När den politiska säsongen drog igång i mitten av januari 1932 med drabanttramp på slottet, trontal i rikssalen, remissdebatt och motionsskrivande kunde Per Albin se fram mot både vårens partikongress och höstens valrörelse med en viss tillförsikt. På det rent personliga planet var förändringen till det bättre närmast dramatisk, flertalet av partistyrelsens ledamöter var nu tillmötesgående på gränsen till servila i sin beredskap att garantera partiordföranden ett anständigt arvode. När Per Albin förklarade sig vara nöjd med en sänkning från 9 500 kronor per år till 9 000, inklusive redaktörslönen på 7 500 kronor för Folkbladet, spjärnade både Arthur Engberg och Zäta Höglund emot: arvodet på 9 000 kronor ”bör gå ut utan hänsyn till Folkbladet och annat”, sade Engberg medan Zäta föreslog en höjning av grundarvodet från 2 000 till 5 000 kronor ”och sedan särskilt arvode för andra förekommande arbeten”.
Av debatten framgår inte varför Per Albin nu sänkte sina löneanspråk, ”som han nu hade det ordnat förelåge intet ekonomiskt skäl för honom att en förändring komme till stånd”, heter det bara i protokollet. När hans skulder nu var betalda, tiderna var allmänt hårda och partiets ekonomi hårt pressad föredrog han kanske att framstå som återhållsam, en som inte tog för sig. Att han därigenom också satte fingret på dem som krävde ännu bättre betalt för sina tjänster var kanske en avsedd bieffekt, främst då Engberg och Höglund som hade 12 000 respektive 11 500 kronor i årslön på Social-Demokraten.
Ett tredje skäl kan ha varit taktiskt, betingat av att han och Möller tänkte föreslå en stadgeändring i syfte att flytta beslutsrätten över löner och arvoden från kongressen till partistyrelsen. Trots Möllers beskrivning av kongressen som ”sakligt sett icke ett lämpligt forum för fastställande av löner”, fruktade många ledamöter sura reaktioner om partistyrelsen försökte bryta den traditionella ordningen. ”Man måste dock ta hänsyn till rörelsens psykologi”, varnade riksdagsmannen Erik Fast, men även han böjde sig när Per Albin så småningom tog ordet och anslöt sig till Möllers linje. En ordning där partistyrelsen fastställer lönerna ”innehåller riktiga principer”, förklarade Per Albin och Helmer Molander från Ådalen spädde på: ”Psykologiskt är det lyckligt därför att inga siffror rörande lönen angivas [på kongressen].” Viljan till enighet i partistyrelsen hade blivit så stor, att kongressen närmast framstod som ett hot, något som måste betvingas.
Men även rent politiskt såg läget ljust ut. Per Albin hade nu två potentiella vinnarfrågor med sig i bagaget, dels idéerna om en ny ekonomisk politik för att ta landet ur krisen, dels förslaget till en obligatorisk och allmän arbetslöshetsförsäkring i statlig regi. Den sistnämnda var på kort sikt viktigast, eftersom både partiet och fackföreningsrörelsen äntligen marscherade i takt i denna fråga. Dithän hade vägen varit lång. LO-kollektivet hade vid 1920-talets början bundit sig för en frivilliglinje enligt den så kallade Gentmodellen med ett rejält statligt stöd till fackligt organiserade arbetslöshetskassor som socialdemokratin aldrig lyckades lotsa genom riksdagen, vare sig i regerings- eller i oppositionsställning.
LO anförde officiellt kostnads-, effektivitets- och kontrollskäl för denna hybrid av allmän försäkring i frivilliga kassor, men under dessa utåt respektabla argument spelade två andra faktorer avgörande roller, dels behovet av morötter för värvningen av nya medlemmar, dels strävandena att kontrollera lönebildningen i industrin. Inte ens hälften av LO-förbunden hade vid denna tid egna a-kassor, främst för att ersättningsnivåerna blev så låga vid en helt frivillig finansiering och för att den behovsprövade kontanthjälpen från arbetslöshetskommissionen i vilket fall säkrade medlemmarnas överlevnad, om än på en mycket låg standard. LO:s förbund ville gärna ha statens pengar, men de ville själva bestämma villkor och ersättningsnivåer utan statens inblandning. Både liberaler och frisinnade sade just därför nej till frivilliglinjen, de ville inte finansiera fackets medlemsrekrytering med skattebetalarnas pengar och förordade i stället en allmän, statlig försäkring på låg nivå och med behovsprövade inslag. I denna pattställning fastnade frågan, utredningarna kom och gick, men varken socialdemokratins tredje regering – den som lät fälla sig på Stripakonflikten 1926 – eller C G Ekmans två frisinnade ministärer kom till skott.
Varför arbetslöshetsförsäkringen blev en så lång och så segdragen historia i Sverige jämfört med i andra industriländer är svårt att förklara, men nyckeln ligger nog i det nära samarbetet mellan facket och socialdemokratin. Det innebar att frågan vävdes in i LO:s strävanden att vingklippa arbetslöshetskommissionen under 1920-talets många direktivstrider, framförallt att avskaffa hänvisningen av arbetslösa till arbetsplatser under strejk och att få bort principen att lönerna i AK-arbetena skulle ligga under grovarbetarlönen på orten. LO ville inte ha någon press nedåt på lönerna, AK-arbetena skulle i stället följa avtalen. Möjligheten att segdra en lösning underlättades också av att AK:s kontanthjälp till behövande arbetslösa fungerade som en provisorisk försäkring, gav mat för dagen. Det fanns inga riktigt tvingande skäl att komma fram till en minsta gemensam nämnare. Genom att göra den formellt tillfälliga arbetslöshetskommissionen och dess så kallade AK-arbeten till ett reellt permanent organ målade partierna med olika bevekelsegrunder in sig själva i ett hörn. I socialdemokratins fall blev bindningen till LO:s snäva egenintresse ett avgörande hinder, i de borgerligas en blandning av misstro mot facket och en förhoppning om att kunna definiera en statlig neutralitetspolitik inför striderna på arbetsmarknaden.
