”Det var väl inte det här vi hade tänkt oss när vi sökte till Polishögskolan?” Kommissarie Lönnberg satte tänderna i hamburgaren och tittade ut genom vindrutan. Det regnade, det hade regnat varje dag de senaste veckorna. En tomatslamsa hade hamnat på byxbenet och han föste ned den på golvet. ”Nu har vi suttit utanför det förbannade ålderdomshemmet i flera dagar utan att det har hänt något.”
”Åjo, de har skaffat katt”, sa Strömbeck och lade in en pris. ”Och om jag inte minns fel var det du som föreslog att vi skulle bevaka dem. Åldringar i ett servicehus …”
”Inte jag. Det var order uppifrån. En av Pettersons lysande idéer. Förresten luktar du snus. Du kan inte försöka med ett annat märke?” Lönnberg gapade på nytt och några gurkbitar landade på sätet. Han borstade ned dem också och kastade en blick på Strömbeck. Den mannen tycktes aldrig behöva äta något, han levde på nikotin. Snus och nikotintuggummi, det var allt. Å andra sidan hade det varit ännu värre förr när han rökte cigaretter. Då stank han. Men kommissarie Lönnberg gillade Strömbeck, det var en bra karl. Han hade fru och två barn och de gånger han var hemma tycktes han hjälpa till med allt. Han tillhörde den nya generationen män som bytte blöjor och lagade mat. Själv var han uppfostrad enligt devisen att det är mannen som bestämmer. Kvinnan ska vara i hemmet, föda barn och passa upp. Varför hade man ändrat på det? Så fort han hade krävt av sina flammor att de skulle bli hemmafruar hade det börjat knaka i förhållandet. Nu hade han för länge sedan gett upp det där med äktenskap och trivdes bra med sitt liv, sin trädgård och sina böcker. Framförallt levde han för sitt jobb och därför kändes det så försmädligt med de här åldringarna. Han kom ingen vart med dem och visste rent ut sagt inte hur han skulle hantera situationen. Men eftersom de kanske skulle leda honom till de försvunna pengarna, kunde han inte ge upp. Att sedlarna hade blåst överbord från Finlandsfärjan hade han aldrig trott på. Nej, gamlingarna var listiga, och han kände på sig att de hade gömt lösensumman någonstans.
Värst var de gånger han hade tagit in Märtha på förhör. Henne rådde han inte på. Klädd i en snygg välsittande dräkt med matchande sjal och skor kom hon in i förhörsrummet. Hon log tillmötesgående hela tiden och försäkrade att pengarna hade hon inte sett till, men att hon skulle göra allt för att hjälpa honom. Hörde eller såg hon det minsta lilla som verkade misstänkt, skulle hon genast ta kontakt. Säkert skrattade hon bakom hans rygg. Till slut hade chefen tagit beslutet att sätta Span på dem alltihop. Petterson antog att pensionärerna var målvakter för någon kriminell organisation, och att polisen förr eller senare skulle upptäcka deras hemliga förbindelser. Vanligtvis brukade brottslingar använda socialbidragstagare eller fyllon till sådant, men det här med åldringar var kanske en ny trend. Kommissarie Lönnberg tittade på hamburgaren, gjorde ett hastigt överslag och stoppade in resten i munnen. En drös med sallad och majonnäs föll ned på byxorna. Han svor till, tog fram sin näsduk och sopade ned alltihop på golvet. Sedan vände han sig till Strömbeck.
”Du, den där Pensionärsligan, vilka kontakter kan de ha med undre världen?”
”Inte vet jag vilka de samarbetar med. Men de var stolta över tavelstölden.”
”Fan, jag börjar bli trött på det här. Att spana på någon med rollator …” Lönnberg försökte få loss en bit av ett salladsblad som fastnat mellan tänderna.
”Det är därför chefen döpte spaningarna till Operation Täckmantel. Han sa att det inte fick komma fram vad vi höll på med.”
”Riktiga skurkar är liksom mer rejält”, sa Lönnberg.
”Ja, då gör man verkligen en insats. Men det här. De senaste dagarna har vi följt dem till fotvård fem gånger.”
”Och högläsning på biblioteket.”
”Glöm inte vattengymnastiken och gudstjänsterna.”
”Men tänk om de har haft hemliga möten med någon. Vi måste faktiskt vara breda i vår spaning”, sa Lönnberg.
