Syster Barbro tänkte sig inte för utan gick rätt in i Märthas rum utan att knacka.
”Gör aldrig om det där igen”, väste Märtha och reste sig upp.
”Men kära nån då, vad håller ni på med?” Barbro ryggade och flackade med blicken. Inte nog med att det var kaos i verksamheten, nu var även gamlingarnas rum i upplösning. Inne på rummet satt hela körgänget och målade. På byrån och soffbordet låg oljefärger, tavlor, ramar och gladpack och på golvet syntes hopklämda målartuber med locken avskruvade. Ett staffli hade ramlat omkull över soffan och bredvid stod Snillet och blandade färg i en bytta. Stina höll som bäst på att lägga tjocka färglager på en jättetavla, och Anna-Greta duttade med penseln på en liten fyrkantig målning. Det verkade som om hon hade försökt avbilda några silvermynt i ljusa, grå färger, men det såg mest ut som Mariekex. Medan hon målade nynnade hon på Penninggaloppen. Syster Barbro tog sats.
”Vad i hela friden håller ni på med?”
”Utvecklas som konstnärer”, svarade Märtha och strök sig med baksidan av handen över sitt redan nedkladdade ansikte.
”Ni skulle inte kunna måla akvarell istället?” sa syster Barbro i ett försök att vara positiv. Direktör Mattson hade rått henne att inte förbjuda saker och ting, utan hellre lirka och säga vänliga ord. Ja, hon försökte verkligen att leda in de gamla på det hon själv önskade. Som att de skulle måla akvarell istället för att kladda runt med illaluktande oljefärger.
”Akvarell? Nej, det har jag hållit på med så länge”, sa Stina nonchalant. ”Akvarellen, förstår syster, har sina begränsningar. Nu utforskar vi oljan.”
Ja, Barbro kunde se det. Stora abstrakta oljemålningar stod lutade mot väggar och stolar och om det inte hade varit för all gladpack skulle säkert golvet ha förstörts för länge sedan. Hon gick närmare. Målningarna var glada och färggranna, men hon kunde för sitt liv inte se vad de föreställde.
”Jaha, minsann. Konst …”, var allt hon fick fram.
”Vi har såå roligt må ni tro”, utbrast Märtha.” Vi siktar på att ha en utställning. Vi kunde kanske ställa ut här också. Vi har redan bildat konstföreningen Gamla kan – det här också.”
”Jaha, ja. Det blir nog bra. Men nu måste vi städa också. Så här kan det verkligen inte se ut.”
En kort stund ångrade hon meningen ”så här kan det verkligen inte se ut”, å andra sidan var det ju precis det hon tyckte. Med en tung suck flydde hon in på sitt kontor och stängde dörren. Efter festen hade hon trott att det skulle bli lättare att få med sig alla, men det hade blivit tvärtom. Inte nog med att de gamla gjorde vad de ville, de propsade på att ha fler partyn och nu ville körgänget dessutom ställa ut sina verk på hemmet. Hon tog sig för pannan. Hon fick väl trösta sig med att hon äntligen manövrerat Ingmar dit hon önskat. De skulle gifta sig och även om han hade skjutit på bröllopet skulle de inom kort ta hand om de tre servicehusen tillsammans. Han skulle tro att han styrde verksamheten, men inte. Hennes planer var betydligt mer ambitiösa än så. Bröllopet hade bara varit första anhalten på vägen.
Märtha lade ned penseln i knät och kastade en blick på den stängda dörren.
”Syster Barbro vågade inte vara kvar här. Det är synd om henne som inte kan njuta av livet. Och hade hon haft den minsta aning om vad vi håller på med hade hon väl dött i hjärtinfarkt.”
”Ja, Las Vegas nästa”, sa Krattan.
”Nej, Västindien”, avbröt Anna-Greta. ”Där finns inget utlämningsavtal. Från USA kan vi bli hemskickade direkt. Det får bli Barbados men dit tar det bara tio timmar och där har jag hittat världens lyxigaste hotell.”
