53

Ingenting är hopplöst och man ska aldrig ge upp, tänkte syster Barbro medan hon bläddrade igenom pappren på skrivbordet. Kärlek är som politik. Och som aktieplaceringar. Man vet aldrig vartåt det barkar. Hon hade investerat sin framtid i Ingmar, och snart måste något hända. Hon tog fram sin vita näsduk och strök bort svetten från urringningen. Borta i samlingssalen satt två äldre herrar och dåsade och Dolores hade nickat till i soffan. Barbro såg dem men ändå inte. I hennes huvud fanns bara Ingmar. Han hade fått problem med sin fru. Hon hade varit tillbaka med barnen men sedan återvänt till England veckan därpå. Till en början hade han inte talat så mycket om sitt äktenskap, men hon hade märkt att han blivit tyst och tankfull. När hon till slut undrade vad som felades honom, hade han berättat att hans hustru blivit förälskad i en engelsk affärsman i London. Ingen karl tycker om att bli brädad så hon förstod att han måste tröstas. Hon stannade hos honom över natten och numera hade hon flera par skor och klänningar i hans garderob. Hon kände det som hon hade fått en lax på kroken och sakta men säkert höll på att dra in reven.

”Ingmar, älskling, vad kommer att hända nu?” dristade hon sig att fråga några veckor senare.

”Min fru och jag har en del att reda upp, men sedan, käraste. Sedan!”

Hon och Han. Att han menade allvar insåg hon snabbt när han presenterade henne för barnen.

”Det här är min kollega Barbro och nu hoppas jag att ni kommer överens”, hade han sagt och sedan beklagat allt han hade att göra. ”Synd att jag har så mycket övertidsarbete, älskling, men vi har kvällarna och hela nätterna tillsammans.”

”Jag kan hjälpa dig”, sa hon käckt och jobbade vidare på att göra sig oumbärlig.

Nu delade de hem och vardag och hon kunde inte avsluta sitt arbete fort nog för att hinna hem och göra i ordning middagen. Precis som om hon och Ingmar redan vore gifta. Hon kände hur hon närmade sig målet. Snart, tänkte hon. Snart!

Tur att det såg ut att ordna sig mellan henne och Ingmar, för på jobbet hade hon fått det besvärligt. Sedan tavelkuppen på Nationalmuseum var ingenting sig längre likt.

”Varför ska vi sitta här? Jag vill ha lite hålligång”, tyckte Sven, 84 år.

”Och jag vill göra en båttur på Mälaren”, gnällde hans väninna Selma, 83 år.

”Kan vi inte fara och shoppa allihop”, tyckte Gertrud, 86, och drog syster Barbro i ärmen. ”Lite nya kläder skulle pigga upp.”

Ja, sådär höll gamlingarna på och när det blev som stökigast letade syster Barbro som besatt efter de röda pillren. Men hur hon än sökte fann hon dem inte och inte blev det bättre när hon gick till apoteket.

”Pillren var inte lönsamma så vi har lagt ned tillverkningen”, upplyste man där. De nya pillren som erbjöds kostade betydligt mer. Barbro frågade Ingmar vad de skulle göra.

”Herregud, så dyra piller har vi inte råd med”, svarade han. ”Du får väl trötta ut gamlingarna istället”, skrattade han och slöt henne i sin famn.

 

På hemmet började saker och ting att urarta. Ingen på Diamanten gick och lade sig klockan åtta som det var sagt, och de vägrade äta den mat som serverades. Knepigast av dem alla var Dolores, 93 år. Hon gick omkring med en shoppingvagn full med filtar och tidningspapper och påstod att den innehöll pengar.

”Jag har fått flera miljoner”, sa hon varje dag, pekade på shoppingvagnen och såg mycket nöjd ut. ”Min son är väldigt generös han. Tänk så bra jag har det.”

Barbro log och höll med, för det bästa man kan göra med gamla är att le och hålla med. Det hade hon lärt sig på kurs. Och Dolores nynnade för sig själv, klappade på shoppingvagnen och log.

”Mina miljoner”, sa hon och fnittrade.

”Verkligen roligt”, tyckte alla på hemmet och så gav de Dolores prinsesstårta, som var hennes favorit. När en vecka hade gått målade Dolores handtaget himmelsblått. För, som hon sa, pengarna var en skänk från himlen.

 

Barbros dagar blev allt mer pressade. Hon skulle egentligen behöva mer hjälp på Diamanten, men var gång hon tog upp saken beklagade Ingmar och sa att de inte fick göra av med för mycket pengar.

”Du förstår, min älskling”, förklarade han. ”Om AB Diamanten blir ännu mer lönsamt kan vi öppna fler servicehus. Och då, gullet, blir jag rik.”

Vi ska bli rika, tänkte hon, men sa det inte högt. Istället kom hon med olika besparingsförslag för att göra honom glad. Ett skämdes hon faktiskt lite för.

”Om vi säger upp den nuvarande personalen på grund av arbetsbrist och anställer invandrare istället kan vi ge dem lägre löner. De vågar ju inte gnälla utan är glada över att ha ett jobb”, hade hon dristat sig till att säga, osäker på hur han skulle reagera.

”Men älskling, du är ju underbar”, hade han svarat och sedan den dagen hade han betraktat henne med andra ögon. Hon kunde ana hans respekt och numera kände hon sig inte bara som hans kvinna utan även som en nära kollega.

Hon plockade ihop pappren på bordet, kontrollerade att hon inte hade glömt något i inkorgen och reste sig. Sedan satte hon på sig kappan och gick mot dörren. Igår hade Ingmar nämnt något om att de kanske skulle driva rörelsen tillsammans. Hon log för sig själv. Hon höll på att nå sitt mål och allt hade gått betydligt snabbare än hon hade räknat med.