Tunga moln hängde över slottsparken och det var åska i luften den dag Stina och Anna-Greta anlände till Hinseberg. När grindarna öppnades och Märtha fick syn på sina väninnor fylldes hon av värme. Äntligen skulle hon få umgås med sina gamla själsfränder igen och det skulle kännas skönt för de senaste dagarna hade varit jobbiga.
När Liza tillfrisknat visade det sig nämligen att hon inte kunde få permission på flera veckor eftersom fängelsets övervakare var uppbokade, och sedan var det semester. Ja, det skulle nog dröja ett bra tag innan hon fick sin frigång. Liza blängde ilsket på Märtha som om hon misstänkte något. Och Märtha förstod precis. En sådan som hon skulle se till att hämnas.
Det tog ganska lång tid för Stina och Anna-Greta att gå igenom kroppsvisiteringen, installera sig och få sin första introduktion. Tydligen gick dock allt bra för några timmar senare hördes skrällande hornmusik strömma ut från Anna-Gretas rum. Enligt reglementet fick man bara ta med sig fem privata klädesplagg, blomkrukor, böcker, kassettband och cd-skivor, men Anna-Greta tycktes ha övertygat någon stackars plit om att hon inte kunde leva utan sina vinylskivor. Plitarna hade väl inte klarat av hästgnägget. Det var annat än Märtha som inte ens hade fått ta med sig stickorna och den halvfärdiga koftan.
Efter lunchen hade det klarnat upp och Märtha gick ut i parken. De tre skulle mötas för första gången sedan Kronoberg och hon oroade sig. De två skulle väl inte skälla på henne nu när de fått se hur ett riktigt fängelse var? När dörren öppnades och väninnorna kom ut på gården måste hon andas djupt många gånger innan hon gick dem till mötes. Solen lyste och det doftade ljuvligt från hägg och syren. Körsbärsträden blommade och luften kändes ljum och mild.
”Hoppas ni inte är arga för att jag drog in er i det här”, sa Märtha, när de hälsat på varandra och vek in på Streetan, den gamla huvudvägen genom området. Fåglarna kvittrade och alla utom Anna-Greta kunde höra vinden i trädkronorna.
”Arga? Men kära nån då! Så här roligt har jag inte haft sedan festerna på banken”, utbrast Anna-Greta, fumlade med tändaren och tände sig en cigarill. Stina och Märtha såg förvånat på varandra. Väninnan drog ett djupt bloss, hostade till och fortsatte: ”Ja, se hur fint här är. Det är allt annat än samlingsrummet på Diamanten.”
Stina höll med.
”Varför skulle vi vara ledsna? Det här är ju vad vi strävade efter. Ett fint boende med möjligheter att vistas ute i naturen. Dessutom får vi hemlagad mat. Synd det där med gubbarna förstås, men vi får väl trösta oss så gott det går.”
”Trösta oss?” undrade Märtha.
”Ja, utan Snillet och Krattan får vi väl hålla till godo med plitarna. Jag såg flera stycken därinne. Fina gossar, unga, granna och utan hängmage. Mycket muskler och sug i blicken. Den där med polisongerna är inte så dum.”
”Nämen, Stina. Vad ska Krattan säga?” sa Märtha, medan Anna-Greta hade fått något fjärran i blicken.
”Vet ni, Gunnar hälsade på mig i häktet.”
”Gunnar, hur i all världen?” frågade Stina.
”Han är blyg, förstår ni. När han äntligen tog mod till sig och sökte upp mig på Grand Hotel satt jag redan bakom galler. Men han tog minsann reda på var jag befann mig.”
”Det var värst! Är det han som har fått dig att börja röka cigarill?” undrade Märtha.
”Ja, vill ni ha? Jag kan be vakten att dela ut en till er också. Men då måste jag säga till redan på morgonen.”
”Tack du, vi klarar oss så bra utan”, sa Stina och Märtha med en mun och backade undan röken.
