Märta vaknade med ett ryck. Hon hade återigen haft en konstig dröm. Den handlade om Dolores som gick omkring med en shoppingvagn på bildäck. Hon gick runt, runt i cirklar och sjöng om sina miljoner. När hon kom för långt ut på bilrampen och var på väg att trilla i vattnet vaknade Märtha och satte sig förvirrad upp i sängen. Det var mörkt och ännu många timmar kvar till gryningen. Men hjärnan hade arbetat. Shoppingvagn och Finlandsbåtarna …
Vid frukosten slog Märtha sig ned bredvid Dolores med en kopp te. De talade om vädret och maten en stund tills Märtha kände att det var dags.
”Din son, han har varit till sjöss i hela sitt liv, eller hur?”
”Jämt. Han är så duktig så. Han jobbar på bildäck.”
”Så bra då. Bättre än att vara kapten. Då har man ett tungt ansvar och tänk om båten går på grund, då ligger man illa till”, fjäskade Märtha.
”Han har aldrig seglat på grund.”
”Nej, jag menade inte så, Dolores lilla.”
”Jag är ingen lilla. Bara för att man blir äldre ska man väl inte kallas för liten heller.”
Märtha tystnade. Det här började inte bra.
”Lilla gumman är ännu värre, tycker inte du det också?” lirkade hon.
Dolores svarade inte utan hade blivit på dåligt humör. Märtha försökte igen.
”Vilken fin shoppingvagn du har, med blått handtag och allt.”
”Min son har gett mig den. Han bryr sig om sin gamla mor, han.”
Märtha flyttade sig närmare och sneglade lite förstulet på vagnen. En Urbanista. En svart en, en sådan de hade fått lösensumman i. Men den här var smutsig och sliten och hade blått handtag. Men det kunde förstås vara spraymålat senare. Och själva bagen var blank högst upp, som om den hade fått olja på sig.
”Ska vi be Katja köpa lite tårta”, föreslog Märtha. ”En härlig prinsesstårta.”
”Tårta? Nej, jag är trött. Nu går jag in till mig.”
”Låt mig få hjälpa dig …”, sa Märtha och for med handen utmed handtaget för att känna efter om det fanns något hål för en stingpinne.
”Rör inte min vagn. Pengarna är mina!” skrek Dolores upprört, reste sig och stormade in på sitt rum. Alla log överseende och återgick till sitt, medan Märtha tankfullt betraktade den stängda dörren.
Dolores kom inte ut på hela eftermiddagen och nästa morgon berättade Katja att hon hade blivit sjuk. Ingen fick störa henne. Hon hade bett Katja ringa efter sonen och han hade lovat att komma. Då bad Märtha först Anna-Greta och sedan Stina att knacka på för att titta lite närmare på vagnen, men Dolores vägrade att öppna. Inte ens Katja fick komma in. Till kvällsmålet ställde hon serveringsvagnen med en tallrik mat utanför dörren och nästa morgon var allt uppätet. Men Dolores visade sig inte. Märtha suckade. Det började bli så rörigt allting och hon visste då rakt inte vad hon skulle göra.
På natten kunde hon inte sova. Hon måste få se den där shoppingvagnen. Om sonen kom och hälsade på nästa dag kunde han i värsta fall ta den med sig. Innan dess måste hon få visshet. Märtha hade kvar huvudnyckeln. Visserligen bröt man sig inte in hos folk, men hon kunde ju låtsas gå fel.
Sömnig tog hon på sig morgonrocken och smög genom samlingsrummet fram till Dolores dörr. Hon kände på dörrhandtaget och upptäckte att det bara var att gå in. Försiktigt sköt hon upp dörren men blev stående i dörröppningen. Herregud, hon såg ju knappt någonting, hade glömt att hennes mörkerseende inte var som förr. Tyst smög hon tillbaka till sitt rum och letade fram kepsen hon fått av Snillet. Hon fumlade en stund men fick på sig den och återvände till Dolores. Väl där stängde hon dörren efter sig, drog djupt efter andan och tryckte på skärmen. Ett svagt blåaktigt ljus spreds i rummet och spöklika skuggor fladdrade till på väggarna. Märtha tog förskräckt några steg bakåt och var nära att svimma av förskräckelse innan hon kom på att det var ljusdioderna som ställde till det.