Per Albin ställde sig som alla socialdemokrater lojal till LO:s syn på arbetslöshetskommissionen, men i a-kassefrågan tycks han inte ha haft några starkare ideologiska bindningar till den ena eller andra lösningen: han och dåvarande socialministern Gustav Möller var redan 1926 inne på att överge LO-linjen av det rent praktiska skälet att bara en allmän försäkring i statlig regi kunde samla politisk majoritet. I Möllers fall var dock kursbytet rent taktiskt betingat, ideologiskt var han en närmast troende förespråkare för Gentmodellen i alla sociala försäkringar. Ytligt sett stod Möller på samma linje som LO, men där hans syn var både genomtänkt och politiskt principiell, förestavades LO:s hållning av ett mera närsynt egenintresse. Facket var mer inriktat på att räkna pengar än på att predika socialpolitiska principer och därför hade Möllers förslag med frivilliga kassor enligt Gentmodellen fallit på LO:s motstånd vid 1925 års riksdag. När LO:s ledning inte ville köpa Möllers strategi med låga statsbidrag och en övervakande myndighet för att locka de frisinnade upp på vagnen fanns inte längre några förutsättningar för en uppgörelse (se del III, kapitlen Medborgarnas rätt och Fienderna samlar sig). LO ville helt enkelt ha mer pengar till medlemmarna än vad arbetslöshetskommissionens kontanthjälp redan gav.
I efterdyningarna från Stripakonflikten och inrättandet av arbetsdomstolen 1928 (se del III, kapitlet Partiledaren) försvann tills vidare alla politiska öppningar, men i god tid inför 1932 års valrörelse började Per Albin och Möller massera facket för att samla hela rörelsen bakom en statlig försäkring. Eftersom C G Ekman låtit förstå att en allmän arbetslöshetsförsäkring kunde komma ifråga, måste socialdemokratin nu välja väg, förklarade Gustav Möller vid sin inledande föredragning i ett gemensamt möte i november 1930 med partistyrelsen och LO:s styrelse, landssekretariatet: ”Skulle den socialdemokratiska gruppen i motion till nästa års riksdag föreslå frivillig försäkring kan vi råka i en obehaglig ställning, och vi skulle ge de borgerliga partierna ett farligt vapen mot socialdemokratin”, sade han.
LO-chefen Edvard Johanson lät sig emellertid inte övertygas. Han invände med påtaglig butterhet att alla utredningsförslag hittills exkluderat skogs- och lantbruksnäringarna med sina stora säsongssvängningar i antalet anställda, varför ”en obligatorisk försäkring som icke medtoge skogsarbetarna och lantarbetarna skulle bli obligatorisk endast till namnet”. Det var bäst att bygga vidare på fackets existerande kassor, tyckte Johanson, framförallt för att kontrollen av bidragen till de arbetslösa skulle bli så mycket säkrare: ”Det finns alltid en del individer, s.k. arbetsskygga, vilka ej vilja arbeta och som alltid försöka få ut det mesta möjliga”, förklarade han. En obligatorisk statlig försäkring skulle inte alls kunna arbeta med samma snabbhet, tillförlitlighet och personkännedom, den skulle kräva en stor byråkratisk apparat och bli väsentligt dyrare än frivilliga kassor.
Röken från piporna och cigarretterna låg säkert tung över lokalen när LO-ordföranden lade ut texten på sin långsamma småländska. Per Albin ritade sina vanliga geometriska figurer, förmodligen irriterad över svårigheterna att rubba de fackliga ledarnas närsynta egenintresse i denna fråga. Han blev inte gladare när också den normalt så pålitlige riksdagsmannen Oskar Hagman slöt upp på fackets sida: ”Den frivilliga försäkringen är lättare att genomföra och det torde även bli lättare att sedan utvidga den till en obligatorisk”, sade Hagman, en före detta ombudsman i Målarförbundet som nu var kanslichef i arbetslöshetskommissionen och sedan länge socialdemokratins ledande expert på detta område. Hagman hade genom åren stöttat Per Albin i vått som torrt (se del III, kapitlet Partiledare på prov), men inte heller han tycktes fatta att frågan nu handlade om politik, inte om teknik.
