”Vad är detta?” Snillet lade ifrån sig tidningen, men tog upp den igen. På väg till eftermiddagsteet hos Märtha hade han fått syn på kvällstidningen och tagit med sig den in. Nu önskade han att han inte sett den. Med rynkad panna ögnade han igenom artikeln.
”Stort värdetransportrån. Inga spår”, läste han högt. ”Märtha, kära du, och jag som trodde att vi skulle få det lugnt ett tag, men …”
”Vad är det? ”
”Juggarna …”
”Vad är det du säger? Berätta nu lugnt och sansat.” Fönstret stod öppet och hon gick och stängde det. Sedan tog hon fram stickningen. Av Snillets min att döma förstod hon att han hade mycket att prata om. Dessutom var koftan inte riktigt klar. Hon hade alltid svårt att montera ihop ärmar och bakstycken. Snillet harklade sig.
”Du vet det där bankrånet som Juro planerade. Vi pratade en del om det på Asptuna. Istället för att skjuta med kpist föreslog jag ett värdetransportrån där man skulle söva ned dem som satt i bilen. Och se här!” Snillet pekade på artikeln. ”Förövarna har gjort precis som jag sa. Tjugo miljoner kom de över. Tjugo miljoner! Det måste vara Juro.”
”Det var värst. Juro?” Märtha lade ifrån sig stickningen, reste sig och satte på kaffe. När vattnet kokade hällde hon över det i kaffekannan, ställde fram koppar och fyllde en skål med chokladrån. Hon serverade Snillet. Sedan slog hon sig ned i soffan igen och om inte Snillet tagit undan stickorna i sista stund hade hon väl satt sig på dem. Hon lade garnet över pekfingret och började sticka. ”Men Snillet, vad är det som oroar dig? Du kan väl inte dömas för dina goda idéer.”
”Det är inte det. Juro sa att de skulle gömma postsäckarna i Djursholm och ligga lågt ett tag tills spaningarna lagt sig. Men säckarna kommer inte att vara där hur länge som helst. Ska vi göra vår stöt måste vi slå till nu. ”
Märtha lutade sig fram och blåste på det heta kaffet en lång stund. Sedan sträckte hon ut handen efter ett rån.
”Hm, så det är dags igen?” undrade hon och knaprade i sig hela rånet på en gång.
”För det ultimata brottet, ja, och till det behöver vi pengarna i sängbotten. Vi måste investera.”
När Märtha hade klagat på att sängen i hennes rum var för hård, kom Snillet på att han kunde gömma Dolores pengar där. Han hade lossat på en planka och mellan fjädringen och sängbotten hade han lagt täcken, blöjor och kuddar fulla med sedlar. Sedan hade han spikat igen allt på nytt och konstigt nog hade sängen blivit skönare. Men nu behövde de alltså kontanter. Snillet knäppte händerna på magen.
”För att hämta juggarnas pengar behöver vi en bil att transportera rånarbytet i. ”
”Varför inte taxi? Ingen misstänker en vanlig droska.”
”Bättre ändå. Jag röstar på en färdtjänstbil. En sådan tar åtta till nio personer och man kan till och med stå rak därinne – bra för Anna-Greta som har svårt att böja sig. Dessutom har den ramp. Vi kan köra rollatorerna rätt in och lasta vad vi vill.”
”Jag börjar förstå. Tjugo miljoner sa du. Det blir många postsäckar.”
”På Blocket säljer de färdtjänstbilar för ungefär en halv miljon. En Toyota eller Ford Transit till exempel. I dem finns det gott om plats.”
”Så vi måste investera för att kunna begå brott? Ja, du, några affärsmän är vi inte. Det var enklare med tavlor”, sa Märtha.
”Kanske, men det här känns mer rejält”, tyckte Snillet.
”Och vi slipper ju det kulturella ansvaret, förstås.” Märtha ställde ifrån sig koppen och tog upp stickningen igen. ”Vet du, det är hög tid att vi kallar på de andra.”
Snillet ljusnade.
”Det är så skönt med dig. Du förstår alltid.”
Efter middagen samlades Pensionärsligan till ett hastigt inkallat möte på Märthas rum. När alla fått sin hjortronlikör tog hon till orda:
”Det gäller en stöld. Första frågan blir om vi vill riskera vår plats på hemmet. Ger vi oss in i det här måste vi troligen stanna utomlands i några år.”
”Det låter inget vidare”, sa Anna-Greta och tänkte på Gunnar.
”Såvida vi inte fixar falsk identitet förstås. Idag kan man köpa ett nytt namn och personnummer, vet ni det?” sa Stina som hade läst en deckare som hette Inte du – den stulna identiteten.
”Jaså, kan man det? Då är jag med”, sa Anna-Greta och Krattan nickade instämmande.
”Banken och andra drabbade kommer att gottgöras”, fortsatte Märtha.
”Banken, är det nödvändigt?” protesterade Krattan. ”Jag vill inte ge till sådana som stjäl av andra.”
”Men om inte alla är nöjda är det väl inte det perfekta brottet”, sa Märtha.
”Ultimata brottet”, rättade Anna-Greta. ”Vi ska alltså göra ett så snällt rån att banken inte råkar illa ut. Har jag uppfattat det rätt?”
”Inte riktigt. Det är inte vi som ska göra rånet. Det är redan gjort. Vi ska bara hämta pengarna”, förtydligade Snillet.
”Du får det alltid att låta så lätt.” sa Anna-Greta med en suck.
”Klart att det finns risker. Men man måste ju försöka, eller hur?” tyckte Krattan och fingrade på sin nya snusnäsduk kring halsen. Han hade en i siden denna gång. Sedan följde en flera timmar lång diskussion om framtiden, och efter två flaskor likör när alla hade sagt sitt hade var och en fått stora rosor på kinderna.
”Tänk, då ska vi äntligen stjäla igen”, sa Stina. ”Härligt. Jag som var så rädd för att resten av livet skulle bli långtråkigt. Nu skulle de se mig i Jönköping. Förresten, tror ni att de kommer att skriva en bok om oss i framtiden?”
”Absolut”, försäkrade Krattan. ”Folk älskar att läsa om sådant som har hänt på riktigt.”
”Men ingenting har ju hänt än”, påpekade Anna-Greta.
”Säg inte annat än att det är på god väg”, sa Märtha.
Och då log alla och trots att det var sent på kvällen måste de sjunga en snutt. Det blev Glad såsom fågeln följd av psalmen Blott en dag, ett ögonblick i sänder, en låt som de ofta brukade ha som extranummer. Av bara farten fortsatte Anna-Greta med Penninggaloppen då Märthas dörr plötsligt rycktes upp.
Där stod syster Barbro.
”Vad tar ni er till. Ni väcker hela huset. Ni skulle ha släckt för länge sedan.”
De fem stirrade på varandra. Syster Barbro?
”Men var är Katja?” stammade Märtha.
”Hon har fått förflyttning. AB Diamanten är helt och hållet mitt ansvarsområde nu.”