Den gamla sov och varje andetag avrundades med ett högt, väsande snarkljud. Märtha spanade runt efter vagnen. Attans också, den stod vid nattduksbordet alldeles intill Dolores ansikte. Vad hade de sagt på Hinseberg … Hur smög man bäst? Tankarna grumlade hennes sömniga huvud och hon beslöt att inte tänka så mycket utan skrida till handling. Ljudlöst tog hon sig fram till bädden och sträckte ut handen mot vagnen. Dolores andades djupt men vände plötsligt på sig så att hennes ansikte nästan nuddade handtaget. Märtha stannade i steget, tryckte av ljuset och stod alldeles stilla. När som helst kunde den gamla slå upp ögonen och ropa till, men snart blev andningen åter tung. När snarkningarna hördes på nytt vågade Märtha äntligen ta tag i handtaget och långsamt och försiktigt dra ut shoppingvagnen ur rummet.
Väl på sitt eget rum ställde hon vagnen på golvet och öppnade locket. Sällan hade hon känt en sådan spänning. Dolores son arbetade på Finlandsfärjorna och den där fläcken hade sett ut som olja. Tänk om … Fast om han hade tagit hand om en shoppingvagn på bildäck efter stormen … ja, då borde han väl ha sett efter vad som fanns i den innan han gav bort den till sin mor. Men det hade ju funnits fler shoppingvagnar förstås. Han kunde ha kontrollerat de andra och trott att den här hade samma innehåll. Men det blå handtaget förvirrade och det kunde hon inte förklara. Men se efter måste hon. Annars skulle hon aldrig förlåta sig själv. Det prasslade om tidningspappret och några gamla filtar föll till golvet. Otåligt stack Märtha ned handen lite djupare. Där låg ännu fler filtar och ännu mer tidningspapper. Herregud, var det här Dolores miljoner? Märtha rev ut pappret och kände efter längre ner. Ännu mer tidningspapper, men var där också inte något annat? Ja, det kändes faktiskt så. Märthas hjärta slog snabbare och hon vräkte ut innehållet på golvet. Min Gud. Femhundralappar! Sedel efter sedel virvlade ut på golvet och snart låg det pengar överallt. Hon hade haft rätt, detta var den andra shoppingvagnen. Men kära nån då, var skulle hon göra av alla pengar? Hon såg sig omkring. Påslakanet på sängen! Ivrigt rev hon åt sig det och började trycka in femhundralapparna där. Famn efter famn med sedlar försvann in under det blommiga tyget och när täcket var fullt fortsatte hon med kuddarna. Ett kuddvar eller två borde räcka till hittelönen. Resten stoppade hon tillbaka i vagnen. Dolores fick ju inte märka något. Snabbt blandade hon sedlarna med det gamla tidningspappret och lite nytt som hon rev ut från tidningspacken i garderoben. Sedan toppade hon alltihop med ett tjockt lager femhundralappar och högst upp filtarna och sjalen. När shoppingvagnen var full igen synade hon den noga från alla håll och gav sig inte förrän den såg ut precis som tidigare. Sedan smög hon ut genom samlingsrummet och gläntade försiktigt på dörren in till Dolores. Hon blev stående på tröskeln och lyssnade. Den gamla snarkade fortfarande. Märtha tryckte på dioden igen och i det svaga ljuset smög hon in så tyst hon kunde. Försiktigt rullade hon fram vagnen till nattduksbordet och ställde den precis så som hon hade funnit den. Plötsligt slutade Dolores snarka och Märtha spratt till. En lång stund stod hon blickstilla och vågade inte röra sig medan den gamla sträckte ut armen och verkade vilja resa sig upp. Dolores famlade framför sig, öppnade ögonen och stirrade rätt på henne. Märtha ryggade, letade efter en ursäkt och skulle just öppna munnen och beklaga sig när den gamla slöt ögonen igen och lade sig på sidan. Så grymtade hon till, drog täcket över axlarna och gav ifrån sig en ljudlig fjärt. Märtha stod stilla, väntade och bligade oroligt på den gamla. Först när Dolores börjat snarka igen, vågade Märtha röra på sig. Snabbt skyndade hon ut genom dörren. Tillbaka på sitt rum sjönk hon utmattad ned på sängen.
”Pjuih, vilken pärs”, utbrast hon, men hörde i detsamma ett mystiskt ljud. Hon ryckte till och blev så förskräckt att hon höll på att trilla ur sängen. Med händerna hårt knutna över bröstet stirrade hon på dörren. Nu var det alldeles tyst. Märtha väntade. Inget hördes och hon blev modigare. Hon tog stöd mot nattduksbordet och reste sig försiktigt. Då hörde hon det igen. Det lät som …, ja visst ja, hon hade satt sig på sedlarna. Innan hon somnade måste hon se till att vira en filt om dem så att de inte prasslade. Stölden fick ju under inga omständigheter upptäckas. Det skulle innebära slutet på deras kriminella bana.