För Per Albin var argumenten lika ingångna som ett par favorittofflor, favorit efter favorit i repris. Bland Sveriges sex miljoner innevånare vid denna tid fanns det en och en halv miljon lönearbetare, men hälften lönearbetade bara under delar av året och försörjde sig däremellan på alla möjliga sätt, skötte sina småbruk, ägnade sig åt hantverk, gjorde dagsverken, högg ved, spände hästarna framför snöplogarna på vintern. För hundratusentals människor var gränsen mellan att vara bonde, småbrukare eller arbetare synnerligen flytande, de var alla både–och under olika delar av året. I den bondefackliga rörelsen var prissättningen på vinterns snöplogning en lika het fråga som priserna på spannmål och mjölk, den sysselsatte – före traktorns och lastbilens genombrott – armador av människor på landsbygden och kantades överallt av bittra strider mellan småbrukarna/arbetarna och de större hemmansägarna, heltidsbönderna: de förstnämnda behövde varje krona som de kunde få in, de senare satte sina undersysselsatta drängar på snöplogen och kunde därför lägga lägre anbud till både kommunerna och väghållningsdistrikten. De sistnämnda var lokala myndigheter under vägverkets föregångare, statens vägkassa.
Detta var den för alla väl bekanta bakgrunden till svårigheterna att definiera fullvärdiga försäkringstagare i en arbetslöshetsförsäkring och just därför härsknade förmodligen Per Albin till: jävla hyckleri, kanske han tänkte, säsongsarbetare i skogen och i lantbruket är ett lika stort problem för fackliga arbetslöshetskassor som för en statlig försäkring. Ingendera kan garantera pengar till en skogsarbetare som sköter sitt jordbruk under lågsäsong, de kan bara bevilja full försäkring åt heltidsanställda i industrin. Han plitade vidare på sina trianglar och sina romber, grävde i kavajfickan efter en tändsticksask och tände ännu en cigarrett. Det var som förgjort, tänkte han kanske, valet står ju inte mellan ett bra och ett mindre bra system utan mellan ett politiskt möjligt och ett politiskt omöjligt. Skall det vara så svårt att förstå?
Till sist grep han ordet. Det var nödvändigt att snabbt komma fram till ett beslut när nu de frisinnade bestämt sig för ett obligatorium: ”Vi kan inte gärna komma och föreslå frivillig försäkring”, sade han, ”vi får gå på den obligatoriska linjen även om vi till sist [på grund av vad som händer i riksdagen] skulle bli nödsakade att stanna vid en frivillig försäkring.” Men det hjälpte inte, längre än så kom varken detta möte eller LO:s representantskap tre veckor senare; förbunden kunde inte enas, meddelade LO-chefen Edvard Johanson. Då avgjorde i stället Per Albin frågan: han uppdrog åt Oskar Hagman att utarbeta två förslag, ett frivilligt och ett obligatorium, och överlämnade avgörandet till riksdagsgruppen.
Den valde obligatorielinjen, men partiets motion blev som förutsett nedröstad i riksdagen på våren 1931. Vid det laget började LO:s hållning gå från tvekan till spirande bejakande och utvecklades till ett direkt intresse när arbetslösheten sköt i höjden och insikten spred sig att C G Ekmans regering just av detta skäl skulle avstå från att föreslå en allmän försäkring i sin statsverksproposition. När hela frågan därmed förskjutits till nästa valperiod fann också parti- och LO-ledningen en gemensam plattform: partiets alltmer ansträngda ekonomi efter förlusterna på Folkbladet och kostnaderna för den nya informationsbyrån reparerades på våren 1932 med ett anslag på 250 000 kronor från LO. Pengarna beviljades, förklarade LO:s representantskap i sitt beslut, ”i syfte att främja arbetarnas socialpolitiska strävanden i allmänhet och särskilt genomförandet av arbetslöshetsförsäkringen” och var således att uppfatta som en beställning till partiets politiska ledning, ett röstköp helt enkelt.
Det var första gången som LO villkorade ett anslag, men varken LO-ledningen, socialdemokratin eller de borgerliga såg pengarna som röstköp. Alla partier finansierade sig med dusörer från närstående intressen, skillnaden var att socialdemokratin öppet redovisade sina anslag från facket medan både de borgerliga och kommunisterna och Karl Kilboms socialistiska parti försökte hemlighålla sina bidrag från näringslivets insamlingsbyrå Unitas, från kommunistinternationalen i Moskva och från Ivar Kreuger. Mutmisstankarna mot statsminister C G Ekman efter Kreugers död gällde till en början mycket större belopp, men 150000 kronor visade sig komma från Unitas, förmedlade av bankdirektören Gustaf Lagercrantz. Han var chef för Svenska Intecknings Garanti AB, ett kreditinstitut som grundats av Henrik Palme och som finansierade exploateringen av Djursholm som en förort för överklassen. Beloppen som olika intressen slussades in i partierna var alltså mycket stora, en multiplicering med hundra anger storleken i dagens penningvärde.
Till Per Albins glädjeämnen på våren 1932 hörde också ett visserligen sakta men ändå tydligt stigande intresse för partiets krismotion efter de första inledande fördömandena, exempelvis ekonomiprofessorn Gustav Cassels påstående att ”socialdemokratin slagit demagogiskt rekord i sin egen historia”. Högerledaren Arvid Lindman förvånade alla genom att uttala sig synnerligen positivt om grundidén att hjälpa jordbrukarna över krisen med tillfälliga anslag: den socialdemokratiska motionen ”är synnerligen läsvärd och innehåller måhända även ett och annat, som vi med fördel kunna tillgodogöra oss”, förklarade han. Riksdagen anammade till stor del förslagen om statsstöd till stenindustrin, men även anslag till vägbyggen och skogsvård röstades igenom av breda majoriteter, dock fortfarande under beteckningen nödhjälps-, reserv- eller allmänna arbeten och burna av den den filosofi som gällde för de så kallade AK-arbetena i arbetslöshetskommissionens regi. Det innebar att lönerna inte bara skulle ligga lägre än den öppna arbetsmarknadens grovarbetarlöner utan varje projekt skulle också hålla nere material- och verktygskostnader i syfte att ge så många arbetslösa som möjligt arbete. Eftersom AK-arbetena inte heller fick konkurrera med privat företagande blev de tämligen enahanda, grävning, skottning, schaktning och liknande som inte förutsatte någon yrkesskicklighet och inte gjorde någon människa glad. Skillnaden mellan partierna gällde således inte behovet av extraordinära statliga insatser i sig utan deras form: de borgerliga höll i huvudsak fast vid AK-systemet och anslog – på regeringens förslag – bara en mindre summa till den nya hjälpformen beredskapsarbeten. I det avseendet blev det bara en tumme av socialdemokratins krismotion, inte en bred övergång till beredskapsarbeten med avtalsenliga löner och utan AK:s begränsningar.
