För Per Albin blev skotten i Ådalen ännu en i raden av omständigheter som jämnade hans väg till landsfaderrollen, en tragedi, javisst, men också en politisk öppning som han vågade utnyttja fullt ut. På senhösten 1931 återstod bara att knyta ihop säcken, röka ut den interna oppositionen, skapa lugn och ro i partiet och slutgiltigt befästa positionen som socialdemokratins oomstridde ledare.
Tillfället kom den 9–11 november när partistyrelsen möttes till ett tre dagar långt möte för att behandla utlåtandena över motionerna till 1932 års partikongress och den överlägset mest brännande frågan gällde konflikten mellan huvudorganet Social-Demokraten och partiledningen. Vad skulle partistyrelsen svara de sex arbetarekommuner runt om i landet som föreslagit att partiet skulle skaffa sig ett partiorgan som återgav partiledningens ståndpunkter i olika frågor? Direkt eller indirekt förordade alla att partiet skulle köpa aktiemajoriteten i Social-Demokraten och därmed också avskaffa det lokala ägande, som utgjorde basen för både Engbergs och Zäta Höglunds opposition mot Per Albin. Detta sades visserligen inte rakt ut, men varken Per Albin eller Gustav Möller hade gjort någon hemlighet av att Social-Demokratens styrelse nyligen avvisat partiledningens erbjudande att omvandla gamla skulder på 60 000 kronor till aktier, trots att tidningen efter flera förlustår var i akut behov av nytt egenkapital. För Per Albins supportrar ute i landet var kontrollen över Social-Demokraten viktig, den var socialdemokratins enda rikstidning och behövdes för ge partiets aktiva vägledning i dagsfrågorna. Ingen svävade i tvivelsmål om att Engbergs och Höglunds nej till partiets erbjudande förestavades av deras intresse av ett eget revir och alla hade partisprängningen 1917 i färskt minne: partiet skulle drabbas av inre förlamning om tidningens motsatsställning fick bestå, förklarade exempelvis arbetarekommunen i Katrineholm i sin motion.
Per Albins strategi – uppenbart upplagd i samarbete med partisekreteraren Gustav Möller – följde två linjer: å ena sidan föreslog båda att samtliga partitidningar i hela landet skulle överföras till ett av partiet ägt bolag, å den andra klargjorde de mycket tydligt att ingen av dem ville avsätta Engberg. Det var varken nödvändigt eller lämpligt att göra partiets ordförande till chefredaktör för Social-Demokraten, betonade Per Albin, problemet de hade att lösa var den dåliga ekonomin: ”Ett större aktiekapital för verksamheten på längre sikt är erforderligt”, sade han. Partitidningarna ute i landet ägdes också lokalt och Per Albins och Möllers upplägg var skräddarsytt just för att väcka motstånd: många ledamöter skruvade sig av olust, de flesta tidningarna gick vid den här tiden ekonomiskt bra och ingen hade lust att slussa vinster från den egna regionen till förluster på andra håll, allraminst då till storebror Social-Demokraten i Stockholm. ”De tidningar som ha det gott ställt äro självbelåtna, de önska icke samverka”, sade Nils Andersson, redaktör för Länstidningen i Östersund, före detta vänsterpartist och senare riksdagsman (s). Så sent som en månad tidigare hade Andersson varit redo att återigen slå följe med sin gamle ledare Zäta Höglund: ”Uppropet är bra och kommer utan tvekan att medföra åsyftat resultat”, skrev han då i sin tidning, mycket positiv till att ”eventuellt överskott överlämnas till tidningen Social-Demokraten”. Jakten på att själv placera sig på rätt stol pågick nu för fullt i partistyrelsen, alla fuktade fingrar i luften visade att vinden nu gick Per Albins väg.
Därmed hamnade strålkastaren på Engberg och Höglund, diskussionens allt mer isolerade upphovsmän. Att avskaffa det lokala ägandet av tidningarna framstod som ett omständligt sätt att lösa problemet med att vissa ledamöter av partiledningen inte kunde prata med varandra, menade Rickard Sandler på sitt sirliga vis: ”Det borde i stället utrönas huruvida icke, efter en vädjan från partistyrelsen, personlig kontakt kunde upprättas”, sade han och föreslog att ”vederbörande själva hade att finna formerna för denna”. Riksdagsmannen Erik Fast från Jönköping instämde i detta, men klargjorde samtidigt att ”partiordförandens uppfattning är partiets uppfattning, så länge ordföranden har partiets förtroende … och icke de styrande instanserna ha haft tillfälle att sammanträda och ge uttryck åt sin vilja”. Han ville absolut inte ha något delat ansvar därvidlag: ”Gud bevare oss för det!”, utropade han, ”det skulle föra oss mot partiets förstörelse.”
