För statsminister Arvid Lindman ledde däremot inte Wohlinkrisen till någon politisk nystart, framåt höstkanten hopade sig återigen problemen för hans ministär. ”Jag är djupt förtvivlad över framtiden och ser icke någon väg ur den situation [regeringens oenighet om stödet till jordbruket], som är den allvarligaste jag under ett långt politiskt liv varit med om”, skrev han i december 1929 i ett brev till sin gode vän, socialministern Sven Lübeck. Senare samma dag skulle han begrava sin 102-åriga mor och både hans stämningsläge och hans metaforer var uppenbart färgade av familjens och släktens förestående sammankomst på kyrkogården. ”Jag ser för mig en annan grav öppnas, i vilken säkerligen vårt hedervärda Lantmanna- och borgarparti skall jordas”, skrev han.
Vid skrivbordet, i ensamheten med sin penna, hängav sig Lindman åt melankolin. Det privata och det offentliga livet flätades ihop i en känsla av både förgänglighet och maktlöshet inför den intressekonflikt mellan industrin och jordbruket, som utgjorde själva grogrunden både för bondeförbundets frammarsch och högerns interna stridigheter. Han mindes med rörelse hur ”alla dessa förträffliga, pålitliga lantmän visat sin trofasthet mot partiet”, men nu såg han hur bönderna i allt större skaror övergav högern för bondeförbundet: ”Just då, när de [bönderna inom högern] begära förståelse för sin näring, vår modernäring, är min handlingskraft förlamad”, klagade han. ”Inte kan det väl vara till svensk industris nytta att driva samman lantmännen i ett rent klassparti?”
Frågan var retorisk, Lindman visste mycket väl svaret. Under senare delen av 1920-talet hade dessa näringsgrenar gått i otakt, världsmarknadspriserna på jordbruksvarorna hade fallit månad efter månad medan industrin tycktes leva i en evig högkonjunktur utan andra problem än att expandera produktionen, finna ny arbetskraft och bevara arbetsfreden. Industriledarna och företagarna i högern tyckte säkerligen synd om de hårt pressade bönderna, men deras egenintresse av låga matpriser styrde deras motstånd mot tullar just på livsmedelsområdet: låga kostnader för maten höll reallönerna uppe och minskade arbetarnas krav på löneökningar. Bönderna utgjorde vid den här tiden omkring 40 procent av befolkningen och deras roll som nyckelgrupp i både det frisinnade partiet och i högern gjorde Ekman och Lindman lika oroade över bondeförbundets frammarsch. Handling var således av nöden, men först på vårkanten 1930 lyckades Lindman samla både sin regering och sin riksdagsgrupp bakom ett stödprogram för jordbruket med tullar som främsta ingrediens.
I sin biografi ”Arvid Lindman och hans tid” skriver Ivar Anderson att framgången återgav Lindman stridslusten, men att C G Ekmans satsning på inmalningstvång av svenskt spannmål i mjölet i stället för tullar på utländsk import innebar en sådan genomgripande förändring att han tvingades ställa kabinettsfråga på regeringens jordbruksproposition. Det är möjligt att Ivar Anderson (1891–1980) har rätt – han var riksdagsman för högern sedan 1925, god vän med Lindman och chefredaktör först för Östgöta Correspondenten och sedan för Svenska Dagbladet – men å andra sidan var spelet kring jordbrukstullarna bara en bekräftelse på vad Lindman fruktat redan när han tillträdde: att regeringens väg skulle kantas av nederlag. Han tog regeringsmakten mindre av lust än plikt, styrd av den vikt som tidens parlamentariska praxis tillmätte valutslaget: den sade att det vinnande partiet hade antingen skyldigheten eller rättigheten att överta regeringsmakten och det förlorande rättigheten eller skyldigheten att avgå. Valvinden bestämde, visade vem som kungen i första hand skulle utse till regeringsbildare.
För Per Albin var denna parlamentarismens oskrivna regel själva kärnpunkten i utvecklingen mot ett väl fungerande demokratiskt system. Hans många bugningar mot Lindmans högerregering skall nog ses i detta perspektiv: att Lindman påtagit sig plikten att leda en minoritetsregering var ett stöd för hans egen kamp mot de villkorade regeringsbildningar som var ett stående inslag i partivänsterns agitation, antingen med krav på egen majoritet eller – som under Wohlin-krisen – med uppdrag att driva demonstrationspolitik. I och för sig var väl inte Per Albin intresserad av att leda en socialdemokratisk minoritetsregering, men han ville inte på förhand utesluta möjligheten att partiet i likhet med 1920 och 1924 skulle tvingas ta ansvaret. Eftersom han uppenbarligen också – allt sitt borrande i statistiken till trots – misströstade om möjligheten att på kort sikt erövra egen majoritet, måste han vänja både partiets väljare och aktiva medlemmar vid tanken på att socialdemokratin kunde samarbeta med andra partier, inte bara i tillfälliga utskottskoalitioner i riksdagen utan också i regeringsställning.
I allt Per Albins tal om den politiska demokratins behov av samarbete över partigränserna låg en strävan att fostra socialdemokratin till ett ansvar för helheten, att se vägen mot socialismen som en både lång och långsam process och inte något nära förestående. Han kämpade mot den mentalitet av olust som präglade inställningen till turerna i det parlamentariska spelet, den längtan efter renhet, enkelhet och ideologisk klarhet som ofta formulerades som en klagan över att partiet ena dagen gick i armkrok med Ekman och andra dagen i armkrok med Lindman.
Likt ett diskret men ändå tydligt ackompanjemang under alla Per Albins resonemang i dessa frågor låg idén att ersätta klassen som partiets ideologiska föreställningsram med folket, att i analogi med folkhemstanken också göra socialdemokratin till ett folkparti (se del III, kapitlet Folkhemmets födelse). Till ”demokratins viktigaste uppgifter hör att ta död på klassandan”, utbrast han i ett ovanligt temperamentsfullt utfall mot sorteringen av människor efter klass och inte efter deras personliga egenskaper, exempelvis restauranger som gärna serverade officerare i uniform men portade meniga soldater, konduktörer, spårvagnsförare och liknande uniformerad personal i lägre tjänsteställning. När människor inte väljer efter personligt tycke och smak utan efter vad som anses passande i den egna samhällsklassen, ja, då ”är det klassandan som triumferar, bristen på demokrati hos människorna”, skrev han i Ny Tid i juni 1929:
Klassandan finns både där nere och där uppe. Den är alltid osympatisk, men dock mest frånstötande där den framträder med högfärdiga later. Att ta död på klassandan kommer kanske att visa sig svårare än vad genomförandet av den politiska demokratin varit och vad skapandet av den ekonomiska demokratin kan bli.
Detta tema varierade Per Albin i ett otal anföranden, föredrag och artiklar under 1929 och 1930, dock mest intensivt under 1929. Han kopierade sin taktik från kampen om partiledarposten (se del III, kapitlet Partiledare på prov) och reste kors och tvärs genom landet, pratade, träffade folk och trumpetade däremellan i sina krönikor i Ny Tid att demokratin inte alls handlade om att skänka ”arbetarklassen privilegier på andras bekostnad eller i strid med de allmänna intressena”. Tvärtom, förklarade han, socialismen var genomsyrad av ett intresse att befrämja samhällets helhet. Ju mer socialismens anda kunde genomsyra folket, desto mer skulle egoismen trängas tillbaka och vulgäragitationen om motsättningen mellan den kroppsarbetande arbetarklassen och tjänstemannagrupperna blottas i sin enfald.
De verkliga motsättningarna fanns i stället mellan ”det ringa fåtal, som nu behärskar de väsentliga produktionsmedlen, och det stora folkflertal som medvetet eller omedvetet lider under det ekonomiska fåtalsväldet”, förklarade han. Hantverkare, affärsidkare, bönder och utövare av fria yrken räknades av tradition till borgerliga grupper, men deras ekonomiska frihet var illusorisk, ty de var inte bara skattskyldiga till staten utan också till kapitalet. Nyckelformuleringen i denna beskrivning var ”de som medvetet eller omedvetet lider”, ty med den inneslöt Per Albin hela folket i partiets gemenskap utom de stora kapitalägande familjerna, Wallenberg, Bonnier, Kempe, Johnson, Wehtje och några till. Eftersom detta, enligt hans mening, var den korrekta uttolkningen av partiprogrammets ord om ”en hela samhället genomgående motsättning mellan de utsugna och deras kapitalistiska utsugare”, innebar socialismen just vad han själv predikade, nämligen hela folkets befrielse och inte bara arbetarklassens. Detta simsalabim formulerade han på följande, något tunga och abstrakta sätt i en artikel i Ny Tid i september 1929:
Där klassbegreppet verkar avgränsande och isolerande, där öppnar i stället folkbegreppet vägarna till samarbete, där klassbegreppet lätt kan leda till ett försvagande av ansvaret för det som är, riktar folkbegreppet in ansträngningarna mera på ett tillgodogörande av de maktresurser som i samarbete kunna göras fruktbärande för ett omedelbart lättande av betrycket. Det kan knappast heller råda något tvivel därom att folkbegreppet är på ett helt annat sätt samlande än klassbegreppet och att alltså agitatoriskt det förra ger ett bättre resultat än det senare. Av många skäl böra vi eftersträva att giva klasskampsbegreppet dess faktiska betydelse av en kamp för folkets befrielse från det ekonomiska fåtalsväldet.
