Den gamla damen tog tag i rollatorn, hängde käppen bredvid korgen och försökte se bestämd ut. Att vara tant, 79 år, och på väg att göra sitt första bankrån krävde auktoritet. Hon rätade på ryggen, sköt fram hatten över ansiktet och tryckte upp dörren. Sakta gick hon in i banken stödd på sin rollator av märket Carl-Oskar. Det var fem minuter före stängningsdags och tre kunder väntade på sin tur. Rollatorn gnisslade svagt fastän hon hade oljat den med olivolja, men ända sedan hon krockat med servicehusets städvagn hade hjulet varit skevt. Fast det gjorde ingenting en sådan här dag. Det viktigaste var att rollatorn hade en stor korg med plats för mycket pengar.
Märtha Anderson från Södermalm gick lätt framåtböjd, klädd i en alldaglig kappa i obestämbar färg, en klädsel hon valt för att inte väcka uppmärksamhet. Hon var över medellängd, kraftig men inte tjock och på fötterna hade hon stadiga, mörka promenadskor som skulle underlätta vid en eventuell flykt. De ådriga händerna gömdes i ett par välanvända skinnhandskar och det kortklippta, vita håret hade hon dolt under en vidbrättad brun hatt. Runt halsen bar hon en sjal med självlysande färg. Om hon träffades av en fotoblixt skulle den automatiskt överexponera allt runtomkring och dragen i hennes ansikte försvinna. Men det var mest en säkerhetsåtgärd – munnen och näsan skymdes av hatten.
Den lilla banken på Götgatan såg ut som banker brukar göra nuförtiden. Bara en kassa kvar, sterila och tråkiga väggar, blankpolerat golv och på ett litet bord broschyrer om fördelaktiga lån och tips om hur man blir rik. Ja, kära broschyrmakare, tänkte Märtha. Jag vet minsann andra och mycket bättre sätt! Hon slog sig ned i besökssoffan och låtsades studera affischerna om sparlån och aktiefonder, men hade svårt att hålla händerna stilla. Diskret stack hon ned handen i fickan efter sina pastiller, de där onyttigheterna som läkarna varnade henne för och tandläkarna tackade henne för. Men Djungel-vrål lät så upproriskt och passade bra en dag som denna. Och någon last fick hon väl ha.
Det pep till i nummerdisplayen och en man i fyrtioårsåldern jäktade fram till kassan. Hans ärende gick fort och en tonårsflicka expedierades nästan lika snabbt. Men sedan kom en äldre gentleman som fumlade med sina papper och stod och mumlade. Märtha började bli otålig. Hon fick inte vara här inne för länge. Någon kunde lägga märke till kroppshållning och annat som kunde avslöja henne. Det var inte bra nu när hon ville se ut som vilken äldre dam som helst som gått till banken för att ta ut pengar. Och det var ju faktiskt det hon skulle göra, även om kassörskan skulle häpna över summan … Märtha trevade i kappfickan efter urklippet från Dagens Industri. Hon hade tagit det från en artikel som handlade om hur mycket bankrån kostade bankerna och hade sparat rubriken: ”Detta är ett rån.” I själva verket hade hon inspirerats av just de orden.
Mannen framme vid luckan höll på att bli klar och Märtha reste sig stödd på rollatorn. I hela sitt liv hade hon varit en rekorderlig person som alla hade litat på och hon hade till och med varit ordningsman i skolan. Nu var hon på väg att bli kriminell. Å andra sidan, hur skulle hon annars ordna sin ålderdom? Hon behövde pengar till ett bra boende för sig och de sina och kunde inte ångra sig nu. Hon och hennes gamla körvänner skulle ha en ljus ”tredje ålder”. Kort sagt, lite hålligång på ålderns höst.Gentlemannen därframme tog god tid på sig, men så pep det äntligen till och hennes nummer kom upp. Långsamt men värdigt gick hon fram till kassan. Allt som hon hade byggt upp av tillit och anseende under ett helt liv skulle hon förstöra i detta enda ögonblick. Men vad gjorde man inte i ett tjuvsamhälle som behandlade sina äldre illa? Man fann sig och gick under, eller så anpassade man sig. Hon var en sådan som anpassade sig.
De sista metrarna fram till luckan såg hon sig noga omkring innan hon hejdade sig framför kassan, lade käppen på disken och nickade vänligt mot kassörskan. Så räckte hon fram tidningsurklippet.
