En gammal trösterik kliché säger att mörkret är som djupast strax före gryningen, men i det ekonomiska livet upplevs ljuset som allra ljusast just när skymningen inträtt. Känslan av att leva i extremt goda tider fungerar som en spärr mot varje tecken på förestående omslag, ljuset förväntas bestå för evigt, en ny stabil era sägs ha avlöst den gamla, instabila. I valrörelsen vid 1928 års riksdagsval, Per Albins första som nyvald partiledare, stod föreställningen om det glada 1920-talet i sitt flor, det eviga välståndet väntade runt hörnet, börskurserna steg och ekonomin tycktes ha sprängt sina gamla begränsningar. Följaktligen förmärktes heller inga underströmmar av oro för ett annalkande mörker, arbetslösheten hade ju sjunkit år efter år, nya företag etablerats, reallönerna ökat, levnadsstandarden stigit.
I varje avkrok i denna nya värld var Hollywoodstjärnor som Greta Garbo, Mary Pickford och Charlie Chaplin namn i var mans mun, allt fler bilar svischade förbi stugknutarna, ständigt nya busslinjer band ihop städer och byar med varandra och nymodigheter som kylskåp, elektriskt ljus och radio trängde in i hemmen, förvandlades från exklusiva undvaror till vardagsvaror. Telefonnätet blev allt mer finmaskigt och det allra första telefonsamtalet mellan Sverige och USA utväxlades på våren 1928 mellan kronprins Gustaf Adolf (senare Gustaf VI Adolf) och den amerikanske utrikesministern Frank B Kellogg. Som initiativtagare till den så kallade Kelloggpakten mot krig var Kellogg vid denna tid ett stort namn i världspolitiken och hann belönas med Nobels fredspris, innan Japan som första signatärmakt gjorde narr av sin egen anslutning till pakten; dess anfall på Manchuriet 1931 inledde det förlopp som så småningom ändade i andra världskriget. Telefoni hade just 1928 ett extremt högt nyhetsvärde, var och varannan dag rapporterade tidningarna om nya rekord i långväga samtal från Sverige till andra länder. Störst uppmärksamhet väckte den 13 500 kilometer långa koppling mellan Bandung på Java och telefonväxeln i Åby utanför Norrköping som gav drottning Victoria möjligheten att hälsa god jul till sin sondotter Astrid, kronprinsessa av Belgien.
Alltfler hushåll fick också råd att hålla sig med en prenumererad dagstidning och i kiosker och tobaksaffärer erbjöd det växande utbudet av veckotidningar tidsfördriv på lediga stunder, följetonger, reportage, tävlingar, korsord och fängslande berättelser om kända människor. Läsningen av böcker präglade alla samhällsklasser, bokförlagen fyllde tidningarna med helsidesannonser för nyutkomna titlar, bokhyllor blev en självklar inredningsdetalj i de flesta hem och bibliotek med väggfasta hyllor, öppen spis och öronlappsfåtölj ett tecken på både status och bildning i borgerlighetens våningar. Bok-, tidnings- och tidskriftsmarknaden skapade också en kår av yrkesförfattare, kritiker, litteraturvetare och populärvetenskapliga skribenter som hade hög status och levde gott – i en del fall mycket gott – på sina pennor, exempelvis Sigfrid Siwertz, Selma Lagerlöf, Per Hallström, Hjalmar Bergman, Elin Wägner, Fredrik Böök, Klara Johanson, Torsten Fogelqvist, Alf Ahlberg, Carl Grimberg, Knut Hagberg, Ludvig Nordström och Marika Stiernstedt. De båda sistnämnda levde från 1909 till skilsmässan 1937 i ett i tidningarna ofta romantiserat konstnärsäktenskap och kunde trots relativt måttliga upplagor kosta på sig stort hus i Djursholm, sommarhus i Öregrund och halvårslånga vistelser på hotell och pensionat utomlands.
De pampiga ceremonierna på våren 1928 när Stockholms nya stadsbibliotek öppnades och Kungliga biblioteket återinvigdes med två nya flyglar vittnade om kulturens, den akademiska bildningens och den bokliga världens höga status. Nya massmedier som film och radio trängde sig visserligen fram underifrån, men de var katter i en värld där boken var hermelin och den enskildes strävan till bildning själva inseglet på hans/hennes möjligheter att vinna aktning och att klättra både socialt och ekonomiskt. ”Det gives ingen annan bildning än självbildning, det gives ingen annan väg än den egna vägen”, som den förre socialdemokratiske statsministern Rickard Sandler formulerade kraven på partiets förtroendevalda att tillägna sig borgerlighetens bildningsarv, att både kunna svänga sig med latinska sentenser, citera Esaias Tegnér och hålla sig à jour med dagens strömningar inom litteraturen och vetenskapen. Det gällde att bli lika kunnig och lika beläst som de politiska motståndarna.
Svenskarna var ett läsande folk och var på väg att bli ett resande i en alltmer krympande omvärld. Väggarna i varje järnvägsstation var dekorerade med affischer av lockande resmål, de framstod som ett nav mot världen och omvärvdes – särskilt i de större städerna – av en nimbus av spänning, äventyr och oändliga möjligheter för den som ville pröva sin lycka. ”Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr./Oändligt är vårt stora äventyr”, skrev Karin Boye i sin välkända dikt ”I rörelse” och fångade därmed inte bara tidens anda utan ”smittade med sin hänryckning en hel generation”, enligt litteraturhistorikern Erik Hjalmar Linder i boken ”Fem decennier av nittonhundratalet”. Att Karin Boye (1900–1941) bejakade själva förändringen oberoende av dess innebörd var också tidstypiskt, hon var student i Uppsala, aktiv i Clarté och bars som andra unga socialister av övertygelsen om att alla hade mer att vinna än att förlora på det nya, att framtiden var så oändligt mycket ljusare och rymde så oändligt många fler möjligheter än nuet. När hon i en annan dikt skrev att ”den stadigvarande utvecklingen, rörelsen, ger lycka” förebådade hon den kortvariga epoken med närmast extatisk maskinpoesi, en svärm av litterära hyllningar till svarvens skärstål, pistongernas dunk och kraften – för att inte säga potensen – i automobilens motormuller som drunknade i massarbetslösheten under 1930-talets depression och i marschtrampet från de totalitära staterna. Hos Karin Boye som hos många andra vänsterradikala diktare falnade därför stämningen av äventyr och övergick i en kamp mot de totalitära lärorna, särskilt nazism och fascism men för en del också mot kommunism. Hennes sista bok, ”Kallocain”, skrevs under trycket från den tysk-sovjetiska pakten vid världskrigets utbrott 1939 och skildrade den totalitära staten driven till sin absoluta spets. Året efter bokens utgivning, 1941, begick hon självmord.
I sin närmast reservationslösa hänryckning inför det nya framstår 1920-talet som ett särpräglat och faktiskt ganska naivt årtionde. I dag minns vi utanverket, charleston, korta kjolar, glittrande revyer, men inte vad som faktiskt skapades i ekonomin och näringslivet under dessa år, nämligen den tilltro till teknisk och industriell utveckling som visserligen skakades under 1930-talets depression men som i de västliga demokratierna kunde blomma ut under de första decennierna efter andra världskriget.
Men valåret 1928 hade finansmannen Ivar Kreugers snabbt växande tändsticksimperium blivit själva sinnebilden för att Sverige nu inträtt i sin andra stormaktstid, att demokratins och ekonomins fredliga kamp på jordens alla marknader nu var på väg att skapa en ny värld. Kreuger (1880–1932) drev 250 tändsticksfabriker i 43 länder – varav 25 med monopol – och sparare i främst USA, England, Holland, Frankrike och Sverige pumpade från mitten av 1920-talet till kraschen 1932 in nära två miljarder kronor i koncernens emissioner av aktier och värdepapper. Det var i den tidens penningvärde fullkomligt svindlande belopp som spararna lade i Kreugers händer och som han i sin tur lånade ut till behövande regeringar i utbyte mot monopol på tillverkning och försäljning av tändstickor. Kreuger var en föregångare till senare tiders institutioner som Världsbanken och Internationella Valutafonden, gjorde privat med enskilda sparares insatser vad staterna senare kom att göra kollektivt med skattebetalarnas pengar.
Vid 1920-talets slut fanns en närmast omåttlig nationell stolthet över Kreuger, en finansiell trollkarl som tycktes förvandla allt han rörde vid till guld och vars intressen omspände hela jordklotet decennier innan globaliseringen ens var påtänkt som begrepp. Enligt tidens åldrande men ännu ledande ekonomiske guru, professor Gustav Cassel (1866–1945), skulle handeln i Kreugerpapper på världens ledande börser alstra en solidaritet över nationsgränserna, som inte bara överbryggade den politiska världens inneboende antagonism utan också förebådade en kommande världsfred; ”Ivar Kreuger behöver intet fredspris, han har givit det åt sig genom sin gärning”, hävdade Cassel så sent som 1930.
Vad Cassel utmålade var den alternativa vision som den liberala, demokratiskt sinnade borgerligheten saknade, en föreställning om en annan framtid än de varianter som dittills dominerat den ideologiska marknaden: till vänster det egendomslösa lyckorike som socialdemokrater hoppades på och kommunister trodde på, till höger den auktoritära nationella gemenskap som fascism och nationalsocialism erbjöd och som lockade den konservativt lagda delen av borgerligheten. För socialdemokrater och liberaler var den borgerliga demokratins friheter ett övergripande mål, socialismen skulle erövras eller bekämpas vid valurnorna. För extremerna till vänster och höger var däremot demokratin umbärlig och ingen av dem räddes heller en allsmäktig stat i händerna på politiska kommissarier så länge kommissarierna var av rätt sort.