Erik Fast sade i extrem form vad andra sade mer inlindat: att Engberg och Höglund hade att böja sig, att deras uppgift var att företräda partiets linje och att de måste släppa in partiets ordförande i tidningens spalter. Vid det här sammanträdet hämmades Per Albin varken av gamla skulder eller osäkerhet om sin ställning, han visste att han nu hade en överväldigande majoritet bakom sig när han avkrävde sina vedersakare rättning i ledet. I fortsättningen undanbad han sig sådant krypskytte som Engberg och Höglund ägnat sig åt i flera frågor, exempelvis i förhandlingarna om samarbete med de frisinnade. Deras opposition hade skapat en bild av inre oenighet som varit partiet till skada, förklarade han:
Sedan partistyrelsen med stor majoritet gått in för en politik, måste det vara en plikt att låta sina personliga meningar underordna sig denna politik. Det är en plikt att skapa styrka åt partiledningens politik. – Här måste sörjas för att luften blir renare och friskare, annars lider partiet skada. Jag är rädd för att Engbergs sätt att driva vissa saker i vissa kretsar, som stå oss nära, skapar olust och misstro mot partiet, och detta är oss till direkt skada. – Vi hade i arbetarekommunen i Stockholm ett mycket gott samarbete i många år. Det tog slut när Zäta Höglund kom tillbaka till partiet. Vid senaste partikongressvalet blevo kandidaterna tillfrågade om sin ställning till Per Albin Hansson, och de som svävade på målet blevo ej valda. – Det finnes utan tvivel en falang i Stockholm, som målmedvetet arbetar på att till poster i partiet och kommunen driva fram personer av en viss riktning. Kan Höglund övertyga mig om att här ej finnes någon fraktionspolitik, skall jag bli gladare än på mycket länge. Men då får han själv lov att föra en helt annan politik.
Engberg och Höglund bedyrade båda att de i alla politiska frågor tagit ställning oberoende av varandra, ingen av dem hade varit den andres bakblåsare som Engberg sade, men deras enda klart uttalade stöd kom från nedrustningsivraren Elof Lindberg och var just ingenting värt. Denne hade följt Höglund på tur och retur-resan till socialdemokratin, var riksdagsman och chefredaktör för Västerbottens Folkblad och bedömde vid den här tiden varje person utifrån vederbörandes inställning till kravet på allmän nedrustning. Lindberg (1891–1957), som slutade sin långa politiska karriär som landshövding i hemstaden Umeå, var på så vis typisk för vänsterns svårigheter att konkretisera sina alternativ till partiets praktiska politik: det blev mest plakatpolitik, antingen teoretiska utläggningar om socialismens ideologi eller besvikna utrop efter mer socialism i största allmänhet. Partivänsterns opposition mot partihögerns pragmatism i Ådalen-frågan hade möjligen kunnat utvecklas till en ideologisk vattendelare, men här stupade socialismens företrädare i stället på sin egen upphetsning inför det inträffade. De skyllde på den borgerliga rättsordningen, men deras föreställda alternativa rättsordning var knappast mindre drakonisk än vad den existerande påstods vara, snarare mer eftersom den ytterst förutsatte frånvaron av privata arbetsgivare med rätt att driva sina egna intressen. Per Albins linje var inte lika retoriskt storslagen men lösningen blev desto mera politiskt elegant: han eliminerade förutsättningarna för det organiserade strejkbryteriet när hela frågan upphört att vara politiskt kontroversiell.
Därför är vänsterns opposition så svår att få grepp om, lika svårfångad på betydelse som Ernst Wigforss’ braskaktiga reservation inför den massiva uppslutningen bakom Per Albins kritik mot Höglund och Engberg: han ville klargöra, sade han, att ”den vänstersocialistiska uppfattningen en gång kan bliva partiets” och att debatten således inte handlade om att knäsätta ideologiska principer utan om att lösa personliga motsättningar. Javisst, men vad betydde det mer än att Wigforss kände sig nödd och tvungen att bekänna sig till ideologin innan han stack kniven i sina förmenta meningsfränder?
