Kvällarna hade ljusnat och de första löven höll på att spricka ut den dag då Märtha skulle transporteras vidare till Hinseberg. När hon kom ut genom dörren såg hon att bilen redan var framkörd. Innan hon gick in och satte sig blickade hon upp mot Sollentunahäktet där himlen som vanligt speglades i glaset. Solstrålarna glittrade vackert, men så skimrande hade det förstås inte varit där inne. Nu väntade, tack och lov, ett riktigt fängelse, även om det var synd att där bara fanns kvinnor. Visserligen skulle hon få det mycket bättre än i häktet, men det kunde bli tufft. Hon hade upptäckt hur instängt det var. På servicehuset hade de visserligen blivit inlåsta, men syster Barbro hade trots allt inte satt galler för fönstren. Men Märtha kunde knappast överklaga domen. Eftersom hon hade drivit projektet passade det liksom inte riktigt att backa ur i sista stund. Fast det var nära att det inte hade blivit något fängelse alls. Domaren hade nämligen önskat fria. Femhundralappen och shoppingvagnen var inte mycket till bevis även om DNA-proverna stämde. Och visserligen hade polisen hittat mobiler, hårborstar och ett och annat guldarmband i garderoben på Grand Hotel, men … nej, de gamla var nog bara lite förvirrade. Fortfarande var det dessutom inte helt utrett vad som egentligen hade hänt på Nationalmuseum. Den skeva käppen förbryllade många och i polisens brottsrekonstruktioner hade man inte fått någon ordning på vilken roll den spelat i själva tavelstölden. Domaren sa att man skulle fria hellre än att fälla och att det inte var lämpligt att kräva ett års fängelse för tidigare ostraffade åldringar. Nämndemännen däremot hade tyckt att de fem hade förtjänat straffet med råge. Tidningarna hade nämligen under flera veckor skrivit om de skrupellösa pensionärerna som försnillat Sveriges kulturarv och tillskansat sig tavlor för trettio miljoner kronor plus en rekordstor lösensumma på tio. I ledare efter ledare hade tidningarna framhävt detta grova ekonomiska brott och jämfört det med finanshajarnas rofferi. Nämndemännen hade förstås tagit intryck av detta, även om de hävdade att de var helt opåverkbara. Märtha hade sagt att de hade tänkt ge tillbaka tavlorna till museet och att de tio miljonerna var till välgörenhet, men ingen trodde henne. När domen föll tyckte dock ingen att det var någon idé att överklaga. Överklaganden tog tid och dessutom hade det varit väl mycket ståhej på sistone. Med lite gott uppförande borde de vara ute om ett halvår och då hade de haft god tid på sig att testa hur det var i ett riktigt fängelse. Märtha var nyfiken på sitt nya boende och tyckte att det skulle bli spännande att dela vardagen med kriminella. Ett fängelse hade hon aldrig prövat tidigare och hon var alltid pigg på något nytt. Dessutom måste det vara bättre än häktet.
Där hade det varit trångt och dystert, och den dagliga motionen inte alls så trevlig som hon hade räknat med. Plitarna hade fört henne till en steril rastgård som var omgärdad av de högsta murar hon sett i hela sitt liv. Inga mysiga, böljande sädesfält som på Österlen där inte, utan betong. Och inte ens om fyra fångar hade ställt sig på varandras axlar och hon överst skulle hon ha nått upp över kanten och kunnat se ut. Medan hon besviken spankulerat omkring på den grå, smutsiga betongen inne på rastgården hade hon hört fåglar, pendeltåg och det vanliga livet utanför – men det enda hon kunnat se var ett grått raster av metall framför en flik av himlen. Resten var instängdhet och murverk. Kontrasten mellan det och Prinsessan Lilians svit var väl stor och det gick så långt att hon rentav kunde längta efter Krattans pipande nattmat och Anna-Gretas tordönsskratt. Om inte prästen då och då hade kommit in med hälsningar från Snillet skulle hon nog inte ha stått ut. Men tack vare dikterna fick hon nytt mod. Hon fick något nytt att syssla med. Den Nya Planen.