”Allt det där blir nog bra, men först ska vi till Täby, eller hur?” sa Märtha. Och då tystnade alla direkt för de förstod vad som väntade. Men innan de slog till där var det ytterligare en sak de måste kontrollera. Hur tömning och laddning av bankomaterna i Stockholm fungerade.
Åter vaggade Gröna faran fram på vägarna och med bilradion på högsta volym körde de runt till de olika bankomaterna i Stockholms norra och västra förorter. Färdtjänstbilen stannade till i Sundbyberg, Råsunda, Rinkeby och Djursholm och där stapplade de ut med sina rollatorer, hämtade lite pengar och så bar det av igen. Ibland lämnade Krattan och Snillet bilen, andra gånger Stina och Anna-Greta, men gemensamt för dem alla var att de gick in för sin uppgift. I själva verket var de så upptagna med att agera naturligt att de inte upptäckte den mörkblå Volvo som skuggade dem. Inte heller Märtha som förde noggranna anteckningar märkte något. Nej, alla hade bara ögonen för bankomater och alternativa smitvägar och tänkte inte på något annat.
När de hade gjort en sista rekognosering i Täby, tankade de fullt på Q8-macken och återvände till servicehuset. Efter en lång eftermiddagsslummer packade de för resan, gick igenom det sista med Anders och skålade avslutningsvis i hjortronlikör. Denna gång var det allvar. För första gången skulle de begå ett avancerat brott, låt vara på ett vänligt sätt, men ändå.
Märtha sov gott den natten och drömde om hur hon efter en framgångsrik kupp delade ut pengar till alla. Ja, hon hann även med en kort dröm om ett lyckat bedrägeri, och vid sjutiden på morgonen vaknade hon glad och pigg. Spännande drömmar gjorde henne alltid på gott humör.
En bra dag för rån, tänkte Märtha när de på eftermiddagen nästa dag närmade sig Täby centrum. Det regnade inte men var grått och dystert som det brukar vara i början av december. Men de hade ändå tur med vädret. Det var inte köldgrader och ingen av dem behövde oroa sig för att halka. Trots allt var det ju svårt att promenera lugnt och sansat när man tänkte stjäla femton till tjugo miljoner.
”Titta, nu svänger den in.” Märtha blinkade vänster, växlade ner och följde efter Loomisbilen på avstånd. Eftersom det behövdes två chaufförer den här gången hade hon fått köra. Anders hade sin uthyrningsbil med släp att sörja för och själv rattade hon Gröna faran. Inte varje dag en färdtjänstbil skuggar en värdetransport, tänkte hon.
”Bankomaten i Täby centrum blir den första de tömmer. Precis som vi trodde”, sa Snillet när bilen saktade farten och svängde av till höger mot parkeringen.
”Hoppas här ser ut som det gjorde igår så att Anders kommer in med släpet. Allt måste fungera perfekt”, sa Märtha.
”Oroa dig inte. En släpvagn eller färdtjänstbil mer eller mindre bryr sig ingen om. Här har folk nog med sig själva.”
”Men frysboxarna då?”
”Fest eller återvinning. Hejdar de oss säger vi det som verkar troligast. Det bästa är förstås att inte säga något alls.”
Märtha följde sakta efter värdetransportbilen. Folk på väg hem från jobbet jäktade över asfalten med blicken riktad framåt och ingenstans. Stackarna, vilken stress, tänkte hon, men så fanns här också rader med butiker i flera våningar. Det kunde ju göra vem som helst yr. Inga lanthandlare med dörr som pinglade eller affärsbiträden som kände igen en här inte. Dagens unga skulle väl tro att hon ljög om hon berättade att förr i tiden kände expediterna igen en och visste allt om ens föräldrar.
”Märtha, du har väl koll på Loomisbilen?” Krattan puffade till henne i sidan.
