Märtha såg den mörkblå Volvon ta upp jakten på Mercedesen.
”Sådär ja. Det fungerade”, sa hon belåtet när hon såg de två bilarna försvinna i rasande fart ut mot E18. ”Men det var nära. När Lönnberg kom in i bilen trodde jag det var kört. Även om Anders har pengarna kunde han ju ha hittat något spår.”
”Så snabbt det gick. Vi hann ju knappt in i kyrkan”, sa Stina och satte sig tillrätta i baksätet.
”Ja, det var bara att vända och gå in i bilen igen”, sa Anna-Greta. ”Men du kommenderar runt oss som boskap.”
”Som sagt, kan du förklara det här, jag fattar ingenting”, sa Krattan.
”Såg ni inte? Det där var samma bilar som utanför Diamanten. Varje gång den mörkblå Volvon dök upp försvann den grå Mercedesen. Juggemaffian känner igen polisen och det var därför de körde sin väg. Och om vi åkte in hit på parkeringen tänkte jag att de skulle få syn på varandra och lämna oss ifred. Det fungerade. Nu kan vi lugnt fortsätta.”
Snillet gav Märtha ett beundrande ögonkast. Hur bar hon sig åt?
”Och tänk, vi blev av med både den grå och den mörkblå bilen”, sa Stina.
”Han den Högste har hjälpt oss”, sa Anna-Greta, himlade med ögonen och blickade upp i biltaket.
”Nä, det var Märtha”, sa Snillet.
”Ja ja, jag vet väl det, jag skojade bara”, sa Anna-Greta och så tog hon i med Penninggaloppen och sjöng den om och om igen hela vägen till Sollentuna. Märtha körde i över hundra och först när hon tog av från motorvägen och vek in på den lilla sandvägen mot ladan saktade hon ner. Anders skulle vänta på dem där med alla pengarna – om han inte gett sig av med dem förstås. Men Märtha hade sett hur väl han skött allt kring rånet och hade börjat ändra uppfattning om honom. Hon borde inte behöva vara orolig, men … Hon tittade på klockan. Om allt fungerade borde de hinna hämta pengarna och nå sista kvällsplanet. För säkerhets skull hade Anna-Greta bokat reguljärflyg. Något billighetsflyg ville de inte riskera, för det var viktigt att veta att de kom till rätt destination och inte blev avslängda från planet i brist på plats. Medan Märtha körde tänkte hon på allt som Anders skulle göra. Hade han gjort vad han skulle och, ja, nu kom tankarna igen. Gick det verkligen att lita på honom? Om mindre än en halvtimme skulle hon få veta.
Anders betraktade säkerhetsväskorna en sista gång och höjde yxan. Så hejdade han sig. Var temperaturen verkligen tillräckligt låg? Så snart han kommit till ladan hade han kopplat in frysboxarna på elnätet. Men bäst att checka hur många grader det var så att han inte spolierade allt. Väskorna måste vara stelfrusna och färgampullerna minus 20 grader minst. Kolsyreisen i all ära, men nedfrysningen tog tid och för säkerhets skull beslöt han att vänta ännu en stund. Han sneglade mot dörren. Underligt vad Stina och de andra dröjde. Gamlingarna borde ha varit här för länge sedan. Måtte de inte ha fastnat i en trafikkontroll, fått punktering eller råkat ut för något annat, tänkte han. Det kunde förstöra alltsammans. Allt hade gått så snabbt att de inte hade någon reservplan. Den plan de hade MÅSTE bara fungera. Samtidigt vågade han inte ringa. Det kunde hända att polisen väntade i andra änden beredd att spåra mobilen. Bäst att ligga lågt. Han gick av och an i ladan en lång stund tills han inte stod ut längre. Sedlarna måste ut. Han hämtade yxan, spottade i händerna och tog tag i yxskaftet. Allt borde vara nedfruset nu och GPS:n ur funktion … Bara ampullerna inte innehöll linoljefärg, den frös inte, men bankerna använde säkert gammal billig plastfärg, det var han övertygad om. Försiktigt närmade han sig den första säkerhetsväskan, siktade noga och slog med ett kraftigt hugg sönder ampullen. Han väntade. Lyssnade. Men ingenting hände. Inte en färgklick sipprade ut. Då vågade han öppna väskan och kände en våg av glädje när han såg sedlarna. Uppmuntrad gav han sig på nästa väska också, men hejdade sig när han hörde en bil utanför ladan. Han drog handen genom kalufsen, rätade på ryggen och tog några tvekande steg mot dörren. Där ställde han sig att lyssna. Av försiktighetsskäl väntade han tills han hörde tre knackningar, följda av en paus och därefter två, snabba korta. Tack gode gud, de var här nu. Han drog bort regeln och sköt upp dörren.
