Båtsman Janson körde in bland skjulen i Värtahamnen, stannade bilen framför grinden och öppnade med fjärrkontrollen. Kajen låg öde och förutom en ensam sjåare som låg och halvsov på en lastpall såg han ingen. Han körde vidare och vid hall 4 b bromsade han in. Allanson klev ur bilen, låste upp och dirigerade med vana rörelser sin kamrat som backade in med släpet. Janson stängde av motorn och hoppade ur.
Trots att de bara hade hyrt skjulet i nio månader började det bli fullt. Utmed ena långsidan stod pallar, en kompressor och bildäck och längs den andra syntes rader av lagerhyllor fullproppade med saker. Där låg bildelar, smuggelsprit, kopparrör och allsköns bråte. Men mest plats tog cyklarna. Egentligen skulle de ha sålts direkt till Estland, men polisen hade fått ett tips och de hade varit tvungna att ligga lågt ett tag.
”Få se om det blev något kap den här gången”, sa Janson med en blick på släpvagnen.
”En låda Koskenkorva är väl inte dumt.”
”Takboxen då?”
De prövade låset. Allanson tog fram en skruvmejsel och pillade en stund tills det knäppte till och låset gick upp.
”Minns du den där gången då takboxen var full med smutstvätt?”
Janson flinade och fällde upp locket. Därinne låg en kattbur, kattmat, några täcken och konserver. Två par skidor med stavar skymtade underst.
”Det blir Hittegodset”, sa Allanson.
”Äh, släng skiten!”
”Här då, shoppingvagnarna?” Allanson klippte upp låset och drog blixtlåset åt sidan. ”Vad i helvete! Papper … Vem sjutton stoppar en hel shoppingvagn full med tidningspapper?”
”Det ligger väl kinesiskt porslin eller något därunder.” Janson började ivrigt riva ut pappret, men golvet fylldes med tidningspapper utan att han hittade någonting. Allanson rynkade ögonbrynen och tittade närmare på vagnen.
”Det kanske ligger knark i handtaget. Det är nog bäst att vi är försiktiga. Har du sett det lilla hålet högst upp. Man kanske har hällt i nåt skumt här. Jag vill inte bli inblandad i nåt.”
”Inte jag heller. Vi dumpar den. Den andra shoppingvagnen då?”
”Det är väl samma skit”, sa Jansson men öppnade ändå locket och tittade ner. Han stönade. ”Tidningspapper i den också.”
”Har den hål i handtaget?”
Jansson kände efter med fingrarna.
”Jodå, hål i den också.”
”Den här då?” Janson sparkade till shoppingvagnen som var kvar.
”Hm, inget hål här, men va fan, känn hur det prasslar. Jag fattar inte, tre vagnar med tidningspapper. Äh, vi dumpar allihop.” Allanson slängde upp shoppingvagnarna på släpkärran och såg sig om i skjulet.
”Du, snart är det dags att försöka kränga de där.” Han nickade inåt skjulet där cyklarna stod uppstaplade längs kortsidan. Tre veckor tidigare hade de gjort en raid på stan med vajersaxen och lastat flera släp.
”Nästa vecka kanske. Helgturen blir bra och jag har bett estländarna om betalning i euro”, sa Janson.
Janson satte sig vid ratten och körde ut. När Allanson skjutit igen dörren och låst skjulet hoppade han in i bilen. Han tog fram en cigarett, tände den och vevade ned vindrutan. Några regndroppar träffade honom i ansiktet.
”Fan, det ska bli regn. Kör nu!” sa han.
”Du förresten, de där shoppingvagnarna tål väta. Vi sparar dem”, tyckte Janson.
”Den där skiten? Nää.”
”En i alla fall?” insisterade Janson som alldeles glömt bort det där med hålet i handtaget.
”Tänker du dra shoppingvagnen efter dig som en gammal tant?” hånade kamraten.
Janson lyssnade inte utan gick ur bilen och ryckte åt sig en av vagnarna från släpet. Så öppnade han dörren till skjulet och ställde in vagnen på en lastpall alldeles vid ingången. När han var klar och hade låst efter sig regnade det ordentligt.