Som alltid återföll han på statistiken för att bevisa sina teser, nu genom att lägga inkomst- och förmögenhetsstatistiken som ytterligare ett bevisled ovanpå den socialgruppsstatistik, som han tidigare utnyttjat för att bevisa att socialdemokratin skulle kunna vinna egen majoritet. I själva verket var potentialen ännu större, statistiken visade att stora arbetargrupper i socialgrupp III faktiskt hade högre inkomster än både tjänstemän och egenföretagare som av tradition hänfördes till medelklassen, socialgrupp II. En mer realistisk bild av förmögenhetsstatistiken visade också, menade han, att flertalet redovisade förmögenheter var så små att de inte kunde sägas spegla vare sig rikedom eller välbeställdhet: ”En sparad slant på några tusen kronor representerar ingenting annat än en möjlighet att på gamla dar draga sig fram i största knapphet”, skrev han.
Samma inkomst- och förmögenhetsstatistik, som Per Albin ett år tidigare använt i valrörelsen för att åskådliggöra de stora klassklyftorna, omtolkades nu i syfte att bevisa motsatsen. Partiets traditionella sätt att se på skillnader i inkomst och förmögenhet var alltför förenklad, förklarade han, den politiskt och ideologiskt betydelsefulla skillnaden gick inte mellan arbetare och andra utan mellan ”ett fåtal kapitalistiska besittare” och folket i dess helhet. Därför bör inte heller socialdemokratin ”lägga förenklade uppfattningar om klassindelningen till grund för det politiska handlandet”, förklarade han, ”utan för medborgarna klargöra att vår politik är en fråga om folkbefrielse”.
I ett tal med rubriken ”Parlamentarismen i Sverige” försökte han på motsvarande sätt både bena upp regeringsmaktens skiftande villkor under 1900-talet och beskriva sin syn på socialdemokratins ansvar som fast förankrat i partiets tradition. Enligt manuskriptet, som är uppställt i stolpform och skrivet mitt under Wohlin-krisen, var även här det långa talets korta mening att partiets traditionella honnörsord måste omtolkas och anpassas till tidens verklighet. Att åberopa ”folkets i val uttryckta vilja” var lätt, men vad betydde det i den praktiska politiken när partiledarna traskade upp till slottet för att ge kungen råd om den mest lämpade regeringsbildaren? Hur Per Albin broderade på den kortfattade stolpen ”Folkviljan kan vara mångtydig – antisocialistisk men vänstervriden” kan vi bara gissa, men måhända hävdade han att väljarna måste lära sig att en väl fungerande parlamentarism kunde frambringa regeringar som inte speglade folkviljan, exempelvis en högerregering trots en majoritet av frisinnade och socialdemokrater i riksdagen. ”Lindman icke oparlamentarisk, men uttrycker icke riksdags- och folkvilja”, konstaterade han i vilket fall i en av sina stolpar.
Hans botemedel var här som i andra sammanhang en vilja till samarbete mellan partierna: ”Utan samverkan stiltje, folkolust, förfall, äventyr”, löd hans sammanfattning av läget under debatten om finansminister Nils Wohlins ställning. Under rubrikerna ”Botemedel” och ”Slutord” sammanfattade han sitt program i följande punkter:
Partiernas självdisciplin – Tyglande av lusten att bereda varandra svårigheter – Starkare känt ansvar mot det hela – Mindre hjärtnupenhet inför folkmeningen – Demokratisering även av tänkesätten – Med folket för fosterlandet – Ett fritt och upplyst folks enda möjliga form är demokratin – Det representativa systemet nödvändigt – Låt oss förverkliga demokratins anda, som icke blott är rätt till medbestämmande, utan också ansvar och hänsyn – Då får vi en parlamentarism, fylld av omsorg om det hela och stark genom folkets tillit – Ungdomen.
I de socialdemokratiska tidningarna runt om i landet refererades Per Albins anföranden i långa artiklar och under stora rubriker som ganska väl sammanfattade hans budskap: ”Storkapitalismen tvingar småfolket till opposition – vår rörelse tidigt medveten om sin roll som folkbefriare”, hette det i en rubrik, i en annan att ”Samförståndspolitiken innebär ett fullföljande av socialdemokratins gamla taktik – men samarbete hade varit ett bättre ord för dessa strävanden”. En del av artiklarna klippte han ut och klistrade in i sin klippbok, kanske för att poängerna gått hem och surmulenheten bland åhörare och kommentatorer varit mindre än vanligt. Som många reformatorer av etablerade läror valde Per Albin taktiken att vara mer gudfruktig än gud själv, att representera partiprogrammets verkliga anda genom att argumentera emot dess praktik: ”Avsikten har ej varit att kritisera partiprogrammet, utan att framhäva önskvärdheten av att partiprogrammets anda på ett förståeligt sätt förmedlas både inåt och utåt”, förklarade han vid ett tillfälle, vid ett annat att ”samförståndspolitiken är inget förräderi mot klasskampen utan en inkörsport till socialismen”. En återkommande formulering var att ”den vulgära klasskampsförkunnelsen inte har något stöd i partiprogrammet”, en annan att ”vi bör eftersträva att giva klasskampsbegreppet dess faktiska betydelse av en kamp för folkets befrielse från den kapitalistiska diktaturen”.
Och i nästan varje tal åberopade han partiets stora gestalter i det förflutna för att stödja sina teser, främst förstås Hjalmar Branting söm Per Albin beskrev som både ”den störste idealisten och den störste kompromissarien” i den svenska politiken: ”Branting representerade denna vår inställning till samförståndet. Han släppte aldrig socialismens idé, men han försummade heller aldrig att utnyttja varje möjlighet att utvinna något till folkets bästa.” I bevisföringen ingick också att partistyrelsen 1899 sänt en minnesgärd till Axel Danielssons begravning med texten ”Tack för landet Du vunnit åt socialismen-folkbefriaren”, och att Danielsson själv minsann beskrivit socialdemokratin som ”det enda levande folkpartiet”. Det underliggande budskapet var förstås att Per Albin inte representerade något brott med partiets tradition, tvärtom återknöt han socialdemokratin till dess egentliga ursprung.
Ändå gick det trögt, gensvaret uteblev. Bland partitidningarnas redaktörer var det främst Allan Vougt i Arbetet som inte bara stöttade Per Albins idéer utan också försökte förringa Arthur Engbergs ständigt malande kritik i partiets huvudorgan Social-Demokraten. När Vougt i Per Albins anda polemiserade mot Engbergs teser lät det så här:
Engberg anser det tydligen i hög grad tilltalande att så många gånger som möjligt under loppet av kortast möjliga tid upprepa ordet klass. Hans artiklar handlar om klassbefrielse, klassamling och klasskamp – klassamling till klasskamp för klassbefrielse. – Då P.A. Hansson i stället önskar tala om det utsugna folkets befrielse – folksamling till folkkamp för folkbefrielse, om Engberg så vill – kan endast illviljan förvränga det till något i sak [kursiverat i originalet] annorlunda.