I sak var kanske inte socialdemokratins förslag mer originella än andra partiers. De innehöll den för tiden vanliga blandningen av anslag till väg- och brobyggen, utdikning av torvmossar, planfria järnvägskorsningar, skogsplantering osv, men dels kallades de inte längre nödhjälpsarbeten utan beredskapsarbeten och produktiva statsarbeten, dels inordnades de i ett sammanhängande resonemang om statens ansvar för att hålla konsumtionen uppe och säkra människors försörjning genom ekonomins svängningar mellan hög- och lågkonjunktur. Men framförallt genomsyrades krismotionen av vad Per Albin efterlyst efter fiaskot med arvsskattemotionen i 1928 års valrörelse, nämligen mindre av ideologiska visioner som höljdes i teoretiska och filosofiska utläggningar och mer av enkla, lättbegripliga och konkreta förslag.
I sina memoarer beskriver Ernst Wigforss också förnöjelsen i att släppa teoretiserandet och ”nu kanske för första gången … föra fram synpunkter på det ekonomiska livet som utan förmedling av teoretiska förklaringar talade till vardagligt sunt förnuft”. Rollerna var plötsligt ombytta, de borgerliga motståndarna befann sig nu i samma sits som när han själv predikat socialiseringar och teoretiserat om frihandelns långsiktiga förtjänster inför människor som riskerade att förlora sina jobb. Gentemot kraven att ”människor, som ingenting annat önskade än att med arbete försörja sig, också beredas tillfälle att göra det … fick de borgerliga vädja till teorier om ekonomiska sammanhang, som inte alltid var så lätta att genomskåda”, konstaterade Wigforss med uppenbar belåtenhet.
I denna känsla av förnöjelse – eller kanske befrielse – måste han ha skrivit sin valbroschyr ”Ha vi råd att arbeta?”, en liten tunn trycksak på 24 sidor som med sitt enkla språk, slagkraftiga liknelser och effektiva polemik mot den förhärskande doktrinen om sparsamhet med skattebetalarnas pengar och balans i statens budget blev hans agitatoriska mästerstycke. Så här skrev han:
Kan någonting vara rimligare än att söka utvägar för att skaffa arbete åt de arbetslösa? Kan någonting bättre svara mot hela samhällets intresse än att låta det allmänna sätta igång arbetena, då de enskilda företagarna inskränka sin verksamhet och inte anse det lönande att anställa arbetskraft i samma utsträckning som förut? Sunda förnuftet synes svara nej, och socialdemokraterna ha inte åberopat någon högre auktoritet än detta sunda förnuft, då de yrkat på en betydande utökning av det allmännas arbeten för att minska arbetslösheten och motverka följderna av den ekonomiska krisen.
Men mot förslagen att på detta sätt bereda arbete åt de arbetslösa sätta de borgerliga partierna sitt krav på sparsamhet i det allmännas utgifter. De förneka inte, att det ligger en riktig tanke i socialdemokraternas förslag. De medgiva, att den bästa metoden att bekämpa arbetslösheten är att skaffa folk arbete. Och de gå även med på att i viss utsträckning låta det allmänna sätta igång arbeten, åtminstone nödhjälpsarbeten. Men det måste enligt borgerlig uppfattning ske i mycket ringa omfattning. Vi ha inte råd att skaffa arbete åt så många, som vi skulle önska, ty samhällets tillgångar äro begränsade. – Sparsamheten synes plötsligt ha blivit arbetssamhetens svåraste fiende. –
Ju svårare krisen blir, ju mera arbetslösheten växer, desto mindre bli inkomsterna i hela samhället, desto mera måste alltså kravet på sparsamhet skärpas, och desto omöjligare skulle det bli att sätta igång arbeten. Inför den växande arbetslösheten skulle medborgarna alltså bekymrat men undergivet säga till varandra: Vi är för fattiga för att kunna arbeta. Och ju fattigare vi bli, desto mindre ha vi råd att arbeta.
