Statsministern

Per Albin skapade själv mot alla odds sin ställning inom socialdemokratin, men det var väljarnas uppslutning som förvandlade honom från partigängare till nationell ledare. Krisprogrammet, det stora slagnumret i 1932 års val, kringgärdas fortfarande av ett mytiskt skimmer trots att flertalet ekonomer och historiker sedan länge varit ense om dess marginella betydelse för återhämtningen under 1930-talet. Den offentliga sektorn var liten, bara cirka 12 procent av BNP, och starkare krafter spelade sitt spel, främst kronans devalvering 1931 och upprustningen i Tyskland. Däremot är dess politisk-psykologiska betydelse svår att överskatta. Trots att skillnaderna i synen på arbetslöshetskommissionen inte motsvarades av någon större skillnad i viljan att spendera pengar för att hålla arbetslösheten i schack kom socialdemokratin att uppfattas som mer modern än andra partier, mindre ortodox och mer nytänkande. Socialdemokratin blev en magnet som drog till sig en rad yngre akademiker, ekonomer, arkitekter, läkare, psykologer, lärare, socialvetare osv.

Den blivande folkpartiledaren, ekonomen Bertil Ohlin (1899– 1979), övervägde exempelvis – enligt Sven-Erik Larssons biografi – att ansluta sig till socialdemokraterna, inte för att han hade några socialistiska böjelser utan för att partiets ekonomiska politik gick i takt med hans egna idéer. Det tidiga 1900-talets ledande ekonomer, Gustav Cassel och Eli Heckscher, fick se lovande elever som Gunnar Myrdal och Erik Lindahl flockas kring socialdemokratin, medan arkitekturens gamla fixstjärnor Ragnar Östberg, Ferdinand Boberg och Erik Lallerstedt överflyglades av funktionalismens nya härförare Gunnar Asplund, Sven Markelius och Uno Åhrén. Författaren Eyvind Johnson ironiserade i en novell över det moderna industrisamhällets sjukdomar, ”rostsår, lagerförskjutning, vevstaksinflammation”, men modernismen framstod som en obevekligt förändrande kraft, politiskt, socialt, tekniskt och ekonomiskt.

Att krisprogrammet mötte en så bred förståelse var förmodligen en viktig orsak till dess framgång, socialdemokraterna kom ju – som tidigare nämnts – inte med något nytt utan surfade på en redan framrullande våg. Skillnaden var att socialdemokraterna argumenterade mer trosvisst för sin vara än andra, exempelvis de frisinnade och liberala riksdagsledamöterna som faktiskt till övervägande delen röstade ja till krisförslagen från den nya socialdemokratiska regeringen. Per Albin fick sitt samarbete med de frisinnade när han inte längre behövde det, och därför har också deras ställningstagande glömts bort, drunknat i myten om kohandeln mellan bönder och arbetare.

Inte heller konservativa politiker och ekonomer var i verkligheten så entydigt negativa som de i efterhand kommit att framstå. Teoretiskt förstod de flesta mycket väl bärigheten i de multiplikatorteorier som Keynes presenterade i flera skrifter före sitt huvudverk och som Wigforss stödde sig på. Deras skepsis formulerades i stället i politisk-moraliska resonemang, som väl till en del bottnade i en allmän misstro mot demokratins förmåga att förädla folkets breda lager till samma höga nivå som de konservativa själva tyckte sig representera. Massornas herravälde hade sedan 1800-talets rösträttsstrider varit en återkommande mardröm för de välmående klasserna och den hade fått förnyad aktualitet under 1930-talet när spanjoren José Ortega y Gasset publicerade sina dystopiska prognoser för demokratins framtid i boken ”Massornas uppror”, en världsvid bestseller som kom ut 1931 och tre år senare fanns att läsa i svensk översättning.

Ekonomiprofessorn Gösta Bagge (se del II, kapitlet Riksdagsman …) tillhörde dem som godtog Keynes teorier rent teoretiskt, men som ändå inte ville se dem förverkligade därför att de skulle leda till vanskötsel av staten och legitimera en politisk bohemekonomi. Enligt Bagge (1882–1951) skulle inte teorin om underbalansering i lågkonjunktur och överbalansering i högkonjunktur klara mötet med verkligheten, dels för att frestelsen att smeka väljarna medhårs skulle göra partierna alltför generösa med utgifterna under lågkonjunkturerna, dels för att rädslan att utmana dem med förslag om skattehöjningar skulle förhindra statsfinansiellt motiverade åtstramningar när ekonomin gick på högvarv. Resultatet skulle bli successivt stigande underskott i statens affärer, politikens tyngdpunkt skulle ligga på ökade statliga utgifter och inte på strävan till budgetbalans över konjunkturcykeln.

