Märthas första permission blev inte alls som hon hade tänkt. Hon hade planerat att ta på sig en lätt förklädnad, promenera in i Prinsessan Lilians svit och där kontrollera att allt var okej med stupröret. Men istället för att få några timmar för sig själv blev hon tvungen att släpa på två övervakare. Och en av dem var Hästsvansen, stenansiktet som hade visiterat henne när hon anlänt till Hinseberg. Denna humorlösa varelse släppte inte sin fånge ur sikte, utan följde henne så tätt inpå att Märtha hela tiden höll på att köra över henne med rollatorn.
”Akta dig”, väste Märtha fylld av trots, men insåg att hon måste behärska sig. Hästsvansen skulle med glädje sätta dit henne om hon bara kunde. Ju fler månader Märtha fick bakom stängsel, desto lyckligare skulle hon bli. Det fanns sådana människor. Egentligen skulle den första permissionen ha varit inne i Örebro, men Märtha hade vädjat om att få komma till Stockholm. Hon hade sagt något om ålderssvaghet och klagat på att hon hade blivit yr och fått problem med balansen. Nu ville hon för sista gången i sitt liv se Slottet.
”Och från Grand Hotel syns det allra bäst”, sa hon när de hade nått Norrbro.
”Först måste vi ta dina ärenden hos Försäkringskassan och besöka Diamanten”, sa Hästsvansen.
”Men snälla, Slottet är såå grant”, vädjade Märtha och tjatade tills hon fick som hon ville. Det tog sin tid att gå dit för Märtha spelade så skröplig hon kunde. Det var onödigt att visa hur vältränad hon var. Men medan hon gick bekymrade hon sig över pengarna i stupröret. Tänk om Anna-Gretas strumpbyxor hade varit för gamla eller Krattan glömt någon viktig ögla i sina knopar? Oron gnagde och Märtha ville upp i Prinsessan Lilians svit med en gång. Hon vände sig till Hästsvansen.
”När jag bodde på Grand Hotel förlorade jag min mors guldarmband. Jag skulle vilja höra efter i receptionen om de har hittat det”, sa hon och svängde rollatorn i riktning mot hotellet.
”Nu? Det har vi inte tid med”, svarade Hästsvansen.
”Men hotellet har hiss från gatan så det är lätt för mig att snabbt nå receptionen. Det tar inte lång stund. Jag lovar.”
De två övervakarna såg på varandra och nickade.
”Okej, vi kan väl gå förbi då.”
Märtha andades ut och snart rullade rollatorn åter på den välbekanta blå mattan med guldkronorna. Visst, det var genant att återvända som kriminell men det fick hon ta. I receptionen förklarade hon sitt ärende.
”Det vore underbart om ni har hittat armbandet”, avslutade hon sin utläggning.
”Ert namn?”
”Märtha Anderson.”
Märtha rodnade, förstod att hon måste uppge sitt riktiga namn för att få komma upp i sviten.
”Märtha Anderson, ja. Ni bodde visst här i mars i år?”
”I slutet av mars.”
”Märtha Anderson, här har vi det.” Flickan klickade på datorn och ögnade igenom listorna på skärmen. ”Ni var tre som delade på Lilianssviten, eller hur?”
Märtha nickade.
”Nej, vi har inte fått in något armband, tyvärr.”
”Men jag tror jag vet var det finns. Det tar inte lång stund att …”
”Beklagar.” Flickan slog ut med armarna. ”Sviten är upptagen.” Rösten lät plötsligt kärv och avståndstagande. ”Dessutom”, sa flickan efter en djup inandning. ”Vi har inget annat rum ledigt heller. Inte till er.”
Märtha härsknade till. Receptionisten hade förstått vem hon var, men det fanns väl ingen anledning att vara ohövlig för det. Sedan mindes hon. De hade ju lämnat sviten utan att betala och hotellet hade tvingats dra summan från Anna-Gretas bankkort. Men Märtha tänkte inte ge sig.
”Armbandet var min mors och betyder mycket för mig. Det är en släktklenod.”
Hästsvansen såg besvärad ut och tecknade att de skulle gå, men Märtha stod envist kvar.
”Nej, vi släpper inte upp någon i sviten”, upprepade receptionisten, men hejdade sig sedan. ”Vänta, förresten, Märtha Anderson, sa ni …” Flickan försvann bakom disken och återkom med ett brev.
”Det här har legat hos oss en tid”, sa hon och räckte över det till Märtha. ”Vi hade tänkt eftersända det, men ni förekom oss.”
Det var inte Snillets handstil, men det stod Märtha Anderson på kuvertet. Adressen var utskriven på en sådan där etikett som man kan trycka ut på dator. Märtha slet upp kuvertet innan Hästsvansen hann fram. I kuvertet låg en liten lapp.
Göm 100 000 SEK i en barnvagn. Ställ den på baksidan av Grand Hotel den 30 oktober klockan 13.00. Håll er undan och blanda inte in polisen. Återkom till samma plats efter två timmar. Under täcken och kuddar kommer ni att finna tavlorna …
Mer hann Märtha inte läsa förrän hon hörde sina övervakare bakom sig. Hon låtsades få en hostattack och mellan hostningarna tuggade hon hastigt i sig lappen. Usch, vad det smakade illa, men det var ju så man gjorde i deckare. Hon vände sig om.
”Underligt, ett kuvert utan något i”, sa hon. Och fick en ny hostattack för en av pappersbitarna hade fastnat i halsen.