”Vi är två som har längtat”, sa Snillet dagen därpå när han hade omfamnat Märtha och stod kvar med armen om hennes midja. Han ville säga så mycket mer men fann inga ord. Istället kramade han om henne igen och så stod de där en lång stund utan att säga något. Glasentrén in till Diamanten såg annorlunda ut än han mindes den och inte alls så fasligt ful som han föreställt sig. Och visst var fastigheten byggd i trist 40-talsstil, men Märtha bodde ju där. Han kände hur hon lutade huvudet mot hans bröst.
”Äntligen!” var allt hon fick fram och så kom tårarna. ”Äntligen”, upprepade hon och Snillet tänkte på alla ömma ord han hört i filmer och TV-serier. Han kände precis så, men det lät så fånigt att uttala de orden. Därför mumlade han bara, och smekte henne lite tafatt över håret.
”Hallå, känner ni inte igen mig?” ropade Krattan och kom fram till dem. Som vanligt hade han sin snusnäsduk runt halsen och under fängelsetiden hade han lagt sig till med skepparkrans. Han flinade glatt med hela ansiktet, dunkade Snillet i ryggen och gav honom en stor kram.
Märtha betraktade leende sina vänner som hon inte hade sett på länge. Det kändes så underbart att åter stå bredvid dem och tröttheten efter nattens äventyr gjorde att hon knappt kunde sluta gråta. Krattan var fin även om han luktade snus, och Snillet var faktiskt den ende man hon hade skrivit dikter till – låt vara att de mest handlat om olika uppslag till brott.
”Märtha lilla”, sa Krattan och kysste henne på bägge kinderna som en riktig fransman och det var nog för att imponera med sin nya skepparkrans.
”Oj, vad du sticks”, hann hon tyvärr säga innan hon hejdade sig och fick ur sig något vänligare som: ”Oj, vad gott att se dig igen.” Då log han och nöp henne kärvänligt i kinden innan han återvände till sin Stina. Och de tycktes redan ha hälsat länge på varandra för Krattans snusnäsduk hängde faktiskt snett och Stinas ögon hade en blank lyster. Märtha hade sett hur hon hade stått vid fönstret hela morgonen och spanat efter honom, och gång på gång hade hon kammat håret fast det var alldeles nyfriserat. Nu var han äntligen här.
Medan alla kramade om varandra höll sig Anna-Greta i bakgrunden. Visserligen var hon glad att se Snillet och Krattan igen, och hon hade gett dem en kram hon med, men Gunnar syntes inte till. Och så hade hon ännu inte kommit över misslyckandet med Internetöverföringarna. Hela hon slokade. Märtha såg att något var på tok och gick fram för att trösta.
”Det var något konstigt med Diamantens bredbandsuppkoppling igår”, sa hon.
”Menar du det?”
”Ja, hela fastigheten har haft datastrul. Inte ens en femtonårig hackare hade klarat några överföringar igår.”
”Åh, säger du det”, sa Anna-Greta och såg med ens nästan lycklig ut.
”Dessutom, det där med pengarna. Det ser ut att ha ordnat sig ändå”, sa Märtha med klurig min. Mer vågade hon inte säga förrän hon var säker på att Dolores inte hade märkt något.
Under eftermiddagskaffet satt Märtha med stickningen i knäet, men istället för att delta i samtalet sneglade hon oroligt mot Dolores rum. När dörren öppnades tappade hon nystanet i pur förskräckelse, och först när den gamla som vanligt började gå runt i samlingsrummet med sin vagn och prata om sin generöse son slappnade Märtha av. Lättad vände hon sig till de andra och sa:
”Nu så. Kom in på mitt rum efter middagen.”
Efter en eländig köttstuvning med överkokta bönor och kallt pulvermos i en plastkartong tyckte Märtha det skulle passa med något extra. Hon satte fram kaffe och rån, en blåbärspaj och så hjortronlikören förstås. Snillet knackade på först.
”Behöver du hjälp?” undrade han och ställde en kartong glasstårta på bordet. ”Jag tänkte att vi skulle fira.” Och så tog han mod till sig, böjde sig fram och gav henne en liten puss på munnen. Märtha kände en sådan värme att hon gav honom en stor kram tillbaka och så stod de där med armarna om varandra så länge att de alldeles glömde bort tårtan. Hade det inte bankat på dörren strax därpå hade den nog smält bort.
”Ska inte den där tårtan stå i frysen?” sa Krattan när han kom in och pekade på en sjö päronglass runt kartongen.
”Men så här är glass som godast”, försökte Snillet och dukade snabbt fram tallrikarna. När alla hade bänkat sig, kopparna var fyllda och var och en mumsat i sig lite mjukglass knackade Märtha i bordet.
”Hör ni, jag hoppas ni inte känner er lurade över att ha hamnat här på hemmet igen.”
”Men Märtha, kära hjärtanes då”, utropade de andra med en mun. ”Här blir vi ju inte länge till. Skål, din skurk!”
Och så höjde alla sina likörglas och drack, men denna gång utan att behöva mima till. Det blev både Helan går och Glad såsom fågeln på högsta volym eftersom alla fått sina later och kände sig trotsigt uppåt. Sedan lyssnade var och en tålmodigt på när Krattan sjöng Till havs varpå Anna-Greta gjorde sin tolkning av Penninggaloppen. När de hade sjungit klart allihop och berättat om äventyr och dråpligheter från fängelsetiden tog Märtha åter ordet.
”Jag har hittat den försvunna shoppingvagnen.”
”Är det sant? Underbart!” utropade Snillet.
”Hur i hela friden bar du dig åt?” undrade Krattan.
”Säg inte att den var full med pengar också”, sa Anna-Greta.
”Oöjligt, a ka kappt tro det”, sa Stina som var förkyld igen och hade svårt med m och n.
Då redogjorde Märtha för sin nattliga expedition till Dolores och klämde sedan fram med hur mycket pengar hon sett.
”Det kan ha varit bortåt fem miljoner i vagnen.”
Det gick ett sus bland pensionärerna och Krattan satte sig käpprakt upp.
”Fem miljoner!”
”Scch”, hyschade Märtha, gick fram till sängen och klappade på täcket. ”Här ligger pengarna. Men den som har tavlorna kräver hittelön. Göm 100 000 SEK i en barnvagn. Ställ den på baksidan av Grand Hotel den 30 oktober klockan 13.00, stod det på lappen.”
”Lapp? Kan jag få se den?” sa Krattan.
”Ledsen, men jag åt upp den. Undanhållande av bevis, du vet.”
”Ingen byråkrati där inte”, mumlade Krattan.
Märtha ursäktade sig och berättade om övervakarna och hur hon i sista stund hade svalt meddelandet.
”I natt lade jag undan hundratusen till hittelönen i kuddarna. Alltså tvåhundra femhundralappar om jag inte har räknat fel. Är ni med på att lägga tvåhundra feta i barnvagnen?”
”Feta?”
”Ja, pengar förstås”, sa Märtha.
”Barnvagn”, funderade Stina som snutit sig ordentligt och kunde säga n och m igen. ”Anders och Emma kan säkert hjälpa till. Jag ber att få vara barnvakt och så lånar vi deras barnvagn. Malin är ju sex månader nu. Det blir perfekt.”
”Babyn också? Sex månader och kriminell”, sa Anna-Greta med ett glatt ponnyfniss.
”Åja, så illa ska det väl inte vara”, slätade Märtha över, men den plan som hon hade gjort upp skulle innebära just det. Sex månader och kriminell.