Den gälla telefonsignalen skar genom rummet och kommissarie Petterson blängde på apparaten. Han hade suttit i telefon hela dagen och hade inte lust att ta ett enda samtal till. Dessutom hatade han telefonens melodislinga. Den liknade den norska nationalsången och han hade fått nog av den efter senaste skid-VM. Petterson lyfte luren.
”Vad säger ni, tavelfynd i hissen? En stor guldram, två tavlor, ni tror det är Renoir och Mon … Nej, nej, rör ingenting … Nej, ABSOLUT INGENTING, jag förbjuder er! Vi kommer genast.”
Kommissarie Petterson flämtade till. Kunde det verkligen vara sant? Han som trott att tavlorna hade sålts på den internationella marknaden för länge sedan, men damen i telefonen hade låtit säker. Bäst att skynda sig. Kommissarie Strömbeck förstod allvaret, slet till sig sin rock och tillsammans körde de i hög fart till Nationalmuseum. De parkerade på Strömkajen vid Cadierbaren utanför Grand Hotel, och just som Petterson stängde bildörren tyckte han sig se en sedel på trottoaren. Han böjde sig ned och plockade upp en femhundralapp, men när han såg sig omkring upptäckte han ingen i närheten.
”Vem fan strör femhundralappar omkring sig”, muttrade han och stoppade ned sedeln i kavajfickan.
I museets entré möttes de av en uniformerad vakt. Mannen lotsade dem till hissen, samma hiss som hade varit ur funktion förra gången de hade varit här. Men nu stod det inte Ur funktion utan Avstängd på dörren istället. En pensionärsgrupp som hade bokat in sig för en visning av utställningen Last och Lust en trappa upp väntade i en ring utanför hissdörrarna.
”Vi kräver att ni sätter igång hissen genast. Hur ska vi annars ta oss upp för trapporna? Flyga kanske?” gormade en äldre dam så fort hon fick syn på vakten.
”Eller tänker ni bära upp oss?” föll hennes surmulne man in.
”Lugn, lugn”, manade kommissarie Petterson och banade sig väg fram mot hissen. ”Vi är från polisen. Ni måste tyvärr vänta en stund.”
”Polisen?”
En distingerad medelålders kvinna räckte fram handen. Hon hade glasögon, läppstift och en elegant dräkt på sig.
”Museichef Tham, välkommen”, sa hon.
”Kommissarie Petterson.”
”Tavlorna står här inne.” Hon tryckte på knappen så att hissdörrarna öppnades. En elakartad lukt spred sig i rummet.
”Är det här något slags skämt? Rester av en barnvagn … Och vad är det där, herregud, en babydocka med en liten rosa mössa.”
”Nej, ser ni inte tavlorna? Ni sa att jag absolut inte fick röra något så jag har inte tagit bort pappret. Men jag känner igen ramarna”, sa museichefen och pekade.
”Jamen då så.” Kommissarie Petterson böjde sig fram och stack med febrig iver ned händerna i barnvagnen.
”Var försiktig, vagnen kan slå igen om fingrarna”, varnade Strömbeck.
Petterson hejdade sig, men bara ett ögonblick. Han hade arbetat med fallet så länge och kunde inte bärga sig.
”Det vore härligt om tavelstölden äntligen blev uppklarad”, sa han och grävde djupare i vagnen. ”Vad i helvete!?” Svärande tog han ett steg tillbaka, drog upp den använda babyblöjan och slängde den på golvet.
”Jag är så hemskt ledsen, kommissarien, men tavlorna …”. stammade museichefen.
Med snabba, ryckiga rörelser torkade Petterson av händerna och fortsatte lite försiktigare. Bara guldramen stack upp och han tog fram pennkniven.
”Är ni säker på att det här är de eftersökta verken?” undrade han syrligt och började försiktigt skära loss pappret.
”Som sagt, vi fick ju inte röra något. Jag förstod att ni ville säkra DNA, så vi har inte petat på någonting. Vi vet ju att ni har problem med internationella tavelligor”, sa museichefen.
