Sedan Katja hade fått sparken blev ingenting som förut. Tösen hade skrivit ett brev och tackat för den tid som varit, och beklagat att hon hade varit tvungen att lämna dem. Och de gamla sörjde de med för ingen, absolut ingen, ville gå tillbaka till det gamla.
Under Katjas tid hade de som bodde på servicehuset fått livslusten tillbaka. Nu sjöd trotset och syster Barbro kom ingen vart med dem. När hon sa att det var dags att gå och lägga sig lydde de inte, och när hon skulle låsa avdelningen ställde de sig i dörröppningen och ropade på mer personal. Var maten dålig klagade de högljutt och matvägrade, och fler och fler begärde nycklar till gymmet. Många ifrågasatte medicineringen och endast om de blev helt övertygade tog de sina tabletter. När syster Barbro okänsligt nog försökte dra ned på kaffedrickandet till bara två koppar per dag, välte de kaffekannan. Så medan Pensionärsligan som bäst planerade nya brott höll hela verksamheten på AB Diamanten att gå överstyr. Märtha såg vad som hände och bjöd runt Djungelvrål till alla som ville ha. Hon hoppades att namnet skulle inspirera.
Syster Barbro stirrade på gamlingarna genom glaset och lyssnade förstrött på kacklet utanför. Anna-Greta spelade vinyl, Dolores sjöng och två av gubbarna snarkade. Nu var det lite lugnare, men tidigare på dagen hade det stojat och larmat så att hon hållit på att alldeles tappa behärskningen. I de nya servicehusen skulle hon minsann se till att få eget rum med dörr att stänga och fönster åt gården, inte mot avdelningen som här. Så snart köpen av de nya servicehusen blev klara kunde de slå ihop verksamheten och allt skulle bli bättre. Då borde Ingmar ge henne större frihet så att hon kunde organisera om och ordna allt till det bästa. Det behövdes mer personal, det var ofrånkomligt, men Ingmar höll emot. Tvärtom ville han dra ner ytterligare. Hon funderade. Invandrare var ju bra på att ta hand om sina släktingar. Tänk om hon kunde få dem att arbeta ideellt, det skulle sänka kostnaderna ännu mer. Ingmar skulle älska henne för det förslaget, han ville ju ha stora vinster och snabba resultat. Nå, tillsvidare fick hon väl försöka blidka gamlingarna med vänliga ord. Hon reste sig och gick ut i samlingsrummet.
”Vilket fint väder vi har idag, eller hur?” började hon.
”Ja, vi vill komma ut i solen. Och få bättre mat. Inte lyssna på en massa löften och prat. Oss kan du inte lura”, sa Henrik, 93 år, och gjorde fingret. Syster Barbro gick tillbaka till kontoret. Det var lugnare där.
”Vet ni, snart orkar hon inte vara kvar här längre”, sa Märtha en vecka senare när hon hörde syster Barbros klackar i korridoren. ”Till och med Dolores fräser åt henne.”
”Låt kärringen hållas. Så länge det är så kaotiskt här bryr hon sig inte om vad vi håller på med”, sa Snillet och lade ifrån sig penseln. Liksom de andra hade han börjat måla och gick verkligen in för det. Halvfärdiga dukar stod lutade mot väggen och överallt hade han spillt färg på golvet. Han lutade sig bakåt och betraktade tavlan framför sig. Duken var täckt med tjocka lager färg och var mycket modernistisk. ”Oj, vad det är roligt att måla”, fortsatte han. ”Synd att jag inte började med det tidigare.”
”Fast det luktar oljefärg överallt. Finns det ingen annan färg vi kan använda?” undrade Märtha.
”Inte för vårt ändamål”, sa Stina. ”Man kan göra mycket med olja. Jag berättade för Barbro att vi har döpt vår lilla konstnärsgrupp till ’Gamla kan’. Hon svarade inte utan bara blängde.”
”Förresten, vet ni vad, hon har återgått till tre koppar kaffe per dag”, inflikade Anna-Greta.
”Har hon? Hon försöker väl ställa sig in. Nå, snart kan vi strunta i henne. Nu bär det iväg”, sa Krattan.
”Med färdtjänstbilen”, sa Märtha. ”Tänk, där kan vi stuva in målningar, postsäckar och hela bankomater om vi skulle behöva.”
”Och rollatorerna!”
Märtha och Snillet såg på varandra och log. För varje nytt äventyr de planerade mådde de allt bättre. Och det som stimulerade dem allra mest var utmaningar. Vilken dag som helst skulle de slå till.