”Har du sett på fan. Pensionärsjävlarna gick in i bilen med rollator, men nu lämnar de den utan. De har inte ens käpp. Sa jag inte att de är ena skumma typer.” Kommissarie Lönnberg pekade på de gamla borta i dunklet.
”Hetsa inte upp dig, Lönnberg. Man vet aldrig med äldre”, sa Strömbeck. ”Parkera på stigen framme till vänster och smäll i bildörren när du går ut. Det verkar normalt. Sedan promenerar du upp för backen medan jag smyger efter dem.”
”Okej, men var försiktig. Det är mörkt.”
”Det är bara bra, då ser de mig inte.”
”Men tänk på fallfrukten. Så här års kan man stuka foten på vinteräpplen eller halka till på en rutten astrakan.”
”Vad jag halkar på ser jag väl först efteråt”, muttrade Strömbeck. Han virade halsduken ett extravarv, fällde upp kragen och smög hukande mot huset. Först såg han ingenting men när ögonen hade vant sig upptäckte han tre svarta siluetter. Om det var några som riskerade att trilla var det de där typerna, tänkte han. De kanske bröt lårbenshalsen allihop. Han gick närmare. Gamlingarna smög inte utan promenerade som om de var på väg att hälsa på någon – fast det kunde ju vem som helst se att ingen var hemma i det nedsläckta huset. Strömbeck tog posto bakom en gran och kikade mellan grenarna. De tre vandrade långsamt runt byggnaden och tittade då och då upp mot fönstren innan de gick fram till entrén och ringde på. När ingen svarade sökte de sig mot källaringången. En av männen fumlade med låset, men sedan såg Strömbeck inte vad som hände. Han tog mod till sig och slank in genom grinden. Väl inne på tomten skymtade han ett växthus. Där borde vara den perfekta utsiktsplatsen.
Märtha stirrade upp mot den väldiga Djursholmsvillan som tornade upp sig som ett spökslott framför henne. Tänk om skurkarna satt där inne i huset med lamporna släckta och lurpassade på dem. Och var det inte något mystiskt med den där mörkblå Volvon? Den kanske ägdes av dem som bodde här – men då borde de väl ha åkt in på gården? Tänk om det var polisen … eller … juggarna låg kanske i bakhåll någonstans och bara väntade på att ta dem på bar gärning. Märtha skälvde till i mörkret. Det började bli för mycket att hålla reda på.
”Pst”, Snillet lade handen på hennes axel. ”Jag fick upp låset och ska bara larma av. Kan du hämta Anders med pirran?”
”Rollatorerna då?”
”Ta med dem också.”
Märtha knäppte kappan. Huanimej, vad det kändes i magtrakten. Nu var det allvar igen. Fortfarande kunde de skylla på att de hade kommit fel, men så snart de hade hämtat postsäckarna var de illa ute. Såg någon dem då var det klippt. Ännu några minuter till hade de möjlighet att hoppa av hela projektet, men, nej … De hade ju drömt om det ultimata brottet så länge. Hon drog djupt efter andan och skyndade bort mot färdtjänstbilen. Där tog hon sin rollator och tecknade åt de andra att hänga på. Anders var först, och när han kom till källaringången fällde han ut pirran.
”Var är säckarna?”
”De står därnere”, viskade Snillet och pekade nedåt källartrappan. ”Det verkar vara vanliga tiokilossäckar. Bär upp några åt gången. Sedan kan vi ta varsin säck på rollatorn.”
”Tänk om de trillar ihop som barnvagnen”, sa Märtha.
”Äsch, de är inte köpta på Blocket.”
Anders skyndade ned för trappan.
”Hoppas han är så duglig som Stina påstår”, viskade Märtha.
”Jodå, han är stark”, menade Snillet.
”Det är inte samma sak”, sa Märtha.
Efter en stund hördes Anders grymtningar nerifrån källaren och han lyckades hiva upp fyra säckar innan han flåsande kom upp igen.
”Jag tar tre på pirran så kan ni hjälpas åt med den fjärde”, sa han och lade en säck på Märthas rollator. Just som han var klar tyckte sig Märtha se något inne i växthuset.
”Det är någon där.”
Anders stelnade till.
”Vi drar oss långsamt tillbaka till bilen som om vi inte hade sett något”, sa han.
Då lösgjorde sig skuggan inne i växthuset och störtade ut. Gestalten sprang åt deras håll med armen rakt fram som om han höll en pistol. Anders fick fart och Märtha och Snillet tog hukande skydd bakom ett träd. Mannen kom närmare, men när han tog en genväg över gräsmattan stöp han.
