Bridge liknas ofta vid politik: spelet kräver skicklighet men det är turen som avgör utgången, skiljer den skicklige från den framgångsrike. Per Albin var uppenbarligen en duktig bridgespelare och tveklöst en skicklig politisk strateg, men turen spelade honom också i händerna under de första åren på 1930-talet. Allt gick hans väg, ja till och med i bowlingen hade han marginalerna på sin sida. En höstkväll 1930 blev han den andre som förärades Pressens Bowlingsklubbs guldplakett ”Märkesmannen” genom att i sex serier på sex olika banor slå minst 1 200 poäng. Han nådde 1210 poäng, men måste ha varit duktigt trött i slutet eftersom han bara slog 157 poäng i sista omgången.
I politiken inleddes raden av tursamheter i februari 1930 när det lokala murarfackets blockad mot ett bygge på Ringvägen 149 i Stockholm blev upptakten till en serie uppgörelser med partivänstern runt Zäta Höglund och Arthur Engberg, direktör respektive chefredaktör på partiets huvudorgan Social-Demokraten. Byggmästaren fortsatte bygget med strejkbrytare från en byrå för så kallade arbetsvilliga, stämningen blev snabbt infekterad och under uppmuntrande tillrop från kommunistiska aktivister började strejkvakterna kasta stenar, först mot strejkbrytarna och sedan mot en tillskyndande polispatrull. Sablar och batonger ven genom luften, flera av de strejkande fick plåstras om, ett tiotal personer finkades och tre av strejkledarna – alla organiserade kommunister – dömdes så småningom till straffarbete för anstiftan till upplopp. Social-Demokraten hävdade i en ledare att polisen själv provocerat fram stenkastningen, murarfacket svarade med att lägga ned arbetet på samtliga byggarbetsplatser och demonstrationerna mot strejkbrytarna på Ringvägen fortsatte, om än under lugnare former. Genom arbetsnedläggelsen i hela Stockholm hade det lokala facket brutit mot stadgarnas bestämmelse att Murarförbundets ledning ansvarade för beslut om strejker som berörde flera arbetsplatser, men omständigheterna var speciella, hävdade Social-Demokraten i sitt försvar för den vilda strejken. Dessutom var byggmästaren på Ringvägen ökänd för sina tvister med facket.
I partiets landsortstidningar blev detta försvar för den kommunistiskt styrda strejken droppen, särskilt då för Ny Tids facklige redaktör Stefan Oljelund som i likhet med Per Albin representerade en uttalad samförståndsideologi. Engbergs obalanserade utfall skadade både fackföreningsrörelsen och partiet, menade Oljelund, som med instämmande från en rad andra tidningar skyllde oroligheterna på att vänstern hade ett så hårt grepp om både partiet och facket i just Stockholm. Här fanns en förråelse bland arbetarna som saknades på andra håll i landet, en blandning av ölstugeradikalism och ligapojksfasoner som uppmuntrades av chefredaktören för partiets huvudorgan, hette det. Ironiskt nog hade den facklige redaktören Ragnar Casparsson hållit i pennan, men Engberg valde att utåt solidarisera sig med sin medarbetare: inför attackerna från kollegerna ute i landet blåste han själv till strid och tonläget skruvades snabbt upp i falsett.
Debatten om dessa så kallade Ringvägskravaller blev därmed en variant av striden om Per Albins position, ännu en fight mellan periferi och centrum om kontrollen över parti och fack. På ett medlemsmöte i Stockholms arbetarekommun kunde Per Albin framträda som en medelvägens man, å ena sidan förespråka en öppen saklig debatt utan personliga tillmälen och å den andra kritisera Social-Demokraten för att tidningen förtigit väsentliga fakta om kommunisternas roll i strejken. En stukad Engberg tvingades inte bara göra avbön för att han förfallit till ”strunt och trams” i sina artiklar, utan också tacka Per Albin för hans dementi av tidningens eget påstående att kritikerna använt strejken som tillhygge i en konspiration i syfte att avsätta honom själv. Ragnar Casparsson, bråkets egentlige upphovsman, var normalt alltid snar att framhäva sin egen storhet, men varken i hans memoarer eller i hans två tegelstenar om LO:s första femtio år finns ett ord om konflikten på Ringvägen. I hans snedsteg i denna fråga låg möjligen fröet till hans senare så kritiska hållning till Per Albin, särskilt då under krigsåren.
Nästa strid kom att handla om Per Albins privata ekonomi och inriktades på hans inkomster från styrelseposten i Stockholmssystemet: i ett brev till sina kolleger i partistyrelsen hävdade riksdagsmannen och redaktören Mauritz Västberg, att ”partiordförandens beroende av mera tillfälliga avlönade uppdrag, exempelvis inom systembolagsrörelsen, måste icke endast skapa otrygghet för honom själv utan därtill väcka blandade känslor hos stora lager av partiets medlemmar”. Västberg menade att ”partiets främsta förtroendeman måste stå fri [från alkoholindustrin]” och föreslog i stället att Per Albin skulle heltidsanställas till samma lön som partisekreteraren. Brevet skrevs förmodligen i de bästa avsikter. Västberg var en framstående nykterhetsman och brukade oftast stödja Per Albin, men om han tog detta initiativ på eget bevåg eller inspirerades av andra vet vi inte, eftersom han anmälde förhinder när partistyrelsen skulle behandla hans brev. I vilket fall klampade han rakt in i en pågående strid mellan Per Albin och Zäta Höglund om Stockholmssystemets fortsatta existens.
