När Allanson klev in på AB Diamanten med shoppingvagnen låg hans mor Dolores inne på sitt rum och sov. Han väntade en stund ute i samlingsrummet men tröttnade och gick in och väckte henne. Moderns tunna, vita hår låg oborstat över kudden och hon verkade förvirrad, men när hon såg vem som kommit in i rummet sken hon upp.
”Åh, pojken min, så gott att se dig!”
”Har den äran på födelsedagen.” Allanson gick fram och gav henne en kram.
”Äsch då. Gratulera en för att man blir äldre, nej minsann. Det skulle vara tvärtom. Varje gång jag fyller år ska du hissa flaggan på halv stång och beklaga sorgen.”
Allanson höll fram tårtkartongen med bakelserna.
”Här har vi lite till kaffet och så tog jag med mig en överraskning. Vad sägs om den här shoppingvagnen?”
”Att lägga tårtan i?”
”Nej, där kan du förvara nystan, filtar, plädar och allt sådant.”
”Det duger den bra till. Ställ den i hörnet där borta så dricker vi kaffe.”
”Jag ska bara tömma den på tidningspappret.”
”Det har vi inte tid med. Jag ber syster Barbro göra det sedan. Kaffekoppar finns här, men om du är snäll och hämtar kaffet.”
Allanson gjorde som modern sa. Det hade han alltid gjort och det var bäst så. Han dukade fram kaffekopparna och för enkelhetens skull gick han ut till automaten i samlingsrummet efter kaffe. Sedan öppnade han tårtkartongen och tog fram bakelserna och vetelängden. Modern slog sig ned i soffan och visade honom plats i fåtöljen.
”Kommer du ihåg när du var liten pojk och hade plockat lingon?”
Allanson nickade. Idag tycktes modern vilja berätta om den gången de varit i skogen och sett spår av varg. Det var en lång och omständlig historia och modern skulle ta lång tid på sig. Han satte fram bakelserna och hällde upp kaffe i kopparna. Att äta sött gjorde modern trött och efter en stund skulle hon somna. Hur mycket han än tyckte om henne, var det prövande att höra samma historia om och om igen. Han lutade sig bakåt i fåtöljen. Efter någon timme eller två skulle hon sova sött och då kunde han dra vidare till Janson.
Byggjobbarna hade gått hem och annexet var tomt. Petra gick fram till anslagstavlan för att se vem som hade använt städvagnen efter henne dagen då hon plockat ned tavlorna. Men nej, städschemat hade bytts ut. Då började hon gå runt i annexet i ett vagt hopp om att finna de två saknade tavlorna. Hon letade överallt men förgäves. Hon började misströsta och anklaga sig själv för att så vårdslöst ha lämnat kvar målningarna på städvagnen. Från och med nu skulle hon närma sig varje tavla med aktning. Man kunde ju aldrig veta vilken konstnär som skapat dem. Hon fortsatte att leta i källaren och i förråden och återvände sedan uttröttad till annexet. Händerna darrade när hon skulle tända en cigarett. Vad hade hon egentligen ställt till med?
Hon slog eld men kom på att det var rökförbud i annexet. Men inte hade hon lust att gå ned i baren. Hon kunde ju göra som i plugget, förstås, ta sig en cigg på toaletten. Hon gick dit och medan hon rökte beundrade hon stuckaturen i taket och de vackra handfaten. Här gick inredningen i blått och silver, och de konstfullt utstyrda kranarna såg ut som om de kom från något slott. Synd att byggjobbarna hade stökat till det så. De hade slängt in målarburkar, penslar, skyddspapper och en hel del annat skräp. Även om inte annexet användes, kunde väl toaletten hållas snygg för det. Hon rökte klart och spolade ned fimpen. Sedan stuvade hon undan några sopsäckar och målarhinkar som stod i vägen. Hon kunde aldrig lämna något ostädat, inte ens när hon var ledig. Bakom målarstegen stod en låda med saker märkt ”Stadsmissionen”. Så hejdade hon sig. Längst ner skymtade två tavlor.