Med denna lilla skrift, som hade underrubriken ”Något om sparsamhet och offentliga arbeten” och såldes för 20 öre, gjorde Wigforss sin insats i den nya ekonomins tjänst. Den förhärskande doktrinen föreskrev att staten skulle anpassa sig till ekonomins svängningar, den nya att den i stället skulle domptera dem. Socialdemokratin framträdde i en annan klädnad än den gängse samhällsomvandlande, erkände indirekt marknadsekonomin, tillerkände de borgerliga partierna insikt i och förståelse för de arbetslösas situation och beklagade att deras goda vilja stäcktes av deras bundenhet vid sparsamhetens ideologi; de ville gott men förmådde inte göra mer. ”Under kriserna blir det mer än någonsin klart, hur även de borgerliga klasser, som äro kapitalets ägare och förvaltare, stå rådvilla inför den ekonomiska ordning, som de anses ha skapat”, skrev Wigforss om föreställningen att ekonomin följde sina egna orubbliga lagar och att människan genom både onda och goda tider hade att underkasta sig denna ordning. Där de borgerliga bands av sina teorier om sparsamhet, befriades socialdemokraterna av sina om det allmännas skyldighet att parera svängningarna i den kapitalistiska marknadsekonomin.
I denna distinktion låg budskapets politiska sprängkraft: socialdemokratin förespeglade inte längre något nytt samhällssystem eller någon annan ekonomisk ordning, den lovade bara att i långt större omfattning och med en helt annan målmedvetenhet göra vad som redan gjordes. Den semantiska glidningen från nödhjälpsarbeten till beredskapsarbeten och produktiva arbeten till avtalsenliga löner markerade en psykologiskt betydelsefull skillnad, förvandlade insatserna från en hjälp av nåd till en insats i den ekonomiska utvecklingens tjänst. Staten skulle inte längre reagera på ekonomins svängningar med nödhjälpsarbeten, den skulle regera över dem med ekonomisk planering. Den folkliga självstyrelsens institutioner, regering, riksdag, myndigheter, skulle styra ekonomin, de skulle inte låta sig styras av den. Socialdemokratin omkostymerade sig, svepte doktorsrocken över den gamla bödelskåpan. Tills vidare skulle kapitalismen inte avskaffas, den skulle kureras från sina inneboende krämpor, på försök vitaminiseras med rejäla doser av nydanande ekonomisk politik.
Just därför aktade sig också Wigforss för vittgående löften: ”Hur långt det [partiets krisprogram] ensamt kan leda till lättande av krisen, kan endast erfarenheten visa”, skrev han i ett avslutande resonemang, där socialismen beskrevs som den slutgiltiga befriaren ”ur de fjättrar som den privatkapitalistiska ordningen pålagt produktionskrafterna”. Den utopiska avslutningen var nog mest en bugning till etiketten, det bärande löftet var inte längre att avskaffa kapitalismen utan att göra den bättre än vad dess politiska företrädare själva förmådde.
Med 1932 års krisprogram tog socialdemokratin farväl av föreställningen om den socialistiska produktionsordningen. Begreppet planmässig folkhushållning från 1920 års program blev i stället den dominerande termen, ibland med och ibland utan prefixet folk. Processen gick då som senare mycket långsamt som framgår av formuleringarna i de olika partiprogrammen. 1920 skulle ”alla för en planmässig folkhushållnings genomförande erforderliga naturrikedomar, industriföretag, banker och transportmedel överföras i samhällets ägo”, men i 1944 års program infördes reservationen ”i all den omfattning det är nödvändigt för att förverkliga en sådan planmässig folkhushållning”. I 1960 års program innebar socialiseringen att naturtillgångar, företag osv överfördes i samhällets ägo eller ställdes under samhällets kontroll ”i all den omfattning det är nödvändigt för att tillvarata viktiga medborgarintressen”. I 1975 års program ersattes ”viktiga medborgarintressen” av det mera luddiga ”gemensamma intressen” utan gradering av vikt och i 1990 års program reducerades socialiseringen till ”de fall det är nödvändigt för att ta tillvara viktiga gemensamma intressen”.
Skillnaderna kan tyckas små, men glidningarna från relativ precision till allt mer luddiga förutsättningar visar hur konservatismens anda genomsyrar också den föregivna radikalismen; verkligheten förändras men den ideologiska överbyggnaden består, lätt renoverad till fasaden men ombyggd inuti. I det avseendet var heller inte den svenska socialdemokratin särskilt originell, tänkandet under 1930-talet följde samma spår i alla länder som inte övermannades av fascism, nazism och kommunism. När partierna bejakade den borgerliga demokratin och identifierade sig själva med nationen, folket och flaggan försköts intresset från att socialisera det privata näringslivet till att socialisera makten över staten. Socialismen blev mer en politisk-moralisk föreställning än en ofrånkomlig utveckling, socialiseringen mer en fråga om politisk-taktisk lämplighet än en programmatisk nödvändighet.
Internationellt var österrikaren Otto Bauer en viktig inspirationskälla för denna glidning bort från ägandet över näringslivet till kontrollen över staten och ekonomin. I Sverige ledde journalisten Stefan Oljelund på Ny Tid liknande anlopp mot agitatoriska fraser som ”den socialistiska produktionsordningen” och förskönande beskrivningar av verkligheten i det arbetarstyrda Sovjetunionen. Trots att den ryske arbetaren påstods äga sitt företag är ”hans direkta inflytande på sina arbetsvillkor intet, hans möjligheter att bestämma lönen eller ens medbestämma äro inga och hans allmänna ställning är sämre än den hans kamrater i västerlandet intager”, skrev Oljelund i boken ”Arbetare och företagare”.