Den hade sin grund i den dåvarande alkoholpolitikens komplicerade samspel mellan olika organ: den statsägda Vin & Spritcentralen hade monopol i grossist- och produktionsledet, Kontrollstyrelsen utfärdade motböckerna som gav medborgarna rätt att köpa in en viss kvantitet varje månad och regionala systembolag skötte utminuteringen över disk. De sistnämnda drev också restauranger med spriträttigheter i de flesta städer, de så kallade allmänna restaurangbolagen som liknade varandra intill förväxling och bara kunde åtskiljas genom sina initialer, exempelvis SARA-bolagen i Mälardalen och VARA-bolagen i västra Sverige. Alla systembolag var formellt privata, de ägdes av grupper av lokalt aktade medborgare men drevs utan vinstintresse och baserade sina lokala monopol på tidsbegränsade kommunala tillstånd, så kallade oktrojer. Att strider om lokala systemsbolags oktrojer flammade upp var inte ovanligt, men i Stockholm blev kampen mellan Stockholmssystemet och utmanaren Stockholms Nya Systembolag ett inslag i partivänsterns kamp mot Per Albin. Det nya bolaget hade Zäta Höglunds allierade bland sina grundare, främst Social-Demokratens tryckerichef Gustav Persson som fick tala för sin sak på ett av arbetarekommunens möten. Dessutom gjorde Arthur Engberg sin tidning till en daglig annonsplats för allt det goda som medborgarna kunde påräkna med ett nytt systembolag, framförallt fler butiker, längre öppettider och fler folkligt inriktade restauranger av god kvalitet. Som ett bevis på inriktningen på bättre service nämndes särskilt att bolaget hade en styrelseledamot i Sveriges motboksägareförening bland sina ägare.
Stockholmssystemet vann så småningom striden i stadsfullmäktige, men utgången var ännu osäker när både frågan om Per Albins inkomster och grälet om Ringvägskravallerna bringades till en urladdning på partistyrelsens möte den 28 april 1930. Protokollet förmedlar en mycket laddad stämning, en atmosfär där smockan hängde i luften och den formella anledningen till partistyrelsens diskussion – att några arbetarekommuner per brev begärt ett klargörande uttalande från partiledningen om rätt och fel i synen på Ringvägskravallerna – bara fungerade som en förevändning för att vädra gamla surdegar mellan Per Albin, Engberg och Ernst Wigforss. När Engberg kritiserade partiledningen för att ägna alltför lite tid åt de dagspolitiska frågorna, hävdade i stället Per Albin partitidningarnas rätt att inta skilda ståndpunkter utan direktiv och utan pekpinnar från ledningen. ”Skada uppstår först när man övergår till de personliga anfallen”, förklarade han och riktade pekfingret rakt mot Engberg: ”Det är ej i den goda tonens och i partiets intresse, att Social-Demokratens redaktör alltid betraktar sig som personligt förföljd”, sade han. ”Särskilt bör partiets huvudorgan lära sig behärskningens konst”, tillade han.
Därmed var grälet i full gång. Hela Per Albins anförande ”gick ut på att Social-Demokraten försyndat sig mest”, klagade Engberg och tyckte sig förnimma att ”partiordföranden här söker sak med Social-Demokraten därför att han ogillar mig personligen såsom dess redaktör”. Inte alls, svarade Per Albin, både hans medlemskap i Social-Demokratens styrelse och hans erbjudande 1926 om att inträda som teknisk redaktör utgjorde ju tvärtom belägg för hans villighet att samarbeta med Engberg: ”Bakom detta erbjudande låg en önskan att klargöra att från min sida ej förelåg någon lust att komma Social-Demokraten till livs eller att undantränga dess nuvarande redaktör”, förklarade han (se del III, kapitlet Fienderna samlar sig).
Protokollet är inte ordagrant, det återger mer innebörden av det sagda än den exakta ordalydelsen. Ändå ångar de torra raderna av återhållen aggression och tillkämpad artighet, en stämning av bittra minnen, aldrig glömda oförrätter och av havererade ambitioner som måste ha känts nästan fysiskt påtaglig runt bordet. Man kan föreställa sig Per Albin på ordförandeplatsen vid kortändan, sammanbiten och förbannad men också fast besluten att varken förivra sig eller att brusa upp, att hålla färgen och att framstå som avspänt ridderlig, kylig och analytisk. Här som i kärlekslivet i yngre dagar gällde det att hålla vad han då beskrev som ”de så kallade känslorna” på plats.
Men i minnet omvandlade han sin ansökan efter den socialdemokratiska regeringens avgång 1926 om ett jobb som teknisk redaktör på Social-Demokraten till ett erbjudande att träda i tidningens tjänst, förträngde att han behövde ett välavlönat arbete för att försörja sina två familjer. Han mindes inte – eller ville inte minnas – förödmjukelsen att tvingas framträda som supplikant inför Social-Demokratens styrelse och revalverade i stället dess blanka avslag till en offert som inte antogs. Då, efter Brantings död och regeringens avgång, hade han varit en vikarierande partiordförande med osäkra utsikter och många fiender, nu var han partiordförande på riktigt och skönmålade vad som faktiskt hänt den gången. Nej, han hade varken behövt jobbet eller inkomsterna för att säkra sin egen och sina familjers försörjning efter regeringens avgång 1926, han hade erbjudit sina tjänster som ett bevis på sin goda vilja att skapa frid, fred och försoning i partiet. Nej, han hade inte eftersträvat att återta ledningen över tidningen, han hade bara velat tjäna partiet på bästa sätt.
Arthur Engberg genomskådade säkert hyckleriet i Per Albins historieskrivning, men han hade andra minnen, andra rancuner och andra gäss oplockade. Partiets ordförande var minsann inte så snar till samråd med andra som han lät påskina, förklarade han och pekade på Per Albins särlinje i flottfrågan tre år tidigare: ”Om Per Albin Hansson resonerat med verkställande utskottet före sitt ställningstagande, hade detta måhända blivit ett annat”, sade Engberg och underförstod därmed att Per Albin i så fall skulle ha tvingats böja sig för majoriteten (se del III, kapitlet Partiledaren). Ernst Wigforss drev en liknande linje: ”Per Albin Hansson skulle göra partiet en verklig tjänst om han sökte sätta sig in i att hans ställningstagande i frågor, som ej varit föremål för avgörande i partiinstanserna, kan framkalla personliga stämningar och opposition”, sade han, säkert med turerna kring arvsskatten 1928 i gott minne.
