Snillet hade hamnat högst upp i Sollentunahäktet bland rånare, mördare och ekobrottslingar. Han som var van vid de stillsamma vännerna på servicehuset tyckte att det kändes ovant. Men, intalade han sig, man ska inte döma någon. Varje människa är god på sitt sätt och har något viktigt att berätta. Här gällde det att vara positiv, även om flera av de ruggigaste typerna lätt skulle kunna nita honom. Det var lite olustigt alltihop och bra mycket tryggare på hemmet. Cellen han satt i var dessutom så liten att han knappt fick plats och inte heller hade han fått ta med sig sina verktyg. Han tänkte på Märtha. Så hon hade ställt till det, gumman. Hon hade naturligtvis önskat att de skulle få det bra allihop, men nu såg det faktiskt mörkt ut. Nåja, det blev väl bättre i fängelset där det fanns verkstad. Då skulle han slippa sortera skosnören som de gjorde här. Uttråkad sträckte han ut sig på britsen för att vila när det knackade. En kriminalvårdare kom in.
”En präst väntar på dig i besöksrummet.”
”Präst!?”
Snillet skakade på huvudet och tänkte just fråga vad i helvete karln ville honom, när han erinrade sig vad Märtha hade sagt. Be att få besök av prästen. Inte bara Gud talar till honom.
”Jaså, prästen …”, sa Snillet, reste sig och följde med vårdaren till besöksrummet. Det måste vara Märtha som låg bakom och då hade hon säkert något viktigt att säga. Han log för sig själv och hälsade artigt på själasörjaren. Kriminalvårdaren drog sig tillbaka och Snillet och prästen slog sig ned i besökssoffan. Svartrocken halade upp något ur fickan.
”Jag har en dikt med mig. En kvinna jag besöker ville att ni skulle få den. Hon hoppades att ni skulle finna ljuset.”
”Ljuset?”
”Ja, internen som heter Märtha Anderson verkade väldigt angelägen. Hon diktar varje dag, och det här är visst en av hennes bästa dikter. Hon ville att just ni skulle få den.” Prästen sträckte fram ett vitt ark. Snillet kände igen Märthas handstil, vecklade ut pappret och började läsa.
Han den Högste
sträcker ut sin hand
Ger dig livet
Som vattnet i ett stuprör
Rikedom till frihet.
Tillsammans far vi
Långt bort
Glöm mig aldrig.
Förbryllad tummade han på pappret.
”Jag begriper mig inte riktigt på sådant här”, sa han. ”Ska inte dikter rimma?” Han räckte över dikten. Prästen läste tyst för sig själv och strök över det vita arket några gånger med baksidan av handen.
”Jag tror den där kvinnan tycker om er”, sa han efter en stund. ”Se här, tillsammans far vi och glöm mig aldrig. Det är fint.” Han gav tillbaka pappret.
”Tycker hon om mig, tror ni det? Men kan hon inte bara säga det – istället för att jag ska försöka tolka det här.” Snillet läste igenom dikten igen.
”Människor uttrycker sig så olika. Det här är kanske hennes sätt att formulera sina känslor.”
Snillet vek rodnande ihop pappret och stoppade det i fickan. När Märtha inte fanns nära honom hade han känt sig övergiven, och ingenting hade varit roligt längre. Men nu, vilken dikt! Han vände sig till prästen igen.
”Hon är fin må du tro. Vi trodde att vi skulle ses i fängelset men så blev det inte. Nu hoppas jag att vi kommer ut snart. Krattan, min gode vän, saknar också sin kvinna.”
”Men han får väl besök?”
”Nej, hans Stina kan inte besöka honom. Hon är häktad hon också.”
”Det var värst. Är ni fyra pensionärer som har begått brott?”
”Nej, fem. Anna-Greta som sjunger i samma kör var också med.”
”Fem syndiga själar, jag säger då det …” Prästen tog diskret fram Bibeln. ”Vi kanske ska läsa något tillsammans?”
”Tack, gärna, men först skulle jag vilja återgälda de fina orden från min Märtha. Kan ni inte ge henne en hälsning från mig?”
”Som vad då till exempel?”
”Jag vet inte riktigt.”
”Ett bibelcitat kanske?”
”Det låter fint, om Moses som vandrar i öknen – eller kanske ska jag försöka skriva en dikt själv. Då förstår hon att jag anstränger mig för hennes skull.”
”Det är mycket vackert tänkt.” Prästen drog fram en penna och rev ut en sida ur sin almanacka. ”Här”, sa han och räckte över pappret. Snillet grubblade länge medan prästen satt tyst och stilla och inte ville störa. Långsamt och omständligt plitade han ned sin dikt.
Sträcker ut min hand, Märtha
mot tingens gömslen, min snärta
Välkomnar ljuset med dig
Hoppas du tänker på mig
Tillsammans far vi mot en ny vår.
Långt bort, eller hur, du förstår?
Det där var kryptiskt så det förslog och prästen skulle nog inte fatta någonting. Men Märtha skulle förstå. Att han insåg att hon hade skrivit om pengarna i stupröret. Pengar som skulle ge dem ett bättre liv den dag de kom ut ur fängelset. Men dessutom hade det funnits en gömd agenda i hennes dikt. Rikedom till frihet, Tillsammans far vi. Hon planerade något …
”Som sagt, jag är inte så bra på att dikta”, erkände Snillet och räckte fram det han skrivit. ”men tror ni att hon kommer att uppskatta det här?” Prästen ögnade igenom dikten och log uppmuntrande.
”Det är fina ord. Jag blir rörd.”
När prästen hade gått var Snillet på ett strålande humör. Han och Märtha hade fått ett sätt att kommunicera på, och förr eller senare skulle han få veta vad denna underbara kvinna planerade.