”Gunnar, förstår ni”, fortsatte Anna-Greta med ett lyckligt leende på läpparna, ”han fördömde mig inte alls, tvärtom. Han hade läst om tavelkuppen och tyckte det var fantastiskt att vi hade lurat både Nationalmuseum och polisen. Alla kvinnor han mött tidigare hade varit så tråkiga, sa han, och i jämförelse med dem var jag en underbar tornado.”
”Tornado?” Märtha smakade på uttrycket. Ingen liten ”frisk fläkt” där inte, utan en tornado. Om han gick efter rösten och skrattet hade han förstås slagit huvudet på spiken.
”Han lovade att besöka mig här också.”
”Så trevligt”, sa Märtha.
”Och vet ni vad”, fortsatte Anna-Greta. ”Gunnar har en stor skivsamling och har lånat mig tre backar vinyl. Det bästa är att han gillar frälsningsmusik och har flera skivor med Lapp-Lisa. Han älskar när hon sjunger Barnatro.”
”Jackpot”, mumlade Märtha.
”Hur som helst är det fint här”, sa Stina med en blick ut över gräsmattan. ”Det är som att sitta i en stor trädgård.”
”Eller hur!” sa Märtha. ”Förr bodde fångarna i fina gamla trähus, men …”
”Internerna”, sköt Anna-Greta in som tyckte att allt skulle kallas vid sitt rätta namn.
”Men det var väldigt omodernt och man måste säga till när man skulle på toaletten. Husen revs för några år sedan, så nu har vi Parkgården istället.”
”Herrgårdsmiljö och nästan som på Grand Hotel”, utbrast Stina och slog ut med armarna som ville hon omfamna hela världen.
”Grand Hotel? Det är väl ändå att ta i”, fnös Anna-Greta. ”Det här är inte ens i närheten av en Djursholmsvilla och har du sett Gunnebostängslet? Det är fyra meter högt. Men vi slipper ju betala för rummen, förstås. När de drog mitt kort på Grand rök tre års besparingar. De pengarna vill jag ha tillbaka, bara så att ni vet.”
”Självklart!” sa Märtha och Stina med en mun.
”Men de hade ett fint spa och vi hade roligt, eller hur?” sa Stina. ”På Diamanten satt vi bara och glodde på de fula hyreshusen mitt emot.”
”Det är vackert här och så finns det motionsrum också”, la Märtha till.
”Bra. Jag har börjat bygga muskler – eller vad det heter”, sa Anna-Greta. ”Gunnar gillar skönhet har han sagt. Förresten, finns det något spa här?” Hon drog ett sista bloss på cigarillen, slängde den och tryckte ned den med klacken.
”Nej, men bastu”, svarade Märtha. ”Och kiosk. Och vi får ta emot besök. Men bara av dem som inte finns i polisregistret. Synd med tanke på Snillet och Krattan. Det är bara du, Anna-Greta, som får se din karl.”
”Thiiiii”, kom det från henne och gnäggandet lät högre och belåtnare än vanligt.
De tre damerna hade mycket att tala om och när de såg en tom bänk vid vägen satte de sig. Stilla drog de in försommarens alla dofter och tittade ut över grönskan. Några tjejer höll på att rensa i rabatterna, och lite längre bort höll en annan på att klippa gräs. Stina log frånvarande.
”Vet ni, Emma och Anders besökte mig på häktet. De berömde mig för tavelstölden och undrade om jag hade mer på gång. Precis som om man kunde stjäla från fängelset. Jag blev så glad när barnen hälsade på. Hoppas de kommer hit också så jag får se Emmas nyfödda”, pladdrade Stina på. ”Vet ni, nu har jag tre barnbarn!”
Märtha som ju var barnlös låtsades intresserad.
”Emma hade fått för sig att föda hemma, men då sa hennes man att det var ett dumt sätt att ta livet av både sig själv och barnet.”