Per Albin hade ögonen stint fästa på Danmark där hans politiska förebild, den socialdemokratiske partiledaren Thorvald Stauning, regerade landet sedan 1929 i koalition med de frisinnades motsvarighet Radikale Venstre, men han följde också noggrant utvecklingen från närmast extrem radikalism till begynnande folkhemsideologi i den norska socialdemokratin. Arbeiderpartiet i Norge var länge det enda socialdemokratiska partiet i den kommunistiska internationalen, men erfarenheterna av det nära samarbetet med Stalins partifunktionärer vaccinerade allt större delar av partiledningen mot kommunismen och stärkte övertygelsen om den borgerliga demokratins förtjänster. När Arbeiderpartiet till sist erövrade regeringsmakten 1935 hade partiledaren Johan Nygaardsvold genomkämpat en liknande strid som Per Albin, ”partiet var inte längre ett agitationsparti utan ett aktionsparti”, som partisekreteraren Haakon Lie skrev i sin minnesbok ”Loftsrydding”. Liksom i Sverige och i Danmark blev partiets ideologi liktydigt med dess politik.
Per Albin noterade säkert också med tillfredsställelse att den engelske Labourledaren Ramsay MacDonalds krisregering överlevde valet. Socialistinternationalen hade fördömt MacDonald som förrädare för att han samregerade med de konservativa, men det splittrade Labours röstförluster till vänster blev långt mindre än befarat. Majoriteten av arbetarna ville inte ha löften om ett kommande socialistiskt rike, de ville ha ordning, arbete och hyggliga sociala villkor i den vardag där de levde, tänkte måhända Per Albin och slutsatsen gav sig själv: de ville leva i ett folkhem. Han var irriterad på den ideologiskt bokstavstrogna retoriken i Socialistinternationalen och i den allmänt samsynta anda, som nu präglade partiets ledning, fick han gehör för förslaget till 1932 års kongress att avskaffa den gamla regeln att internationalens resolutioner var vägledande för socialdemokratins ställningstaganden. Sakligt var beslutet meningslöst, regeln var mer fiktiv än reell, men partivänstern frånhändes möjligheten att åberopa en högre instans i ideologiska frågor. Knepet hade ofta utnyttjats i inre strider, senast i debatten om Ramsay MacDonald.
Alla dessa lösa trådändar i socialdemokratins tänkande löpte samman i ekonomen Keynes teorier, blev just den teoretiska överbyggnad som partiet behövde för att inordna kapitalismen i den egna läran. ”I stället för en ogenomförbar socialiseringsdoktrin fick socialdemokraterna ett praktiskt handlingsprogram för att successivt vidga statens makt över det ekonomiska livet”, som statsvetaren Leif Lewin konstaterar i boken ”Upptäckten av framtiden”. När förkunnelsen om socialismens löften om frihet från staten ersattes av socialdemokratismens idéer om frihet genom staten, muterades också den patriarkaliska överhetsstaten till den generösa medborgar-, social- och välfärdsstaten, alla goda gåvors givare.
Processen gick inte heller här över en natt. Omsorgen om medborgarnas väl och ve trängde sig successivt bort från sin position i politikens periferi under 1900-talets första decennier tills den slutgiltigt nådde dess centrum på 1930-talet. Alla partier blev då välfärdspartier, låt vara att högern först i mitten på 1940-talet formellt antog ett välfärdspolitiskt program. Under 1930-talet fullbordades liberalismens utveckling till socialliberalism, konservatismens till liberal socialkonservatism och socialismens till socialdemokratism.
Problemet att maskera denna reträtt från det gamla och att stadfästa framryckningen mot det nya klarade Per Albin på partikongressen i mars 1932, märkligt nog utan att själv delta i den osedvanligt långa debatten om de tre motioner, som krävde en planlagd offensiv i socialiseringsfrågan. I sina två längre anföranden under kongressen om krispolitiken tog han inte ens ordet socialisering i sin mun, förmodligen för att han redan impregnerat sig själv med Nils Karlebys tes från 1920-talet att partiets praktik var dess teori och att socialismen var liktydigt med den politik som partiet för ögonblicket företrädde (se del III, kapitlet Systemskiftet). Eftersom krisprogrammet, enligt vad han sade på kongressen, innehöll ”en totalbild av vad vi anser nödvändigt och genomförbart till bekämpande av arbetslösheten”, överlät han försvaret av partiets nej till socialiseringskraven på de ideologiskt mest profilerade ledamöterna av partistyrelsen, Rickard Sandler, Gustav Möller och Ernst Wigforss.
Per Albins taktiska – eller snarare strategiska – kalkyl utgick förmodligen från att dessa tre hade mest att försvara och därför skulle lägga mest krut på att täcka sin egen reträtt, Möller och Wigforss därför att de mer än andra teoretiserat om övergången från kapitalism till socialism och Sandler därför att han var expert på marxistisk ideologi och dessutom ordförande i socialiseringsnämnden. Den hade tillsatts av regeringen Branting 1920, fått leva kvar under de borgerliga regeringarna och var vid den här tiden redo att leverera sitt slutbetänkande. Per Albins strategi fungerade också enligt plan, om än under ett kanske segare motstånd än väntat.