Socialismen företrädde höga ideal och goda avsikter på lång sikt, men ingetdera inrymde klara svar på myriaden av detaljer i frågorna, som strömmade genom riksdagen. Vad hade socialismen för lösning på krisen i sockerbetsnäringen? Skulle sockerfabrikerna stängas och arbetarna kastas ut i arbetslöshet för att rörsockret från tropikerna såldes till vrakpriser på världsmarknaden? För Per Albin handlade politik just om att finna för stunden godtagbara svar på sådana frågor, att gilla det parlamentariska läget och att kryssa sig fram mellan olika intressen och skiftande värderingar för att finna acceptabla lösningar på akuta problem. Socialismen i hans tappning var en av flera ramar inuti den stora ram som samhället i sin helhet utgjorde, den rymde en uppsättning intressen och värderingar som i konkurrens och kamp med andras intressen och värderingar på bästa möjliga sätt skulle tillgodoses. Socialismen var ingen katekes med klara svar på oklara frågor, den förverkligades en bit i taget i de beslut, där socialdemokratin kunde göra sitt inflytande gällande.
Denna klyfta mellan Per Albins pragmatiska relativism och vänsterns längtan efter ideologisk renhet kunde aldrig överbryggas, varken då eller senare. Vänstern krympte i både omfång och betydelse när de partiaktiva anpassade sig till Per Albins oomstridda ledarskap, men Ådalen rymde ändå en generell läxa: den visade att katekesbundna, ideologiska ställningtaganden fastnade i rätt-eller-fel-tänkande. Den ideologiskt korrekta lösningen förutsatte den slutgiltiga lösningen, allt eller intet.
Mot den bakgrunden var det – som tidigare påpekats – kanske naturligt att tron på nedrustningen blev en sista frälsärkrans för den socialdemokratiska vänstern. Här fanns inga motstridiga intressen av betydelse inom arbetarrörelsen, försvaret var en solitt borgerlig sfär och inrymde ett okomplicerat motsatsförhållande mellan tvånget mot de värnpliktiga och avlöningen till den stamanställda personalen. Propåer om nedrustning riskerade aldrig att mötas av samma inre konflikter som socialiseringsutredningens förslag till lämpliga objekt för socialisering, här fanns inga fackförbund som likt sko- och läderarbetarna gärna godtog socialisering av andra branscher men bedömde sin egen som klart olämplig. Nedrustningen blev därför en linje som skilde de rättänkande från de feltänkande, de högstämt ideella från de vanvördigt pragmatiska. Med sin air av rättfärdighet var den också svår att hantera med bryska avvisanden, den måste tas på allvar. Ungefär som frågan om Jesu gudom i kristendomen rörde nedrustningen vid själva nerven i den tro som alla bekände sig till, men bara några få försökte praktisera.
Till sist blev dock verkligheten även här ideologins värste motståndare. När Höglund med flera sent omsider upptäckte hotet från de fascistiska, nazistiska och kommunistiska diktaturerna bytte vänstern fot och radikalismen blev nu liktydig med upprustning, kamp för demokratins frihet och modig uppslutning på Finlands sida i vinterkriget mot Sovjetunionen. Beständigheten låg i oppositionen som sådan, föremålen däremot växlade. Under första hälften av 1930-talet var Per Albin försiktigt optimistisk inför möjligheterna att ersätta det nationella försvaret med kollektiva arrangemang i Nationernas förbunds regi, men taktiskt övergav han aldrig inriktningen att dela ansvaret för de militära kostnaderna med den borgerliga mitten, först med de frisinnade och sedan med bönderna. Nedrustningsivrarna inom socialdemokratin bidrog därmed till att placera honom i en allmänt förnuftig mittenposition, både inom det egna partiet och mellan partierna. Att han såg till att Elof Lindberg bereddes plats i 1930 års försvarskommission hade säkert dessa taktiska bevekelsegrunder: med reservationer från både vänster och höger var det lätt att framstå som klok och måttfull.