”Självklart”, sa hon och rodnade. Han hade rätt. Hon borde följa med bättre. Nu var den på väg mot bankomaten och föraren tycktes inte bekymra sig om människorna i närheten. Nå, de flesta hade ju handlat klart och hade bråttom hem i kylan. Och så var det ju fredag förstås. Fredagsmys hette det visst när man jäktade hem till de sina och försökte roa sig i slutet på veckan. Ha så roligt med era räkor, tänkte Märtha, men här satsar vi på miljoner! Det de höll på med var stort, större än något annat de hade prövat på tidigare. Hon nynnade för sig själv och kände sig full av tillförsikt när hon plötsligt upptäckte bilen i backspegeln. En mörkblå Volvo. I det ögonblicket insåg hon att den inte var där av en slump. Hon sneglade bakåt, bad Snillet ta ratten varefter hon med högerhanden lirkade fram ett paket varmförzinkad Gunnebo ur magväskan. Om det var polisen tänkte hon inte ge sig utan vidare. Hon var beredd.
Kommissarie Lönnberg växlade ned, gav Strömbeck en trött blick och skakade på huvudet.
”Har du sett på fan. Gamlingarna tycks hålla på med sina bankomater idag också.” Han nickade åt färdtjänstbilen till. ”Det var tydligen inte nog med tio bankomatbesök igår. Nu ska de till Täby igen. Var de inte där igår? Jag fattar ingenting.”
”Och de tar ut pengar överallt. Och hela tiden stapplar de fram med sina rollatorer fast de inte behöver dem. Jag undrar vad de håller på med. Ska vi preja dem?” undrade Strömbeck och lade in en portion snus.
”Ja, vet du vad. Det har fan i mig blivit dags. Det känns som om de driver med oss. Jag tycker vi struntar i ordern från Petterson. Vi slår till”, sa Lönnberg och kände sig med ens mycket piggare. Han hade sedan länge tröttnat på att bevaka de fem och lusten att jävlas hade vuxit sig stark.
”Jag har en idé”, sa Strömbeck. ”Vi upprättar en kontroll vid infarten till parkeringen så att de inte kommer åt bankomaten.”
”Men om du nu tror att de tänker stjäla något, bör vi inte avvakta tills de har begått brottet först?” undrade Lönnberg.
”Du ska alltid vara så noga. Men låt gå för det. Fast jag är hungrig som fan. Måste ha en korv först. Det finns en korvmoj där borta, ska jag ta en korv till dig också?”
Lönnberg tvekade men också han var hungrig. Han såg sig noga om och drog sedan slutsatsen att allt var under kontroll.
”Ja, men skynda på. Vi får inte förlora dem ur sikte. Ska de begå ett brott måste vi ju vara där, eller hur?”
”Det tar bara en minut”, sa Strömbeck.
Kommissarie Lönnberg saktade in och stannade, och Strömbeck slank snabbt ut ur bilen.
Märtha tittade i backspegeln igen. Den blå Volvon syntes inte längre till. Kanske var det bara en av alla dessa djursholmare som körde Volvo, hon kunde ju ha misstagit sig. Hur som helst måste hon vara på sin vakt. Inget fick fallera nu. Då fick hon syn på Volvon vid korvkiosken. Dubbla backspeglar. Visst var det polisen! Snabbt och utan att sakta farten, vevade hon ned vindrutan och lät paketet med varmförzinkad trådspik falla ned på vägen framför den mörkblå bilen. Det var bara en försiktighetsåtgärd, men hon tyckte det var bäst att gardera sig. Noggrannhet lönade sig alltid och de hade förberett sig så gott de kunde.
Dagen innan hade de klockat värdetransporter runtom i förorterna och kartlagt hur lång tid det tog för väktarna att gå in och ut med säkerhetsväskorna. Framförallt skulle de inte göra samma misstag som några skurkar de nyligen hade läst om. Bovarna hade hyrt en lyftkran och rivit ut hela bankomaten. Men det var ju inte där pengarna fanns, utan bredvid.