”Men vad tänkte du på när du ordnade full utryckning till massagebehandlingen? Bilarna körde till Eros Rosenmassage fast det bara handlade om Iris Rosenterapi och en vanlig nackspärr. Nästa gång åker vi väl dit för koppleri.”
”Men …” Han tystnade. Märtha Anderson och hennes två väninnor hade kommit ut ur servicehuset tätt följda av de två herrarna. De blev stående på trottoaren och såg ut som om de väntade på något. Han knuffade till kollegan i sidan.
”Hördu, Strömbeck. Det är något lurt på gång. Jag känner det på mig.”
”Senast drack de te på NK, sedan for de med rosor till en grav på Skogskyrkogården och så var det dags för den vanliga fotmassagen. Vad tror du de kan ha hittat på för misstänkt nu?”
En grön färdtjänstbil närmade sig, saktade ned och stannade till alldeles utanför AB Diamanten. En ljushårig man i femtioårsåldern hoppade ned från förarplatsen, öppnade dörren och fällde ned rampen. De tre damerna gick in med sina rollatorer följda av de två herrarna.
”Fem äldre personer går in i en färdtjänstbil. Nu du, Lönnberg, har vi dem. De ska säkert råna en bank”, sa Strömbeck.
Lönnberg låtsades inte höra ironin utan satte händerna på ratten. När chauffören hade fällt upp rampen, stängt bakdörrarna och hoppat upp i förarsätet tog Strömbeck fram kikaren.
”Nu kör de. Vi följer efter.”
”Okej, du bestämmer.”
”Men kör försiktigt så att vi inte blir upptäckta.”
”Ja, för fan. Jag låter bli blåljuset.”
Den gröna färdtjänstbilen gungade fram längs vägarna medan vindrutetorkarna gick för fullt. De fem hade döpt den till Gröna faran och alla var mycket nöjda. Det var bara Märtha som inte kände sig på topp. Hon hade nämligen backat bilen rätt in i ett stillastående handikappfordon utanför AB Diamanten varvid det uppstått ett visst tumult. Efter diverse diplomatiska omskrivningar hade Stina föreslagit att de skulle anlita Anders som chaufför istället, och de andra hade harklat och hummat så mycket att Märtha till slut lämnade över ratten. Och innerst inne tyckte hon nog att det var en ganska bra idé. Krattan och Snillet hade rent fysiskt passerat bäst föredatum för länge sedan – även om de inte ville erkänna det – och vid tunga lyft kunde Anders faktiskt vara bra att ha. Men även om han var Stinas son, var Märtha osäker på om man kunde lita på grabben. Han verkade så ung, 49 år. Klarade han sådant här? Eller tänk om de kom över tjugo miljoner och så körde han iväg med alltihop … Då skulle de inte bara slarva bort halva bytet, utan förlora hela bytet. Märtha hade försökt trösta sig med att en betrodd byråkrat i statlig tjänst som Anders nog inte borde stjäla. Men så kom hon att tänka på ligans egen bakgrund och blev orolig igen. Hur som helst var det för sent att ändra på något nu, för Stina hade försagt sig och Anders hade förstått att de fem planerade nya brott.
”Har ni inget samvete alls?” hade han frågat.
”Men det är just det vi har”, förklarade Stina och så berättade hon om det ultimata brottet och Stöldfonden.
”Stöldfonden, Anders lille, är viktig”, hade hon sagt. ”Vi som har byggt upp det här landet vill ha det bra när vi blir äldre. Vi är inga riktiga bovar, förstår du. Det är bara där staten har misslyckats som vi rycker in. Och vi ska bara låna lite från de rika och ge till behövande. Ja, du vet, människor som staten sparar på, änkor, gamla och de som är sjuka längre än vad politikerna har bestämt.”
Då hade Anders kramat om Stina och sagt att han var stolt över henne. Sedan hade han påpekat hur enformigt och meningslöst hans statliga jobb var, men hur han genom att hjälpa äldre kände att han kunde göra nytta. Ja, så hade det gått till när Anders hade blivit Pensionärsligans egen hantlangare. Märtha accepterade och tyckte det var klokt att hålla kontakt med den yngre generationen för att inte stagnera. Men en riktig medlem fick han aldrig bli, han skulle betalas för utfört jobb. Och Stöldfonden skulle de själva administrera.
”Det kontot tar jag hand om”, sa Anna-Greta med sin glaskrossarröst och då fanns det inte så mycket att tillägga.
