Volvon körde förbi T-banestationen och stannade till vid Sollentunahäktet. Transportföraren Kalle Ström och två kriminalvårdare hjälpte Märtha ur bilen och såg till att hon fick med sig sin magväska, käpp och rollator.
”Märklig manick det där”, sa Kalle och petade på Märthas stingpinne.
”Man vill väl inte bli omkullsprungen heller”, förklarade hon. ”Hellre en rollator med bett än en trasig höft.”
Kalle smålog. Han hade kört många kriminella, men den här damen gillade han särskilt. Hon verkade fascinerad av fängelser och hade nynnat på Förklädd Gud hela vägen från Kronoberg.
Märtha tackade för skjutsen, lutade sig mot rollatorn och såg sig omkring. Hon skakade på huvudet när hon såg de grå skivhusen i Sollentuna centrum.
”Se på de där liggande skyskraporna, pojkar. Fula som stryk. De ansvariga borde i fängelse – inte jag.”
”Men den här byggnaden är väl inte så dum?” invände Kalle och pekade på Sollentunahäktet. Märtha lade huvudet på sned och blickade upp mot husfasaden. Det höga huset stod ut bland de grå byggnaderna runtomkring och skimrade när himlens ljus reflekterades i glaset. Visst, här fanns spännande reflexer att titta på utifrån – så dumt att hon från och med nu skulle vistas därinne.
”Den här vägen”, sa en av kriminalvårdarna och visade henne häktesingången. Det var nu hon skulle lämna ifrån sig sina ägodelar och slussas vidare till inskrivningen. Med ens kom allvaret över henne och hon mindes chocken när konstapeln på Kronoberg hade lutat sig fram, spänt ögonen i dem och sagt:
”Vi placerar inte män och kvinnor på samma anstalt.”
I den stunden hade Märtha trott att hon skulle svimma. Hur hade hon kunnat missa något sådant? Hon skämdes och insåg att om de blev dömda skulle både hon och Stina bli tvungna att avstå från sina gubbar under ett helt år. Hade hon vetat det skulle de kanske ha föredragit att stanna kvar på hemmet – men då hade de å andra sidan inte fått uppleva några äventyr. Som vanligt fick man betala för allt här i livet. Dessvärre skulle hon inte få träffa Stina och Anna-Greta heller.
”Målspersoner får inte vistas tillsammans”, hade konstapeln sagt.
”Målspersoner?” undrade Stina.
”När flera personer är delaktiga i samma brott måste vi skilja dem åt.”
”Så får ni inte göra”, protesterade Märtha. ”Vi är som en enda stor familj och måste få vara tillsammans.”
”Det är just det vi vill förhindra. Tavlorna och pengarna är fortfarande borta och ni får inte prata ihop er.”
De fem såg hjälplöst på konstapeln och kunde inte ens ta åt sig av det indirekta berömmet. Det uppstod en tät tystnad och allas blickar föll på Märtha.
”Du som tjatade om att vi skulle få det bättre i fängelset”, sa Anna-Greta indignerat. ”Det här är inte i närheten av planen.”
”Förlåt mig, jag kunde inte drömma om …” Märtha svalde och kände tårarna komma. Snillet måste ha sett det för han slog armarna om henne.
”Kära du, alla kan vi begå misstag. Gråt inte. Vi är snart ute igen.”
Då tappade Märtha alla hämningar, lutade huvudet mot hans bröst och började störtgråta.
”Tänk om Krattan inte kan komma på besök”, sa Stina och började snyfta hon med. Krattan lade armen om hennes axlar.
”Men du, som sjöman var jag ute på haven långa tider”, sa han. ”Kriminalvården är i alla fall på land och de är frikostiga med permissioner. Du ska se att vi träffas snart.” Han strök bort håret ur hennes ansikte och kysste henne på kinden.
Krattan harklade sig och Snillet torkade sig med handen flera gånger under näsan. Alla såg mycket olyckliga ut, och Märtha fick ont i magen när hon tänkte på allt hon hade ställt till med. Nästan inget hade blivit som hon föreställt sig. Sedan de avgett sina bekännelser på polisstationen hade till exempel Stina och Krattan ångrat sig. Plötsligt skulle de vara kvar på hotellet. Samma sak med Anna-Greta, som återigen hade börjat drömma om Gunnar på Finlandsfärjan. Från ena dagen till den andra ville de inte alls i fängelse – något som de ju alla hade varit överens om.
”Du kunde ha tagit reda på saker och ting lite bättre”, sa Stina som sörjde för att hon måste skiljas från Krattan. Men hon oroade sig också över barnen och vad hennes gamla vänner i Jönköping skulle säga, de i kyrkokören.
”Ni då? Kunde inte ni ha gjort något?” försvarade sig Märtha. ”Jag hade fullt upp med att planera stölderna.”
”Ditt brottsliga käckhetsmonster”, kom det från Krattan och Märtha som just hade slutat gråta började lipa igen.
”Jag är så gräsligt ledsen”, snörvlade hon. ”Nästa gång ska jag inte göra några misstag.”
”Nästa gång?” lystrade konstapeln. ”Är det så illa? Ni har ju inte ens hamnat i fängelse förrän ni planerar nya brott.”
”Nej, nej, jag menar i livet”, gled Märtha undan. ”Från och med nu ska jag tänka efter först och handla sedan.”
”Det blir att önska lycka till”, sa Krattan.
Sedan alla fått gråta en stund försonades de just innan de skulle föras till sina celler. De kramade om varandra länge och bedyrade att de snart skulle ses igen. Märtha försökte avsluta med att säga något uppmuntrande.
”Tiden går fort. Snart skickas vi till öppen anstalt eller får en snygg fotboja. Och så vips är vi fria igen”, sa hon och sänkte rösten så att ingen annan kunde höra. ”Och hör här. Glöm inte att kräva att få besök av prästen. Inte bara Gud talar till honom”, fortsatte hon kryptiskt och blinkade. Sedan tryckte hon snabbt deras händer tre gånger och därmed förstod vännerna att hon hade tänkt ut något.