Att den extrema fokuseringen på statens överhöghet i både Benito Mussolinis italienska fascism och i Adolf Hitlers tyska nationalsocialism sprungit ur samma ideologiska källåder som de marxistiska och leninistiska rörelserna saknade betydelse för deras borgerligt sinnade anhängare. Mussolinis slagord ”allt i staten, ingenting emot staten och ingenting utanför staten” sände under 1920-talet inte alls samma ilningar av skräck genom borgerligheten i de demokratiska staterna som kommunismens likartade förkunnelse. Varför? Ja, rimligen för att inställningen till staten styrdes av föreställningar om vem som skulle äga denna stat, vems intressen den skulle tjäna och vad den skulle göra med sin makt. I den röda diktaturen försvann privategendomen, hotades den sociala positionen för borgerlighetens övre skikt och förädlades den borgerliga demokratin till ett ”äkta” folkstyre, i den svarta försvann den lika rösträtten, den fackliga friheten och parlamentarismen som demokratins bas men i gengäld bestod rätten till egendom och social status.
I socialdemokratins och i den konservativt lagda borgerlighetens syn på den röda och svarta totalitära staten fanns därför en likartad blandning av avståndstagande och bejakande. Där fanns en olust inför de teatrala dragen i maktens iscensättning och en kritisk hållning till maktens metoder, men en samsyn när det gällde respektive makts långsiktiga politiska mål. Både socialismen, nazismen och fascismen var harmoniläror, de föreställde sig en framtid utan såriga klasskonflikter och social disharmoni: i det ena fallet skulle alla bli jämlika, i det andra accepterades ojämlikheten som ett av Gud, Naturen eller av Partiet givet tillstånd.
Per Albin raljerade ibland i sina tal över att borgaren darrade av skräck när man närmade sig hans kassaskåp, men på motsvarande sätt darrade faktiskt socialdemokraterna av upphetsning inför möjligheten att öppna andras kassaskåp för att omfördela andras egendom till sig själva – och de tvekade inte heller om sin rätt att göra det när väl majoriteten erövrats och riksdagen så beslutat. Socialdemokratin flirtade med kommunismen just därför att den eftersträvade en liknande social och ekonomisk omvälvning och den konservativt lagda borgerligheten lockades av den nationalistiska högersocialismen just för att den tycktes skydda den bestående sociala och ekonomiska ordningen. Den röda och svarta diktaturens metoder var i grunden sig lika. Att deras mål var olika dikterades av att de vände sig till olika grupper.
I det perspektivet framstod föreställningen om pengarnas gränslösa gemenskap som en anständig medelväg, en ideell överbyggnad som integrerade egennyttan med allmännyttan, förädlade spekulationerna på börsen till långsiktiga investeringar och gav värdestegringen på det egna kapitalet en air av dygdens belöning. En flitig förkunnare av detta tema var Nils Wohlin (1881–1948), ekonom, svärson till Gustav Cassel och professor i statistik vars slingriga bana från intellektuell förgrundsgestalt i bondeförbundet till statsråd i 1920-talets högerregeringar speglade de borgerligas förhoppningar att skapa en klassöverskridande motvikt till socialismens klasskamp. En bred medelklass av tjänstemän, företagare och yrkesarbetare utgjorde enligt Wohlin nationens ryggrad, det var deras flit, sparsamhet och uppfinningsrikedom som skulle lyfta de breda massorna till en högre ekonomisk nivå och göra Sverige till en betydelsefull nation i världens ekonomi: ”Marxismens träd står vid vägkanten, murket och utan löv, men den framstegsvänliga konservatismens träd grönskar som en gammal ståtlig kärnfrisk ek på gårdsplanen till det svenska folkhemmet”, sade han i ett tal på sommaren 1928. Ordet ”folkhemmet” valde han knappast av en slump, vid den tiden var det ännu inte självklart förknippat med Per Albin och konkurrensen om positionen i politikens mitt ännu inte avgjord (se del III, kapitlet Folkhemmets födelse).
I förtröstan på detta kommande välstånd trängde spekulationen i aktier allt längre ner i medelklassen, allt fler pantsatte sina hus, lånade pengar av gamla moster och satsade vad de kunde uppbringa på börsen. Just våren 1928 började börskurserna likt en raket peka mot skyn, främst i Kreugers bolag; den första emissionen av hans innovation på obligationsmarknaden, participating debenture, steg på ett par månader från 40 till 260 kronor och skapade ett våldsamt sug efter nya värdepapper. Han hade just vid den tiden flyttat in i sitt nybyggda huvudkontor vid Västra Kungsträdgårdsgatan, ett modernt industripalats som ritats av Ivar Tengbom och vars fresker av Isaac Grünewald, rundade former, dyrbara inredning och utsmyckningar i ädelträ vittnade om att den nya tidens industribaroner ägde både smak, snille, rikedom och känsla för passande symbolik: Grünewalds väggmålningar skildrar hur Prometheus i trots mot gudarna överlämnar elden till människorna och därmed sprider upplysning i både bokstavlig och bildlig bemärkelse. ”Den uppseendeväckande emissionen gav upphov till en spekulationsyra, som man inte sett maken till sedan krigsårens inflationsboom”, konstaterar förre S-E-bankschefen Lars Erik Thunholm torrt i sin bok om Kreugers affärer.
Dessa stämningar gav valrörelsen i 1928 års riksdagsval dess mycket speciella atmosfär av ödesmättad och avgörande kamp mellan en självsäker borgerlighet på offensiven och en ideologiskt vilsen socialdemokrati på defensiven. Till höger fanns de som i likhet med biträdande partisekreteraren Rickard Lindström (se del III, kapitlet Politikens paradox) ville kapa hela den marxistiska överbyggnaden, sopa bort de utopiska inslagen och göra partiet till ett folkligt, reformistiskt välfärdsparti, till vänster fanns väktarna av det ideologiska arvet och i mitten fanns de praktiskt arbetande politikerna som i likhet med Per Albin skulle göra materia av idéerna, vinna röster, skriva propositioner och utforma utskottsutlåtanden. Såsom i alla tidigare val under 1920-talet återföll socialdemokratin på en rent deterministisk förvissning om att partiets framtid kunde utläsas i Statistiska centralbyråns tabeller över fördelningen mellan landets socialgrupper. Eftersom socialgrupp III utgjorde mer än halva befolkningen, skulle partiet förr eller senare nå egen majoritet i riksdagen, menade Per Albin.
För borgerliga ideologer som Nils Wohlin var statistiken en ögonblicksbild utan långsiktig betydelse, ekonomins dynamik skulle lyfta allt fler egendomslösa arbetare till välstånd och egna hem, men för Per Albin framstod SCB:s sätt att klassificera befolkningen som en avbild av en närmast statisk och för långliga tider given verklighet. I demokratins numeriska spel vid valurnorna var högern lika dömd att förlora som socialdemokratin utkorad att vinna, underklassens egenintresse av att utnyttja makten till sin egen fördel skulle till sist slå igenom vid valurnorna. Det gällde bara att ”lyfta kärran ur dyn, att komma ur försumpningen [bland de ännu alltför många röstskolkande arbetarna]” som Per Albin formulerade denna intressegrundade determinism i sitt 1 maj-tal 1928:
Den uppgiften kan icke lösas av någon annan makt än folket självt. Det borde gå av sig självt, så stor som övervikten är för de delar av folket, vars trygghet och välgång bero av demokratiseringsverkets fullföljande. Det är rent av löjligt, att icke för länge sedan jätten kommit underfund med sina krafter och brukat dem. Jätten är vad som med ett föga vackert ord plär nämnas underklassen. Vid sidan av honom är medelklassen en visserligen kraftig, men dock svagare gestalt, och överklassen är en lilleputt.
Som rubrik på sitt anförande hade Per Albin satt ”Demokratins våg stiger åter” och möjligen låg just i ordet ”åter” en påminnelse om att samma vågmetaforik förekommit i hans tal under de inrikespolitiskt oroliga åren 1917–18, då som bärare av allmän och lika rösträtt men nu som bärare av en omfördelning till förfång för överklassen, lilleputten. Våg ett och våg två speglade till synes samma underliggande determinism om ett kommande socialdemokratiskt rike, men både terminologin och den retoriska tyngdpunkten blev annorlunda under 1920-talet, tids- och väljaranpassade om man så vill. När partiets kommande maktövertagande inte längre var historiskt/ideologiskt förutbestämt utan grundat på objektiva, statistiska fakta kompletterades det slutna begreppet ”arbetarklassen” med både det mera polemiska ”underklassen” och det mera omfamnande ”folk” i olika varianter, främst förstås ”folkhemmet”. Inget av detta var dock helt nytt, valmanifestens traditionella upprop till ”Sveriges arbetande folk” innehöll ju samma medvetna, polemiska avgränsning mellan dem som levde på sitt eget arbete och dem som levde på andras.
Skillnaden mellan tilltron till det historiskt eller det statistiskt bestämda kan tyckas marginell, men det hade två konsekvenser: dels gav den Per Albins retorik en alldeles påtaglig accent av pekpinneaktig moralism över underklassens tröghet att masa sig till vallokalerna jämfört med andra samhällsklasser, dels gjorde den i 1928 års val statsministern C G Ekman och hans frisinnade parti till socialdemokratins huvudfiende. Per Albins motiv var kanske delvis personligt (se del III, främst kapitlet Medborgarnas rätt) men också styrt av den numerära logiken: partierna fiskade i samma grupper av skötsamt småfolk och bars av samma strävan att höja de breda folklagren både materiellt och andligt. Skillnaden låg i metoderna och i synen på samspelet mellan individ och kollektiv, i Ekmans fall att individen lyfte kollektivet och i Per Albins att kollektivet lyfte individen. Ekmans liberala frisinne till trots så avspeglade hans personlighetsprincip det kommunistiska manifestets tes att ”envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling” medan Per Albin representerade den andra och mer apparatinriktade versionen av samma resonemang, ”allas fria utveckling är förutsättningen för envars fria utveckling”. Samma nio ord i båda versionerna, men ordningen dem emellan ger två fundamentalt olika betydelser – liksom också fundamentalt skilda politiska förhållningssätt.
