Nej, det kunde inte vara sant! Syster Barbro darrade av upprördhet. Det kriminella körgänget var på väg tillbaka! De hade tydligen skött sig exemplariskt i fängelset och efter några månader på öppen anstalt skulle de bo på AB Diamanten igen. Problemet var att de hela tiden betalt för sina rum och enligt socialkontoret hade hon ingen möjlighet att avvisa dem. Till på köpet hade Ingmar inte beklagat saken utan tvärtom blivit mycket glad.
”Vilken tur för oss”, hade han sagt. ”Nu får vi ögonen på oss. Media kommer säkert att följa gamlingarna och göra reportage. Kan du tänka dig bättre reklam? AB Diamanten kommer att bli så känt överallt att vi kan höja avgifterna ordentligt. Älskling, se möjligheterna!”
Syster Barbro hade försökt förklara att de fem var synnerligen dåliga exempel, och hon hade varnat för det kaos de kunde skapa. Men då såg han oförstående ut.
”Men kära Barbro, det är ditt jobb att sköta sådant. Det är ju det du har betalt för. Och du har väl inte glömt din arbetsbeskrivning: ”att vårda och ta hand om de gamla.”
”Men inte kriminella!”
”De har sonat sitt brott och har full rätt att komma tillbaka till samhället. Nu kan vi visa alla hur väl vi tar hand om stackars utstötta åldringar. Vi ska ge dem all vård och allt stöd de behöver.”
”Men de rymde ju.”
”Just därför. Ta hand om dem, gullet, ge dem omsorg. Omsorg, förstår du, är ord som kommunen vill höra.”
”Va ..?” Syster Barbro kippade efter luft. ”Men skulle vi inte spara?”
”Men ett värmande ord, en kärleksfull beröring … Det kostar inget. Det är omsorg det. Och så länge pressen bevakar oss ska vi vara exemplariska. Vårt servicehus måste vara en förebild. Det blir bra när jag öppnar våra nya äldreboenden. Jag har två nya servicehus på gång och där finns mycket att göra. Vi behöver rationalisera. Jag tänkte att du kunde förbereda den transaktionen och sköta administrationen. Under tiden får Katja ta över Diamanten.”
”Skulle jag släppa Diamanten?” Tusen tankar for genom Barbros huvud, hade hon verkligen hört rätt?
”Nej, nej, bara tillfälligt. Och tänk inte så mycket på det, älskling. Snart stiger du i graderna och får en högre chefsbefattning. Tre servicehus ger mer vinst än ett och nu när jag ska skilja mig behöver jag pengar. Och sedan, käraste, vill du väl vara med mig på allt detta? Jag behöver fler i koncernledningen. Som delägare. Du och jag.”
Han tog henne i famnen och då glömde hon allt annat. Han hade äntligen nämnt ordet skilsmässa och indikerat en framtid för dem tillsammans. När han slog armarna om henne och viskade heta ord i hennes öra tryckte hon handflatan mot hans bröst och viskade.
”Snart, Ingmar, snart är det vi …”