Inget bedrägeri är så vanligt som självbedrägeriet och Per Albin var inte mindre snar än andra att se sina egna handlingar i nödvändighetens ljus: ”Jag kan låta bli att hålla föredrag och att skriva i tidningarna, men när jag gör det kan jag ej underlåta att taga parti”, muttrade han till svar på Wigforss’ påstående. När han dessutom hävdade, att han ”alltid sökt taga all möjlig hänsyn till uppfattningarna inom partiet”, brast Engbergs tålamod. ”Man bör ej göra sig bättre än man är”, sade han men mildrade genast attacken med en dos självironi: ”Min svaghet i detta fall kan medgivas”, tillade han, kanske med en lätt chevaleresk gest inför en debatt som han redan förlorat. Skurkrollen var utan tvekan hans, i rader av frågor hade han – som prosten och riksdagsledamoten Harald Hallen formulerade saken – avvikit från partiets linje, samtidigt som han i sitt sätt att debattera företrätt ”en stingslighet som ej sällan gränsar till kverulans”.
Trots att Wigforss intog rollen som Engbergs sekundant var både han och övriga ledamöter bifigurer i detta envig mellan Per Albin och Arthur Engberg, en bakgrundskör som mellan de båda kombattanternas inlägg mest ägnade sig åt att antingen förneka eller bejaka det uppenbara: att det fanns två fraktioner i partiledningen och att striden om Ringvägskravallerna var ett resultat av denna maktkamp. ”Det har ej fallit mig in att tala om fraktioner”, sade Gustav Möller. ”Skiftande synpunkter i partiet kunna ej skada”, sade Axel Dahlström med en vidsynthet som han sällan demonstrerade på hemmaplan. Han var partiets starke man i Göteborg och hade i Albin Ström en lika formidabel motståndare som Per Albin hade i Zäta Höglund, dock med skillnaden att Ström-fraktionen så småningom uteslöts ur socialdemokratin. ”Vi skola ej sticka huvudet i busken och säga att här ej finns några grupperingar”, sade den forne vänsterpartisten OW Löwgren. ”Att det finns riktningar är obestridligt … men faran [för partiet] uppstår först om dessa riktningar förbindas med de personliga motsättningarna”, sade Ernst Wigforss. ”De båda riktningarna känner jag ej till, vi döma i de olika frågorna från fall”, sade Zäta Höglund. ”Även om man bestrider att olika riktningar existerar är det ofrånkomligt, att ett par mycket bestämda konstellationer framträtt”, sade Per Edvin Sköld. ”Det har varit fråga om personliga motsättningar med så svagt rotfäste … att allt bara varit blå dunster”, suckade Harald Åkerberg och tillade att roten till problemen låg i Social-Demokratens vägran att anställa Per Albin: ”Om så skett torde hela denna konflikt aldrig ha kommit till stånd.”
Harald Åkerbergs försök att reducera konflikten till en strid om pengar var inte alldeles ogrundat. Som företrädare för partiets starka nykterhetsfalang hade Mauritz Västberg kunnat avgränsa Per Albins styrelseuppdrag i Stockholmssystemet till en fråga om politisk lämplighet, han hade sluppit svepa in sitt utspel i bekymmer för partiordförandens privata levnadsstandard och ouppklarade ekonomiska mellanhavanden med partiet. Per Albin tänkte förmodligen i liknande banor: med en fast lön från Social-Demokraten hade han inte behövt kvittera ut 18 000 kronor i förskott för en bok till partiets 40-årsjubileum 1929 som aldrig blev skriven (se del III, kapitlet Fienderna samlar sig). Pengarna var sedan länge förbrukade och skulden hängde nu över honom, en både tyngande och genant affär som då och då föranledde pinsamma frågor från Zäta Höglund om hur partiet skulle förfara med förskottet för detta ofullbordade projekt. Zätas röst var säkert len vid dessa tillfällen, buren av hämndens ljuva sötma. Tjugo år tidigare hade rollerna varit ombytta, då hade Per Albin förödmjukat honom i ett bråk om ungdomsförbundets pengar, men nu var det Zäta som hade sin gamle antagonist på kroken (se del I, kapitlen Ordföranden och Förloraren).
Ingen torde ha varit mer medveten om detta än Per Albin själv och just därför kom förmodligen Västbergs brev olägligt, en påminnelse om hans belägenhet men kanske också ett potentiellt hot mot hans frihet att välja väl betalda uppdrag. Han måste ha suttit som ett åskmoln medan ledamöterna ventilerade möjligheterna att inte bara anställa honom på partikansliet utan också – som Harald Åkerberg påpekade – de facto acceptera att partiets ledare ”måste vara yrkespolitiker”.
I borgerliga kretsar var ordet ”yrkespolitiker” sedan länge ett tillmäle mot ledande socialdemokrater, men partiet hade alltid upprätthållit en strikt skiljelinje mellan förtroendevalda och anställda funktionärer: de sistnämnda hade lön, de förstnämnda fick dryga ut sina låga arvoden från partiet, kommunerna och riksdagen med inkomster från civila jobb, oftast i pressen, kooperationen, folkrörelserna och i fackliga organisationer. Harald Åkerberg – som var chefredaktör för Orebro-Kuriren, riksdagsman och kommunalpolitiker – försökte i stället göra en dygd av nödvändigheten att partiets ledande företrädare måste vara yrkespolitiker: den gamla ordningen höll inte längre och stadgarna borde därför revideras på nästa kongress, menade han. Per Albin själv sade varken bu eller bä i denna diskussion, han lät bara förstå att partistyrelsen var ute i ogjort väder när den slösade tid på att bekymra sig över hans privatekonomi: ”Jag är ej i den ställning att partistyrelsen behöver tänka på mig”, var det enda han sade enligt protokollet. Han var uppenbarligen inte intresserad av att bryta traditionen från Brantings tid, och inför hans tydligt demonstrerade ointresse avbröts snart diskussionen med den vanliga lösningen: att tillsätta en kommitté för att begrunda frågan.
