Hinseberg, också en plats att tillbringa sommaren på! Ingen Cadierbar eller Verandarestaurang här inte. Ingen gås eller spettekaka heller för den delen. Märtha vred sig fram och åter i sängen och hade svårt att somna. Det var varmt och dessvärre kunde hon inte gå fram till fönstret och ställa upp det på vid gavel. Hon var ju i fängelse, gubevars. Hon drog bort täcket, puffade upp kudden och lade sig ned igen. Men sömnen kom och gick och tankarna på Liza störde. Kanske hade det varit dumt att sätta sig upp mot henne, men i samma stund som Märtha fått syn på flickan hade hon känt en märklig motvilja. Nå, gjort var gjort och nästa morgon skulle hon duka fram åt alla.
När Liza kom in i köket nästa dag låtsades hon inte se kaffekoppen och tallrikarna på sin plats, utan slog sig ner och tog för sig av frukosten. Som vanligt sa hon inte mycket och hälsade inte ens på Märtha. Hon höll händerna runt kaffekoppen och då och då kastade hon en blick ut genom fönstret. Märtha undrade vad som fattades henne, för det syntes på långt håll att hon inte mådde bra. Ansiktsdragen var spända, huden grå och blicken vilsen. Om någon tilltalade henne muttrade hon eller brydde sig inte om att svara. Lite senare i träningslokalen beslöt sig Märtha för att försöka prata med henne.
”Hej”, sa Märtha.
”Se på fan, är du här.”
”Även en dinosaurie måste hålla sig i trim.”
Några tjejer kom in och gick direkt till motionsapparaterna. Liza låtsades inte om dem, lade ut en matta och började med situps.
”Du ska på permission, hörde jag”, sa Märtha efter en stund när Liza tog paus.
Hon fick en grymtning till svar.
”Är du inte glad?”
Liza lade sig raklång på mattan och började med armhävningar. Märtha ryckte på axlarna och tog sig an hantlarna.
”Vet du, när jag får permission har jag ingenstans att ta vägen”, sa hon efter en stund i ett nytt försök att få igång ett samtal. ”Jag lämnade äldreboendet och nu vete gudarna …”
Liza som var på väg till motionscykeln hejdade sig.
”Välkommen till verkligheten. Vi som sitter inne förlorar alltid våra lägenheter. På verkstaden tjänar vi till godis och röka, men inte mer. Har vi inte föräldrar eller en snubbe därute som betalar för oss blir vi vräkta. Sedan undrar myndigheterna varför vi återfaller i brott.”
Märtha hade aldrig tänkt på det. Hur skulle man då kunna ta sig tillbaka till ett normalt liv när man muckade?
”Du har varit med om ett och annat, förstår jag?” fortsatte hon.
”Du, jag vill inte snacka om det.”
”Men …”
Liza reste sig och gick ut ur rummet.
Under de kommande dagarna styrde Liza över sina domäner som förr och Märtha låtsades hon inte ens se. Det gick så långt att Märtha blev glad när hon fick höra att Tuggummit hade fått permission. Dagen innan Liza skulle iväg stötte de ihop i tvättstugan. Märtha ryckte till.
”Nu blev du rädd, va?” sa Liza när hon fick syn på Märtha. Flicksnärtan stod i ena hörnet och väntade på att tvätten skulle centrifugeras klart. Hon slank förbi Märtha och ställde sig så att hon blockerade dörren. ”Har man sett på fan. Du vågar dig ut ensam på ägorna så här?”
Från taket kom ett sparsamt ljus och det luktade blött ylle och tvättmedel. Golvet var vått, och en tvättkorg låg kullslagen i hörnet. Märtha låtsades oberörd fastän hjärtat slog fortare än vanligt. Hon hade gått in i tvättstugan för att se om hon kunde klara av maskinerna utan att be om hjälp. Inte hade hon räknat med att stöta på Liza.
”Är den där tvättmaskinen bra?” frågade Märtha och nickade mot den som stod närmast. Hon hoppades att rösten lät naturlig.
”Se efter själv. Stoppa in huvudet i trumman så sätter jag på den”, svarade Liza och tände en cigarett.
Märtha låtsades inte höra spydigheten, harklade sig och hostade till av röken.
”Är det din tvätt?” undrade hon och pekade på en av maskinerna som gick för fullt.
”Ja, och jag tänkte tvätta klart.”
Märtha gjorde en ansats att gå, men Liza släppte inte förbi henne.
”Hinseberg är ett akvarium, har du tänkt på det? Plitarna kollar en överallt. Men inte här. Inte här och i bastun. Sätt dig.” Hon pekade på bänken vid maskinerna.
”Jag tänkte gå ut och vänta tills du är färdig.”
”Nej, sätt dig.”
Märtha tvekade först, men gick sedan och satte sig.