Enligt Allan Vougt berodde Engbergs förföljelse av Per Albin på ”en ovidkommande känsloimpuls” och förmodligen var Per Albin själv av samma mening. När Engberg i augusti 1929 invigde SSU:s nya fana med ett skarpt polemiskt tal mot Per Albins samförståndsidéer, klippte Per Albin ut referatet av hans tal i Social-Demokraten, satte en asterisk vid Engbergs tack för den ära som den socialdemokratiska ungdomen vederfarit honom och skrev för hand längst ner på sidan: ”Anmodad sedan P.Alb. och G.M avböjt på grund av åtaganden i Västerbotten o. Skåne.” Varför skrev han detta tillrättaläggande på ett klipp i sin klippbok, dessutom om sig själv i tredje person? Och för vem ville han berätta att Engberg varit ett tredjehandsval efter honom själv och Gustav Möller? Kanske bara för sig själv, kanske för att han rafsade ner denna meningslösa polemik i ett plötsligt behov att reducera Engberg till sitt rätta format och att upprätthålla bilden av sig själv som Partiledaren. Det är lätt att föreställa sig Per Albin vid köksbordet i lägenheten på Valhallavägen denna augustimorgon, hur han slår upp tidningen och hur han till sin irritation konstaterar att Engbergs tal är dagens stora nyhet på förstasidan. Engbergs tal!! I hans gamla tidning!!! Där han själv inte är tillåten att skriva och helst inte ens skall omnämnas mer än nödvändigt!!! Han tänder en cigarrett, hämtar saxen och en penna. Vilket hyckleri! Engberg, den jäveln, tackar för den ära som vederfarits honom! Honom!!!
Hur Per Albin upplevde motigheterna under denna tid framgår inte av hans efterlämnade papper, inte heller hur han bedömde sina chanser att få gehör för sin linje och att skapa fred och arbetsro i partiet. I sina memoarer ”Åsyna vittne” berättar Ivar Anderson – med stöd av en dagboksanteckning – att Per Albin med en förvånande öppenhjärtighet klagade både över Engbergs trakasserier och över sitt slitsamma liv som partiledare, riksdagsman och brödskrivare i Ny Tid när de råkade mötas på en spårvagn. ”Om jag finge ett anbud om någonting annat skulle jag ha god lust att hoppa av”, utbrast Per Albin inför den förvånade kollegan från högern. Anderson skriver, att han hade svårt att ta Per Albins utbrott på allvar och det blev heller ”ingenting mer sagt om saken”, konstaterade han. Klart är i vilket fall att Per Albin måste ha legat i selen nästan jämt, dels resandet runt om i landet, dels krönikeskrivandet i Ny Tid, dels riksdagen under första halvåret, dels arbetet i partiet, dels sammanträdena i de styrelser som gav honom goda extrainkomster men som rimligen också tog en del tid. Dit hörde uppdragen som vice ordförande i riksgäldsfullmäktige, revisor i Sveriges allmänna hypoteksbank och styrelseposten i Systembolagets föregångare Stockholmssystemet.
I den sistnämnda invaldes han samtidigt med att liberalen och gode vännen John Bergvall tillträdde som ny chef, formellt på ett mandat från Kontrollstyrelsen. Eftersom Kontrollstyrelsens generaldirektör C E Svensson var en tidigare statsrådskollega och hans närmaste man, överdirektören Alfred Kollberg, också tillhörde Per Albins vänkrets, kan man anta att herrarna enat sig om att staga upp Per Albins ekonomi med detta lönsamma styrelseuppdrag, förmodligen påhejade av styrelseledamoten Oskar Hagman som varit Per Albins bundsförvant i striden om Zäta Höglunds återinträde i partiet (se del III, kapitlet Partiledare på prov). Hagman tillhörde dem som rensades ut ur arbetarekommunens styrelse när Zäta återtog makten i Stockholm och suckade i ett brev till Per Albin över Zätas skicklighet i ”konsten att skicka fram andra men ej synas själv”. Redan på hösten 1929, ett halvår efter inträdet som suppleant i systemets styrelse, upphöjdes Per Albin till vice ordförande och det årliga arvodet ökade i lika rask takt, från 1 500 kr per år till 4 000 kronor. I riksgäldsfullmäktige vikarierade han långa perioder för den åldrige ordföranden, liberalen Gustaf Kobb, och kunde tidvis kvittera ut det dagliga kommittéarvodet på 30 kronor flera veckor i sträck.
Kanske erinrade han sig den angenäma atmosfären och de lättförtjänta pengarna i styrelserummen när han en decemberdag 1929, kanske under julhelgens ledighet, började bläddra i alla sina sparade tidningsklipp från talarturnéerna under det gångna året. Han tog fram en penna och sin almanacka, skrev ”Föredrag 1929” och började klottra ner alla sina framträdanden i tur och ordning. Det första halvårets anföranden skrev han ner i marginalen på ett klipp från Ny Tid om ett föredrag vid Falkenbergs arbetarekommuns 25-årsjubileum den 11 mars och det andra på en sida från Hallandspostens referat av hans anförande i Folkets hus i Halmstad dagen före. I kanten summerade han då och då antalet föredrag, först 33, därefter 48 och 55 innan han kom fram till det sista i Borlänge den 15 december. Därefter drog han två streck under slutsumman, 63 hållna föredrag.
Varför gick han igenom alla sina föredrag? Och vad tänkte han när han erinrade sig alla dessa orter och städer som han lyckliggjort med sin närvaro, Sundbyberg, Ljusne, Norrköping, Hunnebostrand, Vansbro, Utansjö, Klemensfors, Lesjöfors, Sala, Limhamn osv, osv? Tänkte han på alla dessa timmar som han tillbringat på tåg och i bilar och bussar? Det eviga malandet om partiprogrammet, om folkbefrielsen och om vad Axel Danielsson sagt och vad Branting gjort? På alla de tunga, fårade ansikten som stirrat emot honom på mötena i Folkets hus runt om i landet? Kvällarna på hotellrummen när han randat ner sin krönika för Ny Tid och skyndat till järnvägsstationen för att hinna i tid till dagens sista tömning av brevlådorna? På alla bowlingaftnar i Pressens Bowlingklubb som han avstått från för att predika folkets befrielse på arbetarekommuner runt om i landet? På alla uteblivna bridgepartier i glada vänners lag på Amaryllisklubben, den som hette så därför att den – med prins Wilhelms motivering – likt blomman var svagt rödaktig och slog ut om natten? Funderade han över om slitet var mödan värt? Lekte han med tanken på att vid fyllda 44 hitta ett både enklare och angenämare sätt att tjäna sitt bröd än att kämpa i motvinden från ett gensträvigt parti och att ständigt tvingas ducka för spottloskorna från självutnämnda experter på marxismens sanna väsen? Funderade han på att hoppa av? Eller funderade han på vad han själv gjort för fel, varför motståndet i partiet förblev så segt, gensvaret så klent? Eller insåg han att det värsta nu var över, att han efter alla dessa föredrag, artiklar, debatter och sammanträden började få grepp om partiet, att han faktiskt hade övertaget i kampen mot partivänstern?
Att Per Albin gjorde något så irrationellt som att just i slutet av 1929 summera alla sina föredrag i marginalen på två gamla tidningsklipp måste rimligen ha haft att göra med hans ställning i partiet. När han tittade tillbaka på sina 18 månader som partiledare kunde han sedan bakslaget i valet 1928 bokföra två hyggliga framgångar, dels att hans linje i Wohlin-krisen hållit hela vägen ut, dels att både socialdemokratin och facket bestämt sig för att dra en tydlig demarkationslinje mot kommunisterna. I den officiella historieskrivningen sägs rörelsens båda grenar ha marscherat i takt även i kampen mot kommunismen, men i boken ”Från kosackval till kohandel” klargör Bengt Schüllerqvist att Per Albin och Gustav Möller drev den motvilliga LO-ledningen till handling. Ironiskt nog bidrog kretsen kring Zäta Höglund till att jämna vägen: som alla renegater var de lika angelägna om att markera avstånd till sitt forna liv som att demonstrera troheten till sitt nya. Därför framstod ingen vid denna tid som mer antikommunistisk än Höglund.
Schüllerqvist menar också, att utstötningen av kommunismen fullbordade socialdemokratins förvandling från ett mjukt parti till ett hårt, från en löslig federation av personer med likartade ideologiska föreställningar till en sammanhållen, kontrollerad och fast styrd organisation. Enligt Schüllerqvist karakteriserades Per Albins arbetssätt av att ”ideologiska förskjutningar underbyggdes (eller föregicks) av organisatoriska lösningar”, men däri låg egentligen ingenting nytt. Det var snarare ett da capo på hans egna erfarenheter från striderna mot Höglunds Stormklockefalang i ungdomsförbundet, från partisprängningen 1917 och från kampen om partiledarposten efter Brantings död 1925. Per Albin var en organisationsmänniska i varje tum, friheten att hävda säruppfattningar inom partiet upphörde när ett stadgeenligt beslut väl var fattat och ersattes av tvånget att i helhetens intresse acceptera majoritetens domslut.