Socialismens innersta kärna, sådan den ursprungligen formulerades av Karl Marx, hade samma färgning som liberalismen, men den praktiska politikens män flyttade fokus från individens rätt till kollektivets tyngd, till massan och till numerären. Organisationen i partier, fack och folkrörelser, fullbordandet av arbetarklassens historiska uppgift, krävde disciplin och självtukt, men där socialdemokratin förblev en öppen rörelse som förutsatte solidaritet och lojalitet från sina medlemmar, utvecklades kommunismen till en revolutionär sekt som krävde subordination under en härskande partielit. Den leninistiska – och självmotsägande – termen för denna styresform var ”demokratisk centralism” och innebar i likhet med fascism och nazism att ledaren förkroppsligade folket i den stat som partiet gjort till sin. Folket var ett objekt för ledarens/partiets maktutövning, inte som i demokratierna ett subjekt som på vissa villkor (återkommande val, styre under lagarna osv) delegerat makten till förtroendevalda representanter. Bortom dessa skillnader delade dock både socialdemokrati och kommunism tron på ett framtida socialistiskt samhälle, en framtida konvergens mot ett gemensamt mål som bara kunde förverkligas genom kollektiv handling. Allas fria utveckling var för båda förutsättningen för envars fria utveckling, inte envars fria utveckling nyckeln till allas fria utveckling.
Här går alltjämt skiljelinjen mellan den vänster som har rötterna i marxismen och den liberalt färgade vänstern; då båda säger ”jämlikhet” menar liberalerna så lika chanser som möjligt för alla och socialister av alla schatteringar så lika utfall som möjligt för alla. Skillnaderna i tolkningen av ordet ”frihet” rymmer samma mönster, i ena fallet betoningen på individens frihet att gå sin egen väg inom de ramar som samhället utstakar och i det andra friheten att följa den väg som kollektivet röjer. För marxismen är ”planen” en metafor för drömmen om att styra utvecklingen i rätt riktning, för liberalismen är framtiden en öppen bok och skapas helt oplanerat inom ”ramen” för överenskomna normer och beteenden. ”Ramhushållning” och ”planhushållning” var långt in på 1960-talet levande politiska begrepp, lackmustestet som angav skiljelinjen mellan liberalism och socialdemokrati.
Konkurrensen om samma väljare till trots var det säkert denna känsla av övergripande släktskap som bidrog till socialdemokratins relativa tolerans mot kommunismens svenska filial. På första maj tågade socialdemokrater och kommunister oftast sida vid sida, de samarbetade på många håll i lokala fackliga organisationer, samsades om lokalerna i Folkets hus, utbildade sina påläggskalvar på Brunnsvik och gick till val med samma beteckning på valsedlarna, Arbetarpartiet. I delar av partiledningen fanns ett stigande missnöje med denna fraternisering med fienden, inte bara bland högeravvikare som Rickard Lindström utan också i kretsen kring Zäta Höglund. Social-Demokratens chefredaktör Arthur Engberg blev den främste talesmannen för en brytning, partiet skulle inte samarbeta ”med ett dylikt anhang”, förklarade han, men 1928 års kongress avvisade hans förslag att socialdemokratin skulle gå till val under en egen partibeteckning. I debatten åberopades moraliska skäl både av förkämparna för och av motståndarna till en brytning, å ena sidan att diktatur och demokrati var som eld och vatten och å andra sidan att partierna strävade mot ett gemensamt mål. Det allt överskuggande argumentet för status quo var dock valtaktiska hänsyn – att inte i onödan skapa en konflikt som kunde försvaga socialdemokratin.
I denna debatt hade Per Albin sina vänner och fiender på ömse sidor om frontlinjen och valde därför att inta en neutral position: å ena sidan skulle inte partiet gagnas av ett karskt uttalande mot kommunismen, å andra sidan vore det olämpligt att uttala sig för ett fortsatt samarbete, så det allra bästa var att inte göra något alls, ansåg han. Det var i praktiken ett förord för fortsatt samkörning under samma beteckning på valsedlarna och förestavades säkerligen av rent valtaktiska kalkyler. Det dåvarande valsystemet med uddatalen 1, 3, 5 och så vidare som divisor för mandatfördelningen i varje valkrets ledde till en så stor andel bortkastade röster att partierna av ren självbevarelsedrift tvingades minimera potentiella röstförluster med lokala kartellbildningar. Eftersom de borgerliga opererade med karteller i olika partikombinationer i nästan varje valkrets, kan Per Albin möjligen ha trott att de också i 1928 års val skulle betrakta socialdemokratins informella kartell med kommunismen med samma ögon som sina egna, formella. Kanske hoppades han också på Gustav Möllers strävan att förhandlingsvägen förmå kommunisterna att rikta artilleriet mot de borgerliga i stället för att hacka på socialdemokratin.
En liknande förtröstan på en mer saklig än emotionell debatt kan man också spåra bakom beslutet att på våren 1928 lägga fram en principiellt hållen motion om arvsbeskattningen, den som skrevs av Ernst Wigforss och som innehöll den senare så ofta upprepade formuleringen ”fattigdomen fördrages med jämnmod, då den delas av alla”. Resonemanget i sin helhet citeras dock mera sällan, men löd så här:
Ökad produktion betyder högre välstånd för hela folket, endast om det gemensamma arbetets avkastning blir på ett rimligt sätt fördelad. [kursiverat i originalet] – Välstånd är alltid relativt. Fattigdom och rikedom, umbäranden och överflöd äro inga fasta och oföränderliga kvantiteter. Allt beror här på en jämförelse med hur andra ha det, vilka möjligheter som erbjudas genom storleken av hela produktionsresultatet. Fattigdomen fördrages med jämnmod, då den delas av alla. Den blir outhärdlig, då den dagligen kan jämföras med andras överflöd, och om den framstår såsom onödig, såsom ett tillfälligt resultat av sådana anordningar i samhällslivet som kunna ändras.
Teoretiskt fanns det inga större principiella skillnader mellan partierna i synen på arvsskatten, den är en av mänsklighetens äldsta pålagor och finns belagd redan i faraonernas Egypten ett par årtusenden före vår tideräkning. I Sverige infördes arvsskatten i sin förmoderna form på 1600-talet och här som i alla andra länder kom den tidigt att kompletterats med gåvoskatt för att förebygga skatteflykt. Likaså har staterna oftast kombinerat en proportionell skatt på hela kvarlåtenskapen med ett progressivt uttag på arvingarnas andel enligt principen ju större arv och ju mer avlägset släktskap, desto högre skatt. Allehanda teorier har konstruerats för att legitimera statens anspråk, exempelvis en samarvsrätt där staten/kungen antas spela rollen av en sorts metafysisk familjemedlem i alla hushåll och därför kan göra anspråk på en del av arvet. I uppmarschen mot demokrati och allmän rösträtt kompletterades floran av konstruerade teoribildningar med en idé om att arvsskatten i efterhand justerade skillnaden i skattetryck mellan fattiga och rika: eftersom konsumtionsskatter och tullar på livsmedel tog en större andel av de fattigas inkomster än av de rikas, skapade staten i döden den beskattning efter förmåga som livet inte tillhandahöll. Inför 1901 års övergång från proportionella grundskatter på varje hushåll till progressiva inkomstskatter valde riksdagens majoritet av bönder, företagare och ämbetsmän att satsa på denna teoretiska omfördelning mellan samhällsklasserna och beslöt att införa en rent progressiv beskattning av arvslotterna, utan inledande beskattning av kvarlåtenskapen.
I en variant på denna teori föreslog C G Ekmans frisinnade/liberala regering på våren 1928 att kusiner och kusinbarn skulle förlora sin laglott och att staten skulle samla influtna medel från avlidna utan bröstarvingar i en allmän arvsfond för – som det hette i förslaget – ”befrämjande av barns och ungdoms vård och fostran”. Idén att statskassan skulle avstå från sina anspråk till förmån för en fond med uppdrag att stödja det uppväxande släktet kom från den socialdemokratiske juristen Karl Schlyter (1879–1959), riksdagsledamot sedan 1926, juristkonsult i två av 1920-talets socialdemokratiska regeringar, president i Göta hovrätt och justitieminister i Per Albins första regering 1932–36. Han var fram till sin död en drivande kraft bakom den successiva reformeringen av strafflagen under 1930-, 40- och 50-talen, en närmast outtröttlig arbetsmyra som först på ålderns höst började anfäktas av tvivel på sin övertygelse om att brottsligheten skapades av sociala orättvisor och att den sociala ingenjörskonstens milt styrande hand kunde återföra dömda brottslingar till ett rättskaffens leverne. Från sin höga position som justitieminister ifrågasatte han redan 1935 nyttan av fängelsestraff i boken ”Avfolka fängelserna!” och det mesta som sedan dess präglar behandlingen av dömda brottslingar var han med om att lansera, exempelvis ungdomsvårdsskolor, social rehabilitering, villkorliga straff och permissioner. Han var den drivande kraften i utformningen av 1964 års brottsbalk, världens första och hittills enda rättssystem med tonvikten på social terapi och inte på straff.
Att Schlyter samtidigt utformade både 1934 års och 1941 års lagar om steriliseringar demonstrerar svårigheten att bedöma historiska personers värderingar med eftervärldens måttstockar. Schlyter hade en ovanligt ljus världsbild, han trodde människor om gott och framtonar i Jan-Olof Sundells bok ”Karl Schlyter – en biografi” som en närmast god och renhjärtad gestalt, alltid redo att fälla lansen till strid för humanitet och tolerans. Ändå kombinerade han utan svårighet sin förvissning om att sociala orättvisor ledde människor vilse och sin inlevelse i brottslingars liv med en till synes kallt klinisk syn på dem som ödet drabbat med dåliga arvsanlag och en utomordentligt krass prioritering av statsnyttan i sådana fall: ”En lagstiftning som tillåter sterilisering och därigenom hindrar tillkomsten av mindervärdig avkomma är ur samhällets synpunkt befogad”, skrev han vid ett tillfälle, vid ett annat att kastrering och sterilisering av vissa människor behövdes eftersom ”det genom rasbiologiska undersökningar är fastslaget att dåliga arvsanlag kunna predestinera till kriminalitet”.