”En sådan där shoppingvagn är toppen. Den är bra att ha om vi ska köra något torrt. Förr eller senare får vi användning för den.”
”Okej då, men börjar du med paraply och hatt med flor också får du se dig om efter en annan polare.”
Männen körde till containern längre ned på kajen och slängde in sopsäckarna och de två andra shoppingvagnarna. Takboxen och några småsaker tog de till Hittegods. Det brukade de göra och så hade de fått rykte om sig att vara pålitliga och rekorderliga karlar.
Solen lyste in i rummet och fick kommissarie Petterson att svettas. Han reste sig och öppnade fönstret, men stängde det lika hastigt när en vindil blåste ned hans papper på golvet. Småsvärande tog han upp dem igen och tog istället av sig kavajen. Sedan satte han sig, torkade av ansiktet med en näsduk och drog åt sig skrivelsen som låg överst. Vilken stor utredning det hade blivit! Nu var sex man inkopplade på fallet, sex välutbildade poliser som försökte få tag på tavlorna och lösensumman. Han suckade. Det var ett märkligt brottmål, de hade fem erkännanden men stöldgodset och pengarna var borta. Något liknande hade han aldrig varit med om. Och fastän den där beskäftiga tanten hade viftat med en av de försvunna sedlarna räckte det inte för en fällande dom. Åldringar hade ju en förmåga att blanda dröm och verklighet och den där sedeln kunde hon ha fått tag på var som helst. Åklagaren hade i alla fall velat häkta dem så att polisen fick tid på sig att skaffa fram bevis. Än så länge hade man inte kommit någon vart, men de hade skickat fingeravtryck och DNA-prov till Linköping för analys. Kanske skulle det ge resultat. Petterson vände sig till sin kollega.
”Du Strömbeck. Vi måste göra husrannsakan på hotellet idag.”
”Jag vet, jag har ringt. Vet du, gamlingarna har tydligen bott i Prinsessan Lilians svit. Som filmstjärnor! Inte klokt!”
”Hm, låter skönt tycker jag. Då är den delen av deras historia sann i alla fall. Men att de hängde upp tavlor för trettio miljoner på rummet, det tror jag inte på”, sa Petterson.
”Tavlor som försvann när de var i Finland”, sköt Strömbeck in. ”De kan ha diktat upp alltihop och hur ska vi skaffa fram bevis för något som är försvunnet?”
”Det är just det. Och så påstår tanten att de åkte med Silja Serenade till Helsingfors”, sa Petterson. ”Men enligt pappren har de gått ombord på Vikinglinjens Mariella och en del av deras tillhörigheter hittades där.”
”De kanske kallar båten Silja Serenade”, försökte Strömbeck, som hade varit med i många komplicerade utredningar och visste att det gällde att försöka lätta upp stämningen när det körde ihop sig.
”Puuh, inte ens båten är rätt”, suckade Petterson.
”Deras rum på servicehemmet kan kanske ge något”, fortsatte den sävlige kollegan Lönnberg som lånats in från Norrmalm. Han hade talat med personalen på AB Diamanten tidigare och kunde kanske se på allt med fräscha ögon. ”Stölderna är noga planerade. Det finns säkert anteckningar i någon låda där. Notater som de har glömt bort.”
”Du har rätt. Ta med dig två man och åk dit”, tyckte Petterson.
Kommissarien nickade, reste sig och hämtade rocken. Visserligen var det sol ute men det blåste kallt.
”Husrannsakan på ett servicehus”, suckade Lönnberg och blev stående i dörren. ”Det här jobbet upphör aldrig att förvåna.”
”Glöm inte att titta i kakburken också”, retades Strömbeck. ”Eller varför inte i madrassen.”
”Vi måste faktiskt ta det här på allvar”, sa Petterson i skarp ton. ”Vi kan inte ignorera fallet bara för att fem personer erkänner samma brott. ”
”Men att fem åldringar skulle ha genomfört en konstkupp som ingen professionell brottsling lyckats med tidigare, nej, nej … Uppriktigt sagt tror jag att de driver med oss”, sa Lönnberg.