I den meningen hade Per Albin aldrig varit för en mjuk organisation: han hade styrt ungdomsförbundet med järnhand tills Zäta Höglund avsatte honom och han eftersträvade uppenbarligen samma kontroll över partiet. Med makthavarens omvända logik accepterade han bara särmeningar hos sig själv, exempelvis i striden om F-båten 1927. Han hade också lärt sig att misstro de ideologiskt skriftlärda i framförallt Stockholm och därför dragit slutsatsen att han måste hämta sitt stöd i periferin, bland de riksdagsledamöter, kommunalpolitiker och fackliga förtroendemän som mer sysslade med politikens praktiska problem än med ideologisk renlärighet (se del I, kapitlen Förloraren och Vinnaren samt del III, kapitlet Partiledaren). Som alla skickliga taktiker försökte han undvika strid tills han var hyggligt säker på att vinna.
Bannlysningen av kommunismen följde exakt detta mönster: den inleddes med en omfattande enkät till arbetarekommunerna om problemen med kommunisterna i valrörelsen och fullföljdes med en veckolång minikongress i november 1928 med 150 ombud från alla partidistrikt och från alla närstående organisationer, främst LO. Som Schüllerqvist påpekar hade partiledningen företräde i uttolkningen av kritiken mot kommunisterna från de drygt 700 arbetarekommuner som besvarat enkäten och resultatet blev också vad Per Albin och Möller planerat: med aktivt stöd från de forna Höglund-kommunisterna sattes partiet på krigsfot, startskottet avfyrades för en aktiv antikommunistisk politik i handling och inte bara i ord. Det räckte inte längre med resolutioner, kommunikéer och uttalanden, ”kampen mot kommunismen måste föras rationellare än hittills, kanske med mindre buller, men med större effektivitet”, konstaterade Per Albin några dagar före partistyrelsens krigsförklaring: ”Vi måste mota dem överallt, obevekligt stävja deras trafik, förvisa dem till betydelselöshet.”
Tonen var hård och attityden så skoningslös att han på våren 1929 förespråkade en bojkott i riksdagen så snart någon kommunist steg fram till talarstolen. ”Någon skyldighet att övervara deras excesser kan inte riksdagsmännen anses ha”, skrev han. Kommunisterna ingick inte längre i den demokratiska gemenskapen, inbegreps inte i den anda av samförstånd som Per Albin efterlyste i både sitt eget och i andras partier. Här drog han det kritstreck, som fram till 1980-talet innebar att kommunisterna blockerades från representation i utrikesnämnden och utrikesutskottet. De förlänades heller inga poster i förvaltningen, toppjobben som landshövdingar och generaldirektörer reserverades för politiker i de fyra – som det hette – demokratiska partierna.
Denna ytterligare verbala upptrappning hade måhända LO-ledningen som adressat eftersom LO-ordföranden Arvid Thorberg inte var lika entusiastisk för korståget mot kommunisterna och länge släpade benen efter sig. I april 1929 var emellertid också LO:s representantskap redo för en krigsförklaring: i cirkulär 638 förklarade LO, att medlemskap i den kommunistiska sidoorganisationen Enhetskommittén – ett sorts alternativt LO – var oförenligt med medlemskap i alla LO-förbund och således skulle leda till uteslutning. En starkt bidragande orsak till att LO satte ned foten var uppgifterna om att de kommunistiska gruvarbetarna i Norrbotten finansierat en strejk med bidrag från Sovjetunionen.
Därmed fick också kampen mot kommunismen den organiserade form som Per Albin eftersträvat och som innebar att socialdemokratin kopierade det kommunistiska cellsystemet med egna anticeller. Partiet byggde ett kontaktnät med särskilt ansvariga i arbetarekommuner och fackföreningar som dels höll ett öga på de lokala kommunisterna, dels mobiliserade de partitrogna vid styrelsevalen, dels rapporterade sina iakttagelser till särskilt detacherade kommunistjägare på både parti- och LO-kansliet. På Social-Demokraten anställdes den forne Syndikalisten och vänstermannen Ragnar Casparsson som facklig skribent och blev sedan ombudsman på LO med kampen mot kommunismen som huvuduppgift (se del II, kapitlet Myten om kosackerna). I partiet blev Rickard Lindström chef för en nyinrättad informationsbyrå där han samlade en krets av likasinnade omkring sig. Klippan i detta team var ombudsmannen Gunnar Lundberg, en journalist och debattör som blev närmast legendarisk för sin insats som kringresande kommunistdödare under 1930-talet. I de socialdemokratiska veteranernas memoarer framtonar han som en evigt ung och glad gamäng, eftersom han avled redan 1943 och kampen mot kommunismen ännu bar en gloria av heroism. Efter andra världskriget, när socialdemokratin vuxit sig in i rollen av statsbärande parti, övergick denna underrättelseverksamhet i en organiserad samverkan mellan partiet, facket och statens säkerhetsorgan och slutade i 1970-, 80- och 90-talens infekterade debatt om IB-affären, hemliga personregister, svartlistningar och politiskt styrda avskedanden av organiserade kommunister.
Per Albins huvudsyfte var nog inte bara att reducera kommunisterna till en politisk svans vars röster han kunde tillgodoräkna sig i riksdagens voteringar utan också att definiera en profilerad yttre fiende, att skapa antiteser till både vänster och höger för att tydligt definiera socialdemokratin som en demokratisk mitt. Eftersom han redan efter Lenins oktoberrevolution angett anslutningen till den borgerliga demokratin som skiljelinjen mellan socialdemokrati och kommunism fanns en klar konsekvens bakom hans närmast oförsonliga tonläge, men väl så moraliskt drivande var nog också hans syn på kommunisterna som notoriska bråkmakare och splittrare. De var ständigt redo att spränga varje organisation därför att de saknade den vilja till disciplin och den förmåga till självtukt, som för Per Albin var ett ovillkorligt krav för politisk framgång. ”Lusten att gräva och riva sönder, att smida ränker och göra fraktionspolitik, har gått vissa människor så i blodet att de icke kunna finna sig tillrätta i ett förtroendefullt samarbete för hela partiets väl”, skrev han på hösten 1929 när Hugo Sillens fraktion körde partiledaren Karl Kilbom och dennes anhängare på porten. Tydligare än så kunde inte styrkan i hans teser ha demonstrerats, särskilt som också denna partisprängning framstod som dirigerad från Moskva.
Kilbom (1885–1961) fick visserligen med sig merparten av medlemmarna till sitt nya socialistiska parti, men sammanblandningen mellan hans privata ekonomi och partiets pengar tvingade honom att gå i personlig konkurs 1930. Räddningen kom från ett oväntat håll, nämligen finansmannen Ivar Kreuger som under sedvanligt hemlighetsmakeri stagade upp både Kilboms parti och dess tidning Folkets Dagblad med generösa subsidier. Enligt uppgifter till konkursutredningen var Kilbom utlovad 200 000 kronor som en kombination av lån, bidrag och köp av aktier i Folkets Dagblad, men den sista delbetalningen på 35 000 torkade in efter Kreugers självmord på våren 1932. Hans motståndare, inklusive Per Albin, gjorde vad de kunde med den sensationella uppgiften att Kilbom hämtat pengar i Kreugers kassa, men hans svårt sargade parti lyckades ändå hanka sig kvar i riksdagen. Först 1937 ändade han sin långa bana som revolutionär entreprenör och tilläts av en generös Per Albin att återvända till socialdemokratin med något tusental trogna partimedlemmar.
Ivar Kreuger skulle, enligt den medarbetare som skötte kontakterna med Kilbom, ha ansett det fördelaktigt att äga inflytande över Folkets Dagblad, men den enkla sanningen var väl snarast att Kilboms satsning på en nationell kommunism utan band till Moskva framstod som attraktiv för Kreuger. Affärsidén med nationella monopol på tändstickorna i utbyte mot förmånliga lån krävde pengar som smörjmedel i den politiska hanteringen, och Sverige var därvidlag inget undantag i Kreugers metoder att skaffa sig allierade. Möjligen var Kreuger road av cynismen i att äga en socialistisk tidning, men å andra sidan var Kilbom en så slipad försäljare att han kunde vigga pengar av en stenstod. Kreugers enda förbehåll tycks ha varit att Folkets Dagblad skulle hålla en saklig och inte en agitatorisk ton i rapporterna om fackliga konflikter, ett krav som Kilbom i memoarerna beskriver som sitt eget villkor för att rädda tidningen med Kreugers pengar men som knappast präglade dess fackliga journalistik. I det avseendet fick inte Kreuger någon valuta för pengarna, men Kilbom landade som vanligt på fötterna. Han blev en närmast devot beundrare av Per Albin, fick behålla sitt andrakammarmandat på Stockholmsbänken, utnämndes till chef för partiets lotteriförsäljning och förlänades så småningom posten som direktör för Folkets hus-rörelsen. Hans bestående insats utanför politiken blev ett stort verk om hans vallonska förfäders invandring och insatser i Sverige som fick mycket god kritik och numera är mycket eftersökt bland boksamlare.