I sin biografi skriver Sundell lite ursäktande att Schlyters uppfattning i dessa frågor var ”grundad på den dåvarande vetenskapens ståndpunkt”, men den enkla sanningen är väl snarare att Schlyter inte såg någon inneboende motsättning mellan sin tro på möjligheterna att reformera vissa människor till ett hedersamt liv och tvånget att lägga andra under kirurgens kniv: det handlade om två sätt att bekämpa kriminalitet, i det ena fallet att luckra jordmånen för det goda genom sociala reformer och i det andra att eliminera ogräset genom att stoppa dess vidare spridning. För delar av den konservativa opinionen var nog det första vida mer kontroversiellt än det andra, det smakade mer dalt än beslutsamhet, men socialdemokratin hade ingen svårighet att bejaka båda metoderna: den ena stämde med ideologin, den andra med beprövad vetenskap. Alla var jämlika, men ödet hade gjort några mindre jämlika – och därmed mindre dugliga att fullt ut fylla sin plats i den samhälleliga gemenskapen. Den underliggande utgångspunkten var här som i så många andra sammanhang allas fria utveckling, inte envars fria utveckling.
I det perspektivet var förslaget att kombinera en reducering av arvsrätten med en fond till stöd för just barn och ungdomar en politiskt elegant lösning, radikal och socialt inkännande på samma gång. Den tillfredsställde inte bara de många socialdemokrater som – i likhet med Schlyter själv – helst velat avskaffa hela arvsrätten, utan skänkte också högerns och bondeförbundets motstånd en air av gnällig egennytta. Som arvsrättens historia visar har alla stater, oberoende av politisk regim, varit snara att krafsa åt sig en del av de avlidnas egendom och i ett annat politiskt läge hade högern mycket väl kunnat stå för detta förslag. Dess nej till regeringen Ekmans proposition var en politisk reflex i opposition, men där fanns också en i och för sig berättigad oro för nya framryckningar på detta område, att denna första inskränkning skulle följas av fler om socialdemokraterna kom till makten.
Ingenting är känt om resonemangen bakom socialdemokraternas beslut att följa upp den nya arvslagen med en partimotion i ämnet, men rimligen ville initiativtagaren Ernst Wigforss utnyttja dragkraften i den just genomlidna debatten, bereda jordmånen bland de aktiva genom att hamra in de ideologiska principerna bakom partiets syn på arvsskatten. Därför fanns inga siffror i motionen och heller inga tabeller där gällande arvsskattesatser kunde jämföras med socialdemokratins förslag till ändringar, den bärande idén var i stället att klyftorna mellan egendomsägare och egendomslösa både krävde och rättfärdigade en utjämning. Och, outsagt men ändå uppenbart, att detta förutsatte en högre arvsskatt än den nuvarande.
I sina memoarer skriver Wigforss att Per Albin ursprungligen varit skeptisk till att dra arvsskatten ytterligare ett varv, men att han ändrat sig efter de första positiva reaktionerna bland rörelsens fotfolk. Skälen till Per Albins ursprungliga skepsis var säkert valtaktiska, men när frågan gått från partiinterna resonemang till offentlig debatt satt han fast i en fälla, som han uppenbarligen velat undvika: inför borgerlighetens samfällda attack på senvåren 1928 kunde han ju inte desavouera den egna partimotionen. I stället skruvade båda sidor snabbt upp sin retorik till högsta falsett, skällsorden haglade och de ideologiska positionerna låstes fast. När de borgerliga ryckte ut påståendet att ”fattigdomen fördrages med jämnmod, då den delas av alla” och beskrev socialdemokratins samhällsideal som avundens socialistiska helvete, svarade Per Albin med att ställa socialismens rättviseideal mot kapitalismens ojämlikhet: ”Ja, vi syfta till det socialiserade samhället”, sade han i det ena andetaget och karakteriserade i det andra motionen som ”ett första, icke alltför omfattande steg till en utjämning av förmögenheten och en bättre egendomsfördelning”.
Försöket att sitta på två stolar var vid det laget dödsdömt, med bevarad trovärdighet gick det inte att både beskriva motionen som socialism och att devalvera den till ”ett första, icke alltför omfattande steg” till ekonomisk utjämning. Att socialdemokratin skulle konfiskera all egendom, ta den avlidne torparens enda ko och lägga beslag på den döda änkans sista skärv blev snabbt en etablerad sanning, inte bara i det högborgerliga Sverige utan också bland bönder, småbrukare och hantverkare. I den allt mer upphetsade atmosfären drunknade alla nyanseringar, främst att motionen faktiskt innehöll en försiktig plädering för enskilt ägande som både grundvalen för och drivkraften bakom den ekonomiska utvecklingen. Wigforss försökte närma sig de radikala liberalernas kritik av de ärvda förmögenheterna, men utgångspunkten var nu som i alla andra sammanhang att allas ägande var förutsättningen för envars ägande, inte tvärtom. Så här skrev han:
Den som vill minska de stora förmögenheterna och skapa större ekonomisk jämlikhet, behöver därför icke underskatta egendomens betydelse som grundval för medborgarens frihet och självständighet. Tvärtom kan denna hans strävan vara genomgående bestämd av en strävan att göra alla medborgare delaktiga, i en eller annan form, av den trygghet egendomen skänker [min kursivering]. Den egendom, som är villkoret och medlet för en människas eget arbete, synes vara ett naturligt mål för hennes strävan. Det gäller om bondens hemman likaväl som om hantverkarens verkstad, och missnöjet med egendomens ojämna fördelning har lika litet med dessa former av egendom att göra som med lönearbetarens egna hem eller med de sparade frukterna av de stora medborgarskarornas arbete överhuvud. Var gränsen skall sättas för den rikedom, som är för stor för att av samhället kunna fördragas, och där indragningen genom arvsskatt sålunda på allvar skulle börja, det kan aldrig en gång för alla fastställas [min kursivering].
Från strikt socialdemokratisk synpunkt fanns ingenting kontroversiellt i kravet på högre arvsskatt, det hade varit en oomstridd punkt i alla program sedan partiets grundande och till och med preciserats i 1920 års program från det enkla ”arvsskatt” till ”enskild förmögenhet beskattas progressivt, särskilt genom arvsskatt”. Det ideologiskt kontroversiella borde snarare ha legat i motionens klara – om än något krystade – erkännande av ägandets betydelse för den enskildes frihet, ett resonemang som faktiskt saknade stöd i partiprogrammet. Redan i början på 1900-talet hade visserligen socialdemokratin i praktiken godtagit enskilt ägande i liten skala, egnahem, småbruk, hantverk osv, men i partiprogram och ideologiska traktat sveptes denna besvärliga fråga in i dimmor, antingen i till synes konkreta termer som ”tryggad besittningsrätt” eller i dunkla utläggningar om partiets vilja att ”på de olika vägar som vid varje tid visa sig ändamålsenliga göra de arbetande delaktiga i äganderätten till de produktionsmedel, varpå deras bärgning beror”. I denna sorts ideologiska metafysik om ”arbetarens rätt till återförening med egendomen” (som han ju själv antogs ha skapat genom sitt arbete) var Wigforss en obestridd mästare, men dunkelheten i hans och andras resonemang om ägandet berodde dels på antagandet att all egendom per definition skulle vara kollektivt ägd, dels på att ingen visste hur omvandlingen från enskilt till kollektivt ägande skulle genomföras. Man visste resans mål men inte vägen dit.
Det var uppslutningen bakom den borgerliga demokratin som stökade till ideologin, tvånget att vinna väljare och risken att förlora dem i nästa val. Wigforss motion var ett försök att kombinera ideologin med valtaktik, dels genom att acceptera egendomen som grundval för personlig frihet, dels genom att förespegla väljarna rätten till ekonomisk utjämning på bekostnad av andra, de rika, de förmögna och de välmående. Socialdemokratin hade tidigare betraktat ojämlikheten som en ofrånkomlig effekt av det kapitalistiska systemets inbyggda orättvisor och ineffektiva produktion, men när kapitalismen de facto accepterades sköts i stället fördelningsfrågorna i förgrunden: politikens uppgift blev både att ta från de rika och ge till de fattiga och att garantera en jämn fördelning av den växande produktionen. Statsapparaten, den som i den socialistiska visionen skulle blekna till en skugga när egendomen socialiserades och produktionen sköttes av fria medborgare under kollektivt ansvar, antog i stället skepnaden av en mäklare, en clearingkassa som via inkomst- och arvsskatter omfördelade löpande penningflöden och ackumulerade rikedomar.
Rättrogna liberaler var sedan länge bekymrade över att ärvda förmögenheter underminerade idén om allas lika chanser, men där liberalerna betraktade arvsskatten som en fråga om balans mellan rätten till egendom och möjligheterna till lika chanser, blev den för socialdemokraterna en ersättning för den de facto havererade idén att socialisera kapitalisternas egendom. Eftersom demokratin inte tillät konfiskeringar utan ersättning till de gamla ägarna ”vore något egentligt steg mot större ekonomisk jämlikhet icke taget genom denna metod att socialisera”, skrev Wigforss i en artikel i Arbetet 1927. Ett sådant system skulle ju bara skapa en ny klass av kapitalister med arbetsfria inkomster från statens räntebetalningar, menade han. I detta ideologiska – och demokratiska – dilemma lyfte socialdemokratin i alla länder fram den ojämna fördelningen av egendom som samhällets centrala problem, ett både moraliskt orättfärdigt tillstånd och en potentiell källa till sociala slitningar som bara kunde hävas med högre arvsskatt och ytterligare begränsningar i arvsrätten. Denna socialisering i ny form var visserligen mer långsam än den ursprungliga, men den stöddes – åtminstone rent principiellt – av liberala grupper runt om i världen och kunde marknadsföras som både moraliskt rättfärdig och demokratiskt legitim. ”Någon känsla av moralisk [kurs i originalet] rätt till hur stora arv som helst torde inte förefinnas”, skrev Wigforss och därför återstod bara att fixera hur stora belopp staten skulle dra in ”för att på bästa sätt tjäna förmögenhetsutjämningen utan att på betänkligt sätt hämma sparandet”.