”Detta är ett rån!”
Damen i kassan läste och såg upp med ett leende.
”Vad kan jag hjälpa till med?”
”Tre miljoner, snabbt!” sa Märtha.
Kassörskan log ännu bredare. ”Vill ni hämta ut pengar?”
”Nej, NI ska hämta pengar åt mig, NUUU!”
”Jag förstår. Men pensionen har inte kommit än. Den betalas ut i mitten av månaden, förstår lilla damen.”
Märtha kom av sig. Det här höll på att ta en helt annan riktning än hon hade tänkt sig. Bäst att agera med detsamma. Hon tog tag i käppen och körde in den genom luckan. Så hötte hon med den därinne så gott det gick.
”Skynda er! Mina tre miljoner!”
”Men pensionen …”
”Gör som jag säger. Tre miljoner. Lägg dem på rollatorn!”
Då tröttnade flickan, reste sig och hämtade två manliga kolleger. Männen var i sin vackraste ålder och log artigt. Han som stod närmast såg ut som Gregory Peck – eller var det Cary Grant – och sa:
”Vi ska ordna med pensionen, ska ni se. Och min kollega här ringer så gärna efter färdtjänst.”
Märtha kikade genom glaset. I bakgrunden såg hon att flickan hade lyft telefonluren.
”Då får jag väl råna er en annan gång då”, sa Märtha och drog snabbt åt sig käppen och tidningsurklippet. Alla log rart och sedan hjälpte de henne fram till dörren och in i taxin. De fällde till och med ihop rollatorn åt henne.
”Servicehemmet Diamanten”, sa Märtha till chauffören och vinkade adjö åt bankpersonalen. Försiktigt stoppade hon ned tidningsurklippet i fickan igen. Allt hade gått precis som hon hade planerat. En dam med rollator kan göra mycket som inte andra kan. Hon stoppade handen i fickan efter en ny dos Djungelvrål och nynnade belåtet för sig själv. För att hennes plan skulle fungera behövde hon nu bara hjälp av sina vänner i körgänget, dem hon umgåtts och sjungit med i över tjugo år. Hon kunde ju förstås inte fråga rätt ut om de ville bli kriminella, utan måste få med sig dem med list. Men sedan, och det var hon helt övertygad om, skulle de tacka henne för att hon hade förändrat deras liv till det bättre.
Märtha väcktes av en surrande ton långt borta följd av ett skarpt pling. Hon vaknade till, öppnade ögonen och försökte lista ut var hon befann sig. Javisst ja, på hemmet. Och det var väl Krattan förstås, Bertil ”Krattan” Engström som alltid skulle upp och äta mitt i natten. Då brukade han sätta in mat i mikrovågsugnen och glömma av alltihop. Hon reste sig och gick med rollatorns hjälp ut i köket. Muttrande tog hon ut en plastportion makaroner med tomatsås och frikadeller och såg drömmande ut på husen mitt emot. Några tända lampor lyste i natten. På andra sidan gatan finns säkert köken kvar, tänkte hon. Tidigare hade de också haft eget kök, men för att spara personal hade de nya ägarna rationaliserat bort det. Innan AB Diamanten tagit över servicehuset hade måltiderna varit dagens höjdpunkter, och det hade doftat god mat i samlingsrummet. Men nu? Märtha gäspade och lutade sig mot diskbänken. Nej, nästan allt hade blivit sämre och det var så eländigt numera att hon ofta drömde sig bort. Ja, vilken härlig dröm hon hade haft … Det hade känts precis som om hon hade varit där på banken på riktigt, som om hennes under-medvetna tagit kommandot och försökt säga henne något. I skolan hade hon alltid protesterat mot sådant som var fel. Även under sin tid som lärare hade hon satt sig upp mot orimliga bestämmelser och stolliga nyordningar. Men här på hemmet hade hon konstigt nog bara funnit sig. Hur hade hon kunnat bli så slö? De som inte tyckte om styret i ett land gjorde revolution. Det skulle väl kunna gå här också bara hon fick med sig de andra. Fast bankrån, det var väl ändå att ta i? Hon gav upp ett litet nervöst skratt. För det var ju just det som var lite skrämmande – hennes drömmar brukade nästan alltid gå i uppfyllelse.