”Vad i helvete skulle du ha en korv med bröd för? Nu har vi tappat bort dem”, fräste Lönnberg medan han spanade ut över parkeringen. Det var nästan mörkt och han såg inte till färdtjänstbilen. En så stor bil borde vara lätt att upptäcka men den var ju grön förstås, en knepig färg så här års.
”Åja, du åt ju en varm korv du med och sölade dessutom ned hela förarsätet med ketchup. Framförallt kunde du ju ha sett dig för lite bättre. Man ska aldrig köra över något på gatan. Allra minst ett litet paket.”
”Jamen, vafan, inte hade jag tänkt mig att någon skulle tappa en ask spik heller”, muttrade Lönnberg.
”Hundra stycken räfflade trådspikar som sitter som berg i däcken”, förtydligade Strömbeck. ”Tur att vi hade reservdäck med oss.”
”Nu pratar vi inte mer om det. Vi måste se till att hitta gamlingarna.”
”Fattas bara att de gör något tokigt just nu. Då skolar jag om mig”, sa Strömbeck.
”Jag med”, sa Lönnberg, startade bilen och lade i ettan. ”Men jag tror inte vi behöver oroa oss. De ska nog till fotvård den här gången också.”
”Hördu, den brukar inte ligga i bankomater.”
Lönnberg låtsades inte höra, gasade och glömde alldeles bort att titta i backspegeln. Hade han gjort det skulle han ha sett att både domkraften och verktygen låg kvar på gatan.
Märtha andades djupt några gånger och tryckte hårt på gasen.
”Vad ska vi göra? Mercedesen följer efter oss.”
”Herregud, Mercedesen? Vilken bil som helst bara inte den!” sa Snillet med ens klar över vad det handlade om. Den grå Mercedesen utanför Diamanten … Det var det han hade varit orolig för. Juro och hans bröder … De hade följt efter honom. Först hade de kanske bara tänkt låna honom för tekniska konsultationer, men sedan hade de nog förstått vad som var i görningen. Tidtagningen utanför bankomaterna, rekognoseringen utanför Täby, provkörningen med släpet dagen före … Kanske hade de sett allt liksom rånet. Och hade de gjort det … Juro och hans kumpaner förstod precis vad det handlade om. Femton till tjugo miljoner …
”Juggarna”, mumlade han, ”Och Anders som är på väg till ladan.”
”Herregud, jag tror de tänker preja oss”, sa Märtha.
”Ring Anders och säg att vi blir försenade. Under tiden försöker vi skaka av oss dem”, föreslog Stina.
”Skaka mig hit och skaka mig dit”, sa Märtha. ”Nej, förresten, jag vet”, sa hon och gjorde en plötslig U-sväng.
Krattan svor till och var nära att åka ur stolen.
”Va fan … Du och bilkörning …”
”Vad i all sin dar tar du dig till?” tjöt Anna-Greta.
”Danderyd kyrka nästa, jag har en idé”, sa Märtha. Och det var inte mycket att bråka om för hon hade redan lagt i fyran, gasade på för fullt och hukade bakom ratten. ”Nu ni, ska det bli åka av!”
”Jag är rädd för det”, gnällde Krattan.
När den gamla medeltida kyrkan dök upp snett framför dem växlade Märtha ned och körde in på avfarten. Motorn skrek på höga varv och Snillet hoppades att det var en tålig bil trots att den var köpt på Blocket. Han kastade en blick i backspegeln, men Mercedesen var fortfarande efter dem. Dessutom fick han syn på ännu en välbekant bil. En mörkblå Volvo.
”Nej, inte den också. Nu har vi två som jagar oss!” stönade han. Märtha kollade backspegeln.
”Maffian och polisen. Det var som …!” Hon gjorde en tvär sväng in mot kyrkan.
”Men Märtha, du kör fel. Stopp! Vi skulle ju till Arlanda”, pep Stina förvirrad.
”Sa du inte att vi skulle skaka av oss förföljarna?”
”Med en färdtjänstbil? Säg inte att du tänker fälla ut rampen också”, stönade Krattan.
”Men vad ska vi i kyrkan och göra?” gastade Anna-Greta och höll sig fast i dörrhandtaget.
”Vi går in och ber”, svarade Märtha och saktade ned.
”Inte det också”, suckade Krattan.
Märtha bromsade in och stannade.
”Jag lämnar av er här och parkerar bilen lite längre bort. Ta rollatorerna och gå sakta in i kyrkan. Vid altaret gör ni korstecknet.”
”Inte fan heller”, sa Krattan.
”Ta en psalmbok då. Gå långsamt och värdigt som om ni var på väg till gudstjänst. Glöm inte att vi är gamla och förvirrade. Att ta det lugnt verkar oskyldigt och då ser det verkligen inte ut som om vi just har begått ett rån.”
”Men maffian och polisen. Inte fan kan vi …”, sa Krattan.
”Ut med er. Skynda på!”
”Två bilar är efter oss och du tvingar in oss i en kyrka.” Snillet suckade.