Av Per Albins tal och artiklar under våren och försommaren framgick att han delade denna bedömning, den skeva egendomsfördelningen framstod som en källa till social oro och betraktades därmed som avgörande för landets framtid. Här som i frågan om socialgruppsfördelningen proppade han åhörarna fulla med uppgifter från SCB:s statistiska tabeller, objektiva fakta ur verklighetens värld som gav partiets krav en fläkt av objektiv nödvändighet: ”Den som vill bemöda sig med att se på förmögenhetsstatistiken skall kanske också förstå att det icke är utan orsak, som det klagas på den ojämna fördelningen av håvorna”, sammanfattade han sin genomgång av statistiken i ett tal. I ett annat stödde han sin argumentation med konkreta exempel:
Man förstår vad det kommer att betyda hos ett politiskt fullmyndigt folk, när stataren med en förmögenhetsandel på 16 kronor och 25 öre börjar på allvar jämföra denna med godsägarens 128 000 eller när gruvarbetaren stannar i jämförelse mellan sina 138 kronor mot företagarens 80 000 kronor. – Vad kan då icke hända när dessa tankar med hela sin eggande kraft gripa den jätte, som i den politiska demokratin besitter det fredliga medlet att slita även de sociala och ekonomiska bojorna?
De folkliga kraven på en rättvisare fördelning av förmögenheterna skulle bli oemotståndliga, trodde Per Albin, ”här som när det gällde rösträtten måste de många mot de få tvinga sig till en bättre rätt”, skrev han i Ny Tid i april 1928. Historiens räls var alltså utlagd, i Statistiska centralbyråns tabeller gestaltades framtiden. Hans optimism erinrar om Nils Ferlins pessimism i den välkända kortdikten ”Evolution”. Där Ferlin skrev ”Stenen, elden och metmasken: Tre trappsteg till Rockefeller” kunde Per Albin ha sagt demokratin, rösträtten och arvsskatten, tre trappsteg till socialismen.
Varför valde Per Albin – mot sina ursprungliga instinkter, om man får tro Wigforss – att göra just förmögenhetsfördelningen till socialdemokratins profilfråga? Som alla andra i partiledningen visste han att den verkliga världen inte kände någon annan väg till allmänt välstånd än ekonomisk tillväxt och att en indragning av överklassens egendom skulle vara ekonomiskt betydelselös. Utspridd på alla skulle rikedomen hos de få förmögna bara höja vanliga arbetares genomsnittliga förmögenhet med någon krona, kanske inte ens så mycket om fabrikernas ägare – som de borgerliga hotade – skulle fly landet med både sina pengar och sina kunskaper. Varför sköt inte socialdemokratin i stället in sig på inkomstfördelningen? Den demonstrerade ju skillnaderna i levnadsstandard på ett vida tydligare sätt än taxeringsvärdena på jordbruksmark, skog, bostäder och industribyggnader.
Ett svar skulle vara att skillnaderna i förmögenhet enligt partiets analys var roten till inkomstskillnaderna, ett annat att tidens ledande socialdemokrater inte bekymrade sig för klyftorna inom de inkomstspann som berörde dem själva. Årslönen för de lägst betalda service- och industrijobben låg på 800–1 200 kronor, kontorister tjänade cirka 2 000 kronor, snickare och andra yrkesarbetare kom upp i 2 500 till 3 000 kronor, folkskollärare 5 000 kronor, ombudsmän i facket 5 000 till 7 000 kronor, journalister på partitidningarna 5 000 till 10 000 kronor, byråchefer 15 000 kronor och statsråd 26 000 kronor. Dessa inkomstskillnader togs för givna, reflekterade värderingen av olika jobb, utbildning och positioner i en social hierarki, som inte heller den socialdemokratiska eliten ifrågasatte. Partiet hade hela 1920-talet drivit högre progressiva skatter som ett rättvisekrav, men trots vissa höjningar – exempelvis en progressiv del i kommunalskatten 1921–28 – var nivån mycket låg som framgår av följande tabell över svängningarna i Per Albins taxerade inkomster och skatter:
1924: 19 080 kronor och 765 kronor i skatt;
1925: 30 540 kronor och 1 678 kronor i skatt;
1926: 22 180 kronor och 919 kronor i skatt;
1927: 18 220 kronor och 543 kronor i skatt;
1928: 15 900 kronor och 454 kronor i skatt;
1929: 18 730 kronor och 454 kronor i skatt;
1930: 24 390 kronor och 964 kronor i skatt;
1931: 24 530 kronor och 1 112 kronor i skatt;
1932: 29 150 kronor och 1 721 kronor i skatt;
1933: 34 830 kronor och 2475 kronor i skatt;
Även på den tiden klagade de flesta över skatterna, men till skillnad från senare var de lägsta inkomsterna befriade från inkomstskatt: i Stockholm (ortsgrupp 5 enligt indelningen av köpkraften) betalade en familj med två barn ingen kommunalskatt på inkomster under 1 500 kronor och statsskatten tog vid först när summan av inkomster och taxerad förmögenhet passerade 10 000 kronor. Det var i stället indirekta skatter som tyngde underklassen, tullar, acciser och punktskatter som socialdemokratin under hela sin historia bekämpat eftersom de drev upp priserna på livsmedel, tobak och alkohol. Skattesystemet var i praktiken snarare regressivt än progressivt.
Valet att attackera förmögenhets- och inte inkomstfördelningen speglade den socialdemokratiska elitens fångenskap i den egna tidens dominerande föreställningar, de upphöjt ideologiska såväl som de enkla vardagliga: de förstnämnda krävde handling, de senare betraktade inkomstskillnader upp till den egna nivån som rimliga men däröver som orimliga. I ett läge där det samlade skattetrycket motsvarade omkring tio procent av BNP kunde inte ens de mest radikala anhängarna av omfördelning föreställa sig drastiska skärpningar av skatterna, förmodligen för att varje tids egen skattenivå formar normer och attityder som på kort sikt sätter gränser för möjliga höjningar. Arvsskatten hade fördelen att vara invand, den var buren av traditionens hela tyngd, drabbade inte egna grupper och var lätt att integrera i ideologins schematiska syn på utvecklingen. Den tycktes också lösa många av den socialistiska samhällsomvandlingens rent praktiska problem genom att erbjuda en legal och demokratiskt oklanderlig metod att successivt socialisera stora förmögenheter.
Typiskt för denna strävan att göra övergången till socialism så mjuk och så lite störande som möjligt var en länge omhuldad idé i den internationella socialistiska debatten att komplettera arvsskattens vanliga progressivitet med en generationsprogression, där skatten skärptes i varje arvsled och slutade i fullständig indragning till staten efter det tredje arvsskiftet. Ernst Wigforss offrade mycket utrymme åt denna variant på socialiseringens problem i sin arvsskattemotion, men hans lösning med statlig kontroll i varje arvsled över den successivt krympande förmögenhetens förvaltning vittnar också om bundenheten vid den egna tidens sociala och ekonomiska förhållanden. Han och andra socialistiska tänkare ägnade mycket möda åt att bana stigarna till sitt tänkta, framtida samhälle, men de levde i en värld där barnen förutsattes gå i fädrens spår och allt förutsattes bli vid det gamla under socialiseringens långsamma marsch mot sin fullbordan: de förmögna familjernas ansamlade förmögenheter i gods, gårdar, mark, fastigheter, företag, banker, industrier skulle i enlighet med traditionens bud drivas vidare, efterföljande generationer harva på alltmedan staten knaprade i sig en större och större andel.
Borgerliga kritiker menade att en sådan arvsskatt skulle haverera på de förmögnas motstånd och motåtgärder för att skydda sina pengar, men i sin övertygelse om att företräda både en högre samhällsmoral och en mera effektiv produktionsform var Wigforss märkvärdigt döv för alla invändningar. I arvsskatten såg han ett medel, skrev han, ”att försona socialismen med den liberala ekonomiska teorin”, kapitalet skulle ”föras över i samhällets hand … utan stora rubbningar i det ekonomiska livets dagliga gång”. Wigforss resonemang påminner om alkemisternas teori att varje metall kunde omvandlas till något annat och slutligen bli till guld: i denna tappning skulle socialismen övervinna de radikala liberalernas tes att utjämningen av de ekonomiska klyftorna bara kunde drivas till den punkt där de rikedomsalstrande krafterna bestod oskadade. Ingetdera påståendet har visat sig stämma, kapitalbildning har vuxit fram i andra former än gångna tiders grosshandlarkapitalism och tillväxt har varit förenlig med en långt större grad av ekonomisk utjämning än vad som förr troddes möjlig.
Historien är full av den sortens felslut, men de är särskilt tydliga i de politiska, religiösa och sociala läror som predikar ett slutligt mål för samhällets utveckling, eggande visioner om en framtid i harmoni, jämlikhet, nykterhet, evig fred eller vad det kan vara. I likhet med socialismen och den generationsprogressiva arvsskatten vilar vanligen både problemet och dess lösningar på tidsspecifika förutsättningar, oftast i försök att övervinna den egna ideologins inneboende begränsningar. De är värda att studera därför att de bidragit till att forma eftervärldens politiska, sociala och ekonomiska institutioner och därför att spåren av förgångna föreställningar lever kvar i debatten likt muterade mikrober, men de har inte större relevans för nuet än historiens alla bevis för att solen snurrar runt jorden. I praktiken fungerar lärorna om målet i alla millennaristiska rörelser som omslagspapper runt de institutioner som byggts upp på medlemmarnas avgifter, tionden och donationer: läran består i sina huvuddrag, men metoderna att nå målet modifieras efterhand, anpassas och omformas i syfte att hålla institutionen vid liv.