Det var förmodligen också den utgång som Per Albin eftersträvat, eftersom han och partisekreteraren Gustav Möller redan resonerat sig fram till en lösning. Den gick ut på att utnyttja en del av valbudgeten för kommunalvalet 1930 till en massutdelad gratistidning med landsbygdsbefolkningen som målgrupp, att göra Per Albin till oavlönad redaktör och att efter valet omvandla tidningen till en prenumererad veckotidning, nu med Per Albin som avlönad chefredaktör. Idén var inte precis ny, så sent som två år tidigare hade partiledningen avvisat en propå från Uppsala arbetarekommun om att väcka den gamla veckotidningen Folkbladet till liv igen. Nu blev i stället utgivningen svaret på två problem, dels det officiella att marknadsföra partiet på landsbygden, dels det inofficiella att kvitta bort Per Albins skuld. Lördagen den 9 augusti 1930 distribuerades det första gratisnumret av veckotidningen ”Folkbladet – tidning för Sveriges arbetande folk” i 175 000 exemplar och i september svalde partistyrelsen kostnaderna för den fortsatta utgivningen som ett bete i konkurrensen om landsbygdens väljare.
Kalkylen förutsatte att tidningen skulle gå ihop vid 30 000 prenumererade exemplar à 4 kronor per år, Per Albin beviljades en årslön på 7 500 kronor och den föreslagne redaktionssekreteraren Henning Thylin 7 200 kronor. Zäta Höglund gjorde ett försök att stjälpa Per Albins strategi genom att höja budet på redaktörslönen till 10 000 kronor i utbyte mot att partistyrelsen lämnade fältet fritt för ”varje hugad partijournalist att ingiva ansökning om anställning som redaktionssekreterare på Folkbladet”, men det var nog mest ett utspel för protokollet: Henning Thylin tillhörde Per Albins stall och just därför hade Zäta nyligen ratat honom som ombudsman i Stockholms arbetarekommun. När beslutet om tidningen väl var i hamn, kunde Per Albin avsluta sammanträdet med ett beslut som trollade bort huvuddelen av hans skuld: på Möllers förslag tillerkände partistyrelsen honom 6 000 kronor för insamlingen av material till partiets historia och beviljade honom en retroaktiv redaktörslön för arbete med Folkbladet under våren och sommaren. Återstoden skulle kvittas mot lönen, så redan 1931 hade han betalat av sin skuld.
Budgeten byggde på en glädjekalkyl och Folkbladet förblev en ekonomisk börda för partiet till nedläggningen 1935. För Per Albin var emellertid uppgörelsen synnerligen förmånlig, rollen som chefredaktör fram till tillträdet som statsminister på hösten 1932 var en ren sinekur: det praktiska arbetet med redigering av inköpta noveller, teckningar, reportage, dikter och korsord sköttes av redaktionssekreteraren (senare chefredaktören) Henning Thylin medan Per Albins insats inskränkte sig till ett kåseri i varje nummer, oftast i form av en diskussion om aktuella politiska spörsmål mellan trätobröderna Krona och Nord. De undertecknades oftast med signaturen ”Moses”, hans gamla nom de plume från åren som ordförande i partiets ungdomsförbund och redaktör för dess tidning Fram. I dessa dialoger är Krona den troende socialdemokraten, en lite beskäftig besserwisser som vet svaret på alla frågor och ständigt predikar demokratins, samarbetets och det politiska förnuftets lov för den villrådige Nord. Ett typiskt exempel för både ton och stil är följande utläggning, där Krona varnar Nord för risken att en diktator griper makten, om inte demokratin tjänar hela folkets bästa:
Egentligen är det underligt att det skall vara så svårt för sådana som kalla sig demokrater att lära sig att demokrati är samarbete, hänsyn till det hela och förmåga att tygla de egna små lustarna, antingen nu dessa ha personlig betoning eller partiegoistisk.
Per Albin var en snabbskrivare av rang och de flesta kåserierna ger intryck av hastverk, omstuvade politiska anföranden där Kronas förnumstigheter garneras med lite ansträngda lustigheter om Nords oförmåga att orientera sig i den politiska terrängen. Ibland lät han Krona citera Per Albins egna uttalanden, exempelvis när Krona på våren 1931 attackerar klassandan i samhället med hjälp av en artikel i Ny Tid ”där partiordföranden påvisat motsägelsen i de borgerligas hållning till å ena sidan de s.k. tjänsteanställda och å den andra tjänstefolket”. Artikeln, som hade rubriken ”Tjänstemän och tjänstefolk”, ironiserade över att den borgerliga majoriteten sagt ja till en reglering av de privatanställda tjänstemännens arbetstider, men nej till socialdemokratins förslag att göra motsvarande reglering av pigornas och köksornas arbetstid. Denna uppenbara kluvenhet föranledde Krona till följande utgjutelse:
Bristen på verklig demokratisk anda är större än man tror och framträder där man minst anar. Och denna brist på demokratisk anda och känsla, den är inte bara till förargelse för hyggligt demokratiskt folk, den är ett hinder för själva den demokratiska utvecklingen. Vore människorna mer ärligt demokratiska i tankar och sinne skulle det gå mycket lättare att vinna gehör för kraven på reformer, syftande till att hjälpa fram de eftersatta, skapa trygghet, utjämna. Andan betyder åtskilligt för demokratin och det finns god anledning att vara känslig på den punkten.
Sedan Krona fått lufta sina känslor gled samtalet in i lugnare faror och de båda kumpanerna inventerade ganska noga vad som finns på fältet. Det visade sig, att de från sina erfarenheter hade många exempel på hur klassandan sitter kvar, inte bara där uppe utan också där nere, inte bara är översitteri utan också kryperi, och Nord medgav, innan Krona gick, att det här nog är ett ganska viktigt område för demokratiseringsarbete.