Sedan hade Anders inte kunnat låta bli att skvallra för sin syster. Emma i sin tur hade himlat med ögonen och sagt att modern tycktes bli yngre och häftigare för varje dag. Märtha hade minsann hört alltihop när de två stod och rökte på gatan utanför Diamanten.
”Från och med nu ska jag ta hand om morsan bättre”, sa Anders.
”Jag också”, instämde Emma.
När Märtha hade hört det gick hon med på att Anders skulle få vara med. Och redan på kvällsmötet samma dag kom de på att han behövdes.
”Stora villor i Djursholm är knepiga. Vinkällaren brukar alltid ligga i källarutrymmena en trappa ned. Då är det fint om man kan hjälpas åt”, sa Snillet.
”Och postsäckarna är säkert tunga”, fyllde Krattan i.
”Dessutom är det viktigt att vi får med oss hela bytet. Vi kan inte hålla på att tappa hälften av allt vi stjäl hela tiden. Det blir för kostsamt”, sa Anna-Greta.
”Är det kostsamt att tappa hälften av ett rånbyte?” funderade Märtha högt. ”Kan något vara kostsamt som man egentligen inte äger?”
”Börja inte nu igen, det här är inte filosofi”, suckade Krattan.
”Jag tycker det är bra att vi tar med Anders”, sköt Stina in. ”Då har vi en kontakt i Sverige som kan ta hand om våra saker medan vi bor utomlands. Det blir säkert mycket som måste ordnas här hemma.”
Det höll Märtha med om, för så snart de fem fått sina pengar tänkte de flyga till Västindien. Det beslutet hade de tagit några dagar innan och Anna-Greta hade redan beställt resa och hotell på Internet och dessutom skaffat alla nödvändiga papper. Hur hon lyckats med det var mer än Märtha förstod, för naturligtvis borde de finnas med i brottsregistret. Så insåg hon att systemet säkert hade sållat bort dem på grund av åldern.
En bil framför dem tutade och Märtha ville tuta hon med, men så kom hon på att hon inte körde utan satt bredvid. Det var Anders som styrde den vaggande bilen in mot Djursholms centrum och inte hon. Efter att ha växlat ned och kört förbi biblioteket fortsatte han rakt fram och tog sedan till vänster vid strandpromenaden. Märtha tittade ut. De passerade flera stora lyxvillor där den ena tycktes större och pråligare än den andra. Så körde de förbi en vik och upp för en backe.
”Här är det”, sa Anders, svängde höger och parkerade vid sidan av vägen. Det blev tyst inne i bilen och alla fylldes av stundens allvar. Lite försiktigt spanade de mot huset.
”Skandiavägen, det är rätt. Men jag ser inga ljus i fönstren”, sa Snillet. ”Den där svärmodern har väl rest iväg, som Juro sa.”
”Det verkar helt dött”, andades Stina med darr på rösten. ”Men tror ni verkligen att de har gömt postsäckarna här?”
”Vi rekognoserar först innan vi slår till”, tyckte Märtha.
”Om någon kommer på oss säger vi bara att vi trodde det här var servicehuset Kronan. Var det så du sa, Märtha?” undrade Krattan.
”Jovisst. Huset är ju stort som en anstalt. Kronan blir perfekt. Fick du med dig dyrken, Snillet?”
”Ja, och några extra källarnycklar. Folk har hur fina lås som helst men brukar glömma källaren.”
”Larmet då?” undrade Stina.
”Det vet du ju. Det är min specialitet”, svarade Snillet.
”Låt oss gå in då”, sa Stina och tog på sig en svart sjal. Var man klädd i svart syntes man mindre, det var det första hon hade lärt sig på Hinseberg. Nu såg hon ut som hon skulle gå på kungabegravning. Det var bara sorgfloret som fattades.
”Vänta, Snillet, Krattan och jag spanar in huset från trädgården först”, sa Märtha. ”Sedan – om kusten är klar – går vi ner i källaren.”
”Så var det ja.”
”Då så”, sa Snillet som tyckte det var onödigt att bli sittande för länge i bilen. ”Beredda?”
Ett samfällt mummel hördes.
I samma ögonblick som Märtha öppnade dörren körde en bil upp för backen. Den mörkblå Volvon liksom gled fram och saktade ner just som den passerade färdtjänstbilen.
”Nu är det klippt”, tänkte Märtha.