Det luktade nytt och fräscht på Sollentunahäktet och kändes faktiskt bättre än på det äldre och omoderna Kronoberg. Fast omtumlande var det förstås. Märtha gick med högburet huvud genom lokalerna och försökte se lugn och samlad ut, men egentligen var hon rätt irriterad. Framförallt förstod hon inte varför poliserna på Kronoberg hade varit så vrånga. De fem hade ju gått dit för att erkänna sina brott, men istället för att visa tacksamhet hade de där uniformsklädda typerna varit ironiska, ja, nästan hånfulla. Ingen respekt för gamla människor där inte! Och när Anna-Greta hade gråtit över de försvunna tavlorna och Stina berättat om hur hon hade förskönat dem tycktes konstapeln ha fått nog. Han ringde åklagaren och begärde att de skulle anhållas allihop. Och så blev de utredda lite till och snart var de på sannolika skäl misstänkta för det brott de själva hade erkänt.
”Kom med här!” Märtha kände en knuff i sidan och kriminalvårdaren förde henne till inskrivningen. Hon kom in i ett rum som var ganska sterilt och luktade nysågat trä och plast. Märtha placerades i en fåtölj i ett litet kalt utrymme framför en bred glasvägg och ombads att vänta. Efter en stund såg hon några personer i mörkblå tröjor innanför glaset och vinkade artigt. Det var väl plitarna. Hon kom på sig själv med att mumla ordet plit flera gånger för det hade hon hört att vakterna kallades bland de intagna. Hon hade ju ingen lust att göra bort sig nu när hon hamnat på anstalt utan ville lätt och ledigt smälta in. På Kronoberg hade hon hört talas om mobbing och annat hemskt, så det gällde att vara lite vaken. En lucka öppnades och en av vakterna tittade ut.
”Välkommen”, sa pliten och Märtha tyckte det lät underligt, precis som om de där bakom glaset ville att man skulle komma och hälsa på. Sedan följde ett samtal där mannen undrade hur hon mådde, om hon tog några mediciner, om hon behövde speciell mat och hur hon såg på sin kommande fängelsetid. Hon fick också lämna ifrån sig klocka, portmonnä, ringar, armband och andra privata ting, varefter hon måste byta ut sina egna kläder mot anstaltsplagg. Plitarna ville kunna se vem som var skurk och inte – och det kunde hon ju hålla med om var svårt i hennes fall. Att hon var bov syntes inte direkt utanpå, i alla fall inte när hon använde rollatorn.
När intagningsritualen var över ledsagades hon till sin cell. Den var en av många som låg i rad efter varandra i en lång, bred gråmålad korridor med flimrande lysrör. Märtha stannade till och drog djupt efter andan. Här såg precis ut som på film.
”Varsågod”, sa pliten och öppnade dörren till cell nr 12. När hon kom in kändes det precis som på Finlandsfärjan, bara med den stora skillnaden att här hade hon dessvärre hamnat i andra klass. Utrymmet kunde inte vara mer än tio kvadratmeter, kanske var det inte mer än sex, sju. Rummet hade visserligen dusch och toalett, men det fanns inte plats för mer än en bädd, ett fast skrivbord, en hylla och några klena plastkrokar att hänga kläderna på. Så fort Märtha kom in överfölls hon av en krypande känsla av instängdhet. Tidigare hade hon mest tyckt att hon hade varit på en spännande semester, men nu började hon plötsligt känna sig straffad.
Pliten stängde till dörren och en stegrande olustkänsla kom över henne. Hon såg sig om och upptäckte att ovansidan av hyllorna och klädskåpet lutade. Det fanns inga lösa saker i rummet och inte heller toalettlock eller klädhängare. Det var för att ingen skulle kunna skada sig eller hänga sig i en krok någonstans. Märtha blev osäker. Såg det ut så här i landets modernaste arrestlokal, var väl knappast fängelse så mycket bättre … Hon betraktade de sneda ytorna på hyllan och garderoben. På Finlandsfärjan var möblemanget rakt och fyrkantigt men båten krängde. Här tycktes allt snett och vint men golvet höll sig stilla. Det var så mycket med livet, aldrig att något kunde bli perfekt.
Hon tröstade sig med att hon bara skulle vara här tills domen fallit och sedan skulle hon slussas vidare. Dock inte till Snillet. Hon slog sig ned på britsen och tyckte synd om sig själv. Hon saknade sin gubbe och vågade inte tänka på hur dåligt Stina mådde. Och Anna-Greta hade det säkert inte lätt hon heller, så som hon hade hoppats på sin Gunnar. Märtha andades tungt. Nej, det här var inte bättre än på hemmet, och för första gången sedan de hade lämnat servicehuset funderade hon på att avvika. Det fanns ju permissioner … De skulle bara behöva hämta pengarna i stupröret och resa iväg. Hon såg framför sig hur hon och körgänget flög iväg till Florida eller något annat ställe där det var varmt och skönt. Där skulle de bo på lyxhotell, spela på casino och vräka i sig god mat. Självklart borde det gå att ordna, men då måste hon börja jobba på det genast. Om jag börjar planera nu, tänkte hon, har jag kanske en perfekt plan lagom till min första permission.
Nästa morgon kallade hon till sig pliten. Hon sa att hon hade legat vaken hela natten för att hon hade något mycket viktigt att bekänna. För att få frid i själen måste hon tala med en präst. Annars, sa hon, var det risk att en så gammal kvinna som hon inte skulle överleva häktningstiden. Pliten ringde själasörjaren på en gång.