”Usch, ja, vilket modernt trams”, tyckte Anna-Greta.
”Då ville Emma föda i vatten istället, som på 70-talet.”
”Jaha, ja”, sa Märtha som hade läst en artikel om det en gång. ”Är det inte det ena så är det det andra.”
”Hur gick det då?” frågade Anna-Greta nyfiket.
”Hon födde innan de hade hunnit fylla vatten i bassängen.”
Anna-Greta skrattade så högt att om hon hade haft cigarillen i hand hade hon tappat både den och askan i knäet. Märtha och Stina föll in i munterheten och gapskrattade just som Liza gick förbi.
”Ni får passa er för den där krullhåriga tjejen”, sa Märtha och nickade åt Liza till. ”Hon kan nypas, hon. Dessutom frågade hon ut mig om tavelrånet.”
”Nämen, vad säger du?” utbrast Anna-Greta.
”Tyvärr berättade jag att tavlorna försvunnit. Då ville hon hjälpa mig att leta reda på dem i utbyte mot en del av lösensumman.”
”Vad fräckt”, tyckte Stina.
”Hon försökte, men vi ska inte blanda in fler för då tappar vi kontrollen”, sa Märtha.
”Ser ut som om vi redan har gjort det”, anmärkte Anna-Greta.
”Äsch, det ordnar sig. Men innan vi begår en endaste liten ny olaglighet måste vi finna tavlorna och ge tillbaka dem till museet”, framhöll Märtha.
”Visst, men hur ska vi gå till väga?” undrade Stina som hade börjat få brott på hjärnan. Numera läste hon inte Selma Lagerlöf och Heidenstam längre utan föredrog pusseldeckare. På häktet hade hon lyssnat andäktigt så fort någon talat om stölder.
”Gunnar kan kanske hjälpa till”, antydde Anna-Greta.
”Vi skulle ju inte blanda in några fler”, påpekade Stina.
”Vet ni, Liza sa något om hittelön.” Märtha sänkte rösten. ”Ingen dum idé. Om vi utlyser en belöning på en miljon till den som hittar tavlorna kommer de kanske fram. Vi har ju en fyra, fem miljoner i stupröret.”
”Ska vi ge bort en miljon?” Anna-Greta spärrade upp ögonen. ”Nej, hundra tusen får räcka.”
”Men museet måste få sina tavlor. Även bovar har sin yrkesheder”, sa Märtha.
”Bara vi inte hamnar i fängelse”, pep Stina.
”Som om vi inte redan vore här”, påpekade Anna-Greta.
”Jag har en idé”, återtog Stina och betraktade fundersamt några gråsparvar som slagit sig ned i buskarna en bit bort. ”Vi annonserar ut hittelönen så snart som möjligt och när vi får svar ber vi att få permission och …”
”Men då har vi ju övervakare”, invände Anna-Greta. ”Kanske bättre att avvakta tills vi blir fria med fotboja.”
”Men kan man bo på Grand Hotel med fotboja?” undrade Stina.
”Nej, Plitarna följer oss nog i någon dator och ser precis vad vi gör och då avslöjar vi pengarna i stupröret”, sa Märtha.
”Kan vi inte ta loss fotbojan och sätta den på en av vaktparadens hästar istället”, föreslog Anna-Greta som en gång haft ridning som hobby. Märtha och Stina såg på varandra och undrade om de hade hört rätt. Anna-Greta brukade sällan skämta. Gunnar måste ha åstadkommit underverk.
”Vi ska nog tänka över det här ordentligt”, sa Märtha till slut. ”Lägga upp en plan och begära permission för att rekognosera.”
Det tyckte de andra lät klokt och därmed lät de sig nöja. Men Märtha var inte alls tillfreds, för djupt inom henne gnagde oron över Liza. Tänk om den där tjackhoran fann tavlorna först.