”Vi måste få permission snart, tycker ni inte?” sa Märtha en dag när hon höll på att diska upp efter lunchen. Regnet hade upphört och hon och väninnorna tänkte ge sig ut på promenad. Det hade varit den regnigaste sommaren på decennier, och då och då tänkte Märtha oroligt på sedlarna i stupröret. Måtte Krattan ha förseglat sopsäckarna så väl som han påstod och måtte de tjärade snörena hålla. Ingen hade kunnat kontrollera det eftersom de inte fått någon permission och nu hade mer än ett halvår gått.
”Ingen permission den här veckan heller. Men oroa dig inte, Märtha. Pengarna väntar på oss när vi kommer ut”, sa Anna-Greta och ställde ett smutsigt uppläggningsfat på diskbänken. Märtha hällde nytt diskmedel i vasken, och medan hon skrapade rent fatet tänkte hon på hur lugn och harmonisk Anna-Greta hade blivit. Medan hon själv oroade sig över framtiden spelade Anna-Greta grammofon eller sydde anstaltskläder med de andra i syverkstaden.
Och på kort tid hade hon blivit mycket populär bland de intagna. Inte minst när hon med synålen i handen berättade om olika konton och penningöverföringar.
”Jag gillar att vara här, för flickorna har respekt för mitt kunnande”, sa Anna-Greta. ”De lyssnar på mig på ett helt annat sätt än på banken.”
Kan tro det, tänkte Märtha men sa det inte högt.
Stina var också nöjd. Hon brukade vara i verkstaden där de gjorde screentryck på T-shirtar. Varje dag berättade hon om någon ny slogan som en trendig reklamfirma hade hittat på.
”Om du glömt vad du heter, bosätt dig i Säter”, fnittrade hon högt en dag. Veckan därpå drog hon till med: ”Ge livet klo, bosätt dig i Hjo.” Märtha tyckte rimmet haltade lite och undrade om det verkligen stod så på tröjorna. Då erkände Stina att det visserligen kunde ha stått så, men det där hade hon allt hittat på själv. Ett tag var hon riktigt tröttsam med sina tramsiga rim, och det blev inte tyst på henne förrän verkstaden fick in en stor order från en rysk firma. De bokstäverna kunde hon inte rimma på alls.
Även Märtha fann sig tillrätta, även om det ibland kändes underligt att ha så många kriminella omkring sig. Ingen av de intagna erkände visserligen att de hade begått brott, men något skumt var det ju. Och det värsta var att de grövsta brottslingarna styrde över de andra. Som Liza till exempel. Märtha ryckte till när uppläggningsfatet gled ned i vasken.
”Jag blir inte lugn förrän vi har lämnat tillbaka tavlorna och hämtat pengarna”, suckade hon och drog runt med diskborsten på fatet.
”Men Märtha, pengarna i stupröret springer inte bort”, tröstade Stina.
”De kanske rinner bort.”
”Det är väl ingen brådska. Vi har det bra här, tycker jag”, fortsatte Stina. ”Det är så roligt med screentryck och så slipper man smyga till gymmet.”
”Just det”, föll Anna-Greta in. ”Och jag får spela Lapp-Lisa och Jokkmokks-Jokke hur mycket jag vill. Har ni tänkt på det, flickor. Om fångar har det så här bra, borde väl gamlingar på servicehusen också kunna ha det så?”
”Klart det går”, sa Stina.
”Utomlands har man mer respekt för de äldre. Där kan man bli president efter sjuttio”, sa Märtha.
”Här tar de fram skottkärran när man är femtio”, sa Anna-Greta. ”Vi är inte värda någonting. På nyheterna igår klagade några pensionärer på att de inte hann korsa övergångsställena innan det slog om till rött. Då sa den ansvarige tjänstemannen att det hann man visst för kontoret hade gjort sina tidsberäkningar.”
”Ta hit karln så ska jag köra upp rollatorn i skrevet på honom”, sa Märtha. ”Nä, förresten, det räcker inte. Här behövs en hel rullstol.”
”Jag har det”, sa Anna-Greta plötsligt. ”Vi vänder på det. Vi gör alla äldreboenden till fängelser och alla fängelser till äldreboenden.”
”Nä, det vore ju synd om fångarna”, sa Stina.
Det blev tyst i rummet en lång stund medan alla tänkte efter. Märtha lade ifrån sig diskborsten och såg på de andra.
”Hör här. Vi kunde ändra på vår egen situation, eller hur? Då är det hög tid att vi börjar hjälpa andra.”
”Men miljonerna i stupröret räcker inte långt”, sa Anna-Greta.
”Vet ni, igår var prästen här med en ny dikt från Snillet. Det var något slags utopisk dikt om en stöld. Idén var att man inte skulle begå brottet själv, utan bara ta hand om pengarna efteråt.”
”Snabba cash, det gillar jag”, tyckte Anna-Greta.
”Nej, inga fler brott”, protesterade Stina. ”Jag längtar efter Krattan.”
”Men det är inte vi som ska begå brottet, Stina. Vi ska endast ta hand om pengarna efteråt”, sa Märtha.
”Här har vi en ny affärsidé”, tyckte Anna-Greta. ”Stjäla stulna pengar …”
”Begå brott och må gott”, fnittrade Stina.
”Just det, vi måste tänka stort, annars räcker inte pengarna till investeringar i vårt lands äldreboende”, sa Märtha. ”Snillet nämner det i sina dikter. Han har något på gång.”
”Men vad säger plitarna om det?” undrade Anna-Greta.
”Äsch, allt han skriver är mellan raderna. Det handlar om ett bankrån, flickor. Inte det perfekta brottet, utan det ultimata brottet.”
”Bara vi inte tappar bort gubbarna på vägen”, sa Stina.
”Eller pengarna”, inflikade Anna-Greta.
Märtha drog proppen ur vasken och hängde upp diskborsten.
”Men lite har vi väl lärt oss sedan förra gången?”
Det höll de andra med om och när Märtha hade torkat av diskbänken hämtade de sina kappor och gick ut på Streetan. Medan de promenerade vägen fram språkade de livligt om framtiden. En av hemligheterna med ett lyckligt liv, enades de om, var att ha något att se fram emot. Och det ultimata brottet, vad kunde vara bättre än det?
Men vid frukosten påföljande morgon när de som vanligt såg fram emot en händelserik dag upptäckte de att Lizas plats var tom.
”Kommer inte Liza?” undrade Märtha.
”Har ni inte hört det senaste?” svarade en av tjejerna. ”Hon fick permission igår och har inte kommit tillbaka. Hon har avvikit.”
Märtha hejdade sig tvärt. Hennes händer darrade och utan att märka det spillde hon gröt på bordet.