”Just det, ja”, mumlade Petterson och skar försiktigt för att inte skada målningen. Han rev bort en stor bit av pappret och slängde det på golvet. I samma ögonblick hörde han en flämtning och såg hur museichefen slog händerna för ansiktet.
”Herregud!”
Kommissarie Petterson drog undan resten av pappret och tog ett steg tillbaka. Han kände igen tavlorna och hade sett dem förr många gånger. Innanför den pråliga guldramen syntes det välkända motivet med det gråtande flickebarnet, den tavla som nästan varje svensk har en kopia av på utedasset. Utan ett ord ställde kommissarie Petterson ned tavlan på golvet och fortsatte med den andra. Den här gången var han inte lika noga. Han gjorde några snabba snitt i pappret och slet bort det.
”Kunde väl tro det!”
Tavlan föreställde en skeppare med sydväst och pipa.
”Hötorgskonst”, flämtade museichef Tham.
”Så ni tycker inte att polisen har viktigare uppdrag kanske?” sa Petterson och rösten gled upp i falsett. ”För att inte tala om den här.” Han tog upp babydockan och satte den grensle över tavelramen – men så hårt att den lilla rosa mössan trillade av.
”Om jag bara hade vetat, jag beklagar verkligen”, sa museichefen och hennes kinder hade antagit en högröd färg. Då hördes plötsligt ett frustande skratt. Kommissarie Strömbeck hade stått bredvid och fotograferat hela tiden. Nu kunde han inte hålla sig längre.
”För utredningen”, sa han och flinade. ”Jag lägger ut det på nätet.”
Kommissarie Petterson höjde avvärjande bägge händer.
”I helvete heller. Tänk om det kommer i tidningen …”
”Just det. Polisen grundlurad. Pensionärsligan har slagit till igen.” Strömbeck exploderade av skratt.
”Sluta!” sa Pettersson och för en stund stod han alldeles tyst. Sedan satte han händerna i sidorna. ”Minns du. Märtha Anderson sa att hon hade önskat lämna tillbaka målningarna, men att de hade blivit stulna från sviten på Grand Hotel. Hur förklarar vi då det här? Nu har vi ramarna men inte tavlorna.”
”Vi får väl titta på vilka som kom hit med barnvagnen. Vi har ju bilderna i övervakningskamerorna.”
”Övervakningsbilder? Inte nu igen”, stönade Petterson.
”Nej, vet du vad vi gör”, sa Strömbeck nu i allvarlig ton. ”Vi går ut med ett pressmeddelande och säger att vi har hittat målningarna. Då blir de riktiga bovarna osäkra. Vi lockar ut dem på banan helt enkelt. Det kan ge oss ledtrådar.”
”Det låter långsökt. Och om pressen vill se tavlorna då?”
”I så fall säger vi att det går bra, men att de får vänta lite eftersom tavlorna är under utredning.”
”Hm”, Petterson tänkte och museichefen var så tagen att hon inte fick fram ett ljud. Petterson sökte hennes blick.
”Och vad ska vi göra med de här då?” undrade han och petade till tavlan med den gråtande flickan. Strömbeck smilade upp sig.
”Loppis?”
”Nej föresten, där kan finnas värdefullt DNA”, sa Petterson.
”Det var ju det jag sa”, påpekade museichefen. ”Då sätter vi ned tavlorna i magasinet så länge. Men herregud, hötorgskonst på Nationalmuseum …”
”Glöm inte barnvagnen”, sa Strömbeck. ”Vilken installation! Ett fruset ögonblick av … ja, vem nu konstnären kan vara.”
”Det här är inte Moderna museet. På Nationalmuseum ställer vi ut riktiga tavlor”, hördes museichefens skarpa röst.
”Javisst, vi förstår”, sa kommissarie Petterson. ”Hur som helst tycks vi inte ha kommit längre i utredningen. Tavlorna är fortfarande borta och …”
”Just det …, tavlorna är fortfarande försvunna och än kan mycket hända”, konstaterade Strömbeck.