”Han snubblade nog på komposten”, sa Snillet.
”Eller på ett äpple”, trodde Märtha.
De gamla drog sig hastigt bakåt mot färdtjänstbilen, medan Anders sprang före med pirran. Men det var mörkt och äpplena många och när pirran studsade till gled postsäckarna av.
”Där rök de miljonerna”, tänkte Märtha medan hon flämtande försökte få med sig sin säck till bilen. De tio kilona skumpade oroväckande i rollatorkorgen och hon var rädd att tappa alltihop. Om säcken föll skulle hon inte orka få upp den igen. Så kom Snillet till hjälp och äntligen var de framme vid färdtjänstbilen. Gröna faran stod med bakdörrarna öppna och rampen nedfälld så att det bara var att köra rätt in. Men Anders dröjde och Märtha tänkte att nu hade han förståstagit pengarna och stuckit. Eller också hade han kommit i handgemäng med den stackars mannen som trillat. Ja, hon hann tänka många tankar innan han äntligen kom springande. Hon frös till.
”Var är säckarna?” undrade hon och stirrade på den tomma pirran.
”Jag ska förklara. Det är bråttom. Sätt er!”
Han schasade in dem i bilen, stängde bakdörrarna och hoppade upp på förarplatsen.
”Var är säckarna? ” frågade Märtha igen men fick inget svar. Anders vred om startnyckeln, gasade, svängde ut på gatan och drog iväg. Först när de hade kommit ett stycke vände han sig om.
”Hur många säckar fick ni med er?”
”En, det är allt”, sa Snillet. ”Var är dina?”
”Tänk att köpa en hel färdtjänstbil för en säck potatis”, sa han. ”Dyrt det.”
”Vad menar du?”
”Det där var ingen vinkällare utan en potatiskällare”, sa han. ”Jag är förkyld, men ni borde väl ha känt det? Lukten menar jag. Det var potatissäckar.”
”Måste ha varit fel adress”, ursäktade sig Snillet.
”Karln på gräsmattan då, vem var det?” undrade Märtha.
Anders började skratta så att han fick svårt att hålla i ratten. Ingen hörde vad han sa. Först vid tredje försöket lyckades han.
”Mannen sa att han var från polisen. Polis, polis …”
”Potatisgris”, fyllde Snillet i.
Nu gapskrattade alla och pratade i munnen på varandra så Märtha måste hyscha ned dem.
”Potatissäckarna kanske bara är ett villospår.”
”Du och dina villospår”, muttrade Krattan.
”Nej, rånet som Juro planerade kan ha gått snett”, sa Stina i en så beskäftig ton att alla lyssnade. ”Ni vet de där färgampullerna som bankerna har numera. Juggarna kanske rånade värdetransporten, men så fick de rödfärg över sedlarna.”
”Blåfärg”, rättade Anna-Greta.
”Och så blev de tvungna att kasta allihop. Därför fanns det inga postsäckar i källaren. Det kan vara förklaringen.”
”Potatisen då?” undrade Snillet.
”Bara gamla säckar som har blivit kvar sedan potatisen togs upp.”
”Men Juro ger nog inte upp så lätt”, funderade Snillet.
”Kanske inte, men det har faktiskt blivit färre värdetransportrån nuförtiden”, gick Stina på. ”Att jag inte har tänkt på det förut. Den här typen av rån är förlegade. Idag finns smartare sätt. Förresten, vi har en bil bakom oss. En Mercedes.”
”Stina har kanske rätt”, föll Snillet in. ”De talade mycket om värdetransportrån på kåken, men de som blivit dömda hade ju suttit inne några år. De kan ha missat det senaste.”
”Den där Mercedesen följer faktiskt efter oss”, avbröt Märtha.
Det blev tyst en stund och alla vände sig om. Det var svårt att se i mörkret men billyktorna gick inte att ta miste på och när de passerade en gatlykta såg de att bilen var grå.
”Vi är på Djursholm. Här är Mercedes lika vanliga som cyklar i Köpenhamn. Det vore kanske underligare om vi inte hade en Mercedes efter oss”, påpekade Anna-Greta.
Med det svaret lät man sig nöja, och på väg in till staden kom pratet istället in på resan. Nu hade de ju inte längre några pengar.
”Synd, jag som hade sett fram emot att åka utomlands”, sa Stina och nös. Att hon alltid skulle bli förkyld, men den svarta klädseln hade väl varit för tunn …
”Tyvärr blir vi väl tvungna att avboka biljetterna och hotellet”, sa Anna-Greta. ”Men det är inga problem med Internet.”
