Petra flyttade undan det som låg överst och tog med darrande händer upp målningarna. Det var samma tavlor som hon hade plockat ner från Prinsessan Lilians svit. Hon såg sig omkring efter en avställningsyta. Där, spegelbordet. Spänd lade hon ut målningarna, öppnade handväskan och tog ut färgkopiorna. Jo, sånär som på hatten, den alltför yviga mustaschen och de många segelbåtarna på Monetmålningen var tavlorna och kopiorna identiska. Hon vände på målningarna och tittade på baksidan. Där fanns ett registreringsnummer och hon kunde se att tavlorna var målade på duk. Bägge hade guldfärgad ram. När hon tänkte efter hade hon inte sett några sådana ramar på målningarna i de andra sviterna. Längre kom hon inte förrän hon hörde steg och röster vid ingången till annexet. Det lät som barmästaren och den nya tjejen i receptionen.
Petra drog sig hukande bakåt för att inte synas. Längst ner i korridoren fanns ett tillfälligt lagerutrymme för möblerna i de rum som höll på att målas om. Kanske var de två på väg dit. Hon väntade tills stegen tystnat och lyfte upp Renoirtavlan för att sätta tillbaka den. Då upptäckte hon till sin förvåning färg på ena tummen. Någon måste ha kladdat ner tavlorna av misstag. Det var väl byggjobbarna förstås, eller kanske den där stökiga rockstjärnan som hade bott i sviten … Fast då hade hon ju redan bytt ut tavlorna och innan dess hade de där gamlingarna bott där … Hon tog fram sin näsduk, fuktade den och förde den varsamt över duken. När hon kom till mannens hatt färgades näsduken svart och för varje tag kom mer av mannens hår fram. Hon prövade på Monetmålningen också. En segelbåt försvann utan att hon ens behövde gnugga särskilt hårt. Så de där rara, äldre människorna i Prinsessan Lilians svit … Petra log ett leende så brett att det nästan kunde höras. Här hade polisen i hela Sverige kopplats in men ingen hade lyckats spåra tavlorna. Gamlingarna i Prinsessan Lillians svit hade lurat skjortan av dem allihop. Hennes första tanke var att rusa ned till receptionen och berätta, men i samma ögonblick hörde hon ett rop följt av stönanden och skratt. Barmästaren och hans tjej. Snabbt satte hon tillbaka tavlorna i lådan där hon hade funnit dem. Bäst att dra. Hon funderade. Om nu målningarna var så eftersökta borde väl polisen förr eller senare erbjuda hittelön … Studielånet var slut och hon var less på att städa. En liten hittelön skulle lösa allt. Om hon tog hem tavlorna och förvarade dem hos sig ett tag kunde hon ju säga att hon hade handlat i god tro. Hon hade ju faktiskt inte stulit dem utan bara hittat dem bland bråte och sopsäckar på en toalett. Hon hade tagit vara på dem tillsvidare medan hon försökte finna en annan plats åt dem på hotellet … Det kunde hon säga, det lät bra. Sedan när hon hade förstått vilka fina målningar det var hade hon omedelbart ringt museet – eller polisen – eller vilka det nu var som erbjöd hittelön. Staten brukade ju ge hittelön för fornminnen i silver och guld. Då borde man väl få belöning om man räddade värdefulla konstverk också, tänkte hon. Och för pressen kunde hon berätta hur lycklig hon var över att ha räddat de dyrbara målningarna åt eftervärlden. Scenariot var vattentätt.
En dörr öppnades och hon hörde steg längre bort i annexet. Stegen kom närmare. Barmästaren och hans tjej! De två smög inte ens utan pratade högt och vänslades. Hon drog sig åter tillbaka på toaletten, slog upp toalettlocket och satte sig samtidigt som hon funderade på vad hon skulle säga om hon blev upptäckt. Sedan kom hon på att om folk såg någon på en toalett brukade de hastigt gå ut igen. Hon hörde hur de gick förbi och tryckte upp hissen, men vågade inte röra sig förrän hissdörrarna hade gått igen. Hon blev sittande en stund till och sände de två en tacksamhetens tanke. I mörkret hade hon fått tid att tänka efter. Nu visste hon precis vad hon skulle göra med tavlorna.