Sandlers motdrag blev att villkora varje beslut om förstatligande av branscher och enskilda företag till den politiska demokratins spelregler, alltså hela den vanliga proceduren med proposition, utskottsbehandling och omröstning i riksdagen. Möller valde i stället att beskriva varje utvidgning av det allmännas kontroll över enskild egendom som ett steg mot socialisering, en stegvis process av högre skatter och utvidgad socialpolitik som med tiden skulle leda till att kraven på mer omfattande socialiseringar aktualiserades. I nuet gällde dock andra villkor, förklarade han: ”Så länge krisen varar måste själva hjälpåtgärderna, sådana de är framlagda i vårt krisprogram, enligt sakens natur komma att inta den centrala platsen i vårt program.” Wigforss valde ett snarlikt upplägg, konkretiseringar av socialiseringar måste anstå till dess socialiseringsnämnden lämnat sitt betänkande och partiet efter ett maktskifte valt väg. I dagsläget gällde i stället, menade Wigforss, att föra fram sådana frågor ”som människorna känna ha någon förbindelse med deras eget dagliga liv”
Wigforss hade lärt sig Per Albins läxa, sakfrågorna i förgrunden och ideologisk renlärighet i bakgrunden. Hänvisningen till socialiseringsnämnden var ett jesuitiskt debattknep, redan ett år tidigare hade partistyrelsen de facto dragit slutsatsen att nämndens tioåriga utredningsarbete skulle utmynna i ingenting. Rickard Sandler konstaterade vid detta sammanträde att reaktionerna i Sverige varit desamma som inför motsvarande nämnd i Tyskland: alla ville socialisering, javisst, men inte i den egna branschen. När nämnden i sitt slutbetänkande övervägde att peka ut skoindustrin som en lämplig ideologisk testbana, staplades också invändningarna på hög, inte minst de valtaktiska: ”Läget i politiskt avseende är nu gynnsamt för oss, och vi böra icke företaga oss något som kan försämra det”, sade Möller och lät förstå att nämnden skulle låta sina förslag stanna i byrålådorna till efter 1932 års val. Wigforss satte sig på bakhasorna vid denna debatt ett år före valet, det vore farligare för partiet ”om den uppfattningen framkommer att vi retirerat från vår socialistiska uppfattning”, hävdade han, men på kongressen gjorde han vad han förväntades göra. Liksom Möllers inlägg slutade också hans anförande i en hänvisning till krismotionen, där fanns svaret på partiets alla frågor.
När kongressdebatten utmynnade i ett uppdrag till redaktionsutskottet att formulera ”ett principuttalande om socialiseringen med särskild hänsyn till den ekonomiska krisen” visste Per Albin att saken var klar, slaget vunnet. Redaktionsutskottet hade sedan socialdemokratins grundande varit partiledningens främsta vapen mot bångstyriga kongresser, ett resultat av den enkla psykologiska insikten att ingen orkar dra i gång en långvarig debatt på nytt när ett kompromissuttalande läggs fram strax före en redan försenad lunch eller sent på kvällen.
Så skedde också denna gång: under djupa bugningar mot en kommande socialiseringsaktion i en avlägsen framtid författade Per Albin, Arthur Engberg, Ivar Vennerström, Harald Åkerberg och Elof Lindberg en resolution som upphöjde krispolitiken till partiets nya ideologi, dess A och O. Engberg var nu körkarl på Per Albins vagn, han såg nu socialiseringsfrågan med mer pessimistiska ögon än tidigare, förklarade han för dem som ännu trodde på hans gamla skriverier. I samlingsvolymen ”Socialdemokratins samhälle 1889–1989” konstaterar ekonomen och riksbanksdirektören Villy Bergström att just så odramatiskt kan dramatiska kursomläggningar genomföras i en demokrati: ”Årtionden av idédebatt begravs och nya skeden inleds genom hänskjutningar – med knapp majoritet – till ett redaktionsutskott”, skriver han.
I verkligheten var det inte så odramatiskt, resolutionen var slutpunkten på en lång och seg process. Partier överger aldrig i ett slag sina ursprungliga ideologier, de omformulerar dem, flyttar accenten i förkunnelsen, höljer gamla illusioner i nya. 1932 års kongress gjorde just detta, den bytte – som tidigare nämnts – illusionen om den socialistiska produktionsordningen mot den mindre förpliktande illusionen om planmässig hushållning. Denna term, som enligt Ernst Wigforss kunde ses som en parallell linje till socialiseringen, blev ett seglivat ideologiskt kodord och slocknade först under 1970- och 1980-talens strider om löntagarfonderna. I ett svar på högerledaren Arvid Lindmans fråga om socialdemokratin stod fast vid socialismen och hur den i så fall skulle genomföras sammanfattade Per Albin partiets luddiga socialism-men-ändå-inte-socialism-filosofi på följande typiska vis:
Hur socialismen skall genomföras kan ej i detalj angivas. När näringsfriheten på sin tid genomfördes, kunde icke heller privatkapitalismens anhängare säga huru den nya produktionsordningen i detalj skulle komma att verka. Vi sträva efter en ordning, som säkerställer samhällets överhöghet. Vår uppfattning är, att samhället är en organism i utveckling, men denna utveckling måste ställas i folkets tjänst.
Men långt viktigare än denna ideologiska fotförflyttning var partiets förvandling från en lite vildvuxen rörelse till en effektiv opinions- och beslutsapparat, ett kostymbyte från en mjuk till en hård organisation för att använda Bengt Schüllerqvists beskrivning i boken ”Från kosackval till kohandel”. Per Albin lyckades i partiet med vad han tidigare misslyckats med i ungdomsförbundet, nämligen bygga en stark organisation med sig själv vid rodret som den obestridde skepparen.
