”Usch, det här är nervöst”, sa Stina för sig själv när hon sköt den nyinköpta barnvagnen framför sig. Det var den 30 oktober och klockan var fem i ett. Vinden som svepte in från Nybroviken var kylig och förebådade vintern. Hennes påpälsade barnbarn Malin sov i ena syskonsitsen och i den andra låg den naturtrogna babydockan med sin lilla mössa. Stina och Märtha turades om att skjuta barnvagnen framför sig, för den var mycket tyngre än de hade föreställt sig. Tidigare på dagen hade de stoppat ned babydockan, täcket och de penningstinna blöjorna i vagnen och även lagt ner en nappflaska, några barnsockor och en extratröja. Sedan hade de tagit en taxi till Blasieholmstorg tillsammans med lillflickan. Taxichauffören hjälpte dem ut med vagn och allt, och när de lagt ned Malin och dockan i syskonvagnen, började de gå i riktning mot Grand Hotel.
Medan de gick funderade Märtha på vilka tavelkaparna kunde vara. Hon övervägde allt från juggemaffian till hotellpersonalen eller någon rik affärsman som hade knyckt tavlorna när han besökt sviten. Men egentligen spelade det ingen roll. Det viktigaste var att tavlorna kom tillrätta. När de nådde Hovslagargatan såg de sig noga om och i hörnet Blasieholmsgatan och Teatergatan lämnade de barnvagnen på trottoaren som avtalat. Just som Stina skulle lyfta upp barnbarnet kom hon åt babydockan. Hon hejdade sig.
”Märtha, vi har tänkt fel. Om folk ser den här naturtrogna dockan tror de att vi överger vårt barn och kommer rusande efter oss.”
”Oroa dig inte. Vi drar regnskyddet över så märker ingen”, sa Märtha, lyfte upp plasten och drog igen blixtlåset. ”För jag har då ingen lust att släpa på den där”, fortsatte hon och pekade på babydockan.
”Barn, heter det”, sa Stina med skarp röst. ”Men du, om man inte ser något i barnvagnen under regnskyddet vad är det då för mening med dockan?”
”Hm, vi tyckte väl att …”, sa Märtha och kunde för sitt liv inte komma på varför de köpt den. Varför skulle Stina alltid vara så snusförnuftig efteråt. När det var för sent. ”Jo, vi …”
”Vi och vi? Blanda inte i mig i det beslutet”, sa Stina. ”Jag ville ju att vi skulle ta Emmas barnvagn. De där skurkarna måste tro att vi är galna. Plastdocka! Om jag hade fått sköta det här så …”
”Bäst vi går”, avbröt Märtha. ”Enligt avtalet ska vi hålla oss härifrån i två timmar. Sedan kan vi hämta tavlorna.”
”En Monet, en Renoir och en plastdocka i en barnvagn”, malde Stina på.
”Åja, det handlar om en svensk kulturskatt som återbördas till nationen”, sa Märtha.
Stina ryckte på axlarna och låste fast barnvagnen. Gatan låg öde, det var sällan flanörer här. Folk promenerade hellre utmed Strömkajen. Hon tog upp Malin, virade en filt om den lilla och satte på hennes hätta.
”Vad söt hon är”, sa Märtha med blid röst och försökte lätta upp stämningen.
”Ja, DEN är RIKTIG, förstår du”, svarade Stina. ”Barnet alltså.”
Det fanns inget café i närheten så de gick till Grand Hotels Veranda. Märtha tvekade för hon var orolig att bli igenkänd och det hade varit så pinsamt förra gången. Men det var kallt och det fanns just inget annat att välja på. De beställde in en förrätt, åt knappt av maten och två timmar senare när de reste sig upp var de mycket vingliga på benen. För att stärka sig hade de nämligen tagit var sitt glas, och först när de hade druckit upp förstod de att den söta drycken inte alls hade varit likör utan vodka med jordgubbssmak. Men vad gjorde det när självförtroende hade eskalerat till oanade höjder. Dessutom hade Stina fått belgisk choklad till kaffet och hon riktigt strålade. Ja, hon nojsade så högljutt med Malin att Märtha diskret måste be henne att dämpa sig.