”Skynda på då. Ska ni med eller …?” manade chauffören. Mannen på transporttjänsten ville iväg snabbt för att undvika den värsta fredagstrafiken. Men Märtha rörde sig långsamt med handfängsel och det tog dessutom tid att fälla ihop rollatorn. Plitarna hjälpte visserligen till, men de visste inte hur de skulle vika in stingpinnen. Till slut lyckades hon i alla fall instruera dem och slog sig andfådd ned mellan dem i baksätet. Bilen startade, grindarna öppnades och så for de iväg. Bilfärden mot Örebro gick undan och medan bilen for fram genom landskapet funderade Märtha på sina vänner i kören. Även Anna-Greta och Stina skulle placeras på Hinseberg och hon såg fram emot att träffa dem igen. Dessutom kunde hon inviga dem i sina nya planer. I det här läget var det kanske mer pedagogiskt att tala om idéer. Det gällde ju att få dem med sig.
Efter ytterligare några kilometer växlade chauffören ned och Märtha fick syn på en vit byggnad omgärdad av stängsel och taggtråd. Efter att ha passerat grindvakten körde bilen in på gården och stannade. Hon kikade ut, hade hört att Hinseberg var en plats med anor från medeltiden och att adeln hade bott här. Inte dumt att sitta fängslad i en gammal herrgårdsmiljö, tänkte hon, även om en del av de gamla byggnaderna hade rivits. I fonden skymtade glittret från sjön. Inga höga betongmurar här inte, och taggtråd och stängsel gick det trots allt att se igenom. Hon steg ut ur bilen, tackade för skjutsen och hälsade på de nya plitarna. En medelålders, mager tjej med långt, blont hår tog hand om henne.
”Märtha Anderson?” undrade den magra och såg efter i sina papper.
”I egen hög person”, svarade Märtha och räckte fram handen. Hon undrade om det hade gått rykten om hennes ankomst, för sådant hände hade hon hört. Ingen av de åttio intagna här trodde väl att de skulle få en 79-årig brottsling på halsen. Men ålder hit och dit. Nittioåringar kunde vara som pigga sjuttioåringar, och så fanns det sjuttiofemåringar som tycktes närmare hundra. Märtha kände sig dock i fortsatt god form eftersom hon hade tränat i häktet. Rollatorn tänkte hon dock inte använda här, utan vänta med tills hon hade något brottsligt på gång. Och även om hon förstod att internerna mest bestod av ungdomar på 30–40 år gjorde det ingenting. Tvärtom, hon tyckte om yngre – det var ofta mer fart på dem än på hennes jämnåriga.
När pliten i blont hår med hästsvans tittat klart i pappren tog hon med sig Märtha för inskrivning. Nu måste Märtha dessvärre ta av sig kläderna för visitering. Visst var det förnedrande att klä av sig naken inför främmande människor när man inte såg ut som i fornstora dagar, men här fick man inte vara pjoskig. Klart att plitarna ville kolla att man inte hade med sig något förbjudet.
”Kan ni förstå varför man blir så rynkig när man är gammal”, sa Märtha och pekade på fladdret under haka och mage. ”Vad ska det här vara bra för?”
Hon med hästsvans tittade upp men sa inget.
”Man kan ju inte ansiktslyfta hela kroppen, hur skulle det se ut”, fortsatte Märtha och kunde inte låta bli att dra på munnen åt sitt eget skämt.
”Håll upp armarna.”
”Jaha, ja. Jag kan förstås ha gömt något under armhålorna. Men det ryms mycket mer under hängbrösten.”
Hon med hästsvansen rörde inte en min.
”Hängbröst är perfekt för stulna diamanter – även om det skaver lite”, kvittrade Märtha och pekade på de två hängande reminiscenserna av en tid som flytt.
”Du förstår, guld är för tungt och trillar ner.”
”Förlåt?” undrade hästsvansen.
”Hur gör ni med bröstimplantat, förresten …? Har ni en speciell skanner för sånt?”
”Nu kan ni sätta på er kläderna igen”, sa hästsvansen och Märtha såg inte ens en antydan till ett leende. ”Följ mig så ska vi till läkarmottagningen.”
”Jag är inte sjuk.”
”Vi ska göra en kroppsbesiktning.”
Märtha förstod på en gång vad det innebar, drog ett djupt andetag och släppte ut luften i ett ljudligt pjiihu.
”Snälla ni, så trevligt med oväntat besök. För det var verkligen länge sedan – men allvarligt talat. Ni kastar bort er tid. Inte har jag gömt tavlorna där.”
Hästsvansen gav henne en mördande blick och Märtha tystnade tvärt. Värst vad sur den där var då. Men Märtha hade väl valt fel plats och tillfälle för att skämta. Det här var trots allt ett fängelse. I samma ögonblick fick hon en föraning om vad som väntade. Att befinna sig på Hinseberg skulle kanske inte bli fullt så trivsamt som hon föreställt sig.