Men i partistyrelsens långa debatt dessa novemberdagar 1931 iakttogs inget ideologiskt dekorum. Flertalet ledamöter försökte inte ens låtsas att motsättningarna var ideologiska och därmed respektabla. Det var en ren personstrid, som till sin sakliga del möjligen kunde sägas gälla partiets profilering gentemot väljare och medlemmar. Höglund och Engberg kunde på goda grunder hävda att också andra redaktörer i partipressen anklagat militären för mord i Ådalen, exempelvis Harald Åkerberg som frikändes av domstolen i hemstaden Örebro, men vid detta sammanträde fanns inget utrymme för vare sig sakliga resonemang eller självprövningar. När nu Per Albin tycktes behärska scenen och alla började förstå vart vinden skulle blåsa, ja, då var egna försyndelser viktigare att förtränga än att förklara. Därför bad Harald Åkerberg omedelbart om ursäkt när han återigen, sin vana som kompromissarie trogen, försökt balansera skuldbördan mellan parterna: även Per Albin hade att lojalt underordna sig partiets intressen, sade han och förklarade att man ute i landet ”med yttersta bestämdhet skulle fordra en annan ordning”, om så icke skedde. När Per Albin inför detta förtäckta avsättningshot replikerade att ”partiets bästa alltid varit hans ledstjärna”, retirerade Åkerberg med full fart: ”Talaren hade för sin del aldrig haft någon annan mening än att partiordföranden tillvaratagit partiets intressen”, heter det i protokollets torra återgivning av denna skyndsamma reträtt.
I den stunden insåg även de mot Per Albin kritiska ledamöterna att han nu förde en vinna-eller-försvinna-strid och de anpassade sig därefter, till sist också Ernst Wigforss under vissa krumbukter. För Engberg och Höglund stod valet mellan att lämna sina uppdrag eller att böja sig och de valde det senare: Höglund lovade ”för sin del att bidraga till att striden i Stockholm dämpas”, medan Engberg förklarade sig ”beredd till rådplägning” och efterlyste ”en liknande deklaration från Per Albin Hanssons sida”.
Den kom aldrig, Per Albin behöll sin strama, osentimentala stil sammanträdesdagarna ut. Höglund och Engberg fick behålla sina jobb och sin försörjning i rörelsen, han ställde dem inte på bar backe. Hans strategi gick ut på en sorts dubbel omfattning: dels acceptera Höglunds kontroll över arbetarekommunen i Stockholm som ett beklagligt faktum, dels isolera honom i sin enklav genom att göra Höglunds främsta vänner till sina egna vänner. När Arthur Engberg året därpå kallades till ecklesiastikminister och nedrustningsivraren Ivar Vennerström till försvarsminister i Per Albins regering fanns inte längre någon opposition av betydelse, inte ens på försvarsområdet. Ingen av dem hade vid det laget en tanke på att avstå från detta erbjudande, de föredrog makten och maktens insignier framför troheten mot sina egna idéer. Vilka de nu var.
Per Albins seger formaliserades på sammanträdets sista dag i en enhällig avstyrkan av motionsförslagen att partiet skulle överta Social-Demokraten och en nästan lika enhällig uppslutning bakom partistyrelsens nej till motionskraven på en ensidig, svensk avrustning. Engberg bytte då sida, enligt uppgift efter en lunch på tumanhand med Per Albin, och Wigforss lanserade termen ”partiansvar” som en disciplinär överbyggnad på Per Albins krav på intern lojalitet mot fattade beslut: ”Vi sitta icke här för att hävda den ena eller den andra meningen utan för att tjäna vårt parti”, sade Per Albin. ”Håller man till varje pris på den egna meningen kan detta icke kallas att ta ansvar för partiet och dess enighet.” I denna anda av partiansvar vek sig alla nedrustningsivrare utom Nils Andersson och Elof Lindberg, men de lovade i gengäld att hålla tyst på kongressen.
När Zäta Höglund till sist ville publicera en kommuniké från partistyrelsen, där ”det kunde fastslås att krisen var över”, svarade Per Albin bistert avvisande: ”Vi ha ingen särskild anledning att markera, att det varit så bedrövligt ställt.” Han ville inte behandla Höglund som en jämlike, inte utåt ge honom status av företrädare för en intern opposition som nu nått ett modus vivendi med partiledaren. Han hade bekämpat Höglunds återinträde i partiet men förlorat (se del III, kapitlet Partiledare på prov). Sex år hade gått och nu var striden över, oppositionen krossad och rätten att skriva i partiets huvudorgan bärgad.
Han var på väg att bli kung i sitt eget rike.