”Hoppas det är en ärlig bov och inte en som har tagit pengarna och struntat i att lämna tavlorna”, sa Märtha när de kom ut på gatan. ”I så fall skulle jag inte vilja vara i hans kläder. Jäklar vilket nacksving han skulle få.”
”Eller karatespark i skrevet”, fnissade Stina och tog ett snedsteg.
Märtha glodde. Värst vad väninnan hade sturskat till sig. Det var väl Kriminaljournalen och alla de där deckarna hon läste numera. Stina höll upp Malin.
”Ett brott om dagen, håller ordning på magen”, skaldade hon. Då förstod Märtha att Stina var i högform. De skulle nog klara det här.
Skymningen var inte långt borta och det hade börjat regna. Märtha såg vattenskadade ramar och knyckliga målningar framför sig och skyndade sig. Ja, hon gick så fort att hon fick svårt med andningen och mitt i allt måste de stanna till så att hon kunde pusta ut ordentligt. Så kom hon på det där med regnskyddet och lugnade ner sig. När de kom runt hörnet fick de syn på vagnen. Märthas hjärta slog snabbare. Tänk om paraplyvagnen stått där i två timmar utan att boven kommit förbi … Eller tänk om det fanns en hake någonstans. Försiktigt närmade de sig barnvagnen och när de bara hade en bit kvar sträckte Märtha ut sin käpp. Det kunde ju trots allt ligga en bomb eller något annat hemskt i vagnen så bäst att vara försiktig. Men käppen nådde inte ända fram. Hon hade tagit Anna-Gretas käpp av misstag och den var fortfarande skev. Istället gick de sakta två varv runt barnvagnen och granskade den noga innan de efter många djupa andetag vågade sig fram och lyfte på regnskyddet. Då såg de. Babydockan hade glidit nedåt och någon hade rumsterat om bland filtarna. Kudden och blöjorna med pengar var borta och under filten syntes en upphöjning, ja, två förhöjningar, som på en kamel. Märtha kände efter med händerna och lät undslippa sig ett Piijhu för där fanns faktiskt två tavlor. De var väl inslagna och hennes fingrar kände två bastanta ramar. En var rektangulär som på Monetmålningen, och den andra vågig, bred och med runda hörn som på tavlan av Renoir. Hon försökte lyfta upp Renoir-målningen för att se på den, men orkade inte. Guldramen var för tung.
”Då går vi väl direkt till museet, eller hur?” sa hon lågt och Stina nickade. De kopplade ur barnvagnslåset och tillsammans började de vandra i riktning mot Hovslagaregatan. Där stannade de till igen.
”Här är det lite ljusare. Först måste vi se efter om målningarna är oskadda. Har du handskarna, Stina?”
”Konservatorshandskarna ligger i kassen. Jag måste hålla Malin. Hon har gjort i byxorna.”
”Typiskt.”
Märtha grävde fram handskarna, satte på sig dem och började riva av pappret. Det var hårt virat i flera lager och mycket svårare att få bort än hon hade tänkt sig. Men när hon såg guldramen blänka fram i ena hörnet flämtade hon till av glädje.
”Se, Stina. Åh, vad jag är lycklig. Vet du, att äga är inte alltid den största glädjen. Att kunna ge bort något är också stort, rentav större. Men att kunna ge tillbaka något riktigt värdefullt som man har stulit är nästan det bästa av allt.”
”Du, vi har inte tid med filosoft nu. Jag måste få på henne en ny blöja.”
Märtha lade hastigt täcket över tavlorna igen och tog några steg tillbaka så att Stina fick plats. Blöjbytet gick snabbt och det syntes att hon var van, men så var det ju också hennes tredje barnbarn. En omisskännlig doft spred sig kring vagnen.
