Häktestiden var slut och en ny placering väntade. Snillet satt i cellen och bläddrade bland dikterna han fått från Märtha. Vågade han spara dem? De skulle kanske beslagtas och analyseras på det nya stället. Samtidigt tvivlade han på att han skulle komma ihåg allt hon hade skrivit. Han måste nog ta med dem. I värsta fall fick han väl ljuga och säga att han själv hade skrivit dem.
Han läste igenom dikterna igen. I de första hade hon uppehållit sig vid pengarna i stupröret, i de senare dikterna hade hon kommit med konstruktiva förslag om vad man borde göra med miljonerna. Förutom bidrag till äldrevården, kultur och fattiga hade hon gått och blivit sentimental. Hon antydde att det var synd om museer som hade dålig ekonomi och föreslog att de kanske borde ge tillbaka en del av pengarna till Nationalmuseum – varför inte som en dold donation via Nationalmusei vänner. Mycket rikedom, till konsten åter, eller vad det nu var hon hade skrivit. Sedan hade hon sagt något helt annat i den påföljande dikten. Vilen i frid i Mammons skänker i livets vatten som sluttar. Det tolkade han som att pengarna skulle ligga kvar i stupröret trots allt, men det var kanske bara ett av hennes vanliga villospår?
Prästen som tjuvläste hade blivit allt mer förbryllad, och Snillet hade genast förklarat att Märtha tydligen inte mådde så bra i fängelset. I de två senaste dikterna hade hon tagit ut svängarna rejält.
I ett gränslöst liv
rikedom åt alla
Jordens sol välkomnar
varde alla lyckliga
Märtha ville alltså att de skulle ge till andra – men dessutom få råd att resa till värmen. Sedan skulle tydligen Stöldfonden aktiveras och hållas vid liv.
Himlakörens hjärtefond
Fyll den och håll levande
Guds godhet
Ser till alla
Märtha verkade ha stora planer men var kanske alltför optimistisk. För även om de stulit värdesaker och två berömda tavlor, kunde de ju inte gå iland med vilken stöt som helst. Det var tufft i den kriminella världen, ja, rentav farligt. Visst hade det varit intressant att pröva brottets bana, men om fängelser liknade häkten var de faktiskt överreklamerade. Skulle de fem ge sig på något brottsligt igen måste allt fungera perfekt, så att de inte åkte fast.
Snillet kom att tänka på några ruskiga typer som han hade träffat på häktet. Juro, en stor och kraftig jugoslav, hade viskat något om ett stort bankrån. Han hade talat kroatiska men Snillet som pratade flera språk hade förstått alltihop. Snillets far hade varit snickare i det forna Tjeckoslovakien och modern kom från Italien. När hans föräldrar flyttat till Sverige och hamnat i Sundbyberg hade de pratat alla möjliga språk, och Snillet hade snappat upp en hel del. Han blev språkintresserad och lyssnade ofta på utländska radiostationer när han jobbade i verkstaden. För så lärde man sig språk utan att anstränga sig, ansåg han. Och hittills hade det fungerat. Till och med kroatiska hade han blivit duktig på.
Jugoslaven måste ha sett när Snillet skissade på sina uppfinningar för på rastgården några dagar senare hade han smugit upp tätt intill honom och viskat.
”Du kunna micket tekniskt, va?”
”Åh, det vet jag inte. Jag byggde lego som liten, det är allt.”
”Nej, nej, du vara uppfinnare. Jag veta. Du vara jävel på lås och larm.”
Jäklar, tänkte Snillet som önskat hålla en låg profil som brottsling.
”Äsch, jag har bara studerat Polhem som grabb och hans lås är ju 300 år gamla.” Snillet slog ifrån sig.
”Bankerna, du vet”, fortsatte jugoslaven. ”Dumma, micket dumma. De tar statens pengar när det går dåligt, va, men de inte dela med sig när det går bra. Jag ska fixa dem, du hjälpa …”
”Jaså, nej, det finns andra sätt”, avbröt Snillet. ”Staten kan begära bonus. Det brukar man bli rik av.” Han försökte låta världsvan, hade ju följt med i tidningarna och förstått att bonusar gjorde en rik. Han var minsann inte helt borta i ekonomi. Jugoslaven skrattade hjärtligt och la handen på hans axel.
”Du veta här i Stockholm, Handelsbankens kontor vid Karlaplan, va? Nära Valhallavägen och man sticka rätt ut till Arlanda. Men där låsen vara micket knepiga …”
Snillet slog beklagande ut med armarna.
”Sådana lås kan jag inte alls.”
Juggemaffian var inget han önskade bli involverad i och i fortsättningen höll han sig undan på rasterna. Men han såg hur Juro sökte kontakt med andra inne på rastgården. Bland annat pumpade han en före detta bankanställd på upplysningar. Mannen var åtalad för ekonomiska brott och hade tömt flera konton under många år ända tills hans fru angav honom.
En vecka senare lämnade jugoslaven häktet och Snillet pustade ut. Juro hade haft ögonen på honom hela tiden, och han hade haft fullt sjå med att spela dummare än han var. Den tyste får information, den dumme pratar själv, som han brukade säga. Men så mycket förstod han – Juro och hans vänner utanför murarna planerade ett stort rån.
”Ibland man åka fast, inte farligt. Bara vila lite i fängelse. Sedan hämta pengarna”, hade jugoslaven förklarat.
Snillet grunnade länge på detta och undrade om man inte kunde dra den där filosofin ett varv till. Rationalisera bort brottet men ändå bli rik. Det måste ju trots allt vara det ultimata. Men än hade han inte funnit ut hur han skulle göra. Han behövde Märtha. Tillsammans skulle de nog komma på något.