”Ja, det ligger nära till hands, för trots att både tavlorna och lösensumman är borta pladdrar gamlingarna på om det perfekta brottet”, suckade Petterson.
Männen kunde inte låta bli att dra på munnen.
”De sa att de skulle få pengarna i två shoppingvagnar som de tänkte byta ut mot två likadana vagnar som de fyllt med tidningspapper. Men sedan, hör här …”, fortsatte Petterson. ”Sedan säger de att alla pengar måste ha blåst överbord. ”
”Tio miljoner blåser inte överbord, inte shoppingvagnar heller”, protesterade Strömbeck. ”Vad visar övervakningskamerorna?”
”Inte mycket. Båtsmännen som jobbar där brukar spola däck med vattenspruta och tydligen har smuts och salt stänkt upp på linsen. Jag förstår inte varför de har de där kamerorna överhuvudtaget. Så fort man behöver dem syns ingenting på bilderna. Jag har gått igenom dem. Det är som att studera gröt. På några av filmsekvenserna ser det ut som mörka skuggor med paraplyer. Som om bilförarna skulle gå omkring med paraply på bildäck. Nä, nä. Och förresten har inte Janson och Allanson heller uppmärksammat något speciellt – varken åldringar eller shoppingvagnar.”
”Jag slår vad om att pengarna ligger i den där kakburken på hemmet”, sa Strömbeck med ett snett flin.
”Nä, nu åker vi till hotellet”, sa Petterson och reste sig. ”Men glöm inte att vi ska leta efter en förändrad Renoirtavla, en som har nymålad hatt och mustasch.”
”Naturligtvis, nymålat var det, ja”, sa Strömbeck och reste sig han också. Männen drog på sig ytterrockarna och tog hissen ned till garaget. Volvon startade vid tredje försöket och efter att ha suttit fast i trafiken i centrum nådde de så småningom Grand Hotel. Diskret visade de sina polislegitimationer och bad att få se var de fem åldringarna hade bott.
”Söker ni de där pensionärerna i Prinsessan Lilians svit?” undrade flickan i receptionen. Hon log förbindligt. ”Varför det?”
”Vi kan inte säga …”
”Åh, de är så rara så. Men tyvärr har de checkat ut. En popstjärna bor där nu.”
”Vi skulle gärna vilja titta igenom sviten.”
”Det går inte. Vi har vår policy.”
Petterson och Strömbeck viftade demonstrativt med legitimationerna. Receptionisten tycktes överväga något, ringde ett telefonsamtal och efter en stund uppenbarade sig Grand Hotels husfru. När Petterson förklarat situationen nickade hon och följde med upp i sviten. Hon knackade på, men när ingen svarade öppnade hon dörren.
”Herregud”, hann hon säga innan poliserna travade förbi. Flaskor och fyllda askfat stod på soffbordet, en T-shirt låg slängd i soffan och uppe på flygeln syntes ett par röda trosor. På matsalsbordet stod fyra urdruckna champagneflaskor och på en av stolarna låg tallrikar med matrester och hopknycklade servetter.
”Ja, så här dags har vi ännu inte hunnit städa”, förklarade husfrun.
Kommissarie Petterson noterade gitarren som stod lutad mot soffan men vad gjorde röda trosor på en flygel? I sovrummet var det inte mycket bättre. Ovanför de obäddade sängarna hängde tavlan snett, kläder låg slängda överallt och på vägen ut höll Strömbeck på att trassla in sig i en behå. Badrummet luktade rakvatten och på golvet låg en hög med smutstvätt. Flera kyssmärken prydde spegelns nedre vänstra hörn och på hyllan bredvid rakapparaten syntes en hårborste full med blonda hårstrån.
”Rod Stewart?” frågade Strömbeck.
”Vi skyddar våra gäster”, svarade husfrun.
De stannade till vid flygeln och kommissarie Petterson mindes vad Märtha hade berättat från förhöret. Renoir och Monet hade hängt där. Nu syntes istället två färggranna målningar som påminde om Matisse och Chagall.