”Allt under kontroll?” undrade Snillet och klev rätt in.
Anders nickade.
”Och dammsugaren?”
”Flickorna har ordnat det. Var har du målningarna?”
”Inne i bilen. Vänta.” Anders öppnade bildörren och lyfte ned den största. ”Nu hoppas jag att dina beräkningar stämmer. Fyra lager femhundralappar på en 65 x 95 centimeters duk. Det är inte mycket.”
”Visst, men Stinas två dukar är större. Du vet, hon skulle överträffa sig själv.” Snillet flinade.
”Ja, och sedan har vi alla de andras dukar plus tavlorna ni tar som handbagage. Hoppas bara gladpacken fungerar.”
”Det gjorde den på hemmet. Om målningarna blir mer eller mindre buckliga spelar väl ingen roll. Det är modern konst.”
”Snälla, vi måste jobba”, avbröt Märtha med dammsugaren i högsta hugg. Och hennes ton var så skarp att alla förstod att nu var det bråttom. Medan de tre damerna sög ut sedlarna ur säkerhetsväskorna lyfte herrarna försiktigt av första lagret gladpack från dukarna. Det uppstod några sprickor i färgen och ett och annat färgsjok gled av – framförallt på Stinas tubtjocka oljemålningar – men i stort sett gick allt över förväntan. Snillet och Krattan lade ut hela färglagret på en bänk och återvände till tavlan. Nu låg duken blottad, sånär som på det extra lager gladpack som de hade klistrat fast dagen före.
”Stina och Anna-Greta, nu är det er tur”, hojtade Snillet.
Damerna gick fram med en kasse femhundralappar och lade ut dem i ett jämnt lager över duken. Märtha säkrade dem med ett tunt plastnät innan nästa skikt och på så sätt bredde de ut flera lager sedlar över hela målningen innan de toppade den med gladpack och limmade fast hörnen. Först därefter lade Krattan och Snillet tillbaka färglagret på sin ursprungliga plats och klistrade fast det med snabblim så att målningen såg som en vanlig tavla igen. Stina hade föreslagit häftpistol, men i sista stund kom de på att stiften skulle synas i röntgen. Medan de arbetade glänste Anna-Gretas ögon av fröjd. Hon trivdes med alla dessa sedlar, och så många hade hon inte sett under hela sin tid i banken.
De jobbade tyst och lugnt men det var ett pilligt arbete att få allt rätt och snart blev de trötta. Men Märtha hade tagit med sig kaffe och smörgåsar, och efter en kort paus när de diskuterade tull, metallsökare och olika typer av röntgenutrustning fortsatte de med arbetet. Strax före halv nio på kvällen var de klara och alla såg mycket belåtna ut – förutom Stina som tyckte att hennes målning hade förvanskats.
”Sådär tjock kan den inte vara. Ni har förstört uttrycket.”
”Uttrycket?” undrade Krattan.
”Ja, det jag vill säga med målningen.”
”Oroa dig inte. Vi tar bort sedlarna när vi kommer fram och då blir allt lika fint igen.”
”Men jag vill att min målning ska vara bra.”
Alla skruvade besvärat på sig tills Märtha tog till orda.
”Stina, lilla, de stora mästarna är aldrig nöjda med sina verk”, försökte hon. ”Vi förstår dig.”
Och då lugnade Stina faktiskt ner sig.
När de hade burit in tavlorna i Gröna faran hejdade sig Anna-Greta.
”Herregud, vi fick inte plats med allt”, konstaterade hon besviket. ”Minst en miljon blev över.”
”Lite ska väl Anders få”, sa Stina snabbt. ”Han ska ju administrera oss. Och Emma, hon …”
”Kallar du en miljon lite? En miljon för papper och frimärken?” sa Anna-Greta och var nära tordönsrösten.