”Tur att inte Monet och Renoir har luktsinnet kvar”, anmärkte Märtha.
Stina svarade inte utan stoppade ned blöjan vid fotändan. Sedan bäddade hon ned Malin så gott det gick.
”Vi måste skynda oss. Täck över. Det kommer folk där borta.”
Märtha såg upp. Mycket riktigt var en grupp pensionärer på väg åt deras håll. Hastigt drog hon igen regnskyddet.
”De där ska säkert till Nationalmuseum.”
”Hur ser du det?”
”En och annan karl och en massa äldre kvinnor. Då handlar det om kultur.”
De gick runt hörnet och ned mot museet, men när de kom ut på Strömkajen vid Grand Hotel grep vinden tag i vagnen. Det var en kraftig vindil som fick fatt i regnskyddet så att barnvagnen gled iväg mot kajen. Märtha insåg faran och tog tag i vagnens ena handtag för att hålla emot. Men då lossnade det och hon blev stående med handtaget i handen. Instinktivt böjde sig Stina ned och högg tag i Malin, men då kom nästa vindil. Lättad på en del av sin börda började vagnen med vindens hjälp rulla ned mot vattnet.
”Rädda den, rädda den”, skrek Stina gällt och Märtha skyndade efter. Hon såg för sitt inre hur hela barnvagnen vräktes i sjön medan hon hjälplöst såg på när Renoir och Monet sjönk ner i djupet. En hotande fara kan ge oanade krafter och Märtha försökte springa. Men redan efter tre steg insåg hon sin begränsning och ropade på hjälp. Ja, hon tjoade och gastade fastän de hade planerat att närma sig museet tyst och diskret. En Waxholmsskeppare som sett vad som höll på att hända sprang ifatt barnvagnen, lyckades få tag i den och svängde upp den mot gatan igen.
”Kanske bäst att jag tar av regnskyddet så att vinden inte får fatt i den igen”, sa han vänligt.
”Nej, nej, det behövs inte”, svarade Märtha som inte ville att han skulle upptäcka vad som låg i vagnen. ”Tack så väldigt mycket.”
Så tog hon tag i vagnen igen, satte handtaget på plats och började gå i riktning mot Nationalmuseum.
”Men kära lilla ni. Är det dit ni ska? Se här, låt mig få hjälpa till”, insisterade mannen.
”Nej, det går så bra så”, försökte Märtha, men Waxholms-skepparen trängde sig fram och tog befälet. När de nådde trappan sa han vänligt.
”Tro inte annat än att jag hjälper er upp med vagnen. Här behövs en riktig karl.”
Och så lyfte han vagnen upp för alla trappstegen och släppte ned den vid entrén med en ljudlig smäll.
”Sådär ja, nu får ni klara er själva.”
Mannen log, satte handen till mössan som skeppare gör, och Märtha och Stina mumlade ännu flera tack.
”Inte bra att han såg oss”, sa Märtha.
”Men polisen blir väl inte arg på oss för att vi lämnar tillbaka tavlorna? Lugna dig Märtha. Förresten verkade han snäll. Vi skulle aldrig ha lyckats ta oss upp till entrén utan honom”, sa Stina som hade blivit alldeles slut av all dramatik. Tagen lutade hon sig mot barnvagnen, men upptäckte i detsamma att den hade blivit konstigt skev. En nit föll till golvet.
”Har du sett, den som var så dyr. Och jag som hade hoppats kunna ge den till Emma”, gnällde hon.
”Emma blir nog glad om hon inte får den”, sa Märtha och försökte baxa in den skadade vagnen genom dörren. Hjulen hade fått sig en ordentlig smäll och eftersom den inte rullade så bra hade vagnen blivit tyngre att hantera. Hon tog flämtande stöd mot väggen.
”Du, vi skjuter in den i hissen så blir vi av med den”, sa Stina och såg sig om efter en plats där hon kunde lägga ned Malin.
