”Du där!”
Vid middagen nästa dag, just som Snillet hade satt sig ner vid ett av borden, anade han en skugga bakom sig.
”Tjena!”
Juro gav honom en dunk i ryggen och slog sig ned bredvid honom med en överfull tallrik spagetti. Snillet stirrade på hans kraftiga axlar och överarmar. Du milde. Inte ett uns fett, bara muskler. Jugoslaven såg ut att vara en sådan som kunde räta ut en hästsko med bara händerna. Nej, förresten, benen till en oljerigg.
”Var har du varit?” frågade Snillet och hoppades att han lät avspänd på rösten.
”Isoleringen. Skulle vara där från början men pappren fel.”
”Bombat”, sa Snillet och försökte låta kriminell.
”Bomba? Inte än för fan.”
”Nej, jag menade inte så.” Snillet blev blossande röd.
”Jag ligga lågt ett tag.” Juro drog upp byxorna och pekade på fotbojan. ”Se, strumpor under så inte skava. Men micket viktigare, du veta hur kortsluta elektronik?” Han tog en munfull spagetti och det var som att fylla en container. Nästan hela tallriken rymdes i en enda tugga.
”Mmmm”, hummade Snillet. ”Ja, den där fotbojan går att …” Han hejdade sig i sista stund. Bäst att Juro fick sköta sitt. Annars skulle han kanske försöka värva honom igen. Snillet hann knappt tänka tanken förrän Juro sänkte rösten.
”Du inte glömma Handelsbanken, va? Nu vi har tid att planera.”
Juggen verkade ha något stort på gång. Snillet andades häftigare. Han borde hålla sig långt undan, men …
Nästa morgon stod Juro i verkstaden och väntade på honom. Vi måste snacka tecknade han. Snillet spände fast sitt trästycke på bänken och satte igång svarven. Han höll på med att göra en skål till Krattan. Snillet hade redan format till den och skulle bara göra hålet i mitten. Krattan behövde ha någonstans att lägga snuset. Juro kastade en blick på trästycket.
”Åh, fan. Du fixa sånt?”
”Ibland så …”
Juro kastade en blick över axeln för att förvissa sig om att ingen hörde dem.
”Du. Mesta vara klart, men, fan, låset …”
”Jaha, ja”, mumlade Snillet. ”Till bankvalvet?”
Han nickade.
Snillet tuggade luft. Å ena sidan ville han veta allt om det planerade brottet och vart de tänkte föra bytet – å den andra ville han hålla sig så långt ifrån juggemaffian han kunde. Pensionärsstölder och maffian var liksom inte samma sak. Samtidigt handlade det ultimata brottet ju om att någon annan skulle utföra dådet medan de fem tog hand om bytet. Och då måste han ju få reda på vart de skulle föra stöldgodset. Han stängde av svarven.
”Så det är på gång?” Snillet kastade en skygg blick åt Juros håll. Tatueringen på armen föreställde en brinnande fackla, en kniv och ett svärd. Högst upp på axeln grinade en döskalle.
”Ska bara få bort boja”, sa Juro.
Snillet andades djupt. Fotbojan igen. Skulle han säga något, nej, kanske inte.
”Hör här. Bankrån är för riskfyllt. Dessutom har bankerna så lite kontanter nuförtiden. Kapa en värdetransport istället.”
Juggens ögon glittrade till.
”Bara en massa skjutande.”
”Nej. Ta reda på vilka bilar som används. De ska väl in på årlig service? Då är dina mekaniker där och meckar.”
Juro höjde på ögonbrynen, sköt upp axlarna och väntade på fortsättningen. Men Snillet satte på svarven igen, kände att han måste få tänka.
På rasten ville han testa ett nytt metspö, men kom inte långt förrän han märkte att Juro följde efter till bryggan.
”Va fan vara det här?” undrade han och pekade på det utfällbara spöet som hade hullingar på linan. Snillet anade att han kunde få användning för det i framtiden – kanske till stupröret.
”Har du tänkt på hur ofta en fisk lossnar från kroken? Nu fastnar några här”, sa Snillet och höll fram en bit av linan med hullingarna.
”Men hur … gör ont, väl?”
”Nej, nej. Du gör krokhättor som löser upp sig i vatten.”
”Jaha, ja”, sa maffiabossen och såg förbryllad ut. Han satte sig.
”Du, den där värdetransporten. Mekanikerna fixa, vadå?”
