”Känner du en krullhårig tjej som tuggar tuggummi?”
Grand Hotels barmästare hejdade Petra på väg in i hissen med städvagnen. Hon höll på med det sista i Flaggsviten och hade bara golvet kvar. Hon stannade till. Krullhårig tjej?
”Låter inte som någon av mina kompisar.”
”Kvinnan var väl i trettiofemårsåldern. Hon pratade om städning och undrade om det fanns något praktikjobb. Jag hänvisade henne till husfrun.”
”Varför gick hon inte dit direkt?”
”Det är många som hör sig för i baren först. Hon frågade hur det var att jobba på hotellet och om jag visste vilka som städade här.”
”Frågvis typ.”
”Hon ville komma i kontakt med någon i städpersonalen, så jag tänkte om du …”
”Glöm det. Jag har en tenta snart. Hon kan prata med någon annan.”
”Det var kanske dumt, men jag gav henne ditt namn. Du brukar alltid ha så bra hand med folk.”
”Hänvisa henne till någon annan, som sagt. Jag är ledsen.”
Petra gick in i hissen och på vägen upp till Flaggsviten funderade hon på vem den krullhåriga tjejen kunde vara. Så ryckte hon på axlarna, sköt in vagnen i sviten och tog fram dammsugaren. Efter en stund hade hon glömt alltihop.
Liza skyndade ut från tunnelbanan och såg sig om. Hon vände ryggen mot Universitetets ljusblå byggnader och började gå mot studenthusen. De senaste dagarna hade hon obemärkt smugit sig in hos dem som städade på Grand Hotel men ännu inte funnit några tavlor. Hon hade varit på väg att ge upp när barmästaren hade nämnt en vikarie som pluggade konsthistoria. Då hade hon frågat:
”Hur kan jag komma i kontakt med henne? Vi kan kanske dela på ett heltidsjobb?”
Barmästaren hade sagt att han inte lämnade ut namnet på någon, men hon hade redan känt hans blickar. Det var det vanliga. Han såg henne mer i urringningen än i ansiktet. Utan att tveka bad hon om en cigarett, tog utmanande ett steg närmare och lade handen på höften.
”Finns det något bra hotell här i närheten som inte är för dyrt?” undrade hon.
Barmästaren putsade samma vinglas för andra gången.
”Du har af Chapman, vandrarhemmet, och så finns det en del billiga ställen i förorterna.”
”Men vandrarhemmet är fullt och hotell i förorterna … Tycker du verkligen det?” sa hon och satte sig på en av barstolarna. Omsorgsfullt korsade hon det ena benet över det andra och drog upp kjolen så att den fastnade i kanten på stolsitsen.
”Vänta, jag ska hjälpa dig”, sa barmästaren och satte ifrån sig glaset. Han lirkade länge med kjoltyget innan han fick loss det. ”Förresten, jag kan kanske ordna något billigt åt dig i annexet. Fast då måste du vara ute därifrån innan byggjobbarna börjar klockan sju i morgon bitti.”
”Bara det inte kostar för mycket så.”
”Ingenting är gratis”, sa han och blinkade.
Efter kvällspasset hade han kommit till henne i annexet, och nästa morgon visste hon namnen på alla som städade på hotellet. Några dagar senare fick hon även namnet på vikarien i Frescati som pluggade på Kungliga Biblioteket. Petra Strand brukade sitta där till stängningsdags och kom inte hem förrän vid sextiden. Liza tittade på klockan. Hon var halv fem och hon hade god tid på sig. Efter en stund hittade hon fram till adressen och såg att flickans namn fanns två trappor upp i första korridoren till vänster. När hon kommit upp för trapporna vände hon sig snabbt om för att se efter att hon var ensam. Sedan skyndade hon fram till dörren, sköt in stålkammen och bände. Det klickade till och det var bara att gå in.