”Hur länge har de där målningarna varit där”, undrade Strömbeck.
”Vi köpte in dem 1952 men sviten har ju inte varit färdig så länge. Få se nu, den invigdes för några år sedan …”
”Och målningarna har hängt där sedan dess?”
”Det förmodar jag.”
”Ni har inte sett till en Monet eller Renoir?”
”Men kära ni, stor konst ska kunna njutas av alla. Det är därför vi har museer. Om ni går till Nationalmuseum här bredvid kan ni få se dem och många andra fina tavlor.”
Strömbeck såg hjälplöst på sin kollega och viskade:
”Vad gör vi här?”
”Söker efter en Renoir och en Monet och tio miljoner kronor. Det är allt”, mumlade Petterson.
De snokade runt ett tag, men gav slutligen upp. I hissen på väg ner fick de sällskap av en äldre städerska. Längst fram på städvagnen hade hon en dammvippa och en soppåse och på hyllan ovanför en burk rengöringsmedel, Ajax fönsterputs och några trasor. Där stod också några tavlor.
”Vad är det där för några?” undrade kommissarie Petterson och pekade.
”Tavlor som ska till Stadsmissionen.”
”Stadsmissionen?”
”Ja, de är dåliga reproduktioner. Vi ska ha äkta konstverk här på Grand Hotel, inget sådant här krafs”, svarade städerskan och puttade till tavlorna med dammvippan.
”Jag förstår”, sa Petterson. ”Var förvarar hotellet sina riktiga tavlor då?”
”I ett förråd. Det står en del skulpturer där också. Och så har vi ställt undan några tavlor i annexet medan de bygger om.”
En stund senare hade Petterson och Strömbeck fått med sig en av hotellets vakter till förrådet. Tillsammans såg de noga igenom alla konstverk och tavlor som fanns där och i annexet, men upptäckte ingen Renoir eller Monet. Inte ens en rekonstruktion med påmålad mustasch. Trötta återvände de till polisstationen.
Inte heller husrannsakan på servicehemmet hade gett något. Kommissarie Lönnberg hade haft en besvärlig dag. En syster Barbro hade följt efter honom hela dagen och gnällt om diskretion, samtidigt som hon jagat upp gamlingarna på hemmet. Mitt i alltihop skulle det vara andakt och inte hade han fått något att äta. Inte ens en ordentlig kopp kaffe med kaka. Gamlingarnas rum hade i fyra fall varit välstädade och lätta att söka igenom, och förutom omoderna kläder, fotriktiga skor, fotoalbum och pillerburkar fanns där inte mycket. Ett av rummen hade dock sett ut som ett upplag av något slag och varit fullt av verktyg, skruvar, motorer och ljusdioder, men inget som kunde kopplas till brottet. Lönnberg hade sökt överallt men inte hittat något av värde för utredningen. Om bara en person hade erkänt sig skyldig till århundradets konstkupp hade ärendet kunna avskrivas, men nu var de faktiskt fem. Kommissarien stönade och i brist på annat tog han med sig deras hårborstar. Deras DNA kunde man väl alltid ta, även om de tog oförskämt mycket betalt för sådana prover borta i Linköping.
När de tre poliserna samlades på kontoret för genomgång var de utmattade och mycket uppgivna. Kommissarie Petterson knäppte händerna på bordet framför sig.
”Som ni alla vet är tavlorna och pengarna borta och fem personer har erkänt brottet. Även om vi inte har hittat något på gamlingarna än kommer åklagaren vilja lämna in en häktningsframställan. För det är tavlor för trettio miljoner vi talar om och vi har inga andra spår.”
Strömbeck satte upp fötterna på bordet och stirrade rätt ut i rummet.
”Kan ni se tidningsrubrikerna framför er: ’Polisen frihetsberövar fem åldringar. Har inga andra spår’.”
Då suckade alla, ursäktade sig och sa att det nog var bäst att de gick hem för dagen. Inte nog med att de hade en besvärlig konstkupp att reda ut, de hade även fått fem besvärliga gamlingar på halsen.