”Bra idé”, sa Märtha. Hissen låg till höger alldeles vid ingången och bredvid stod en bänk. Stina lade försiktigt ned barnbarnet på bänken och så styrde de gemensamt vagnen mot hissdörrarna. Några tittade underligt på dem, men Stina och Märtha låtsades som ingenting. Tack och lov stod hissen på bottenvåningen och när de tryckte på knappen öppnades hissdörrarna direkt. Två ungdomar erbjöd sig att hjälpa till och tillsammans sköt de in vagnen i hissen. Men besökarna var unga och starka och tog dessvärre i så hårt att vagnen slog i väggen.
”Oj, förlåt”, ursäktade de sig.
”Tack, kära ni. Det gör ingenting, det var så rart av er”, flämtade Märtha. ”Nu klarar vi oss.”
Men när hon tog tag i handtagen för att placera vagnen i ena hörnet lossnade en skruv och ännu flera nitar.
”Bäst att stänga hissdörrarna”, sa hon till Stina och tryckte på knappen. Men när dörrarna gick igen måste de ha stött till ett av handtagen för plötsligt hördes ett brak därinne.
”Vad hände?” undrade Stina och Märtha tryckte hastigt på Öppna. Hissdörrarna for upp och där låg vagnen.
”Oj då, det var värst”, sa Märtha.
”Man ska aldrig köpa billigt”, sa Stina.
De glodde på det virrvarr av regnskydd, hjul, blöjor och täcken som fanns därinne, toppat av en babydocka och två puckelliknande upphöjningar som måste vara tavelramarna. Vagnen hade, som nätbloggarna varnat för, fallit ihop som en rävsax. Märtha handlade instinktivt och tryckte på Stäng. Medan hissdörrarna gick igen tecknade hon åt Stina att nu var det nog bäst att avlägsna sig. Till råga på allt hade Malin börjat gallskrika och med tillkämpade leenden tog de med sig den lilla och gick mot utgången. Sedan lämnade de museet så långsamt och värdigt de förmådde. Först när de nådde baksidan av Grand Hotel och en taxi körde upp vid sidan av dem, tog Märtha fram mobiltelefonen. Hon hade fått låna en med kontantkort och slog genast 118 118.
”Kan ni koppla mig till Nationalmuseum”, sa hon medan Stina klev in i taxin med lilla Malin i famnen. En växeltelefonist svarade och Märtha bad att få tala med museichefen.
”Hallå, intendent Tham, Nationalmuseum här.”
Märtha tog sats och förställde rösten.
”Det står en barnvagn med Monet och Renoir i hissen vid Nationalmuseums entré”, sa hon och lade snabbt på luren. Sedan gick även hon in i taxin och beordrade chauffören att köra till Bromma. Därifrån gick både inrikes- och utrikesflyg och det tyckte Märtha var ett fint villospår.
”Uppdraget är slutfört”, sa hon.
”Slutfört? Är du alldeles säker på det”, sa Stina. ”Vi glömde babydockan.”
”Oj, då”, sa Märtha och trots att det var ett allvarligt misstag började hon skratta. ”Tavlor för trettio miljoner och så glömde vi en plastdocka med mössa på. Säg inte annat än att livet är fullt av överraskningar.”
När de anlände till Bromma, gick de en sväng i avgångshallen och såg noga till att folk lade märke till dem innan de tog bussen tillbaka till stan. Väl där lämnade de tillbaka Malin till Emma, varefter de återvände till servicehuset. Snillet och Krattan hjälpte dem av med ytterkläderna och Anna-Greta var så uppspelt att hon till och med lät vinylspelaren vara. Istället hade hon dukat fram te och kakor på sitt rum.
Där serverade de sig var sin kopp och slog sig ner i soffan (sedan Snillet lagt undan Märthas stickning som hon lagt där när hon skulle hälla upp teet).