”Men vi lovade ju att betala Gunnars resor också, eller hur? Det blir pengar det med”, sa Snillet.
”Jaså, på det viset. Så var det visst, ja.” Anna-Greta var tyst en kort stund, men sedan kom det: ”Herregud, vi har glömt en sak”, sa hon och slog händerna för ansiktet. ”Pengarna i stupröret!”
”Glömt? Nej, inte alls”, försäkrade Märtha. ”Jag berättar senare, men nu måste vi till Arlanda. In i bilen med er.”
Alla förstod att det var bråttom och gick och satte sig. Men det tog lite längre tid än vanligt för målningarna var i vägen och de måste lirka sig in. När Anders skulle stänga bildörren hejdade han sig, pekade på konstverken och flinade.
”Pensionärsligan hade slagit till igen.”
”Gamla kan”, frustade Anna-Greta, ackompanjerad av ett glatt mummel från de andra. Märtha vevade ned vindrutan.
”Ledsen att lämna dig med skitjobbet”, sa hon och startade bilen. ”Men som sagt, du får ju betalt. Tack i alla fall, och hälsa Emma så mycket.”
”Det ska jag göra och så städar jag och tar dammsugaren och frysboxarna till Återvinningen”, sa Anders.
”Stackars dig, gubben min”, sa Stina. ”Men res över till oss snart så ska vi gottgöra både dig och Emma. Förresten, vad ska vi göra med färdtjänstbilen?”
”Som vi kom överens om. Vi ställer den på Avstigande utanför Arlandaterminalen”, sa Märtha och vevade upp vindrutan igen. ”Då är det ingen som lägger märke till den förrän om en vecka och då är vi redan långt borta.”
”Om jag inte hämtar den innan dess”, mumlade Anders.
”Bra, då kör vi”, tyckte Snillet.
”Nej, vänta ett tag”, sa Stina och gick ut ur bilen igen. Hon slog armarna om Anders: ”Ta vara på dig pojken min, och ge Emma en del av pengarna också. Glöm inte att hälsa henne och lilla Malin från mig.” Hon stack till honom en bunt sedlar. ”Det här är ett litet förskott, och tänk på att du och Emma blir ännu rikare om ni väntar på hela arvet. Förskingrar ni den där miljonen däremot får ni inte ärva alls. Ingenting!”
”Ja ja, mamma, jag vet”, log Anders och kramade om henne.
När de fem kom fram till Arlanda hade alla hunnit bli mycket uppskruvade. Hittills hade ju allt gått bra och nu ville ingen snubbla på mållinjen. De försökte hålla sig lugna och gick långsamt och värdigt fram till biljettautomaterna. Biljetterna hade de inga problem med för alla hade övat att trycka på sådana där ruggiga, opersonliga automater och nu lyckades de till och med få fram bagagetaggarna själva. Deras kappsäckar höll rätt vikt och som de var märkta med loggan Gamla kan togs de emot med ett leende och det gick bra att checka in. Men sedan var det målningarna.
”Tror du de låter oss gå ombord med den här?” undrade Stina och pekade på Anna-Gretas abstrakta målning som såg ut som en kvinna bakifrån med rosett och trassligt hår. Här hade väninnan lagt på mycket färg för att dölja många sedlar. Men konstverket höll ingen högre klass. Det var kort sagt gräsligt. Anna-Greta såg vännernas tveksamma miner.
”Här handlar det inte om hur en målning ser ut, utan att tavlan har rätt storlek för handbage.”
De övrigas tavlor var i sanning inte mycket bättre, men de var färgglada, väl inpackade och inte en centimeter över högst tillåtna mått.
”Jaså, specialbagage” sa flickan vid incheckningsdisken och ordnade det. Men när hon fick syn på Märthas rektangulära konstverk blev hon osäker.
”Den där vet jag inte”, sa hon.
”Jag är mycket rädd om den”, sa Märtha med darr på rösten och klappade ramen på utsidan av pappret. Hon hade lagt på flera lager färg över duken och dragit med kniv genom alltihop som på en äkta Fontana. Det skulle göra det lättare att ta ut sedlarna sedan hade hon tänkt.
