Snopet. Det fanns inget annat ord. I veckor hade Snillet försökt klura ut hur han skulle avlägsna en fotboja runt ankeln och sätta tillbaka den igen utan att det märktes. Men just som han hade löst problemet fick han reda på att han inte skulle ha någon. En tidig höstmorgon öppnades dörren till hans cell på Täbyanstalten.
”Det är dags nu. Du ska slussas vidare”, sa kriminalvårdaren.
Snillet som hade legat och läst krånglade sig upp.
”Va, vadå slussas?”
”Du är klar här och ska till öppen anstalt. Sedan blir det hem till frugan.”
Det krockade i hjärnan på honom. Hem? Märtha och syster Barbro kom för hans ögon, för han hade ju inget riktigt hem längre. Hustrun var omgift med en rik äldre gentleman och bodde i Göteborg, medan sonen för några år sedan hade flyttat utomlands efter ett misslyckat äktenskap. Han jobbade för Röda korset i Tanzania och Snillet hade inte sett honom på snart tre år. Men Snillet hade behållit verkstaden i Sundbyberg, eftersom han hoppades att sonen en vacker dag skulle ta över. Fast där kunde han ju inte bo. Snillet drog fingret under näsan och överlade med sig själv. Om han inte fick komma tillbaka till Diamanten, vad skulle hända då?
”Krattan, ska han också släppas?” undrade Snillet.
”Så snart hans utredning är klar.”
Snillet gnuggade sig under näsan igen och försökte föreställa sig sitt nya liv. Men det enda han såg framför sig var Märtha och pengarna i stupröret.
”På Asptuna ska du vänja dig vid din nya frihet så att du lättare kan anpassa dig till samhället”, fortsatte pliten.
”Jag ska fylla åttio. Bättre sent än aldrig”, sa Snillet.
”Vi har varskott transporttjänsten. Du blir hämtad snart.”
Åter svindlade det till. Snillet hade haft det bra, och om det inte vore för Märtha och de andra kunde han gott tänka sig att stanna. Visserligen hade det varit lyhört och fuktigt på Täbyanstalten, men här hade han fått vara med och laga mat och det var så härligt få jobba i en riktig verkstad. Dessutom hade det varit upplyftande att möta människor i olika åldrar. Han slapp allt det där pratet om krämpor och tider som flytt, nu rörde det sig om sådant som hände just nu. Och så hade ju internerna sådana spännande framtidsplaner. Han lyssnade ofta på dem under rasterna. Främst försökte han analysera hur de hade gjort när de lyckats med sina brott och vad som gått fel när de hade misslyckats. Tanken på det ultimata brottet hade inte släppt honom. Och i det ingick ju att inte åka fast.
Även Krattan hade haft det bra, för han hade fått påta i jorden. Han tyckte om blommor och att se hur de växte och hade även planterat sallad, kål och rädisor. Dessutom hade han satt rosor och perenner. Visserligen hade han haft lite svårt att böja sig, men Snillet hade tillverkat en räfsa och spade med teleskopskaft. Sedan hade Snillet även snickrat ihop en redskapshållare och en uppfällbar stol som kunde ställas in i olika lägen. Det var härligt att se hur glad Krattan blev, och han sjöng glatt den ena sjömansvisan efter den andra medan han pysslade om sina plantor. Men han tyckte inte om att stängas in klockan åtta på kvällen så för att trösta sig hade han satt upp en almanacka med lättklädda damer på väggen. Istället för Stina sa han, men Snillet lät sig inte luras. Krattan hade alltid tyckt om vackra kvinnor.
Det gick några dagar, men sedan var även Krattans utredning klar. Vännerna packade sina få tillhörigheter och tidigt en måndagsmorgon bar det iväg till Asptuna. Ingendera ansågs flyktbenägen och inte heller fanns det någon säkerhetsrisk, så de slapp elektronisk övervakning. Eller som en av plitarna sa:
”Fotboja och rollator passar liksom inte ihop.”
Några dagar senare hade de installerat sig på den nya anstalten och till sin förvåning hade de fått kyffen utan dusch och toalett och fick knappt plats med sina saker. Dessutom var det skrämmande med så många grova brottslingar runtomkring. Men man vänjer sig nog, tänkte Snillet, så är det ju. Människan vänjer sig vid allt. Redan första dagen bad han att få börja i verkstaden, och så tänkte han försöka träna lite. Han hade slarvat när inte Märtha hållit efter honom och ville vara i bra kondition när de träffades igen.
”Jag skulle vilja motionera”, sa han till plitarna.
”Bra, jag hänger på”, sa Krattan som också han ville komma i form igen. Stina hade ju sagt något om vältränade män. Han lade in en pris snus och log när han tänkte på att de snart skulle träffas igen. Men var? Han hade ju faktiskt ingenstans att bo. ”Du Snillet”, fortsatte han. ”När vi kommer ut igen. Vad händer då? Vi kan ju inte bo på Grand Hotel.”
”Det får väl bli Diamanten så länge tills vi hittar något annat”, sa Snillet.
”Aldrig!”
”Men din son har betalt ditt rum, ska du veta, och där har vi våra saker och så flickorna.”
”Flickorna, ja, det förstås”, sa Krattan, med ens mycket varm inombords.
Och så diskuterade de olika hem och hotell under veckorna som följde, men innan de hade hittat en bra lösning fick de annat att tänka på. Sent en eftermiddag öppnades grindarna och transportbilen körde in två nya fångar. Snillet hajade till. I bilen satt en karl han hade sett förr. Juro, jugoslaven.