”Nå?” undrade Anna-Greta, putsade glasögonen och höll upp dem mot ljuset. Hon hade köpt nya, moderna som klädde henne och dessutom inte gled ned på näsan. De gamla 50-talsbågarna hade hon skänkt till en loppis.
Efter några klunkar te började Märtha och Stina berätta. När de kom fram till episoden med den kollapsande barnvagnen, skrynklade Anna-Greta förtjust ihop ansiktet och kluckade fram ett alldeles nytt skrattljud som fick de andra att oroligt se på varandra. Men när Märtha nämnde den glömda babydockan kom det vanliga gnägget och alla blev mycket lättade. Anna-Greta hade bara varit så trött att hästgnägget tagit lite längre tid.
”Det där ’bäst i test’ är tydligen inget att lita på”, sa hon till slut när hon samlat sig någorlunda.
”Förr i tiden hade man butiker med kunnig personal som man kunde fråga”, sa Märtha. ”Nu ska allt säljas på nätet och vem som helst som inte kan ett dyft ger sitt omdöme. Bäst i test, av två barnvagnar som kollapsade föll den här ihop minst? Eller vadå?”
”Men samhället utvecklas. Nätet har kommit för att stanna”, sa Krattan.
”Bara för att samhället utvecklas behöver det inte vara till det bättre”, fastslog Märtha. ”Inte alltid.”
”Du och ditt filosoferande”, muttrade han.
Det blev tyst en stund och alla plockade med tekopparna. Stina skramlade lite extra och ställde slutligen ifrån sig koppen.
”Vet ni, jag tror att vi har missat något igen”, sa hon.
Alla lystrade, när Stina använde den där speciella tonen brukade hon ha något viktigt att säga.
”Missat, vadå?” undrade Snillet.
”Varför allt detta smygande med tavlorna? Märtha, sa du inte vid polisförhöret att vi bara velat kidnappa dem för att sedan ge tillbaka dem så snart vi fått lösensumman?”
”Jovisst”, svarade Märtha.
”Då så. Vi hade ju inte alls behövt krångla. Vi kunde ha tagit tavlorna under armen och gått upp med dem – och sluppit babydockan och allt det där. Det är ju inte straffbart att lämna tillbaka något. Och så ditt onödiga villospår ute på Bromma.” Stina lät undslippa sig en lätt fnysning som gick över i några nysningar. Hon hade suttit i drag, och höll på att bli förkyld igen. ”Vi gjorde allt det där alldeles i onödan”, avslutade hon och tog fram sin näsduk och snöt sig.
Märtha såg ned i bordet och hade blivit högröd i ansiktet, Snillet knäppte händerna på magen och Krattan hummade för sig själv. Det var Anna-Greta som bröt tystnaden.
”Men herregud. När man är gammal begår man misstag ibland. Det gör väl inget?”
”För framtida brott behöver vi unga och starka människor som kan tänka klart”, sa Stina. ”Som Anders och Emma till exempel. När man inte klarar allt själv behöver man hjälp, och vi blir ju inte yngre.”
”Äsch, de kommer inte kunna hänga med i vårt tempo”, sa Anna-Greta. ”Och har vi inte haft roligt, så säg? Det är väl det som är det viktigaste. Ingen och inget kom till skada – utom den där usla barnvagnen, förstås.”
Vid ordet barnvagn brast det för henne, och nu kom ett gladare och högre skratt än någonsin tidigare. I den stunden ville Märtha ge henne en stor kram, för på vägen ut till flygplatsen hade hon själv kommit på att hon hade tänkt fel igen. Hon hade ju inte alls behövt smyga med tavlorna. Men hon hade inte vågat säga något då och hade hoppats att ingen skulle upptäcka det. Nu tröstade hon sig med att besöket på Bromma hade varit bra ur researchsynpunkt. Hon hade kastat en blick på såväl incheckningsdisken som säkerhetskontrollen. Den kunskapen skulle säkert komma till användning längre fram.