Innehållet var detsamma som i Per Albins tal och artiklar, men tonfallet tänkt som lite folkligare och lite mer ansträngt gladlynt än den vanliga politiska förkunnelsen. Texterna skulle attrahera nya grupper, bibringa dem kärnan i partiets budskap i lättsmält och humoristisk form. I efterhand tycks dock Per Albin ha uppfattat kåserierna som väl lättviktiga, ingenting som han ville påminna väljarna om när han börjat sin klättring mot landsfaderhöjderna. Inget enda stycke om Krona och Nord befanns värdigt att tryckas om när han 1935 plockade ihop en samling tal och artiklar till en bok med titeln ”Demokrati”.
Det intressanta med Folkbladet är i stället dess karaktär av kamporgan mot bondeförbundet och den nya bondeorganisationen RLF. Den bild av förtrolighet och samverkan mellan industrins och åkerjordens arbetare som eftervärlden sedan länge förknippat med kohandeln och Per Albins samförståndspolitik föregicks av en likartad propaganda i rakt motsatt syfte, utformad i direkt harnesk mot bonderörelsen. Ett sådant exempel var Ivar Starkenbergs klassiska bild av den unge industriarbetaren och den åldrige bonden som under en strålande sol räcker varandra handen, den ene bärande på en slägga och den andre stödjande sig på en lie. Folkbladets vinjett innehöll en liknande symbolisk tolkning av symbiosen mellan dessa båda – som det hette – ”i egentlig mening producerande klasser”: en smed och en bonde möts i bildens mitt, omgivna av ett lantligt landskap med en kvarn och ett modernt stadslandskap med en fabrik och en rykande skorsten. Budskapet var att socialdemokratin famnade både det gamla och det nya.
Flera artiklar under Per Albins chefredaktörstid polemiserade mot böndernas krav på skydd mot omvärlden, både i form av spannmålstullar och – vilket riksdagen just beslutat – tvångsvis inmalning av svensk säd i kvarnarnas mjölproduktion. Det bärande temat i många av Per Albins valtal under valrörelsen 1930 hämtades från en artikel av Rickard Lindström, som visade att lantarbetarnas löner och böndernas inkomster var högre i frihandelsländerna Danmark och Holland än i de länder som likt Tyskland och Tjeckoslovakien skyddade sin jordbruksnäring med tullar. Som alltid i Per Albins anföranden matades åhörarna med mängder av statistiska uppgifter om jordbrukarnas inkomster, lantarbetarnas löner och fördelningen av de höjda inkomsterna från inmalningstvånget mellan storgodsägare och familjejordbrukare, men poängen i hans kritik av den borgerliga jordbrukspolitiken var inte den gamla vanliga fördelningspolitiska att de större bönderna gynnades och de mindre missgynnades. Här framträdde i stället Per Albin med klassiskt liberala synpunkter, socialiserade så att säga liberalismen i sin jakt på de mindre böndernas röster. ”Vi tala mindre om socialism men vi göra den”, brukade han säga i sina tal när han sammanfattade de marxistiska idéernas utveckling från tron på en fortgående utarmning till insikten om att de arbetande klasserna i rösträtt och politisk demokrati ”funnit medel att stävja utsugningen och förbättra sin levnadsstandard, icke blott ekonomiskt utan också socialt”.
Hans utpräglat marknadsliberala argument mot jordbrukarnas krav på tullar och regleringar motiverades i sin tur med omsorgen om de gemensamma, samhälleliga intressena, inte bara de gamla vanliga att städernas arbetarbefolkning skulle drabbas av höjda matpriser utan de liberala att jordbruksnäringens egen effektivitet skulle ta skada. Likt en sentida Rutger Macklean, slottsherren på Svaneholm i Skåne som sprängde byarna och genomförde enskiftet, manade Per Albin bönderna att inse sina sanna intressen, inte förlita sig på sådana kortsiktigt gynnsamma subsidier som långsiktigt skulle bli fördärvliga för både dem själva och landet. Efter den statistiska bevisföringen utvecklade han detta tema så här i en serie tal under en turné i södra Sverige i slutet av augusti:
Huvudskälet mot dessa [tullar på jordbruksvaror] har varit, liksom det är mot tullar i allmänhet, att man skadar näringen själv och därmed också de allmänna intressena. I hägnet av höga tullar lockas producenten att arbeta med förlegade metoder, att icke anpassa sig efter utvecklingen. Detta leder till att näringen aldrig blir konkurrenskraftig utan så småningom går mot undergången. När brödkonsumtionen minskar, är det dårskap att uppmuntra till ökad odling av brödsäd, när förbrukningen av animaliska produkter stiger, är det riktiga att producenterna anpassa sig därefter. Detta är den enda sunda och riktiga ekonomin, den enda som kan giva producenten en god bärgning och öka det allmänna välståndet. Det var synpunkter av detta slag, som bestämde socialdemokratin att motsätta sig inmalningstvånget.
Per Albin vände sig också mycket bestämt mot bonderörelsens krav på leveranstvång till de lokala mejerierna för att stoppa de så kallade pytsåkarnas försäljning av konsumtionsmjölk till butiker och enskilda hushåll. De borgerliga talade vackert om den enskildes frihet till arbete och bröd, men i själva verket ville bonderörelsen ”monopolisera arbetet [med produktion och försäljning av mjölk] och förvägra andra rätten till andel i detta”, sade han i ett tal i Sandviken. Den främste talesmannen för kraven på tullar, priskontroll och leveransmonopol var konsul Otto Wallén och han blev också Per Albins främsta skottavla i angreppen på bonderörelsen. Wallén var en teaterbonde, menade Per Albin, han brukade ju inte någon fäderneärvd gård utan hade köpt sitt gods Sånga-Säby för gulaschvinster under första världskriget.
