De fem blev avbrutna just som de diskuterade den exakta tidpunkten för rånet. Utan förvarning klev syster Barbro in på Märthas rum och sa att de omedelbart skulle samlas allihopa. När de frågade varför var hon redan på väg ut genom dörren.
”Satans kärring”, grimaserade Krattan. ”Hon kunde väl ha berättat vad det handlar om.”
Knappt hade de kommit in i samlingssalen och noterat blommorna på bordet förrän Barbro klappade i händerna, klev upp på en stol och sa:
”Nu ska vi fira, mina vänner.” Hon vinglade till på klackarna.
”Mina vänner … Det är väl att ta i”, muttrade Krattan.
”Tack vare en donation från Dolores ska vi ha en stor fest här i morgon. Vi fyller fem år och lagom till jubileet har vi några andra nyheter.” Syster Barbros ansikte sprack upp i ett brett leende. ”Efter en längre tids förhandlingar har direktör Mattson köpt två servicehus som kommer att ingå i en ny organisation. Ja, direktör Mattson kommer att redogöra mer för detta på ett möte senare idag, men så mycket kan jag säga att de nya vårdhemmen kommer att slås ihop med AB Diamanten. Allt kommer att organiseras i en ny koncern och direktör Mattson och jag kommer att sitta i ledningen. Visst är det något vi bara måste högtidlighålla …”
”För er kanske”, sa Märtha.
”Syster Barbro har sagt att vi ska ha en stor fest”, bröt Dolores in och alla vände sig åt hennes håll. Hon böjde sig ned över shoppingvagnen och grävde bland filtarna medan hon nynnade för sig själv. Så drog hon upp några femhundralappar och höll upp dem så att alla kunde se. ”Det här ska vara till partyt, och här finns mer om det skulle behövas.”
”Åh, nej”, stönade Stina och Anna-Greta samtidigt. Snillet bleknade, Krattan hickade till och Märtha fick kramp i magen. Fick polisen reda på att det cirkulerade femhundralappar på hemmet skulle de göra husrannsakan igen. Och då behövde de inte många minuter för att upptäcka att sedelnumren var desamma som på de ”bortblåsta” sedlarna på färjan. Sedan skulle det inte dröja länge förrän penninggömman i sängbotten avslöjades.
”Huanimej, det börjar brännas”, sa Märtha.
”Just det. Vi måste agera NU”, viskade Snillet.
”Jag beställer genast biljetter och hotell”, sa Anna-Greta.
Märtha reste sig upp, och medan sorlet stegrades inne i samlingsrummet gick hon fram till fönstret för att tänka. De måste iväg snarast, men samtidigt var de inte klara med förberedelserna till nästa kupp. Ett rån måste ju förberedas in i minsta detalj. Hon tittade ut. En bil saktade ner och stannade till lite längre ned i backen. En mörkblå Volvo. Hon vände sig om och spanade runt, men den grå Mercedesen hon sett tidigare under dagen var försvunnen.
Festen på Servicehuset startade redan vid fyratiden på eftermiddagen. Syster Barbro tyckte det var bäst så eftersom hon som vanligt ansåg att alla skulle vara i säng vid åtta.
”Tänk att hon aldrig kan slappna av”, sa Märtha. ”Barn får vara uppe längre när det är fest.”
”Somliga måste ha stränga regler för att må bra”, sa Snillet.
”Men på sin egen fest”, suckade Märtha.
När de hade klätt upp sig till kalaset och Snillet kom in för att hämta henne kastade Märtha åter en blick ut genom fönstret. Där stod den grå Mercedesen.
”Vänta, jag glömde glasögonen”, sa han, men när han kom tillbaka hade bilen kört iväg. Istället hade den mörkblå Volvon från dagen innan parkerat nere i backen.
”Först var det en grå Mercedes här och nu står där en mörkblå Volvo. Varför det?” undrade Märtha.
”Alla har en sådan där Volvo.”
”Men den där Volvon har dragkrok och dubbla backspeglar.”
”Polisen kan väl inte bevaka ett servicehus heller? Det måste vara någon annan”, sa Snillet. ”Tänk om …”
Dörren öppnades och Krattan kom in.
”Vad håller ni på med? Alla väntar.”
”Vi kommer”, sa Snillet men så snart Krattan lämnat rummet vände han sig åter till Märtha. ”Vet du, jag börjar bli rädd. Om det var Juro som misslyckades med bankrånet måste han ju snabbt få fram pengar på annat sätt. Jag tror han vill pumpa mig på allt jag vet om lås och larm. Det är hårda killar det där. Tänk om han har listat ut att jag bor här, att det var han som satt i den grå bilen …”
Märtha smög sin hand i hans.