”Du, det där med tavlorna. Jag har tänkt på det”, sa Liza och tog bort en tobaksflaga från tungan. ”En Renoir och Monet, det är en massa stålar det.”
”För den som hittar dem, ja.”
”Kom igen. Var har ni dem?”
”Vet inte. Här lyckades vi stjäla några av de mest värdefulla tavlorna i Sverige och så försvann de när vi hämtade lösensumman. Jag undrar om det finns en koppling där. Att någon spårade oss och tog sig in i sviten när vi var borta.”
Liza tog ett steg framåt så att hon stod tätt intill. Alldeles för nära, tyckte Märtha.
”Låt vara att du är förstagångare, men du tycks inte ha förstått. Vi håller ihop på det här stället. Kläm fram med det nu. Var är tavlorna?”
”De fanns i sviten när vi lämnade Grand och var borta när vi kom tillbaka. Mer vet jag inte.”
”Vilken svit?”
”Som om jag skulle tala om det. Ni brukar ju inte avslöja var ni har era tjuvgömmor. Mig lurar du inte”, sa Märtha. ”Förresten är inte tavlorna där längre.”
”Jamen, då spelar det ju ingen roll.”
”Det är klart, förstås.” Märtha hejdade sig. ”Ja, jag undrar faktiskt själv vad som hände. Vem tog sig in i Prinsessan Lilians svit för att stjäla tavlorna? Det måste ha varit en kunnig typ för vi hade ju förvanskat dem.”
”Förvanskat?”
”Ja, du skulle ha sett hur tavlorna såg ut”, sa Märtha och nu måste hon le. ”Vi målade en hatt och segelbåtar och lite annat på dem så att de inte skulle gå att känna igen. Ändå försvann de.”
Liza askade och drog ett djupt halsbloss.
”Någon kan ha känt igen tavlorna och sålt dem vidare.”
”Men vem? Vi var bara borta i tjugofyra timmar.”
”Hotellpersonalen eller andra gäster förstås. Om någon inte bara har bytt ut tavlorna.”
”Det hängde faktiskt två andra där när vi kom tillbaka”, erinrade sig Märtha.
”Du ser, har jag inte rätt?”
”Men polisen var runt på hela hotellet och letade. De hittade ingenting. Och vi som skulle lämna tillbaka tavlorna när vi fick lösensumman.”
”Och den fick ni?”
”Pengarna försvann.” Här drog Märtha till med en liten lögn för hon hade ingen lust att berätta att en del av lösensumman räddats och låg och väntade i stupröret.
”Hördu, det här börjar bli rörigt. Ni gör världens kupp, men förlorar både bytet och lösensumman?”
”Ja, men det är inte så lätt. Första brottet, du vet. Men det är synd på tavlorna.”
Liza tog ännu ett steg närmare och böjde sig över Märtha. Ett kort ögonblick undrade hon om Liza skulle fimpa cigaretten i ansiktet på henne.
”Har polisen frågat ut städpersonalen?”
”Vet inte. Polisen har väl förhört alla.”
”Någon i personalen kan ha tagit tavlorna. Lite pengar kan få dem att tala.”
”Men jag sitter inne på ett år.”
”Jag får min permission i morgon. Jag kan hjälpa dig, men då vill jag ha tio procent av lösensumman.”
”Pengarna är ju borta har jag sagt.”
”Hördu, gullet. Allt kan inte vara puts väck. Jag köper att en del av pengarna har försvunnit, men inte alla. Och tavlorna finns någonstans. Antingen har de sålts vidare och då är det kört, eller så är det någon som har dem och ligger lågt. Vem som helst på hotellet kan ha känt igen dem och väntar bara på att polisen ska gå ut med hittelön.”
”Du har rätt. Att jag inte har tänkt på det.”
”Att vara brottsling är ett yrke. Du behöver assistans. Du är visserligen fan så gammal, men inte är du klokare för det.” Liza mätte Märtha med blicken. ”Jag gör en runda och hör med mina kontakter. När jag har hittat tavlorna får jag mina tio procent. Vi tjänar båda på det.”
”Jag vet inte, vi är flera inblandade. Jag kan inte bestämma det här ensam”, svarade Märtha.
”Du. Det spelar faktiskt ingen roll. Du har redan avslöjat tillräckligt för att jag ska kunna fixa det här själv. Du trodde väl inte att jag skulle dela med mig? Lektion ett här på anstalten är att man inte ska säga för mycket. Och inte heller lita på någon.”
”Men …”
”Sorry.” Liza gick fram till tvättmaskinen och plockade ut sin tvätt.”Varsågod, din tur, kossan.”
På natten före permissionen blev Liza plötsligt svårt magsjuk. Hon låg hela dagen och likaså nästa dag och hon och hennes övervakare kom aldrig iväg. Ingen utom Märtha visste vad det berodde på. Hon hade fortfarande kvar en del av Krattans örter. Ingen hade sökt igenom rollatorns stingpinne.