Petra hade halvsovit på tunnelbanan när hon fick syn på rubrikerna om det stora tavelrånet på Nationalmuseum. Det var ju inte så många år sedan förra stölden och hon undrade om det var samma liga som hade slagit till igen. Men det stod inte så mycket i tidningen. Polisen var förtegen, och till en början hade de inte ens gått ut med vilka de stulna tavlorna var. Just då hade Petra inte följt med så noga, för hon och pojkvännen hade haft ett stort uppträde samtidigt som hon varit tvungen att vrålplugga inför en stor tenta. Grand Hotel och städningen hade fått vara. Först efter tentan tog hon tag i sitt liv igen och sökte upp pojkvännen. När de talat ut blev de åter ett par och för att fira åkte de på en sistaminutenresa till Egypten. När hon kom hem igen utvilad och med en klädsam solbränna, återupptog hon sitt vanliga extraknäck på hotellet. Det var då hon hade fått reda på att de två stulna tavlorna var målade av Monet och Renoir. Hon satt i biblioteket på Grand Hotel och bläddrade i några gamla kvällstidningar när hon såg dem. Bilderna. Hon flämtade till. Sånär som på hatten och mustaschen på Renoirmålningen och de extra segelbåtarna på Scheldefloden liknade tavlorna de målningar som hon hade plockat ned från Prinsessan Lilians svit. Hon hade utgått från att de var dåliga reproduktioner – men, tänk om de inte hade varit det … Fast nog vore det väl bra märkligt om bovarna hade lämnat kvar målningarna på ett hotellrum ett hundratal meter från Nationalmuseum. Konstverken hade förstås förts ut ur landet för länge sedan. Inte desto mindre gnagde tanken, för nu när hon tänkte närmare på saken hade ju målningarna haft anmärkningsvärt fina ramar. Samtidigt var det väl så man gjorde. En vacker ram kunde få den sämsta reproduktion att nästan se professionell ut.
Petra bet på naglarna och kunde inte koncentrera sig. Målningarna hade försvunnit från städvagnen, men de fanns kanske kvar i annexet? Helst hade hon velat fråga runt efter dem, men hon tvekade. Om de hade varit de riktiga tavlorna kunde hon kanske råka illa ut eftersom hon hade bytt ut dem utan order uppifrån. Tavlor för trettio miljoner … Hon såg sig omkring. Folk sorlade i baren och ute på Verandan satt gästerna och åt. Om hon gick över till Nationalmuseum och bad att få se reproduktioner av Renoir och Monet, kunde hon jämföra dem med minnesbilderna hon hade av tavlorna i sviten. Så log hon åt sin egen enfald. Det var ju bara att gå in på museets hemsida. Hon reste sig och gick till datorrummet på bottenvåningen.
Snabbt surfade hon in på Nationalmuseums hemsida och klickade in sig på samlingarna. Det behövdes inte många sökningar förrän hon fann de två målningarna. Hotellets färgskrivare fanns bredvid henne och hon tryckte på ”Skriv ut.” Sedan stoppade hon ned kopiorna i handväskan, och återgick till datorn för att rensa ”tidigare historik”. Med pappren i handväskan skyndade hon ned i annexet. Hon måste få veta vad det var för målningar som hon hade plockat ned från sviten och var helt enkelt tvungen att leta efter dem en gång till. Någonstans borde de finnas för hon kunde inte tänka sig att de bara hade försvunnit. Om inte någon hade upptäckt dem förstås och sett att de inte var värdelösa reproduktioner utan tavlor för trettio miljoner kronor …