I och med erövringen av regeringsmakten efter 1932 års val anpassade sig också socialdemokratin snabbt till den nya situationen. Debatten sades som förr vara fri och partiets tidningar förblev lokalt ägda, men redaktörerna var inte längre gerillaledare i en befrielserörelse utan officerare i en armé som via partistyrelsens informationsbyrå mottog instruktioner från partiledningen. I en rundskrivelse på våren 1933 påpekade informationschefen Rickard Lindström ”det olämpliga i att göra uttalanden i inrikespolitiska frågor som kunna misstolkas av den övriga pressen” och rekommenderade partiets opinionsbildare att torgföra sina uppfattningar i politisk-taktiska frågor i så nära samförstånd som möjligt med partiledningen. ”Naturligtvis är det icke meningen att VU [verkställande utskottet] vill utöva något som helst tryck på de enskilda partiredaktörernas mening”, skrev Lindström avslutningsvis, ”utskottet har endast velat bringa i minnet en god och hittills i regel följd praxis inom det socialdemokratiska partiet.”
Att tänka fritt var stort, att tänka rätt ännu större. Rörelsen uniformerades och gårdagens alla strider komposterades, blev till mull i den interna historieskrivningen. Per Albin ville varken påminna sig själv eller andra om gångna bataljer, så kvar i minnet fanns nu bara enigheten, den goda och hittills i regel följda praxisen inom det socialdemokratiska partiet. Det är lätt att föreställa sig att Per Albin bräkte lite cyniskt självbelåtet inför Rickard Lindströms medvetet lögnaktiga skrivkonst, men sannolikt reflekterade han inte ens över sanningshalten i denna föregivna praxis: enighet var ju vad han hade eftersträvat och nu hade uppnått, så varför då påminna sig själv och andra om vad som varit?
Per Albin ville hellre ha concensus än konfrontation och därför framträdde han heller inte i onödan med knutna nävar och oeftergivliga krav. Medlemskap i Arbetarnas Idrottsförbund, Sovjetunionens vänner, Internationella Röda hjälpen och en rad andra organisationer med anknytning till kommunismen och Sovjetunionen förklarades 1933 vara oförenligt med medlemskap i socialdemokratin, men de berörda uteslöts inte förrän de själva genom sitt handlande visat att de valt sida. På samma sätt behandlade han sina fiender i partiets ledning, drev inga krav på utrensning utan köpte deras lojalitet genom att låta dem behålla sina uppdrag och sina ämbeten och genom att också förära dem nya.
Gensvaret på dessa smekningar med hartassen uteblev inte heller: ”Du är mer omistlig för oss alla än någonsin”, kunde Per Albin läsa i ett beundrarbrev en sommardag 1934, undertecknat ”vännen Arthur”. Engberg satt nu några dörrar bort i kanslihuset vid Mynttorget, stormtrivdes med livet som statsråd och visste vem han hade att tacka för sin lycka. Kvittot på denna harmoniska gemenskap kom några år senare när Per Albin ursäktade sin frånvaro på Engbergs 50-årsdag med ett för honom ovanligt känslosamt brev till tack för en vänskap och ett samarbete som ”blivit mig allt kärare ju längre det pågått”:
Jag var aldrig i ovisshet om att vi skulle finna varandra om vi blott finge tillfälle att ordentligt vara tillsammans i arbetet. De fem år vi varit kolleger i regeringen ha icke störts av det minsta gnissel. Detta är kanske icke anmärkningsvärt. Men vi är dock båda starkt viljande karlar och regeringsarbete är både slitsamt och irriterande. För att samarbetet skall gå friktionsfritt behövs inte blott en god vilja, utan också en känsla av ömsesidigt förtroende och personlig tillgivenhet. – Även under missförståndens tid släppte aldrig min känsla av beundran för Dig. När jag följt Ditt arbete i regeringen har denna beundran ständigt växt och jag vill gärna i dag säga Dig ett varmt tack för att Du gick med mig 1932.
Zäta Höglund var den ende som aldrig förlänades syndernas förlåtelse, men där fick i gengäld Per Albin bida sin tid. Till hans förargelse blev Zäta chefredaktör för Social-Demokraten mellan 1936 och 1940, men först efter dennes avgång från riksdagen och utnämning till finansborgarråd i Stockholm 1940 kunde slutstrecket dras: året därpå återtog Per Albin kontrollen över Stockholms arbetarekommun och vid 1944 års partikongress såg han till att Zäta inte blev återvald till vare sig VU eller partistyrelsen. Den storstadsradikalism som Zäta symboliserade och som Per Albin haft sådana svårigheter att bemästra förvisades till kommunalpolitiken.
Efter Per Albins död såg Zäta sin chans att återgå till rikspolitiken, men då stod hans egen ombytlighet i vägen: han hade återigen omvärderat sin syn på kommunismen efter andra världskriget, betraktade nu återigen Sovjetunionen som ett potentiellt föredöme och ansågs av kretsen kring Tage Erlander ha uttalat sig alltför positivt om Pragkuppen 1948 för att passa som riksdagsledamot. Den enkla sanningen var väl att ingen ville släppa in Zäta i partisalongerna igen, striden mellan honom och Per Albin var fortfarande i färskt minne. Sina uppenbara kvalifikationer till trots kom inte heller Zätas arvtagare i kommunalpolitiken i Stockholm, Hjalmar Mehr (1910–1979), in i rikspolitiken, blev varken statsråd eller riksdagsledamot utan fick sluta sin bana som landshövding i Stockholms län.