Resterna av Kilboms parti försvann under Nils Flygs ledning in i nazismen medan Sven Linderot avsatte Hugo Sillén som partiordförande när Moskva i mitten på 1930-talet beordrade de nationella partierna att bilda enhetsfronter med socialdemokratin för att bekämpa fascismen. Linderot (1889–1956), som varit yrkesrevolutionär på den kommunistiska internationalens lönelista hela sitt vuxna liv, proklamerade masslinjen som kommunismens nya giv, men i skuggan av Per Albins massiva grepp om opinionen var kommunismen vid det laget helt marginaliserad, ett icke-problem på den parlamentariska nivån. Den sovjetiska kommunismens tillfälligt höga prestige i andra världskrigets slutskede och kommunisternas frammarsch i riksdagsvalet 1944 föranledde Per Albin att överväga deras medverkan i en permanent samlingsregering, men om utspelet var allvarligt menat eller taktiskt betingat är svårt att veta. Socialdemokratins entusiasm för sådana eftergifter falnade i vilket fall när kommunisterna tog makten över Metall-ettan och drev fram en landsomfattande strejk i verkstadsindustrin under våren och sommaren 1945. Efter Per Albins död fortsatte Tage Erlander på den inslagna vägen, utdefinierade kommunisterna som icke-demokratiska och höll dem på armlängds avstånd, men räknade med deras stöd i avgörande voteringar. Den traditionen bröts tillfälligt av Olof Palme 1982 i en formell uppgörelse i riksdagen om skattehöjningar och slutgiltigt av hans efterträdare Ingvar Carlsson när vänsterpartiet 1994 tillerkändes status av inofficiell samarbetspartner.
Per Albins kursomläggning efter valet 1928 fick således en lång efterverkan. Om han också – i likhet med de borgerliga – bedömde de Moskvatrogna kommunisterna som potentiella kuppmakare vet vi dock inte, ej heller om han som partiledare och före detta försvarsminister informerades om innehållet i de många promemorior om extremisterna till både höger och vänster som polisen producerade under senare delen av 1920-talet. Att döma av det fåtal avidentifierade handlingar, som säkerhetstjänstens arkiv släppt från dessa år, fanns inte minsta tvekan om kommunismens farlighet: hela partiets verksamhet syftade till ”statsskickets eventuellt våldsamma störtande och införande av rådsrepublik med proletariatets diktatur”, som det hette i en av flera vördsamma PM till polismästaren i Stockholm där säkerhetstjänsten vred och vände på möjligheten att åtala partiets ledande personer för stämpling till uppror mot kung, riksdag och regering. Alla kom de emellertid till samma dystra slutsats: så länge partiet underlåtit att fixera ”en viss tidpunkt för upprorets igångsättande samt vidtager förberedelser för att vid denna tidpunkt bruka våld i det syfte att stämpling till uppror måste anses föreligga … torde det vara tvivelaktigt, huruvida verksamheten, sådan den nu [kursiverat i originalet] bedrives, kan vara åtalbar”.
I avvaktan på denna tidpunkt höll polisen en till synes noggrann kontroll över verksamheten, förmodligen med hjälp av betalda informatörer i partiets ledning. Fyra utsända yrkesrevolutionärer utan diplomatisk täckmantel utvisades enligt ett dokument 1929, ett annat från december 1928 innehöll en detaljerad redogörelse för partiets militära träning i skydd av vanliga skytteklubbar och under ledning av en före detta finsk rödgardist, kamrat Herman Hurme. Från Sovjetunionen hade partiet fått vindtygsrockar med armbindlar i rött och hammaren och skäran i vitt, en rysk instruktionsfilm om gatustrider visades på de lokala klubbarna, radioapparater hade placerats ut hos pålitliga ledare i de lokala arbetarekommunerna och en ”en apparat för utsändning finnes i fastigheten Torsgatan 10”, hette det. Två av partiets funktionärer hade också hyrt var sin lägenhet i närheten av regementena på Östermalm, ”i vilka medlemmar ur manskapsklubben sammanträffa varje kväll för att mottaga instruktioner”.
Av en mobiliseringsplan med namn och adresser på alla ansvariga vid signalen till uppror framgick att den blivande partiledaren Sven Linderot var gruppchef för Kungsholmen och den så kallade Amaltheamannen, Anton Nilsson, hade samma uppgift i Vasastan (se del II, kapitlet Vinden från Västervik). Enligt promemorians anonyme författare kunde kommunisterna mobilisera minst 6 300 man i Stockholmsområdet i slutet av 1928, så väl utbildade att det ”möjliggör dem att mäta sig med de militära förband, som f.n. äro kasernerade i Stockholm”. I realiteten var kommunisterna, hette det, ”när som helst i stånd till en överrumpling av samhället – en överrumpling som med hänsyn till de samhällsbevarandes feghet och passivitet har stora utsikter att lyckas för att senare stabiliseras”.
Den sista delen av meningen förtar en del av kraften i författarens till synes objektiva redogörelse, speglar mer personlig frustration och besvikelse än en attityd av kylig saklighet. Huruvida kommunisternas cirka 20000 medlemmar verkligen utgjorde ett potentiellt, revolutionärt avantgarde kan ingen veta, men här och var i de frisläppta promemoriorna framgår att säkerhetstjänstens personal misstog sig på elementära uppgifter och gärna buntade ihop den socialistiska vänstern i dess helhet som ett potentiellt hot mot statsskicket. I en promemoria beskrivs Zäta Höglund och Arthur Engberg som ledare för vänsterfraktionen inom socialdemokratin medan Per Albin sägs leda högerfraktionen och tituleras chefredaktör för Ny Tid i Göteborg. Så sent som 1931, efter skotten i Ådalen, varnades i en promemoria för att socialdemokratin ”icke är så homogen som förut betraktats … och att högerflygeln kan bliva tvungen att följa vänsterflygeln och kanske till och med i valparollerna för 1932 sätta in kravet på republik”. Enligt författaren torde visserligen ”icke partiet i sin helhet önska revolution”, men utvecklingen hade lärt honom att ”steget från borgerlig till röd republik kan vara ganska litet”.
Det var just den sortens sammanblandning med den revolutionära vänstern som Per Albins politik gick ut på att förhindra. Efter Karl Kilboms uttåg ur det kommunistiska partiet på hösten 1929 förespråkade han en klar demarkationslinje också till dennes nya parti. Det berodde inte på att han befarade ”några politiska urspåringar, även om några virrhjärnor skulle bli i tillfälle att inom partiet pröva sin förmåga till förvillande av arbetarna” utan för att socialdemokratins strävan att leda landet förutsatte ”en enig rörelse av icke blott arbetarna utan av alla antikapitalistiska folklager”, skrev han i en krönika i Ny Tid. Så här fullföljde han denna tankegång:
Blotta tillvaron av en bolsjevikisk rörelse i arbetarvärlden har varit till stort hinder för en sådan samling, trots socialdemokratins oavlåtliga kamp mot den bolsjevikiska förvillelsen. Ett upptagande i partiet av bolsjevikiska element eller efterlåtenhet mot till arten om ock icke till namnet bolsjevistiska tendenser, skulle verka i hög grad hämmande på vår frammarsch. Detta måste vi vara på det klara med och därefter ha vi att handla.
Som erfaren organisationsstrateg visste Per Albin att tydliga fiender var ett effektivt sätt att skapa inre sammanhållning, likaså att pejorativa etiketter som ”virrhjärnor” fungerade som en utstämpling av de icke önskvärda och som en instämpling av de önskvärda, de som inneslöts i hans egen gemenskap av rättänkande, kloka och balanserade människor. Mot de borgerliga motståndarna använde han aldrig ett sådant språk, de förutsattes vilja väl men förleddes av sina kortsiktiga egenintressen att handla felaktigt. De till vänster däremot var genuint ondskefulla, bedrägliga människor som inte ville någon annans väl än sitt eget, misslyckade existenser som med fagert tal spelade på andra människors godtrogenhet. Kommunisterna var ett hot mot ordningen, de skapade oro på arbetsmarknaden och drev fram kostsamma, långvariga strejker varhelst de hade något inflytande. Facket måste, som partiet, eftersträva självtukt, iaktta självdisciplin och befordra en anda av samförstånd mellan arbetsgivare och arbetstagare.