”Ni ska till Barbados, ser jag”, sa flickan vid disken.
”Ja, till Bridgetown. Det är där vi ska hänga vår utställning.”
”Så roligt. Och ni flyger businessklass, ser jag. Jag ska be flygvärdinnorna ta hand om tavlan. Trevligt med pensionärer som målar. Utan konstnärer skulle samhället förlora sin själ.”
”Vi har redan förlorat vår”, mumlade Märtha.
När de en stund senare gick igenom säkerhetskontrollen gick det inte så smidigt som Märtha hade hoppats på. Vakterna upptäckte genast spackelkniven som hon glömt i magväskan och därmed stoppades hon bryskt. De började känna på pappret runt målningen, och såg fundersamma ut.
”Vad är detta?” undrade en av vakterna med myndig röst.
Bättre att förekomma än att förekommas tänkte Märtha snabbt, rev av pappret och pekade på skylten nederst på ramen.
”Ser ni? Storm i rosor heter den. Det är det bästa jag någonsin har gjort.” (Och här ljög hon inte för hon hade ju aldrig målat tidigare.) Visserligen syntes inga spår av rosor men Märtha tyckte att det var ett bra namn. Och de många ”färgklumparna” rymde otroligt många sedlar.
”Jag vet inte om vi kan släppa igenom den här”, sa vakten.
”Säg att ni tycker om den. Ni skulle göra mig så väldigt glad”, vädjade Märtha och smekte målningen med handen. ”Snälla ni!”
Då vinkades hon förbi och efter en stund kom även Snillet, Krattan och Anna-Greta genom kontrollen. Men när det blev Stinas tur gick larmet.
”Ooops!” flämtade hon och såg olycklig ut.
”Det här måste vi ta genom röntgen en gång till”, sa vakten.
”Kära nån, då”, sa Stina och de andra stirrade. Krattan trampade nervöst, Anna-Greta var alldeles tyst, Snillet rynkade pannan och Märtha kände darrningar i knäna. Men med tanke på omständigheterna tycktes deras väninna förvånansvärt lugn. Hastigt rev hon av pappret, drog ut de runda, röda stiften från målarfärgen och log brett mot vakten. ”Kanske överdrev jag lite, men den här målningen är lite speciell. Den heter Mässlingen förstår ni. Tyvärr glömde jag kvar häftstiften.”
Securitasmännen stirrade på högen med röda häftstift och visste inte vad de skulle tro. En av dem sträckte sig efter något annat på bordet.
”Det här då?”
”Åh, min nagelfil. Var det där den låg. Jag måste ha tappat den.”
Då såg Securitasvakterna uppgivet på varandra och vinkade förbi henne. Pensionärsligan andades ut.
”Varför gjorde du sådär, Stina?” undrade Märtha lite senare när de var på väg ut mot planet.
”Jag testade bara apparaterna. Vi ska väl göra flera brott?”
När den stora Airbusen hade lyft och ljuset åter tänts i kabinen beställde Märtha in en flaska champagne. Därpå tog hon fram två pappersark.
”Jag ska bara göra det där vi kom överens om, så att vi kan posta breven när vi kommer fram.”
”Javisst, det skålar vi på”, tyckte Snillet och höll upp glaset.
”Vänta lite. Låt mig skriva först.”
Märthas handstil var lite darrig men medan de andra tjuvsmuttade på champagnen och uppmuntrade henne under glada tillrop knåpade hon ihop följande brev:
Till den regering som kan genomföra något utan att bli nedröstad.
Här blev hon avbruten av Krattan som tyckte att hon skulle infoga riksdagen också för de levde ju ändå i en demokrati. Och Anna-Greta höjde sin röst och sa att man borde lägga till något om att den som fick pengarna måste lova att gå förbi all byråkrati. Märtha gjorde som de sa och fortsatte sedan:
Föreningen ”De gamlas vänner” har på sitt lagenligt utlysta årsmöte beslutat att årligen skänka pengar till dem som behöver dem. Pengarna får endast gå till de ändamål som listas nedan.
Alla servicehus rustas upp till minst samma grundstandard som landets fängelser. Därutöver ska där finnas datorer, frisör och fotvård. Trevliga utflykter och mänsklig omvårdnad är ett krav.