”Jag förklarar sedan. In med er nu. Det här kommer att gå bra och så snart vi är klara fortsätter vi mot Arlanda. Men glöm inte rollatorerna.” Märtha föste ut sina vänner och stängde bildörren. Så parkerade hon så nära kyrkan hon kunde.
”Nä, nu ger jag upp”, sa kommissarie Lönnberg när han såg färdtjänstbilen ta av mot Danderyd kyrka. ”När vi äntligen hittar dem igen är de på väg till kyrkan. Inte fan tänker jag sitta av en gudstjänst inte.”
”Men vad gör de där? Predikningar och sådant är ju på söndagarna”, funderade Strömbeck.
”De ska väl bikta sina synder.”
”Om de inte är ute efter kyrksilvret, förstås.”
”Du, klockan är över sex. Vårt pass är slut. Jag tycker vi drar”, sa Lönnberg. ”Jag har fått nog av att skugga de där färdtjänstkadavren.” Han lättade på gasen och såg längtansfullt in mot staden.
”Sådär kan du inte säga. Vi måste kolla dem. Vem vet vad de har hittat på sedan vi tappade bort dem i Täby. Tänk på alla bankomater de besökte igår”, sa Strömbeck.
”Ordet bankomat finns kanske med i något av deras korsord. Äh, spänn av. Nu drar vi.”
”Nej, inte förrän vi blir avlösta. Annars går Petterson i taket”, vidhöll Strömbeck.
”Han behöver väl inte veta att vi smiter”, tyckte Lönnberg. ”Men för all del. Det går ju snabbt att kolla dem.” Han växlade ned, tog av mot kyrkan och körde in på parkeringen utanför.
”Har de stulit något borde pengarna finnas i färdtjänstbilen, eller hur?” tyckte Strömbeck.
”Nämen, har du sett på fan. De går in i kyrkan med rollatorer och allt.”
”Ja, ja. Men nu söker vi igenom bilen. Man vet aldrig. Vi kanske tar dem på bar gärning”, sa Lönnberg. Han hade bestämt sig och då fick det bli så. De två poliserna gick fram till förarsätet och knackade på vindrutan.
”Polisen!”
Märtha vevade ned vindrutan.
”Nämen goddag, goddag. Jaså, är det ni”, sa hon leende. ”Huanimej, vilka granna uniformer ni har på er idag.”
Till sin bestörtning upptäckte Lönnberg att han rodnade. Han lutade sig fram.
”Vi vill kontrollera bilen. Var snäll och öppna bakdörrarna”, sa han.
”Men kära hjärtanes, då. Letar ni efter smuggelgods? Det var värst. Då ska jag öppna på momangen. Vill ni att jag fäller ut rampen?”
”Tack, vi klarar oss ändå”, muttrade Strömbeck.
”Hittar ni något fint kan ni väl ge det till mig. Pensionen, ni vet. Den räcker ju inte långt nuförtiden.”
Strömbeck skulle just svara när polislarmet gick. Han hejdade sig och såg bort mot Volvon.
”Lönnberg, det är något på radion!”
”Åh fan, larm på gång. Spring och kolla så fortsätter jag här”, sa Lönnberg. ”Den här gången tänker jag inte ge mig. Nu jävlar åker de fast.”
Beslutsamt gick han runt bilen och slet upp bakdörrarna. En käpp, ett par stödstrumpor och några inkontinensskydd trillade ut. Han klev in och började rota men blev avbruten av Strömbeck som kom rusande.
”Lönnberg! De snackar om ett rån på radion.”
”Vad var det jag sa. Nu har vi dem. Jag slår vad om …”
”Men ser du inte. Det är ju helt tomt inne i bilen. De stal väl inte osynliga sedlar heller.”
I samma ögonblick hördes det välbekanta dieselljudet från en Mercedes. De två poliserna såg upp. Bilen körde långsamt som om bilföraren spanade efter något.
”Har du sett. En grå Mercedes. Tänk om det är juggarna.”
”Det är kanske dem de larmar om.”
”Smart att dra sig undan till en kyrka. Jag kollar bilnumret.” Strömbeck sprang in i Volvon igen och slog på datorn. Efter en stunds klickande visslade han till och vräkte sig ut ur bilen.
”Du har rätt. Det är Juro, för helvete. Skit i gamlingarna, nu synar vi Mercedesen istället”, sa han.
”Åh fan, riktiga bovar. Nu börjar det likna något!” Lönnberg smällde igen bakdörrarna, mumlade en ursäkt till Märtha och följde springande efter Strömbeck. De slängde sig in i Volvon, körde fram till Mercedesen och bromsade in bredvid. Strömbeck gick ut och knackade på sidorutan. Föraren tryckte ned den.
”Kan vi få se på körkortet, tack”, bad Strömbeck.
”Naturligtvis.” Mannen därinne låtsades söka efter det, men lade istället i ettan. Med ett vrål drog bilen iväg.
”Fan också!” tjöt Strömbeck och kastade sig in i Volvon igen.
”Vi följer efter”, skrek Lönnberg och gasade på för fullt. ”Nu tar vi dem.” Äntligen lite puls, tänkte han. Äntligen har vi fått något vettigt att göra.