Världslitteraturens mest kända exempel på detta finns i berättelsen om Storinkvisitorn i Fjodor Dostojevskijs roman ”Bröderna Karamazov”: ”Varför kommer Du och stör oss?” frågar han när Jesus Kristus återvänder till jorden och kyrkans ledning ser sig tvingad att bränna honom på bål för att dels rädda sig själv, sina rikedomar, sina ämbeten och sin makt, dels bevara trovärdigheten i sitt stora mål att skänka alla människor lycka. ”Ack, detta verk befinner sig ännu blott i sin början … men vi skall uppnå vårt mål”, säger Storinkvisitorn med den logik som genomsyrar varje organisations strävan till överlevnad: målen består som en retorisk överbyggnad, hur mycket medlen än må ändras. Kvar i det kollektiva historiska minnet blir – som i fallet med arvsskatten 1928 – en föreställning om ett ädelt uppsåt och en illusion om att rörelsen företräder en hyggligt obruten ideologisk tradition.
Vid övergången till 2000-talet består fortfarande arvsskatten, men de riktigt rika är sedan 1997 befriade från förmögenhetsskatt, formellt för att deras kontrollposter i börsnoterade företag rubriceras som arbetande kapital men reellt för att locka dem att stanna kvar i Sverige. I verkligheten är glömskan alla ideologiers främsta villkor för fortsatt hälsa. Den bestående traditionen från 1928 års satsning på arvsskatten är snarast vanan att motivera höjda skatter på vanligt folk med kravet att högre inkomsttagare – i rättvisans namn – skall åläggas att betala ännu mer. Explicit påstod aldrig vare sig Per Albin eller Wigforss att underklassen skulle få det bättre genom att andra fick det sämre, men pläderingarna för en omfördelning till de fattigas förmån gavs ett moraliskt egenvärde som för läsare och åhörare kunde tolkas som ett faktiskt ekonomiskt värde. Vägen till ett bättre liv gick genom riksdagens beslut i skatte- och förmögenhetspolitiken, inte genom eget arbete.
Intrycket att andras pengar skulle betala egna förmåner var å andra sidan inte alldeles oriktigt: i ett samhälle med lågt skattetryck, grundavdrag som motsvarar existensminimum och progressiva skatter på högre inkomster faller en mycket större del av skattebördan på de välavlönade än i ett samhälle med allmänt höga skatter och låga grundavdrag. Under Per Albins första år vid makten behövdes bara smärre skattehöjningar för att klara välfärd och högre pensioner; den växande produktionen, ökningen av antalet arbetande och successivt stigande löner gav staten stadigt ökande inkomster. Först upprustningen inför det sena 1930-talets krigshot ledde till nya pålagor och höjde skatteandelen från 12 procent av BNP 1935 till 18 procent vid krigsslutet 1945. Under samma period steg Per Albins inkomst från 35 570 kronor till 43 795 kronor, men skatten ökade mer än hela hans samlade inkomstökning, från 2 552 kronor till 14 804 kronor. Av den summan utgjorde 5 344 kronor den särskilda värnskatt, som togs ut under krigsåren och som också – precis som under första världskriget – slog långt hårdare mot de högre avlönade än mot de lägre.
Progressionen fungerade alltså som en skatt efter förmåga och värnskatten accepterades också av höginkomsttagarna utan större knot som en tillfällig pålaga för att finansiera den militära upprustningen under krigsåren. Till skillnad mot det föregående krigsslutet var emellertid den socialdemokratiska regeringen inte alls inriktad på att pressa tillbaka skattetrycket till förkrigsnivån, i stället skulle värnskatten ersättas med andra skatter för att klara alla uppdämda sociala reformbehov, främst folkpensionen, barnbidragen och bostadsbyggandet. I dessa frågor fanns heller ingen större oenighet mellan partierna, även högern hade under krigsåren anslutit sig till välfärdsstatens principer. Problemet var snarare hur skatterna skulle tas in. Att skatterna i efterhand betalades av de skattskyldiga själva var ett system som ansågs ha nått vägs ände, och i Sverige som i andra länder blev skatt vid källan den nya given. 1946 beslöt riksdagen i största enighet att från 1 januari 1947 övergå till löpande förskottsinbetalning av skatten och att flytta ansvaret för uppbörden från den enskilde medborgaren till arbetsgivarna, en reform som inledningsvis blev synnerligen populär eftersom alla av rent tekniska skäl befriades från inkomstskatt 1946.
Vad alla förbisåg var att institutionella reformer efterhand skapar sin egen verklighet: med källskatten abstraherades skatten från en direkt utgift ur den egna plånboken till en siffra i lönebeskedet, blev pengar som den enskilde aldrig själv ägde. Därmed blev det betydligt enklare både att höja skatterna och att addera för löntagarna osynliga skatter som betalades direkt av arbetsgivarna. Utan övergången till källskatt hade skattetrycket knappast kunnas höjas så snabbt som skedde i både Sverige och i andra länder.
Till socialdemokratins försiktighet med att höja skatterna under 1930-talet bidrog dock inte bara svårigheterna att plocka pengar ur medborgarnas egna plånböcker utan också de dystra erfarenheterna från 1928 års satsning på arvsskatten. Inledningsvis var dock euforin påfallande, Per Albin trodde uppenbarligen att partiet funnit en vinnande formel. De borgerliga attackerna under en nio timmar lång debatt i riksdagens andra kammare i april vittnade om sprängkraften i denna fördelningsfråga: ”Vi hade icke blott fått ett gott tillfälle att slå ett slag för socialistisk syn, vi hade också en känsla av att våra män fäktat med framgång”, skrev han i sin krönika i Ny Tid under rubriken ”En socialdemokratins dag”.
Snart spred sig emellertid en gnagande oro och tveksamhet inför de många negativa reaktionerna bland allmänheten, och i ett mångordigt brev den 12 juni till biträdande partisekreteraren Rickard Lindström ifrågasatte Ernst Wigforss om motionen skulle publiceras som valbroschyr under hans eget namn. Eftersom motionen var lagd som en partimotion i riksdagen borde den kanske också ges ut som en sådan, inte som en valbroschyr, menade Wigforss. Själv var han ”närmast böjd att anse den anonyma formen som bättre”, skrev han och uppmanade Lindström att ta upp frågan med Per Albin. Redan dagen därpå svarade Per Albin att valbroschyrerna behandlats i ”en stor församling i riksdagen, där jag förmodar att du var närvarande” och att frågan om författarnamn på titelbladet var en underordnad sak, ”som vi kunna resonera om senare”.
Rälsen var utlagd, men i den pyrande tveksamheten gällde det att klargöra vem som bar ansvar för vad. I sina memoarer skriver Wigforss med en lite vass bitterhet om eftervalsdebatten att ”Per Albin liksom andra hade lättare att minnas sina första tvivel än sin senare tro” att arvsskatten skulle föra partiet till seger. I vilket fall var det uppenbart att båda började ana sprängkraften i arvsskatten och att de eftersträvade en för dem själva gynnsam fördelning av ansvaret: Per Albin ville ha Wigforss som frågans frontfigur, Wigforss däremot ville göra ansvaret kollektivt.
Vilka förväntningar Per Albin än kunde ha haft på valrörelsen så lär han knappast ha föreställt sig att högern och dess sidoorganisation Sveriges Nationella Ungdomsförbund skulle driva en mer modern och effektiv kampanj än hans eget parti. Socialdemokratin var sedan länge van att ligga långt framom andra partier, nu mötte man ett högerparti som skickade ut ordföranden Arvid Lindman på turné i eget flygplan och som lät tapetsera husväggar, lador, mjölkpallar och anslagstavlor med hela 50 000 kosackaffischer. Socialdemokratin satsade i stället på ett dacapo på succén med de röda bilarna i 1911 års valrörelse (se del I, kapitlet Journalisten), fast nu i ännu större skala: partiet köpte in hela sex Volvobilar från den nystartade fabriken i Göteborg, monterade elektriska högtalare på taket och en grammofon i kupén och lade upp en turnéplan som täckte större delen av landet. Från Stockholm skulle bilarna, sade partisekreteraren Gustav Möller, ”sprida sig solfjäderformigt åt söder, väster och norr”, spela marschmusik på grammofonen och på så vis ”alarmera åhörarna på de skilda orterna” om det förestående valmötet.
Liksom högern introducerade socialdemokratin nu också valfilmen som en extra attraktion vid mötena, satsade på dörrknackning i bostadsområdena och lovade bjuda gamla och handikappade väljare på skjuts till vallokalerna i partiets nya, fina bilar; det sistnämnda underlättades av att valet pågick under en hel vecka, började i några medelstora städer den 15 september och avslutades i Stockholm den 21. En annan likhet var att såväl högern som socialdemokratin gick in för att profilera sina partiledare, både Arvid Lindman och Per Albin höll drygt 50 valtal under den fem veckor långa kampanjen.
”Valet 1928 kan sägas inleda en ny period i kampanjarbetets historia”, skriver Peter Esaiasson i sin bok ”Svenska valkampanjer”, men bakom den yttre likheten dolde sig en avgörande skillnad: pengar. Högern hade gott om den varan tack vare generösa bidrag från näringslivet, socialdemokratin däremot hade att kämpa med en påfallande njugghet från sina huvudfinansiärer, LO och dess medlemsförbund. I sitt tiggarbrev till LO-förbunden skrev Per Albin, att partiet ”satt igång en ofantligt omfattande och oerhört dyrbar agitation till de stundande riksdagsmannavalen”, men en dryg tredjedel svarade blankt nej till partiledningens begäran om anslag, däribland industriella bjässar som Metall, Fabriks, Trä, Pappers, Skogs och Livs.