I sin attityd till alla avvikelser mot en annan kurs än den egna framstod Per Albin närmast som en gammaldags herreman, en godsägare eller en brukspatron som inte själv levde sina underlydandes liv men som visste hur det skulle levas: ”Även om någon gång en s.k. radikal strömning kan göra sig starkt förnimbar i partiet, så rubbas ingenting av det som är bärande”, förklarade han i Ny Tid. För Per Albin som för Lenin var radikalismen en barnsjukdom, en föreställning i arbetarnas led som måste övervinnas under vägen mot makten, fostras bort av dem som i likhet med honom själv visste bättre. I vad han brukade kalla ”socialdemokratins sociala fredsarbete för en samhällsomdaning i laga former” ingick också en strävan att placera käbbel, tjat och misstänkliggöranden av andras avsikter i skamvrån och att lyfta den politiska striden från smutskastning till en ärlig, öppen debatt i sak där var och en redovisade både sina sakargument och sina underliggande värderingar. ”Man kan slåss på skarpen även med blanka vapen”, förklarade han i en krönika i Ny Tid i december 1929 där han efterlyste mer ridderlighet i politiken:
Förmodligen skall man rynka på näsan åt denna hänvisning och tala om opåkallat moraliserande. Många tycks anse att ridderligheten är något så förnämt, att den bör sparas till högtidligare tillfällen. – Men den äkta ridderligheten manifesterar sig vackrast just som vardagsvara, den är en ständig väktare mot låghet av alla slag. – Massan har ingenting emot slagsmål [i den politiska debatten], men den har sinne för fair play och förstår att uppskatta ridderlighet.
Uppslaget till denna text hade Per Albin fått från ett hyllningstal till högermannen och förre statsministern Hjalmar Hammarskjöld, en man vars åsikter Per Albin aldrig delat men vars personliga egenskaper han numera respekterade (se del I, kapitlet Fredsaktivisten). Man kan notera, att Per Albin exemplifierade behovet av ridderlighet i den offentliga polemiken med att högermän och socialdemokrater faktiskt kunde vara personliga vänner och att han framstod som påfallande blind för frånvaron av ridderlighet i hans egen attityd till kommunisterna. Den karakteriserades av allt det som han fann så förgripligt i andra sammanhang, framförallt att ”misstänkliggöra motståndarens uppsåt i stället för att sakligt bemöta hans argument”.
Men vad var han för? Ridderlighet och borgerlig demokrati, javisst, men därbortom? Vilken faktisk politik inneslöts i alla hans slagord med prefixet folk, folksamling, folkhem, folkbefrielse, folkresning, folkets intresse osv? Och till vad syftade talet om samförstånd? Arbetsfred och goda arbetsvillkor var alla för på sina egna villkor, men vem skulle bestämma på arbetsplatserna? Hur föreställde han sig framtiden när ord som rättvisa, solidaritet och frihet gjorts till vardag? Svaret på dessa frågor fanns av alla ställen i Surahammar, ett bruk i Västmanland med anor från 1600-talet som sedan 1918 ägdes av ASEA och som var ett mikrokosmos av svensk industri, masugnar, sintringsverk, järnverk, gjuteri, mekanisk verkstad, kraftverk, träindustri, massafabrik och pappersbruk. Hit kom Per Albin den 30 juni 1929 för att tala på arbetarekommunen, här såg han treenigheten partiet, facket och Konsum prägla det dagliga livet och här såg han framförallt en både stor och livaktig SSU-klubb. I sin krönika i Ny Tid skrev han några dagar senare så här:
Det betyder att SSU-klubben behärskar platsens ungdom. Och så är det på många andra ställen. Den socialdemokratiska ungdomsrörelsen … har en annan mentalitet än både bolsjeviker och nationalistpojkar. Och den betyder mer än dessa. Den får säkert också mera att säga till om beträffande det svenska samhällets gestaltning i framtiden än våldsdyrkarna i rödblus och svartskjorta.
Med Surahammar för ögonen skisserade Per Albin – som Bengt Schüllerqvist påpekar i boken ”Från kosackval till kohandel” – en idé om en kommande socialdemokratisk hegemoni, en politisk, social, kulturell och ekonomisk gemenskap som både genomsyrades och behärskades av socialdemokratins värderingar. Den socialdemokratiska ungdomsrörelsen, verklighetssynens ungdom som den kallade sig själv, var nyckeln i denna process, dess tilltro till den politiska demokratin och dess inflytande på människornas sätt att leva, tänka och agera skulle komma att ”grena ut sig överallt”, trodde Per Albin.
Som Schüllerqvist också påpekar var Per Albin påfallande obenägen att åberopa utländska exempel som förebilder för den svenska socialdemokratin, men det betyder ju inte att han var oemottaglig för impulser utifrån, bara att han föredrog att måla dem blågula. Som utopiskt exempel var inte Surahammar så udda som kan tyckas, förebilder fanns på flera ställen i Europa, framförallt i Tyskland och Österrike. Utanför Wien byggde den österrikiska socialdemokratin sedan länge egna bostadsområden och precis som i Sverige fanns en omvärld av politiska, fackliga och kooperativa institutioner som sörjde för allt vad den enskilde behövde till vardags, livsmedel, tidningar, utbildning, förströelse osv (se del III, kapitlet Systemskiftet). En delegation yngre socialdemokrater, med Hjalmar Mehr och Helge Berglund i spetsen, besökte 1929 partikamraterna i Wien och kom tillbaka med entusiastiska rapporter. Om kommunismen var sovjetmakt plus elektrifiering var socialdemokratismen parlamentarism plus moderna bostäder, egna kooperativa butiker och egna samlingslokaler med bibliotek, bio och sammanträdesrum. Berglund och Mehr tillhörde visserligen kretsen kring Zäta Höglund, men i Per Albins ögon mer förtroendeingivande auktoriteter predikade också samma sak, framförallt den välkände ledaren för den så kallade austromarxismen, Otto Bauer.
Till både vänster och höger fanns också – som framgår av Per Albins polemik mot rödblusar och svartskjortor – konkurrerande idéer om alternativa gemenskaper med andra politiska förtecken, likaså slagord som intill förväxling liknade socialdemokratins budskap: nazismens paroll ”Gemensam nytta före egennytta” (Gemeinnutz geht vor Eigennutz) och den svenska varianten ”Allmänt väl går före enskild vinning” var skott på samma träd, en gemensam tankefigur där den enskilde förutsattes tjäna gemensamma intressen snarare än sina egna. Den italienska fascismens blandning av nations- och produktionsgemenskap utövade en viss lockelse som ett alternativ till liberalismens och den borgerliga demokratins förankring i naturrätt och individuell frihet. Det gällde också den tyske – och sedermera nazistiske – rättsfilosofen Carl Schmitts resonemang om att demokratin fullkomnades i identiteten mellan ledare och de ledda och att staten som samhällelig gemenskap förkroppsligades i ledarens gestalt.
En blandning av allt detta fanns i den tredje väg mellan liberal individualism och socialistisk kollektivism som högerns ungdomsförbund SNU mejslade ut under sin ideolog och blivande ledare, latinlektorn Elmo Lindholm (1897–1978) från Lund. Budskapet slog uppenbarligen an en sträng hos medelklassens ungdomar: mellan 1927 och 1929 höjde förbundet sitt medlemsantal från knappt 5 000 till 32 000 och blev därmed jämnstort med socialdemokratins SSU. I likhet med många andra politiska filosofer på yttersta högerkanten utgick Lindholm från rädslan för massan, att dess låga instinkter skulle genomsyra den borgerliga demokratin och rasera all bildning och all kultur. Det sistnämnda var ett kodord för social status och välmåga i övre medelklassen, intressets förklädnad i mobiliseringen mot hotet från socialismens krav på jämlikhet och social nivellering. I stället förespråkade Lindholm en sorts elitär demokratur som väl närmast kunde liknas vid ett korporativt, patriarkaliskt och monarkistiskt godsägarstyre: ”Massan kräver hårda tyglar och kan endast betvingas av den traditionella auktoritetens band”, som han brukade säga. Lindholm sade sig kämpa mot roffarkapitalism och penningförgudning, liknade liberalismen vid klassisolering och marxismen vid klassförhävelse och sålde den positiva delen av sitt budskap under paroller som folkfrihet, folkbildning, fosterlandskärlek, folkförsvar, folksolidaritet och folkförnyelse.