Varje äldreboende ska ha ett eget kök med kompetent personal där maten lagas på plats med färska råvaror. En whisky före maten och vin eller champagne till måltiderna ska serveras till den som så önskar.
De boende ska ha frihet att komma och gå som de vill och själva bestämma när de ska stiga upp och gå och lägga sig.
Träningsredskap och gym ska vara öppet för alla, och servicehuset ska tillhandahålla egen tränare.
Alla ska få dricka så många koppar kaffe de vill och det ska finnas kakor och vetelängd till den som så önskar.
Innan någon blir politiker i beslutande ställning, måste hon eller han praktisera minst ett halvår på ett servicehem.
Föreningens styrelse har en behjärtansvärd fond kallad Grindslanten (Hon menade Stöldfonden, fast det skrev hon inte ut förstås) och beslutar själv när och hur mycket pengar som ska betalas ut. Resolutionen går ej att överklaga. Varje donation är skattefri.
Märtha utformade skrivelsen så att en kopia kunde skickas direkt till media – för att inte brevet skulle glömmas bort.
”Det var det. Och glöm inte pengarna till våra vänner på AB Diamanten”, sa Stina.
”Nej, men först måste vi ju underteckna donationsbrevet”, sa Märtha och sträckte fram pappret. De skrev på med sina egna namn och det gjorde ju ingenting, för alla hade lagt sig till med så oläsliga signaturer att de skulle ha gjort hela läkarkåren avundsjuk. När de var klara stoppade Märtha ned arket i ett kuvert och slickade igen det.
”Så var det alltså våra kamrater på hemmet.”
”Ja, men exklusive syster Barbro”, sa alla med en mun.
”Självklart, jag tänker på de andra. Vad sägs om en gemensam nöjeskassa med öronmärkta bidrag till utflykter, fester och brakmiddagar på Grand Hotel?”
”De ska få hotellets högtidspaket också”, tyckte Stina.
Det höll alla med om och Anna-Greta erbjöd sig att fylla på kassan varje månad. När samtliga nickade såg hon mycket nöjd ut och höjde glaset.
”Skål, då, kamrater. Ja, därmed återstår bara pengarna i stupröret”, sa hon och gnäggade förtjust.
”Kanske inte riktigt. Borde vi inte betala tillbaka donationen från Nationalmusei vänner?” undrade Stina.
De andra funderade en stund innan Märtha tog ordet.
”Naturligtvis. Och så höjer vi summan lite så att de får råd med en bättre utställning än den där Last och Lust.”
”Åja, jag tycker den var bra”, sa Krattan.
”Vi ger dem två miljoner per år och då har vi ändå pengar över så vi kan spela på casinot i Las Vegas”, sa Märtha.
Bra, sa de med en mun tills de kom på att de var på väg till Barbados.
Alla fingrade på champagneglasen.
”Äsch, det gör inget. Vi åker till Las Vegas från Västindien”, sa Anna-Greta. ”Det ordnar sig säkert.”
”Utmärkt, då är det klart”, sa Märtha. ”Återstår bara vårt brev till polisen.” Hon tog fram ark nummer två och skrev ned texten de alla hade varit överens om på en gång.
Till Polisen i Stockholm.
Kära polis,
På nära håll har vi kunnat ta del av ert hårda arbete. Därför vill vi gärna stödja er. Gå till Grand Hotel i Stockholm och leta reda på stupröret vid Cadierbaren. Lossa på röret så hittar ni en strumpbyxa full med pengar. Innehållet skänker vi till er och till Polisens Pensionsfond. Ni hade rätt. Alla pengar hade inte blåst bort. Lycka till med ert framtida arbete.
Vänliga hälsningar
Pensionärsligan
PS. Ni får behålla strumpbyxorna
När även det brevet var klart och Märtha slickat igen kuverten hällde Snillet upp mer champagne.
”Skål för oss som härmed försöker göra så många som möjligt glada”, sa han.
Alla nickade och höjde glasen. Med gott samvete kunde de börja sitt nya liv utomlands. Nu väntade äventyret! Och om de mot förmodan ville hem igen en dag hade de redan sina nya identiteter klara. Anna-Greta hade köpt några bra namn på nätet.