För Per Albin kom knappast LO-förbundens ovilja att lätta på börsen som en överraskning, han var säkert själv medveten om att hans position var så kringskuren att han mer var partiledare till namnet än till gagnet. Relationerna mellan partiet och delar av facket var frostiga, LO-ordföranden Arvid Thorberg (1877–1930) värnade fackets oberoende från politiska hänsyn och såg sig själv mer som galjonsfigur för en federation av fria fackförbund än som ledare i spetsen för en facklig centralorganisation. Denna så kallade frifackliga linje förutsatte en decentralisering av maktutövningen, lade allt ansvar på de enskilda förbunden och deras lokala företrädare och ledde på många håll till att kommunisterna trängde sig in i ledningen, främst bland gruv-, pappers- och skogsarbetarna. Att erövra facket inifrån var officiell kommunistisk politik – enligt beslut i tredje internationalen skulle facket omvandlas till ett verktyg i kampen för revolutionen. Hela våren 1928 präglades därför av långvariga strejker och lockouter i dessa branscher, parade med omfattande demonstrationer mot förslaget om arbetsdomstol från C G Ekmans frisinnade regering (se del III, kapitlet Partiledaren). Thorberg var i och för sig angelägen om att hålla både kommunism och radikal vänsterpolitik på armlängds avstånd, han tillhörde den lilla minoritet som stöttat Per Albins kamp mot Zäta Höglunds återinträde i partiet, men han var en svag ledare, väjde snarare för konflikter än tog dem. Hans frifackliga ideologi fungerade som ett alibi för hans passivitet.
Till problemen med relationerna till facket adderades det rent personliga gnisslet i partiledningen. På chefredaktören Arthur Engbergs order var Per Albin fortfarande portad som skribent i partiets huvudorgan Social-Demokraten (se del III, kapitlen Partiledare på prov och Fienderna samlar sig) och i partiledningen var han – bortsett från Gustav Möller och Rickard Lindström – omgiven av antingen ljumma vänner eller öppna fiender. I personvalen hade partikongressen ratat flertalet av hans egna kandidater och med påfallande konsekvens valt att bemanna både verkställande utskottet och partistyrelsen med återbördade vänsterpartister och kommunister från partisprängningen 1917, däribland Zäta Höglund, Ivar Vennerström och OW Lövgren. Vid valet till VU fick Arthur Engberg, Ernst Wigforss och Zäta Höglund de högsta röstetalen och som suppleant gjorde nu också Georg Branting sitt inträde i partiledningen. Han var född 1887, advokat, med egen byrå, till yrket och hade i sin självutnämnda roll som överste vårdare av fadern Hjalmars politiska arv lika litet till övers för Per Albin som sina goda vänner Engberg och Höglund.
Deras grepp om Stockholms arbetarekommun var också starkt och nomineringen av kandidater till riksdagsvalet blev en mobilisering för Zäta Höglunds allierade, konstaterade Per Albin i ett brev till hustrun Sigrid, det enda bevarade dem emellan sedan de flyttat ihop igen 1924 (se del III, kapitlet Skilsmässan): ”Min placering främst [på listan] skedde dock enhälligt”, skrev han med en nästan hörbar suck av lättnad. Det är ett ovanligt rart och muntert brev, genomsyrat av förväntan inför en förestående resa till Bryssel och en uppenbar upprymdhet över att kommunmötet inte slutade så illa som han möjligen befarat. Han hade städat hemma, berättade han, så när Sigrid kom hem från sommarnöjet skulle hon finna hemmet ”undanstökat och gästvänligt” och dottern Anna Lisas ”klänning hämtad, betald med 9:25 och upphängd i morsans garderob”. Och om Sigrid skulle behöva pengar kunde hon hämta ut 100 kronor i vinst på en premieobligation, förklarade han och beskrev likt en klassisk pater familias i detalj hur hon skulle förfara: ”Den vinstgivande premieobligationen ligger i korgen på mitt bord i botten. Den har nr 2774:498. De 100 kronorna kan, om de behövas, hämtas efter 11 augusti. Sparbanksboken ligger i min garderob högst upp till vänster.”
Detta goda humör skulle dock inte hålla i sig särskilt länge efter hemkomsten från Bryssel i början på augusti, valrörelsen utvecklades snabbt till en bekymmersam historia. Högern utmålade både arvsskatten och den gemensamma partibeteckningen på valsedlarna som bevis för att socialdemokratin ville bolsjevisera Sverige. Kommunismen var svansen som viftade på hunden och Per Albin en ulv i fårakläder som under sitt fagra tal om folkhemmet ville upplösa familjebanden och förstatliga all privat egendom. Att han – i en debatt med högerpolitikern Nils Wohlin i Tierp – sagt sig föredra att väljarna valde en kommunist till riksdagen framför en högerman lade ytterligare bränsle på denna brasa och förföljde honom genom hela valrörelsen. Förgäves försökte han gång på gång förklara sitt uttalande utifrån rationella parlamentariska skäl: även om en kommunist skulle ogilla ett socialdemokratiskt förslag ”tvingas han ändock av massornas förväntan att giva sitt stöd åt socialdemokratins praktiska framstegspolitik”, skrev han i Ny Tid.
Tvärtemot förhoppningarna på en vänsterfront mot borgerligheten vände också kommunisterna all sin kraft mot socialdemokratin i allmänhet och Per Albin och Gustav Möller i synnerhet: Per Albin kallades genomgående för ”F-båts-Per” efter hans kovändning i försvarsfrågan 1927 (se del III, kapitlet Partiledaren), Möller beskrevs som den verklige upphovsmannen bakom den just inrättade arbetsdomstolen och det socialdemokratiska partiet tecknades som kapitalismens och imperialismens hjälptrupper, klassförrädare som i lönndom underminerade arbetarklassens kamp för rättvisa och socialism. För de borgerliga kampanjmakarna var kommunisternas råskäll på socialdemokratin ren teater, en fasad för att dölja partiernas intima samarbete och dolska planer. Det yttersta beviset var Per Albins eget uttalande att han föredrog en revolutionär kommunist framför en demokratisk högerman.
Att valrörelsen gick så illa var Per Albins eget fel, menar Bengt Schüllerqvist i sin bok ”Från kosackval till kohandel”. Han ”talade med kluven tunga” i sina valtal och i sina artiklar, försökte behaga alla samtidigt. Å ena sidan försökte han locka väljare i gränslandet mellan socialdemokratin och borgerligheten med folkhems- och samförståndsretorik, å den andra försökte han minimera förlusterna till kommunisterna med tal om klasskamp, kritik mot kapitalismen och löften om kommande socialiseringar. Det arbetande folket, massorna som man sade, tecknades i Per Albins valtal i två diametralt olika skepnader, i den ena morrande av undertryckt vrede över samhällets orättvisor och snart redo att kräva sin rätt, i den andra spinnande i sin lugna beslutsamhet att samarbeta över klassgränserna och i sin tilltro till demokratins möjligheter att skapa en bättre tillvaro för alla.
Det ligger en hel del i Schüllerqvists resonemang, i valmanifestet fanns inte ett ord om kommunisterna och fronten vänsterut markerades mer med resonemang i sak än med upprörda fördömanden. Kommunismen hade förvisso många dåliga sidor, menade Per Albin och pekade på ”lögnaktigheten i dess propaganda, jesuitismen, den fullständiga frånvaron av moraliska hänsyn, råheten, missaktningen för demokratin och beroendet av utländsk överhöghet i det nationella politiska arbetet”, men det gemensamma målet fungerade likväl som ett försonande filter, gav den kommunistiska läran ett drag av högre anständighet: ”Kommunisten vill onekligen framsteg … och hans otålighet i reformarbetet är icke i och för sig något osympatiskt”, förklarade han. Fördömandet av frånstötande inslag i kommunismen var i och för sig starkt nog, men den lindrades av förståelse och hänsyn till de gemensamma målen.
Han talade inte heller klarspråk om att kommunisterna försörjdes av pengar från Moskva, ej heller om att partiet inte leddes av sin valde ordförande Karl Kilbom utan av den ryske representanten för den kommunistiska internationalens exekutiva kommitté, ExR som Grigorij Alexandrov kallades i den kommunistiska pressen. Först i början på september, inför risken att förlora röster både till höger och vänster, bytte han tonfall och kommunisterna beskrevs utan några försonande drag alls som en våldsromantisk femtekolonn, en fara för landet, för demokratin och för arbetarrörelsen. Partiet lät också i all hast producera ett flygblad där C G Ekman och högerledarna Arvid Lindman och Ernst Trygger gick på jakt efter socialdemokratin med Kilbom och Alexandrov som ivriga spårhundar. ”Ingen försoning möjlig mellan socialdemokrati och bolsjevism”, löd rubriken.
I all denna vacklan utgjorde dock tilltron till demokratin och dess friheter kärnan i Per Albins förkunnelse under hela valrörelsen, där talade han inte alls med någon kluven tunga. Under de avslutande mötena i Stockholm, när resultaten från övriga landet redan strömmat in och förlusten stod klar, tonade han ner möjligheterna till samarbete med den borgerliga vänstern och skildrade i stället demokratin som ett rent socialdemokratiskt projekt, en den sociala anständighetens och frihetens tredje väg i politiken. Nu var det i stället borgerligheten som fick skulden för att underklassen lockades av kommunisternas förljugna propaganda, dess sociala förstockelse som gav ”vatten på den kvarn, som mal teser om inbördeskrigets oundviklighet och om nödvändigheten för arbetarklassen att rusta sig för andra framgångsmetoder än demokratins”. Per Albins poäng var att högerns hets mot socialdemokratins förment kommunistiska böjelser befäste både borgerlighetens sociala trångsinne och arbetarklassens sociala desperation, diskrediterade möjligheterna till fredliga sociala reformer och skänkte trovärdighet åt kommunismens agitation. Med sin fientlighet mot socialdemokratin och sin lust att kväsa arbetarklassen var högerledaren Arvid Lindman och den frisinnade statsministern C G Ekman på väg att producera vad de mer än allt annat påstod sig frukta, nämligen förutsättningarna för en kommunistisk revolution. Så skulle dock aldrig ske, socialdemokratin stod i vägen:
Den allmänna rösträtten var aldrig något självändamål utan endast ett medel i folkets hand för att ordna det gemensamma folkhemmet, där alla mötte samma omsorger och alla hade lika tillgång till välståndet. Det behövs tid att göra klart för människorna, att den ekonomiska demokratin måste komma. Jag väntar hellre några år på den socialdemokratiska majoriteten för att få den ordentligt fastmurad och grundad i folkets förtroende. I framtiden som hittills kommer socialdemokratin att gå demokratins vägar och realisera demokratins principer. Vi tvivla icke på, att den därvid skall vinna stödet av en så mäktig majoritet inom folket att både borgerliga och bolsjevikiska spekulationer i kupper och revolter komma av sig vid ingången.