Märtha släppte inte Loomisbilen med blicken och kände samma pirr som den gången då de länsat värdeskåpen. Men vad var några små värdeskåp mot detta? Ett sådant här rån kunde dessutom ge upp till fyra års fängelse och nu ville ingen av dem hamna bakom murarna. Prinsessan Lilians svit hade förstört dem.
”Tror du att de misstänker färdtjänstbilen?” undrade Stina för tredje gången från baksätet.
”Jag har då inte läst om några liknande rån”, sa Märtha.
”Det är det som är det fina”, föll Krattan in. ”Polisen har inga gamla brott att falla tillbaka på och då misstänker de inget. Tro mig, allt kommer att gå bra.”
”Det här är första bankautomaten som Loomisbilen fyller”, upplyste Anna-Greta. ”Då borde de ha nio fulla säkerhetsväskor kvar i bilen. Varje väska innehåller fyra kassetter om femhundratusen kronor vardera. Det blir nästan nitton miljoner. Det lever vi gott på länge.”
”Åja, vi måste betala igen dig för Grand först …”, började Märtha.
”Visst var det försmädligt”, sköt Anna-Greta in. ”Jag försökte spärra kontot, men de hann dra kortet.”
”Till den oförutsedda utgiften kommer framtida resor, hotellkostnader och nöjen. Men resten går till Stöldfonden, jag lovar”, sa Märtha.
”Scchh, titta”, avbröt Snillet. ”Nu är bilen framme.” Han tog upp Anders reservmobil med kontantkort och slog snabbnumret. När signalen gick fram lade han på. Mer behövdes inte. Anders visste vad som gällde. Framför dem saktade väktarna in, stannade vid bankomaten och gick ut. Märtha bromsade in en bit därifrån men slog inte av motorn. Männen öppnade bakdörrarna, tog ut en säkerhetsväska, låste efter sig och gick in i banken. De såg sig inte ens om.
”Då så”, sa Krattan, öppnade bildörren och gick ut.
”Då så”, sa Snillet och lämnade bilen han också. Märtha såg hur de smög fram till värdetransporten, kastade några snabba blickar omkring sig och började jobba. Snillet tog sig an billarmet och Krattan bakdörrarna. Om allt gick som det skulle, borde Krattan kunna pressa in kådan med metallspånen i låset. När väktarna stängde dörrarna nästa gång skulle de gå igen – men inte ordentligt. Och då kunde de fem slå till. Men mycket hängde på att Krattan lyckades. Och trots allt hade de bara prövat tricket på sin egen färdtjänstbil.
”Var är Anders?” viskade Snillet när han var tillbaka i bilen igen. ”Jag ringde på honom. Han borde vara här nu.”
”Han sviker väl inte? Stina lovade att om han hjälpte oss med det här skulle han få en del av arvet redan nu …”, svarade Märtha.
”Oroa dig inte. Jag tror på Anders”, sa Snillet. ”Han vill nog vara med oss fler gånger.”
”Du, vi betalar av honom som överenskommet. Han kan ju inte vara med i Pensionärsligan heller”, protesterade Märtha.
När de två värdeväktarna hade varit och bytt säkerhetsväskor vid bankomaten, tog de den använda väskan, öppnade bakdörrarna och ställde in den. Sedan låste de, och gick och satte sig igen. Men bakdörrarna hade inte gått igen ordentligt, något de inte märkte eftersom Snillet sprayat kameralinsen och kopplat bort larmet. Märtha lade snabbt i ettan, gasade och växlade om till fyran så att Gröna faran fick motorstopp snett framför Loomisbilen. Medan hon låtsades starta igen, stapplade Stina stödd på Krattan fram till bilens förarsäte och knackade på sidorutan. Hon bar mörk peruk, var hårt sminkad och log med plasttänder från Buttericks. Krattan i sin tur hade ljust skägg och peruk och såg betydligt yngre ut än han var. När föraren rullade ned sidorutan gick han diskret runt bilen till andra dörren.