”Då måste jag veta mer om hela grejen”, svarade Snillet och undvek Juros blick.
”Vi stoppar bil. Fotnaglar och kpistar. Sedan spränga bilen och köra direkt till Djursholm med säckarna.”
”Glöm kpistarna”, sa Snillet. ”Transportkillarna är obeväpnade. Manipulera låsen istället. Det är allt som behövs.”
”Värdetransporter – inte cykellås, stora lås …” Juro måttade med sina släggor till händer. Snillet öppnade fisklådan med sänken, krokar och drag och pekade på låset. Sedan tog han ut tuggummit ur munnen, stoppade in det mellan låskolven och urgröpningen och stängde locket.
”Nu ser det ut som om locket gick igen, men det gjorde det inte. Inte på riktigt.” Han tog ett stadigt tag om lådan och utan att använda nyckeln fick han upp locket. ”Det enkla är det svåra, förstår du?”
Juro glodde.
”När bilarna lämnas in till verkstad är era mekaniker där. De gröper ut lite vid låskolven och fyller igen gropen med metallspån och kåda så att det inte syns. Dörrarna kommer att gå igen som vanligt och allt verkar okej. Men de går att få upp. Jag lovar.”
”Kåda? Alla skratta ut mig, för fan.”
Snillet lade upp ett garv.
”Jag sa ju att jag inte var expert. Men bilarna hämtar valutor från banker i city. Postsäckar som ska utomlands. Byt ut säckarna mot likadana som är fyllda med falska pengar. Leverera dem till Arlanda. Vattentätt. Att pengarna är felaktiga upptäcks först när de kommit fram till London, och då kan ju plitarna söka bäst de vill.”
”Du fan inte dum”, sa juggen.
”Numera är det många som kör värdetransporter. Massor med pengar på hjul som bara väntar på att plockas”, fortsatte Snillet. Och så höll han en lång utläggning om värdetransportrånen i Hallunda, Gustavsberg och på några andra ställen och sa vad som hade kunnat göras bättre. Han kryddade berättelserna med detaljer som han hade snappat upp på Täbyanstalten, och hoppades han lät kunnig nog för att Juro skulle vilja prata med honom om rånet. Då skulle han kanske försäga sig om var han tänkte lagra pengarna.
”Om du inte gillar det där med låsen har jag ett annat förslag”, fortsatte Snillet. ”Varför inte fixa en poliskontroll? Klä ut er till poliser. När bilen har stannat och de drar ned vindrutan slänger ni in något sövande. Eter, kanske, vad vet jag. När väktarna har somnat har ni god tid på er att plocka pengarna.”
”Satan. Du med oss, för fan”, sa Juro.
”Nej, blanda inte in mig”, sa Snillet. ”Jag klarar inte fängelse. Jag är för gammal. Det här är min sista resa. Aldrig mer ska en vakt låsa in mig och tala om när jag ska äta och sova. Jag vill ha lugn och ro de år jag har kvar. Du kommer att förstå mig när du blir äldre.”
”Men …”
”Sedan är det hjärtat”, gick Snillet på och lade sin magra, ådriga hand på bröstet. Hans ville invagga Juro i tron att han just hade lämnat sitt kriminella liv bakom sig. Fast hans brottsliga bana just hade börjat … ”Ja, det är tungt att bli gammal, men efter rånet, förresten … Har ni tänkt på var ni ska lagra säckarna?” undrade han och försökte låta så likgiltig han kunde.
”På elvan.”
”Elvan?”
”Ja, svärmors vinkällare på Skandiavägen. Jesus, hon har stora kåken där, som slott du veta, med långa staketet. Sedan bilen till Dubrovnik och …”
Juro tystnade när en av plitarna närmade sig och Snillet slängde hastigt i metreven. Han stirrade på flötet. Juro hade varit mer frispråkig än han hade vågat hoppas på. Om juggarna verkligen staplade rånbytet i den där vinkällaren skulle de fem få sin chans. Nu måste han bara försöka få fram tidpunkten för rånet utan att Juro blev misstänksam. Men det var inte helt enkelt. Här gällde det inte bara att undvika polisen. Pensionärsligan måste även dribbla bort maffian.
På kvällen tog Snillet fram papper och penna och skrev en dikt till Märtha. Den här gången var han ännu mer kryptisk än vanligt och blev lite osäker på om Märtha skulle förstå dikten. Å andra sidan vågade han inte vara för specifik. Att stjäla från juggemaffian gjorde man inte ostraffat.