Slaget var förlorat, men profilen utmejslad. Socialdemokratin seglade sin egen sjö.
Att 1928 års val gått till eftervärlden under Per Albins egen pejorativa beteckning ”kosackvalet” kan tyckas underligt, men speglar bara den allmängiltiga regeln att segraren skriver historien: hans nederlag i denna strid mellan kapitalism och socialism/kommunism var själva förutsättningen för hans senare framgångar. I Per Albins första kommentarer till valutgången – 14 förlorade mandat – fanns en tydlig underton av personlig bitterhet över den hätska tonen i högerns kampanj, men efterhand förvandlade han minnet av kosackvalet till en personlig tillgång. De dramatiskt tecknade affischerna med sina varnande texter om familjebandens upplösning, om barnens förvildning, om konfiskationen av enskild egendom och om bolsjevismens terror blev den fond av dumheter, överdrifter och ogrundade påståenden mot vilken han själv kunde spela upp sitt eget budskap om folkhemmets strävan efter rättvisa och om det välsignelsebringande samarbetet över partigränserna. Så sent som vid valet 1944 – när de borgerliga tolkade partiets efterkrigsprogram som ett förebud om en förnyad socialistisk framryckning – frammanade han minnet av kosackvalet och varnade motståndarna för att ”idka skrämseltaktik”.
Men Ernst Wigforss glömde nog aldrig att Per Albin i slutskedet av 1928 års valrörelse skyllt misstron bland väljarna på hans motion om arvsskatten. Omedelbart efter Per Albins död drev han igenom en särskild kvarlåtenskapsskatt som trädde i kraft 1948, samma år som han själv avgick, och som skulle bli kvar i tio år innan den till sist avskaffades. Skatten var ett led i en serie reformer efter världskrigets många extraordinära pålagor, främst värn- och omsättningsskatterna, men läckorna från utredningsarbetet under Wigforss egen ledning väckte föga uppmärksamhet före 1946 års kommunalval. Propåerna om en kommande kvarlåtenskapsskatt drunknade i det allmänna larmet från borgerlighetens och näringslivets propaganda mot socialdemokratins efterkrigsprogram, den som Per Albin döpte till PHM (planhushållningsmotståndet)-kampanjen.
Oppositionens uppvaknande blev i stället desto häftigare när utredningen offentliggjordes i november 1946 och regeringen under den nye statsministern Tage Erlander aviserade en kommande kvarlåtenskapsskatt i sin budgetproposition i januari 1947. Det var särskilt en formulering i Wigforss utredningsförslag som väckte anstöt: ”Kvarlåtenskapsskatten bör sålunda likställas med den avlidnes skuld till det allmänna, vilken aktualiseras genom dödsfallet.” Precis som vid 1928 års motion ställde sig i ett slag hela oppositionen på krigsfot, stöttad av näringslivets samtliga organisationer. En mindre grupp storföretagsledare tog initiativet till en omfattande penninginsamling för att kanalisera pengar till de borgerliga partierna och driva opinionsbildning mot den nya skatten under den för ändamålet bildade paraplyorganisation Garantistiftelsen upa. I den politiska debatten gjordes en stor affär av att Svea hovrätt i sitt remissvar förklarat skatten vara grundlagsstridig, i den ekonomiska debatten beskrevs skatten som ”en värjstöt i veka livet mot hela den svenska företagsamheten” och i den emotionella debatten liknades socialdemokratin vid en likplundrare och Wigforss vid liemannens följeslagare.
Inom socialdemokratin fanns många som tvivlade på nyttan av en ny strid om arvsskatten. Kooperationen varnade för att skatten skulle erodera kapitalbildningen och riksdagsledamöterna fruktade en borgerlig samling i riksdagsvalet 1948, men LO:s klara ja blev som så många gånger senare avgörande. LO:s linje – att stora förmögenheter inte bildades genom enskilt sparande utan genom värdestegring till följd av teknikens utveckling och samhällets insatser för utbildning och infrastruktur – var kungamaktens gamla samarvsteori i en ny och för den framväxande politisk/fackliga makten mer passande förklädnad. Eftersom den enskilde inte själv skapat sin förmögenhet utan bara råkat åtnjuta förmånen av samhällets insatser, skulle kollektivet återta sin rättmätiga andel genom en engångsskatt på arvet efter den avlidne. En liknande teori har också legitimerat skatter på så kallad oförtjänt värdestegring, exempelvis på fastigheter som råkat ligga vid en nyanlagd väg och därför stigit i värde.
Men en väl så viktig roll för att skingra tvivlen inom socialdemokratin spelade nog också Erlanders och Wigforss försäkringar vid interna partimöten att Per Albin välsignat skatteförslaget, en föregiven handpåläggning i efterskott som i mångas ögon legitimerade den nya skatten. Om föredragningen av förslaget berättar Wigforss i sina memoarer ”att Per Albin inte ointresserat följde med vid siffrorna för skatterna på förmögenheter och arv” och att han inte reagerade alls på de föreslagna skattesatserna för miljonärerna: ”Han var alldeles likgiltig, skrattade bara och tyckte att där kunde det inte gärna bli för mycket.” Eftersom förslaget till en progressiv kvarlåtenskapsskatt – som säkert var tilltaget för att rymma en prutmån – började med fem procents skatt vid 25 000 kronor i förmögenheter och slutade på 60 procent vid förmögenheter som översteg tio miljoner kronor var det i praktiken fråga om en konfiskation av de stora kapitalägarnas tillgångar. Striden mot Wigforss förslag fördes med samma intensitet och under samma känsla av akut hot som 1970-talets strid om löntagarfonderna, men motmedlen blev annorlunda: på 1940-talet lade de rikaste familjerna en stor del av sina aktier i stiftelser under sin egen kontroll, på 1970-talet föredrog framgångsrika entreprenörer som familjen Rausing i Tetra Pak och familjen Kamprad i IKEA att skeppa i väg både sig själva och sina aktier till utlandet.
Wigforss bild av Per Albins reaktion på kvarlåtenskapsskatten var inte vacker och var kanske inte heller avsedd att vara det. I sina memoarer försöker han ofta understödja argumentationen för sin egen politik genom en lätt förtäckt polemik mot eftervärldens bild av Per Albin, alltid med samma sceneri: den aktive, drivande, eftertänksamme och ideologiskt medvetne Wigforss lägger ett omstritt förslag som faktiskt – tvärtemot vad många kanske tror – stöddes av Per Albin trots att Wigforss fick ta hela striden. Per Albin var och förblev gåtan i hans liv (se del III, kapitlet Partiledaren).
Om Wigforss skildring är tillrättalagd kan ingen veta, men andra beskriver Per Albin som ytterst ovillig att ta strid i onödan. Hans varumärke var samförståndet och därför vårdade han bilden av sig själv som en samlande gestalt ovan dagens larm. När den nytillträdde partisekreteraren Sven Andersson (1910–1987, från 1948 till 1976 kornmunikations-, försvars- och utrikesminister) kläckte parollen ”Folkets väl går före storfinansens” som motdrag till PHM-kampanjen, reagerade Per Albin instinktivt negativt: ”Ingen återgång till gamla tiders agitationsfraser”, sade han enligt Anderssons memoarbok ”På Per Albins tid”. Visserligen accepterade han så småningom det föreslagna mottot för partiets valrörelse i 1946 års val, men han varnade gång på gång för riskerna att skrämma bort småföretagare, lägre tjänstemän och småbrukare från socialdemokratin.
Han gjorde också så stora ändringar i förslaget till valmanifest att Sven Andersson blev – som han skriver – ”tvungen att förhandla med Wigforss, som hade svarat för den ursprungliga texten”. Resultatet blev den sorts politiska snömosprosa som Per Albin gjort till sin specialitet, fylld av utsträckta händer och maningar till förtroende för en socialdemokrati ”som under mångårig ledning av den svenska regeringen visat sig villig att bereda utrymme och giva stöd åt den enskilda företagsamheten, där denna å sin sida velat och kunnat verksamt tjäna folkhushållet”. Det var landsfadern som talade, politikens fridsfurste som försäkrade hela det svenska folket att partiet ”icke ändrat sin inställning”.
Per Albin och Wigforss satt några rum från varandra i kanslihuset, de träffades dagligen till lunch och satt flera gånger i veckan vid samma sammanträdesbord. Ändå talade de inte med varandra, Wigforss skrev på sitt håll och Per Albin korrigerade på sitt och mittemellan dessa partiets båda giganter stod den förlägne partisekreteraren. Ingenting tyder på att Wigforss bild av förtrogenheten dem emellan är riktig. De behövde kanske varandra men de rörde sig i olika cirklar och umgicks aldrig privat. Och de talade inte heller i onödan med varandra.
För Per Albin blev nederlaget i kosackvalet 1928 lika avgörande som petningen från ordförandeposten i det socialdemokratiska ungdomsförbundet tjugo år tidigare (se del I, kapitlet Förloraren), två vändpunkter som ledde hans politiska karriär mot nya spår. I motsats till ideologen Wigforss upphörde han att anpassa sin politik till vad den socialistiska ideologin kunde kräva, i stället gjorde han socialismen liktydig med den politik som partiet för tillfället förde. Determinismen var hans grundhållning, om än i olika skepnader: under ungdomsåren determinerades utvecklingen av klasskampen, under mannaåren av rösträtten och under landsfaderåren av – som han ständigt upprepade – en ofrånkomlig utveckling mot ett stadigt ökat inflytande för det allmänna.
I teorin förblev han socialismen trogen, men i praktiken blev han, ja vadå? Jo, han blev en socialkonservativdemokratliberalförbundare. Han valde att anpassa sina idéer och sin praktiska politik efter de sociala, politiska och ekonomiska omständigheter som faktiskt existerade i 1930-talets Sverige och avstod från att försöka forma samhället efter en ideologisk modell. Socialismen blev en process, socialdemokratins praktik dess ideologi.