”Bra, Anna-Greta, att du tar det så. Och vi ska nog inte se det här som ett misslyckande, utan snarare som en generalrepetition”, sa Märtha. ”Vi har fått många nya erfarenheter.”
Det höll alla med om och när de nådde servicehuset var de mycket trötta men inte längre så besvikna. Märtha gick ut ur bilen allra sist och när hon hörde ett svagt motorljud vände hon sig om. Ett kort ögonblick tyckte hon sig åter skymta den grå Mercedesen, men när hon tittade efter igen såg hon den inte. Hon hade nog bara inbillat sig.
Nästa morgon satt alla i tankar och drack sitt kaffe när Snillet plötsligt prasslade till lite extra med tidningen.
”Hör ni, har ni sett det här?” sa han och vecklade ut bladet så att alla kunde se. Stort beslag efter misslyckat rån. Sedlarna obrukbara.
”Vad var det jag sa!” utropade Stina och slog ihop händerna av förtjusning.
”Nog bäst att vi går in på mitt rum”, tecknade Märtha och reste sig. De andra följde efter. Väl på plats i soffan läste Snillet högt ur tidningen. Artikeln handlade om en värdetransportbil som hade rånats och fyndet av en hög postsäckar på en sopstation. Sedlarna hade varit blåfärgade och omöjliga att använda. Alla tittade på Stina.
”Som sagt, det verkar som om du hade rätt”, sa Snillet. ”Och det kan ha varit Juro. Underligt att han skulle åka dit på en sådan enkel grej.”
”Också bovar kan komma efter i utvecklingen. Precis som vanligt folk som tror att de kan och vet allt” sa Märtha.
”Den typen av människor lär sig aldrig något nytt, nej”, instämde Snillet.
”Väktarna har preparerade säkerhetsväskor numera. Det sa de på radion i morse”, fortsatte Stina. ”Väskorna har inbyggda färgampuller och GPS. Minsta skakning och färgen börjar spruta. De där väskorna får inte heller tas utanför sitt förprogrammerade område. Då registrerar GPS:n det och larmar.”
Alla snodde runt och glodde på Stina. Efter tiden i fängelset hade hon verkligen blivit intresserad av brott. Hon var den typen som gick in för saker och ting. Blev hon fascinerad av trädgård talade hon bara om plantor, och bytte hon intresse till konst var det bara tavlor som gällde. Nu tycktes hon ha fastnat för brott. Komplicerade brott.
”GPS och färgampuller. Då måste man lura systemet. Det kanske går med kyla. Om man fryser ned alltihop”, funderade Snillet.
”Det är bara i Sydeuropa som man har de gamla vanliga säkerhetsväskorna kvar”, sa Stina. ”Vi skulle kunna åka dit.”
”Utomlands är fängelserna inte så fina som i Sverige. Nej, jag har en annan idé. Istället för att stjäla redan stulna pengar, begår vi rånen själva”, sa Märtha.
Det blev dödstyst i rummet och ingen vågade se någon i ögonen. Märtha hade satt ord på det som alla i hemlighet hade grunnat på. Alltså om de skulle ta steget och bli riktiga rånare.
”Du menar …” Stina vickade på stolen.
”Rån är faktiskt allvarligt”, sa Anna-Greta. ”Vi går från att vara snälla tavelkapare och sådana som tänkt ta vara på redan stulet till att bli rånare själva. Är detta verkligen förenligt med Pensionärsligans filosofi?”
”Hur ska vi annars fylla Stöldfonden? Och så länge vi inte skadar någon och ger pengarna till något gott så vet jag inte om det är så jättestor skillnad”, svarade Märtha.
”Det är skönare lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge”, utropade Stina som trots att hon gått över till deckare mindes sin gamla Heidenstam.
”Men hur ska rånet gå till då?” undrade Krattan. ”Fem åldringar kan väl knappast storma in på en bank med dragna pistoler. Det verkar svårt det här.”
”Alla yrken har blivit besvärligare. Tråkigare också”, föll Anna-Greta in. ”När jag jobbade på bank fanns inga datorer. Jag bläddrade sedlar lika snabbt som en trollkarl och ingen var lika kvick i huvudräkning som jag. Nu räknas inte sådana färdigheter. Allt är på data. Man knappar bara på musen.”
”Snälla, kan du inte säga datorn”, avbröt Krattan.
”Hur som helst”, fortsatte Märtha. ”Det går inte att tro att någon annan ska göra brotten åt oss. Vi måste hitta på något själva.”
”Hur ska vi göra då?” undrade Snillet.
”Jag vet inte, men när man som minst anar det är hjälpen som närmast”, sa Märtha.
Och lustigt nog var den faktiskt det.