Som avhoppad socialdemokrat var Wallén ett lovligt byte, men till Per Albins tursamheter under denna tid kan väl också fogas, att han aldrig tycks ha upptäckt Axel Pehrsson-Bramstorps centrala roll i bonderörelsens uppbyggnad. Förtroligheten dem emellan hade kanske varit svårare att etablera om Per Albin hade placerat Bramstorp i samma fålla som Wallén, beskrivit honom som medlem i en aktivistisk grön front och karakteriserat hans politiska mål som direkt riktade mot arbetarna.
Ytterligare två omständigheter kom att spela Per Albin i händerna under våren 1930, dels att LO-ordföranden Arvid Thorberg avled i en hjärtattack efter ett anförande i riksdagen, dels att Arvid Lindmans regering avgick efter sitt nederlag på förslaget om spannmålstullar. Att Lindman skulle ställa kabinettsfråga på sin jordbrukspolitik hade varit känt så länge att man – som Per Albin sade – ”på sin höjd intresserade sig för regeringens formulering [av sin kabinettsfråga]” och att han skulle efterträdas av en rent frisinnad ministär under C G Ekman stod också tidigt klart. Det fanns en borgerlig majoritet i riksdagen och socialdemokratin var föga intresserad av att ta ansvaret för jordbrukspolitiken efter vårens holmgångar. I partiets teoretiska jordbrukspolitik hade Per Albin riksdagsledamöterna bakom sig, men i den praktiska hade lokala intressen tagit över, framförallt i fråga om skyddet för sockerindustrin där socialdemokraterna från de sockerbetsodlande regionerna brutit med partilinjen och anslutit sig till Ekmans och bondeförbundets segrande förslag. Nu som tidigare ville inte Per Albin programmatiskt utesluta en socialdemokratisk minoritetsregering, men reellt var han inte intresserad. Alternativet var återigen samverkan till vänster, helst med både de frisinnade och liberalerna.
Under preludierna till regeringskrisen förde han och Ekman som vanligt vaga och till intet förpliktande samtal om samverkan, men han insåg nog snabbt det fåfänga i försöken att fånga in den frisinnade ledaren: denne ville uppenbart bli statsminister och uteslöt därför samarbete på andra villkor än sina egna. Som ledare för riksdagens största parti – nära tre gånger så stort som de frisinnade – hade också Per Albin en mer begränsad handlingsfrihet än vad han utåt gjorde sken av: han skulle rimligen inte ha kunnat acceptera rollen som juniorpartner under Ekmans statsministerskap, knappast ens om liberalerna kommit med i regeringen. Även om han och Ekman kommit aldrig så bra överens om sakinnehållet i ett regeringsprogram, skulle koalitionen ha stupat på Ekmans krav på senioritet. Det som knappt gick an 1917, när liberalen Nils Edén blev statsminister i en koalitionsregering med den betydligt större socialdemokratin, var 1930 politiskt omöjligt: socialdemokratin var inte längre en halvrevolutionär uppstickare utan ett etablerat parti med tre egna regeringsperioder bakom sig.
Både Per Albins önskan om samarbete och hans kritik mot Ekmans smala parlamentariska bas – den minsta under 1900-talet näst Ola Ullstens folkpartiregering 1978 – var därför mer rituell än reell. Det var, i likhet med hans ovilja att utesluta socialdemokratin som regeringsbildare, en riskfri markering av den egna profilen som samförståndets ledande predikant. På partistyrelsens sammanträde den 5 juni 1930 vidhöll han därför att socialdemokratin dels saknade ”anledning att höja några stridsfanfarer [mot Ekmans regering]”, dels skulle ”ställa sig välvilligt avvaktande och söka utvinna det mesta möjliga”. Frontlinjerna i partistyrelsen var de gamla vanliga, trojkan med Zäta Höglund, Arthur Engberg och Georg Branting återföll som tidigare i kraven att socialdemokratin skulle driva kompromisslös politik i avvaktan på den egna majoriteten. ”Mellanpartiets roll är att söndermalas”, sade Georg Branting och drog därav slutsatsen att kampen skulle stå mellan socialdemokratin och högern: ”Det finnes för närvarande bara dessa två partier som man har anledning att räkna med”, förklarade han. Enligt Branting skulle socialdemokratins politik ”få en starkare socialistisk betoning” och bli mer attraktiv för väljarna om partiet släppte tanken på samarbete med borgerliga partier.
Tonen på sammanträdet var trött och resignerad. Det var den tionde regeringskrisen sedan 1920, allt var redan genomtröskat många gånger om och alla visste utgången: Per Albin hade partistyrelsen i sin hand, ”ordförandens upplägg är riktigt” som Rickard Sandler sammanfattade diskussionen. I fråga om attityden till Ekmans regering fick Per Albin som han ville och gynnades mot sin egen uttalade önskan återigen av turen. Vem kunde då ana att Ekman skulle fullfölja vad Arvid Lindman påbörjat och resa stommen till den föga liberalt präglade jordbrukspolitik som Per Albin senare skulle göra till sin?
Det gällde också upphöjelsen av LO-sekreteraren Edvard Johanson (1882–1936) till Arvid Thorbergs efterträdare, inte för att den nye LO-ledaren var någon lätt herre att tampas med utan för att han framstod som närmast kompromisslös i sin strävan att rulla tillbaka kommunisternas inflytande i facket. ”Den västerländska fackföreningsrörelsen kan aldrig uppge sitt krav på oavhängighet, frihet och demokrati”, sade han i ett tal på det kommunistiskt styrda Gruvarbetareförbundets kongress 1929 där han karakteriserade facket, socialdemokratin och den politiska demokratin som ”oskiljaktiga bundsförvanter”.