”Vi har fått motorstopp, ni skulle inte kunna hjälpa till?” frågade Stina och pekade på färdtjänstbilen. Samtidigt gled Anna-Greta fram med en blombukett dränkt i eter.
”Varsågod”, log hon snällt och körde in den genom sidorutan och rätt upp i ansiktet på väktarna. Därpå klämde hon in käppen under bilhandtaget och säkrade med rollatorn. Väktarna slängde sig mot andra dörren, men Krattan hade redan sprutat in snabblim i låset. I nästa ögonblick tömde Stina hela eterflaskan på förarsätet och hann precis få upp sidorutan innan männen åter vände sig om. Men handtaget gick inte att trycka ned och Anna-Greta vaktade minsann käppen så att den inte gled.
”Nu har ni inte en möjlighet att komma ut”, mumlade hon stolt och blev nästan besviken när hon såg att väktarna redan hade tuppat av. Då tog Anna-Greta raskt tillbaka sin käpp och rollatorn och återvände med Stina till färdtjänstbilen. Snillet och Krattan däremot drog sig mot Loomisbilens bakdörrar, och när Anders kom körande med sitt släp hade de redan lirkat upp dem.
”Det enkla är det svåra”, sa Snillet och sprätte iväg kådan med metallspånen.
På släpet stod två frysboxar fyllda med kolsyreis och en låda serpentiner. Utmed sidorna vajade ballonger och i ena hörnet hängde ett stort plakat med texten ”Grattis”. Anders hoppade upp på släpet och öppnade frysboxarna, och medan den vita kolsyredimman rann ned från boxarna hämtade Snillet och Krattan de två första säkerhetsväskorna. Varsamt lade de ned dem på Krattans rollator.
”Försiktigt så inte patronerna löser ut”, manade Snillet, men Krattan gick mjukt och säkert fram mot släpet på sina gamla sjömansben. Därefter sänkte Anders – som hade tjocka handskar på sig – först ned den ena och sedan den andra väskan i frysboxen och lade is på. När de slutligen hade hunnit med åtta av säkerhetsväskorna och vände om för att hämta den sista ropade plötsligt Märtha till.
”Skynda er. Vi måste iväg.” Hon pekade på en grupp tjänstemän med diplomatportföljer som var på väg mot dem. Männen pratade livligt och närmade sig snabbt.
”Vi hinner med den sista också”, tyckte Snillet och Krattan skyndade iväg igen. Även denna gång lyckades han få ned väskan i kolsyreisen och hann precis stänga bakdörrarna till Loomisbilen när tjänstemännen kom fram till släpet.
”Här får ni inte stå”, sa en av dem och sparkade till hjulet.
”Akta!” skrek Märtha på gränsen till falsett, men Anders var snabbare. Han tryckte igen locket till frysboxarna och log brett.
”Möhippa. Vilken glad överraskning hon kommer att få, bruden”, sa han och blinkade åt dem. ”Gift er aldrig”, lade han till. Och så gav han dem var sin ballong och gick och satte sig vid ratten. Lugnt lade han i ettan och körde iväg. Märtha gapade och tänkte att han kanske inte var så dum ändå. Tillsammans med Snillet och Krattan fick hon brått in i färdtjänstbilen igen, och när karlarna stängt sidodörrarna körde hon iväg.
”Nu bär det av”, hördes Anna-Gretas belåtna röst. ”Det här skulle de ha sett på banken.”
Märtha svängde ut från parkeringen, följde efter Anders ut ur området och vidare mot E4:an till Arlanda.
”Inte klokt, det fungerade!” utropade Krattan.
”Åja, vi är inte på planet än”, sa Märtha och gasade. Men det var först när de närmade sig Sollentuna som hon lade märke till bilen bakom dem. Det var en grå Mercedes.