För den som saluförde politik med prefixet folk var det således trångt på banan, inte ens folkhemmet fick ju Per Albin ha för sig själv vid denna tid. Med exemplet Surahammar snuddade han vid en idé, som den italienske kommunistledaren Antonio Gramsci skulle ägna sina elva år i Mussolinis fängelser åt att utveckla, nämligen ett samspel mellan den politiska makten och det civila samhällets organisationer som han döpte till hegemoni. I motsats till Per Albin var inte Gramsci precis någon demokrat, hans lära om hegemonin var en metod att rotfästa kommunismen i de moderna industrisamhällena. Långt innan Gramscis teorier publicerades blev emellertid bruket med sina skorstenar, sina verkstäder, sina arbetarlängor, sina förmansbostäder, sina ingenjörsvillor, sin herrgård, sitt Folkets hus, sin Folkets park och sin Konsumbutik redan på 1930-talet själva sinnebilden för socialdemokratin – och skulle så förbli fram till 1970-talets början. I föreställningen om Bruket komprimerades socialdemokratins självbild, ironiskt nog genom att befästa, vidmakthålla och successivt utvidga den klassanda som för Per Albin framstod som ett hinder för partiets möjligheter att vidga sin väljarbas. När klassandan till sist falnade, ja, då eroderades också socialdemokratins hegemoniska position i det svenska samhället. Ännu vid millennieskiftet består dock folkhemmet som metafor, om än mer som en svunnen guldåldersdröm än som en riktning mot framtiden.
Själv återkom aldrig Per Albin till Surahammar som ett socialdemokratiskt föredöme, kanske för att en vanlig bruksort i Mellansverige inte framstod som stor nog att härbärgera en socialistisk utopi. Per Albin såg inte heller sig själv som vare sig ideolog eller utopist, däremot var han en taktisk pragmatiker som visste att varje konkret exempel inte bara binder fantasin utan också riskerar att trivialisera budskapet. Med kopplingen mellan demokrati och folkhem sålde han en idé om en annan sorts gemenskap, skapade förtroende och byggde ett varumärke av både sig själv och sitt parti. Styrkan i budskapet låg inte i precisionen i beskrivningen av framtiden utan i vagheten, i den känsla av välvilja, anspråkslöshet och sunt förnuft som han spred omkring sig. Vad han menade med samförstånd visste han kanske inte ens själv, svaret låg – i likhet med synen på det sköna och vackra – i betraktarens öga och i åhörarnas sinnen. Vem kunde vara emot vad de flesta människor höll för klokt och riktigt? Vem kunde ifrågasätta behoven av samförstånd, rättvisa, trygghet, välfärd och frihet?
Att Per Albin mer eftersträvade att skapa en anda än att driva en bestämd politik framgår också av hans ointresse för att komplicera resonemangen om demokratin som styresform, i vart fall bortom det banala att majoriteten styr under öppen debatt och under hänsynstagande till minoritetens intressen. För Per Albin var demokratin lika mycket ett politiskt som ett emotionellt tillstånd, allmän och lika rösträtt det första steget mot en utveckling där en anda av jämlikhet till sist skulle genomsyra alla mänskliga relationer, politiskt, socialt och ekonomiskt. I väntan på denna nya människa, hans homo demokraticus, tog han det existerande parlamentariska systemet och den sedan länge obsoleta grundlagen för givna: kungen på sin tron, riksdagen med sina båda kamrar, valsystemet, byråkratin, domstolarna, kommunerna, landstingen och kyrkan var byggklossar som satt där de satt, tarvade ingen djupare diskussion. Han intresserade sig för parlamentarismens praktiska problem med regeringsbildningar och förespråkade högre arvoden åt riksdagsledamöterna, men i hans tal, skrifter och artiklar finns inga resonemang om demokratins författningsfrågor, inget ifrågasättande av 1809 års grundlag, inga tankar om maktdelning och maktbalans mellan statsmaktens och folkstyrets olika organ, ingen principiell diskussion om domstolarnas roll och ställning, inget bejakande av och ingen polemik mot liberalismens personlighetsprincip med dess strävan till frihet och individuellt oberoende.
Folkhemmet var en gradvis utveckling ur det bestående, den ur knoppen utslagna blomman. Som andra visioner med prefixet folk rymde också folkhemmet ett paternalistiskt drag, men skillnaden var förstås att folket i Per Albins folkhem förutsattes styra sig självt. I andras folkhem styrde utvalda eliter, i högervarianterna en meritokrati och i vänstervarianterna en politokrati. I synen på statens uppgifter låg Per Albin närmare den gammaldags patriarkala konservatismen än liberalismen och förmodligen var det just därför han valde det mer kollektivt präglade begreppet folkhemmet som slogan framför den mer individualistiskt inriktade och till grundtonen liberalt färgade termen medborgarhemmet (se del III, kapitlet Folkhemmets födelse). Den som vänder sig till folket anropar ett kollektivt singularis och utgår från att politiken representerar en kollektiv vilja, den som vänder sig till medborgarna talar inte till ett folk utan till ett pluralis av enskilda individer. I det förra fallet är anslutningen ovillkorlig, i det senare villkorad till den enskildes fria val.
Skillnaden kan tyckas vara en fråga om nyanser, men i beaktande av att all politik går ut på att skapa känslor av identitet och samhörighet, kan skillnaderna bli stora mellan ett parti som bygger samhörighet i frivilliga sammanslutningar och ett som tillskriver människor en kollektiv identitet i exempelvis blodet, rasen, jorden, folket, nationen eller klassen. I socialdemokratins tidigare användning av ordet folk, exempelvis i tidningsnamn som Värmlands Folkblad och i valaffischer som krävde ”rättvisa åt arbetarna och småfolket”, fanns en biton av hänvändelse till enkelt folk som Per Albin upphöjde till en föreställning om vanligt folk som själva inbegreppet av ordet folk. Folket blev en adel i sitt eget rike, alla de hundratusentals bodbiträden, arbetare, småbönder, tjänstemän som nu inneslöts i gemenskapen av – som det hette både på en valaffisch och i en välkänd kampsång – ”Vi som bygger landet”.
I Per Albins argumentation för folket som begrepp och demokratin som styresform fanns således inga djupare utläggningar, han målade bara det existerande statsskicket och det existerande parlamentariska systemet i lite gladare färger. Han förebådade den folksuveränitetsprincip som fullbordades i 1960- och 1970-talens grundlagsändringar: staten med dess organ och folket är ett, förkroppsligar det demokratiska systemet. Han var väl medveten om att nationalsocialismen använde sig av slagord som folkgemenskap, men tycks ha förlitat sig på att hans tolkning av ordet skulle segra. Folket var ett både invant och inneslutande begrepp, en varm gemenskap till allas bästa där kollektivet förenades i sitt gemensamma språk, sin gemensamma kultur och sina gemensamma föreställningar om ett gemensamt ursprung. Den hårda konkurrensen om prefixet folk var möjligen också en fördel, eftersom den tvingade socialdemokratin att skaffa sig en egen, tydlig profil gentemot väljarna-medborgarna. Partiet blev en medelväg mellan – som Per Albin brukade säga – rödblusar och svartskjortor.
I den politiska vardagen i slutet på 1920-talet, i kampen om regeringsmakten i riksdagen, innebar folkhemspolitiken en strävan att öppna gränserna mot den frisinnade mitten. Hela Per Albins taktiska tänkande riktades därför mot en formell koalition med C G Ekman, och fram till Lindmans avgång sommaren 1930 högg han på varje möjlighet att komma på talefot med den frisinnade partiledaren. Under sommaren och hösten 1929 pågick täta förhandlingar enligt ett bevarat papper där Per Albin för hand skrivit ned punkt efter punkt i ett gemensamt regeringsprogram, däribland försvaret, arbetstider och sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar. Både Ekmans och andras utläggningar under dessa sessioner tycks ha varit långa att döma av alla teckningar som han ritade i marginalen på sina papper, huvuden i profil, segel, hus och geometriska figurer. Uppenbarligen var de så nära en uppgörelse i slutet på året att Ekman även denna gång tvingades tillgripa en kritisk ledare av Arthur Engberg i Social-Demokraten som skäl för att dra sig ur: ”För att dylika överläggningar skola med någon utsikt till framgång kunna föras, kräves nämligen med nödvändighet åtminstone ett visst mått av ömsesidig hänsyn och samarbetsvilja”, skrev han i ett formellt brev till partistyrelsen den 14 december 1929. Ekman ville inte ha en koalition med socialdemokraterna, han ville bara hålla dörrarna öppna.
