ni har rätt. Men hur i hela friden har ni fått tag på femhundralappen? Den där stölden trodde vi aldrig att vi skulle lösa. Det var ju det perfekta brottet.”
”Menar ni det?” sa Märtha förtjust. ”Det perfekta brottet?” Och så kände hon sig på en gång alldeles förunderligt lycklig.