Det var ord i Per Albins anda, likaså hans klara inriktning på att flytta fram LO:s positioner: där Thorberg var federalist, var Johanson centralist. När väl upphetsningen efter dödsskjutningarna i Ådalen stillnat drog han återigen in LO i förhandlingar med Svenska Arbetsgivareföreningen om ett huvudavtal mellan parterna på arbetsmarknaden. Den avgörande förutsättningen hade faktiskt SAF själv tillhandahållit genom att 1931 utse Gustaf Söderlund (1890–1979) till ny verkställande direktör efter sin mångårige chef, riksdagsledamoten och högermannen Hjalmar von Sydow. Söderlund, som avslutade sitt yrkesliv som VD och styrelseordförande för Skandinaviska banken, var en på den tiden vanlig ämbetsman i politikens utkanter, klart borgerlig till åskådningen men i ämbetet en användbar tjänsteman för alla regeringar, oavsett partifärg. Han blev också en av regeringens viktigaste medarbetare under andra världskriget, chef för den särskilda industrikommission som fungerade som ett närmast planekonomiskt centrum under dessa år. Hans erfarenheter som statssekreterare i finansdepartementet under den socialdemokratiska regeringen 1924–26 och som borgerligt finansborgarråd i Stockholm 1926–31 bidrog säkert till hans beslut att bryta de gamla banden med högerpartiet och att göra SAF till en partipolitiskt neutral intresseorganisation.
Neutraliteten gällde dock bara utåt, privat var Söderlund både en svuren motståndare till socialdemokratin och en hängiven högerman. Som chef för både SAF och Skandinaviska banken tillhörde han de drivande krafterna bakom alla de både hemliga och öppna organisationer, som näringslivets ledande män byggde upp under 1940-talet för att hålla vacklande borgerliga tidningar under armarna, bekämpa skattehöjningar, driva opinion för marknadsekonomin och slussa pengar till de borgerliga partierna, främst då högern. De finansierades alla med bidrag från SAF:s medlemsföretag och både startades och diskuterades vid sammanträden i SAF:s, Industriförbundets och Skandinaviska bankens lokaler. Till dessa organisationer hörde Näringslivets fond, Unitas, Libertas, Garantistiftelsen 1946 upa, Kursverksamheten Vår Ekonomi och Studieförbundet Näringsliv och Samhälle.
SAF:s formella avpolitisering brukar sällan nämnas i samband med huvudavtalets tillkomst 1938, men just häri låg kanske det verksamma enzym som förhandlingarna behövde. LO:s knytning till socialdemokratin betydde i det läget mindre. I och med att de rent partipolitiska spänningarna klingade av kunde parterna renodla sina intressen utan att störas av ideologiska övertoner. I galleriet över omständigheter som spelade Per Albin i händerna har valet av Gustaf Söderlund till SAF-chef en framträdande plats: han är en av dessa halvt bortglömda personer som var och en på sitt sätt skapade förutsättningarna för Per Albins politik.
Det gäller också Edvard Johanson, en mycket viljestark man som mot alla odds sprängt sig fram genom livet. Han var ett maskrosbarn långt innan ordet var uppfunnet, föräldralös som nyfödd, uppvuxen på barnhem och redan i tioårsåldern tvingad att tjäna sitt bröd genom att klistra etiketter på familjen Kreugers tändsticksfabrik i Kalmar, den som sedermera blev kärnan i Ivar Kreugers imperiebygge. När han lärt sig skriva, läsa och räkna placerades han i skomakarlära, bröt sig loss som nittonåring, flyttade till Stockholm och valdes fyra år senare till ordförande för skomakarnas lokala fack. Därefter gick karriären snabbt, han blev ombudsman, ordförande i Skomakarförbundet, riksdagsman och LO-sekreterare 1920. Johansson beskrivs i memoarlitteraturen som en mycket kraftfull natur, men samtidigt också som kärv, sluten och synnerligen aktsam om sin värdighet: ”Detta är Landsorganisationen i Sverige, det är ingen upplysningsbyrå”, brukade han säga till uppringande journalister innan luren åkte i klykan.
I LO:s historia har Edvard Johanson fått ett påfallande snålt eftermäle, förmodligen för att bouppteckningen efter hans plötsliga frånfälle i januari 1936 ledde till en upprörd debatt om de socialdemokratiska ledarnas kräsliga liv jämfört med deras medlemmar och väljare. Att Johanson sparat ihop en förmögenhet på hela 138 112 kronor hade väl möjligen gått an om inte huvuddelen bestått av aktier i börsnoterade företag: därmed förvandlades han i kritikernas ögon till en ren klassförrädare, en spekulant på börsen. Han hade inte bara i det fördolda lierat sig med den kapitalism som han i jobbet bekämpade, han hade dessutom ägt aktier i Grängesbergsbolaget samtidigt som han medlat i en tvist mellan företaget och Gruvarbetarförbundet. Vems intressen hade han företrätt när han lyckades få slut på strejken, frågade kritikerna, sina egna som kapitalist eller arbetarnas som LO-ordförande?
De ledande socialdemokraternas försök att förringa storleken på LO-ordförandens förmögenhet och att göra en dygd av enskild sparsamhet förvärrade bara saken, gav snarare näring åt de stämningar som Harry Martinson fångade i en karakteristik av arbetarrörelsens kampdiktning: ”Det doftade manschett om hatet”, noterade han med sin blida ironi. Breven till Per Albin och insändarna i de socialdemokratiska tidningarna var däremot hårda i tonen, fyllda av klass-mot-klass-känslor: ”För oss, som tillhöra arbetarrörelsens underklass, vore det intressant med en undersökning över rörelsens överklass och dess inflytande på ståndscirkulationen”, skrev Ingvar Ström i ett upprört brev till Per Albin. Han betecknade sig själv som lägre statstjänare, hotade säga upp prenumerationen på Social-Demokraten och avslutade brevet med den vanliga trofasta hälsningsfrasen ”Med socialistiska hälsningar!”
Man kan gissa att Per Albin ägnade en stunds begrundan åt detta brev, tände en cigarrett och tog sig en funderare. Hans bakgrund var förstås inte fullt så Dickensaktig som Edvard Johansons, men ändå: han var statsminister, han bodde i radhus i Ålsten, hans äldsta dotter var gift med en son till förre ärkebiskopen Nathan Söderblom, han hade just blivit bilägare och han hade placerat en del av sina sparpengar i aktier i gode vännen Elof Ericssons företag Åtvidaberg. Rörelsens överklass? Ståndscirkulation?