”Men nu är inte Mercedesen där längre. Du kan slappna av. Nu måste vi skynda oss för Anna-Greta har lovat att vi ska sjunga.”
Hon tog hans hand och drog med honom ut i samlingssalen där de ställde upp sig med de andra vid kortväggen. Märtha tog fram stämgaffeln, slog an tonen och sedan sjöng de Maj på Malö, Den glade bagaren i San Remo och lät Krattan avsluta med Till havs. När Anna-Greta sedan indikerade att hon gärna ville sjunga Barnatro a capella sa dock de andra att det var dags att sätta sig till bords.
”Men Penninggaloppen då?” vädjade hon.
Då hördes en fanfar och ljuset tonades ned.
”Sätt er”, manade syster Barbro och strax kom två servitörer in med en paté av skaldjur och lax vilande på en bädd av kolsyresnö. Allt låg i en stor porslinsskål som pryddes av salladsblad och dillkvistar. När ljuset i taket plötsligt slog om till blått såg det hela mycket trolskt ut.
”Det var värst”, sa Märtha. ”Dolores tycks inte ha snålat.”
”Med våra pengar”, fyllde Anna-Greta i.
”Ser ni kolsyresnön. Inget att stoppa fingrarna i. Den är kall må ni tro och kan frysa ned det mesta”, sa Snillet.
Efter en stund tändes ljuset på nytt och Barbro, klädd i en urringad röd aftonklänning, började dela ut serpentiner och hattar. Tydligen är hon inte så snål ändå, tänkte Märtha. Hon har kanske lärt sig. Sedan serverades champagne, och när alla hade fått sitt glas reste sig direktör Mattson och skålade.
”För framtiden”, sa han och såg ner i Barbros urringning.
Huvudrätten bestod av ungsbakad kalkon med mandelpotatis och haricots verts och alla gnuggade sig i ögonen och undrade om det var sant.
”Det här är nästan som på nobelfesten”, sa Stina.
”Bara prispengarna som fattas”, gnäggade Anna-Greta.
Sorlet steg, och de gamla njöt och många visste inte om de drömde. Men när Dolores reste sig upp och med knäppta händer tackade sin son för pengarna, förstod alla att de befann sig på hemmet som vanligt. Efter talet tonades ljuset åter ned, en rökridå bredde ut sig och de två servitörerna blev synliga igen. Till musik och pulserande discoljus serverade de hallonglass med chokladsås i små skålar dekorerade med citronmeliss. Och förutom att discoljuset utlöste två epileptiska anfall förlöpte allting väl. När klockan närmade sig åtta klappade syster Barbro i händerna.
”Kära ni. Klockan har hunnit bli mycket. Det börjar bli dags att dra sig tillbaka.”
”Det tänker vi inte alls göra”, ropade gamlingarna med en mun, och innan hon hann säga något mer reste sig direktör Mattson.
”Ikväll är en alldeles speciell kväll”, började han. ”Först och främst vill vi tacka Dolores som har bjudit på det här kalaset, men jag har också ett tillkännagivande.”
”Förmodligen personalindragningar igen”, mumlade Märtha.
”Syster Barbro sa tidigare ikväll att vi har slagit oss ihop för att driva tre servicehem tillsammans. Men det är inte bara det vi firar. Vi har förlovat oss.”
”På det viset. Då förstår jag. Så här slipper ni betala för er egen fest, snåljåpar”, muttrade Anna-Greta.
Dörren öppnades och i nästa ögonblick kom två servitörer in med en konstig maskin som sprutade såpbubblor. Medan de genomskinliga, glänsande bubblorna dansade runt i disco-ljuset, sneglade Märtha och Snillet diskret på Dolores shoppingvagn. Festen måste ha kostat mycket pengar och det var bara en tidsfråga innan den gamla kom till de nedre lagren i vagnen och upptäckte att resten bara var tidningspapper. Märtha lutade sig tätt intill Snillet.
”Vi borde slå till i morgon eller allra senast i slutet av veckan.”
”Jag vet. Det går kanske även om vi inte har hunnit förbereda oss så väl. Vi har ju Anders …”
”Hoppas vi kan lita på honom”, sa Märtha.
De drog sig tillbaka till hennes rum och medan natten föll satte de sig med block och penna och ritade.
”Jag tror ingen någonsin har sett ett rån som detta tidigare”, sa Snillet slutligen med en röst som vibrerade av stolthet.
”Inte jag heller”, log Märtha.