Likt Odysseus måste politikerna låta binda sig vid masten, menade Bagge, som var mer ekonom än politiker och mer moralist än maktspelare. Han kom in i riksdagen 1932 när den avgångne SAF-chefen Hjalmar von Sydow sköts ihjäl av sin son i ett familjedrama i våningen på Strandvägen, och han blev till både sin egen och andras förvåning högerledare tre år senare, när Arvid Lindman till sist avgick. Han valdes med en enda rösts övervikt över Ivar Anderson sedan Lindmans tilltänkte efterträdare Otto Järte fallit på sin inblandning i Kreugerkraschen. De tragiska och dramatiska omständigheter som lyfte Bagge till politikens topp skulle följa hans gärning som en skugga, en människa som ville så väl och tänkte så väl och just därför heller aldrig kunde motsvara den politiska logikens krav på att få rätt snarare än ha rätt. Gösta Bagge tänkte rätt men fick fel, han ville hålla den offentliga sektorns expansion i schack när andra eftersträvade motsatsen: ”Jag visste lika bra som Bagge att det inte går att ta ner de statliga investeringarna i högkonjunktur … men jag ville det [att staten skulle växa], Bagge ville det inte”, säger Gunnar Myrdal i Per G Andreens bok ”Gösta Bagge som samhällsbyggare”.

Den politiska logiken vid denna tid var som titeln på funktionalismens stridsskrift från 1931 – ”Acceptera”. Det gällde, skrev Gunnar Asplund, Wolter Gahn, Sven Markelius, Gregor Paulsson, Eskil Sundahl och Uno Åhrén i sitt manifest för den nya tiden, att ”acceptera den föreliggande verkligheten – endast därigenom ha vi utsikt att behärska den, att rå på den för att förändra den och skapa kultur som är ett smidigt redskap för livet”. De konservativa spjärnade emot och liberaler och frisinnade tvekade, men socialdemokratin accepterade.

Per Albin gjorde sig själv till en del av denna modernistiska rörelse när han på hösten 1932 – efter sitt tillträde som statsminister – skrev kontrakt på att köpa sitt senare så välbekanta radhus i Ålsten. Huset ingick i två längor på 94 tvåvåningshus med fem rum och kök samt hel källare som byggmästaren Olle Engkvist (1889–1969) just börjat bygga på en åker i Ålsten och som skulle organiseras i tio bostadsrättsföreningar enligt den nya bostadsrättslagen från 1930. Det framgår ingenstans varför Per Albin sålde sin våning i den andelsfastighet på Valhallavägen 156–166 som HSB-chefen Sven Wallander organiserat – en kooperativ boendeform som föregick bostadsrättslagen – men kanske ville han följa strömmen av framträdande socialdemokrater som vid denna tid bosatte sig i villaområdena i Bromma, främst Stora Mossen och Äppelviken men i efterhand också Ålsten. Radhusen i Ålsten hade ritats av arkitekten Paul Hedqvist och innehöll alla tidens moderniteter utom kylskåp: rostfria diskbänkar, gasspis, centralvärme, stora glasfönster, tvättstuga med en maskin av märket Lavator i förkromad koppar, badrum och städskåp med särskilt utrymme för dammsugaren.

I broschyrer och i annonser beskrev Engkvist sina radhus som ”ett nytt bättre sätt att bo” och ”den mest ekonomiska bostadsformen i trädgårdsstäder”, en legering av den nya funktionalismen och äldre tiders trädgårdsstäder i Djursholm och Äppelviken som väl svarade mot Engkvists egen image inför offentligheten. Han var född i ett arbetarhem i Gävle, började som murare, var aktiv i SSU och studerade på Brunnsvik där han blev god vän med Per Albins yngste bror Nils Edvin och hänfördes av idéerna om behovet att sprida skönhet och estetiskt medvetenhet till folket. Efter Brunnsvik läste han vidare på Tekniska högskolan, studerade utomlands ett par år och startade 1922 sin egen byggfirma.