Misstron mot Ekman var av naturliga skäl stor i partiledningen och en del styrelseledamöter började i stället kasta lystna blickar på bondeförbundet ”i akt och mening att göra det till ett civiliserat parti”, som riksdagsmannen OW Löwgren formulerade denna uppslagsända. Löwgren hade redan på partikongressen 1928 pläderat för ett samarbete mellan arbetare och bönder, möjligen för att han både som gammal vänsterpartist i kretsen kring Zäta Höglund och som boende i Norrbotten kommit i kontakt med planerna på att bilda en facklig organisation för bönder. Idén drevs på våren 1928 från två olika håll, dels av en grupp i Norr- och Västerbotten kring den frisinnade bonden, kooperatören och lokalpolitikern Viktor Johansson i Backen utanför Umeå, dels av några jordbrukare med ett socialdemokratiskt/vänsterpartistiskt förflutet på Färingsö utanför Stockholm med godsägaren Otto Wallén på Sånga-Säby som en samlande gestalt (se del III, kapitlet Systemskiftet).
Att båda grupperna krävde tullskydd för jordbrukets och trädgårdsnäringens produkter och att båda beskrev industriarbetarna som privilegierade jämfört med bönderna bidrog säkert till partisekreteraren Gustav Möllers snäva attityd, när kretsen kring Wallén i februari 1928 lanserade sina planer på ett sorts bonde-LO med socialdemokratisk anknytning vid ett möte på partikansliet. Tullar var uteslutna, menade Möller, som också ifrågasatte Walléns tes att lantarbetare och hemmansägande bönder hade gemensamma intressen: ville bönderna organisera sig, fick de göra det i producentkooperativa organisationer, menade han, lantarbetarna däremot tillhörde fackets revir. Den hållningen vidhöll också partiledningen vid ytterligare ett resultatlöst möte med de missnöjda Färingsöbönderna i biografen i Hillersjö, den här gången med både Möller och fyra socialdemokratiska riksdagsmän på talarlistan. Medan socialdemokratin försökte tala Walléns och hans kolleger till rätta fick i stället gruppen kring Viktor Johansson en flygande start efter sitt första offentliga möte i mars 1928: intresserade bönder hörde av sig till Johansson och en rad lokalavdelningar bildades runt om i landet. På sommaren fusionerades i realiteten de båda grupperna, siktet ställdes in på att bilda en rikstäckande organisation och den socialdemokratiske bonden Karl Levin på Färingsö blev den förste att ta konsekvensen av partiledningens ointresse: han kandiderade för bondeförbundet i riksdagsvalet och uteslöts omedelbart ur partiet. Alla initiativtagare skulle senare gå samma väg, lämna sina tidigare partier, enrollera sig i bondeförbundet och i en del fall väljas till riksdagsledamöter, exempelvis Wallén och Viktor Johansson.
Organiseringen av bönder i både ett klassparti och i en klassbaserad organisation var ett bekymmer för alla partier, också för socialdemokratin som i motsats till de borgerliga sedan sin start varit en principiell motståndare till både tullar och konsumtionsskatter på livsmedel. Att gå Otto Wallén och hans sammansvurna till mötes betraktades som omöjligt, han var en politisk vettvilling, skrev Per Albin i en krönika i Ny Tid. Lösningen blev i stället att socialdemokratin skulle profilera sig som ett parti också för landsbygdens folk, dels bibehålla den traditionella inriktningen på statare och lantarbetare på stora gods och gårdar, dels försöka bredda rekryteringen till mindre, självägande bönder och dels satsa på att skaffa jord åt skogsarbetare för att skapa små, husbehovsbaserade jordbruk som komplement till de säsongsbundna löneinkomsterna.
Programmet vilade på idéer som den blivande jordbruksministern Per Edvin Sköld formulerat i en artikel i Tiden 1926 och året därpå vidareutvecklat i en bok med titeln ”Nya vägar”, byggd på hans erfarenheter som statssekreterare i jordbruksdepartementet i mitten av 1920-talet och inspirerad av den effektiva, exportinriktade fläskproduktionen i de danska småbruken, de så kallade husmandsjordbruken. De danska småbönderna hade byggt ”mäktiga rörelser, som lyckats draga massorna med sig” och därmed också skapat en klassolidaritet, som enligt Sköld borde kunna kopieras i Sverige med socialdemokratin som pådrivare. När partistyrelsen i november 1928 ägnade en halvdag åt att diskutera möjligheterna att rekrytera landets småbönder enades man om att så diskret som möjligt undersöka möjligheterna att stödja ett alternativ till den existerande jordbrukskooperationen. Den bestod vid denna tid huvudsakligen av lokala andelsmejerier och dess topporganisation, Sveriges Allmänna Lantbrukssällskap, dominerades av godsägare med adliga namn och betraktades med misstro av vanliga bönder. Fältet låg alltså öppet för en socialdemokratisk framstöt, det gällde bara – som Gustav Möller formulerade planerna – att först skaffa sig ”erfarenheter rörande böndernas förhållanden och mentalitet”. I formuleringen anar man hans egen frustration vid mötena med Wallén och dennes vapendragare, främst den forne vänsterpartisten och socialdemokraten Karl Levin som i en tidig grön våg dragit ut på landet tillsammans med likasinnade kamrater för att bygga ett socialistiskt jordbruk och som nu – av alla partier – satte sitt hopp till bondeförbundet.
Om verkligheten var svårförståelig var udden desto tydligare i den politik som Möller och Per Albin lade fast: den var riktad mot bondeförbundet, inspirerad av den danska producentkooperationen och inriktad på att kopiera den svenska konsumentkooperationens framgångar på ett nytt fält. Vad de kooperativa butikerna gjort för att förbilliga arbetarnas konsumtion av vardagsvaror, skulle nu en socialdemokratiskt förankrad producentkooperation göra för att höja de mindre familjejordbrukens inkomster. De små böndernas egenintresse skulle driva dem mot socialdemokratin, hoppades Möller, bondeförbundets attraktionskraft som ett klassparti för landsbygdens befolkning skulle brytas och socialdemokratin breddas till ett verkligt folkparti med bred förankring i både städerna och på landsbygden.
De som i likhet med O W Löwgren förespråkade samarbete i stället för strid med bondeförbundet, talade för döva öron: Per Albin förblev varje gång lika kallsinnig, förmodligen för att han betraktade bondepartiet som en filial till högern. ”Att det skulle kunna uppstå någon samverkan av större betydelse och beständighet [med bondeförbundet], förefaller minst sagt tvivelaktigt”, skrev han exempelvis i Ny Tid i oktober 1929. Då hade han själv gjort ett sista försök att vid ännu ett möte i biografen i Hillersjö övertyga de tredskande Färingsöbönderna om det förträffliga i socialdemokratins jordbrukspolitik och bara fått surmulna kommentarer till svar.
Vid det laget räknade den formellt opolitiska bondeorganisationen RLF (Riksförbundet Landsbygdens Folk) nära 30 000 medlemmar, de första trevarna till ett samarbete med Sveriges Allmänna Lantbrukssällskap hade redan tagits och grunden till jordbrukskooperationens ställning av stat i staten börjat anläggas. Nyckelmannen bakom konstruktionen av denna blandade jordbruksfackliga och produktionskooperativa överbyggnad var bondeförbundaren Axel Pehrsson i Bramstorp (1883–1954), en före detta frisinnad bonde från Skåne som kommit in i riksdagen 1928 och som med obrutet förtroende rörde sig mellan de radikala grupperna i RLF:s ledning och godsägarna i lantbrukssällskapet. Ideologiskt var Pehrsson-Bramstorp tämligen obesmittad av allt tal om bonden som ursvensken, han var en praktisk politiker som bara hade den egna yrkeskårens intressen för ögonen. Att bondeförbundets ideologi länge kunde sammanfattas i ett öre mer för mjölken var i hög grad hans förtjänst, däri låg summan av alla hans politiska strävanden. För Pehrsson-Bramstorp var samarbete mellan böndernas organisationer bättre än att hävda organisationspolitiska revir, att exploatera bondeförbundets nyckelposition i riksdagen bättre än att eftersträva regeringsmakten.
För denna utveckling var Per Albin uppenbarligen blind, konkurrens om landsbygdens befolkning och samarbete med liberaler och frisinnade förblev hans politiska mål. Med denna strategi förde han in socialdemokratin i 1930-talet. Kursen låg fast, vallgraven mot kommunismen var grävd, folkpartitanken hyggligt etablerad och siktet inställt på en allians med den borgerliga vänstern efter riksdagsvalet 1932, helst utan C G Ekman men om nödvändigt också med. Vänsteroppositionen runt Zäta Höglund och Arthur Engberg var fortfarande ett problem, men Per Albin hade övertaget i den interna striden.
Nu var han inte bara partiledare till namnet utan också till gagnet.