Våren 1930 utgör peripetin i Per Albins politiska karriär, vändpunkten där stämningen av strid viker och motståndet i partistyrelsen kroknar. Det är möjligt att Per Albin fortfarande tyckte sig kämpa i uppförsbacke, men reaktionen på Ringvägskravallerna visade att han tagit kommandot. Vänsterfraktionen runt Zäta Höglund, Arthur Engberg och Georg Branting var visserligen inte krossad, men den var reducerad till en högljudd gerillagrupp utan avgörande inflytande. Fler strider återstod, men Per Albin hade inte längre anledning att känna sig hotad. Han höll nu taktpinnen i ett fast grepp och fortsatte att förföljas av tursamma omständigheter, låt vara ännu sig själv ovetande.
Han var så säker på sin ställning att han aldrig konsulterade resten av partiledningen när han på sommaren 1930 gjorde upp med statsminister C G Ekman om att överta generallöjtnanten och före detta högerstatsrådet Joachim Åkermans ordförandeklubba i utredningen om den framtida försvarspolitiken efter 1925 års försvarsbeslut. Först i oktober, när Ekman var klar med revideringen av regeringen Lindmans direktiv, meddelade han faktum för resten av verkställande utskottet. Utredningen hade visserligen tillkommit på socialdemokraternas initiativ – och i samarbete med de frisinnade – som en beställning från riksdagen, men i protokollet förmärks en påtaglig irritation över att Per Albin utan samråd med resten av partiledningen accepterat C G Ekmans utgångspunkter för arbetet i kommissionen: ”Inom V.U. yppades från ett par ledamöters sida betänkligheter mot att partiordföranden engagerades i kommissionens arbete”, heter det. Bakom Per Albins agerande låg säkert också taktiska överväganden. Försvarsfrågan var partivänsterns sista skans, tron på nedrustningen dess minsta gemensamma nämnare fram till mitten av 1930-talet, när tecknen på ett förestående krig började hopa sig i Hitlers Tyskland. Den var också den minsta gemensamma nämnaren i kontakterna mellan Ekman och Per Albin, de hade samarbetat i 1925 års nedrustningsbeslut och var båda lika angelägna om att hålla militärutgifterna på lagom nivå. I försvarsfrågan litade inte Ekman ens på någon annan i sitt parti och var därför både stats- och försvarsminister i sin nya regering.
Men avgörande på kort sikt var förstås att kommunalvalet på hösten 1930 blev en framgång: trots nära tio procents lägre valdeltagande än 1928 ökade socialdemokratin med 4,4 procentenheter och noterade med 41,4 procent sitt dittills högsta röstetal. Alla partier utom socialdemokraterna och bondeförbundet förlorade terräng, mest de numera delade kommunisterna som tillsammans föll från 6,4 procent till 4,0 procent. Karl Kilbom hade ännu inte fått ordning på sitt nya nationella kommunistparti, så den Moskvatrogna delen under Hugo Sillen knep två tredjedelar av kommuniströsterna under Kominterns nya paroll ”Klass mot klass”. Om än utan namns nämnande tog Per Albin åt sig en del av äran för socialdemokratins framryckning i sin eftervalskrönika i Ny Tid: ”Det betygas från alla delar av landet, att Folkbladet betytt mycket i valagitationen”, skrev han. ”Visst är att partiet genom tidningen denna gång som aldrig tidigare kommit i kontakt med vissa lager av jordbruksbefolkningen.”
Valrörelsen utspelades i en egendomligt idyllisk atmosfär, chockvågorna från börskraschen i New York och från massavskedandena i det tyska näringslivet hade ännu inte rullat in över Sverige. Den legendariska Stockholmsutställningen, funktionalismens genombrott, öppnade på sommaren sina portar på Djurgården, det soliga och varma vädret underströk känslan av framsteg och förbättring i människors liv. Trångboddheten hade sjunkit i hela landet under hela 1920-talet, mest i Stockholm där antalet boende per hundra eldstäder i bostadshusen fallit från fjorton till tio personer. Antalet boende per eldstad var det traditionella men alltmer omoderna måttet på boendestandarden, i de nya husen hade centralvärme och gasspisar ersatt kakelugnar, kokskaminer och vedspisar. Antalet bilar hade nästan sjudubblats från 30 000 till 200 000, telefonabonnemangen hade fördubblats till 500 000 och antalet radiolicenser hade på fem år vuxit från noll till en halv miljon. Tekniken och ekonomin omformade både människors livsvillkor och landskapet de levde i, el- och telestolpar marscherade fram genom skogsbryn och över åkrar och vatten och förenade till och med – som författaren Josef Kjellgren skrev i en dikt – skärgårdsön med världen genom några tunna metaller. Generationer av poeter före honom hade besjungit naturen, men nu såg Kjellgren hur tekniken fyllde också upplevelsen av skog och mark med nya intryck:
Fåglarnas svarta nottecken
mellan telefontrådarna
som löper sin långa civilisationstjänst
över oktobers höstgula slätter
…
som nottecken på en höstmörk melodi
lyssnande på sången i trådarna.
Och medan Per Albin och de andra partiledarna turnerade landet runt och projektorerna med partiets nya valfilm ”Bonde och arbetare” surrade i godtemplarlokaler och Folkets hus pågick inspelningen av komedin ”Röda dagar” med Sigurd Wallén i rollen som snickare och socialdemokrat. ”Vi kan vara högermän eller socialdemokrater, bolsjeviker eller fascister, men innerst inne sitter det nog en liten svensk djävul”, förklarade han i filmens nyckelreplik.
Sverige socialdemokratiserades och socialdemokratin försvenskades. Per Albins budskap hamrades in, började bli en del av den svenska självbilden.