Engkvist blev snabbt byggmästaren på modet i Stockholm, lika gångbar i kapitalistiska som i radikala kretsar, men personligen var han mest befryndad med modernismens företrädare, dels den socialdemokratiska eliten med Per Albin och Möller i spetsen, dels arkitekter, ekonomer och socialvetare. Han byggde Gustav Möllers privata hyreshus på Djurgården (se del III, kapitlet Tidens förvillelser), han byggde borgmästare Carl Lindhagens slottsliknande villa i Äppelviken, han byggde bokförlaget Tidens kontorshus på Sveavägen 68 som alltjämt är socialdemokratins högkvarter, han byggde om riksdagshuset på initiativ av sin gamle studiekamrat från Brunnsvik, talmannen August Sävström, och han byggde både vanliga hyreshus och flera kollektivhus med centralkök, matsal, sällskapsutrymmen, barnstuga och städ- och tvätthjälp åt de boende. Överskotten från byggandet åt andra plöjde han ner i egna hyreshus och blev efterhand en av Stockholms större fastighetsägare.

Själv trivdes dock aldrig Engkvist i de funktionalistiska hus som han lät bygga åt sig själv och på äldre dar köpte han den gamla malmgården Charlottendal i Gröndal, levde som en herreman i sitt 1700-talshus och fyllde de vackra salarna med en blandning av modernistiska och gustavianska möbler. Det skedde samtidigt som hans mångåriga arbete som framträdande ledamot i Gustav Möllers bostadssociala utredning gick mot sitt slut, kriget var över och socialdemokratin konstruerade de kommunala, sjäfvkostnadsbaserade allmännyttiga bostadsföretag, som skulle fylla landet med moderna bostäder. Att Engkvist inte själv levde enligt de radikala modernistiska ideal som han till teorin förblev trogen illustrerar hur också modernismen bar med sig sediment från äldre tider: kollektivhusen troddes vara framtidens boende, men radikalismen låg egentligen i att de privatanställda pigorna i våningarnas jungfrukamrar ersattes av anställd personal, som betjänade alla boende med personlig service, städade, lagade maten, strök skjortorna, bäddade sängarna och tog hand om barnen. Den radikala övre medelklass som flyttade in i kollektivhusen tog denna servicenivå för given, det gamla bekväma levde i det nya spännande.

Men radhusen i Ålsten var både till formen och till planlösningen funkis i dess ädlaste form: ”De var enligt vanlig borgerlig synpunkt alltför djärva och avvikande”, som Engkvist skrev i sin minnesbok över sin egen gärning, ”Olle Engkvist Byggmästare”. Enligt Engkvist var det Per Albin som själv tog kontakt därför att han behövde en ny bostad: ”Han hade ingenting emot att bo i Ålsten, han trodde på framtidsmöjligheterna där … och vi hade några trevliga förhandlingar om detta”, skriver han. Denna trevliga samvaro innebar att Per Albins radhus byggdes något större än de övriga, en extrakostnad som nog Engkvist mer än gärna bjöd på i utbyte mot att plötsligt få statsministern som dragplåster till sitt alltmer bekymmersamma projekt.

Engkvist hade underskattat verkningarna av Kreugerkrisen, den tilltänkta kundkretsen varken vågade eller behövde satsa 21000 kronor på ett radhus långt utanför innerstaden, när marknaden svämmade över av outhyrda lägenheter och tidningarna var fulla av annonser från högbelånade spekulanter i Kreugerpapper som sålde vad de kunde för att betala sina skulder. I september och oktober 1932 pågick dag efter dag auktioner i kraschens spår, inte bara på Kreugers eget lösöre och personliga egendomar utan också på flera av hans medarbetares. I det läget kom Per Albin som gudasänd, ”han var min vän sedan ungdomen och han gav här ett handtag som sent skall glömmas”, skriver Engkvist. I efterdyningarna från Kreuger-kraschen förblev husen visserligen svårsålda, men Engkvist kunde ändå andas ut: när ryktet spred sig att självaste statsministern skulle flytta ut till Ålsten fick han i stället ordna kön av hugade hyresgäster. Först på 1980-talet fullbordades Engkvists ursprungliga planer, alla hus var sålda och området organiserat i bostadsrättsföreningar.

Kreugers självmord var ytterligare en i raden av omständigheter som banade vägen för Per Albin, inte bara för att den främste motståndaren, statsminister C G Ekman, tvingades avgå utan också för att socialdemokratin tycktes erbjuda ett stabilt och obesmittat alternativ, ett skydd i stormen. Det är ingen överdrift att påstå att Sverige tappade andan när nyheten om självmordet tickade fram på telegramremsorna lördagen den 12 mars 1932, men det omedelbara hotet om konkurs kunde avvärjas eftersom banker och myndigheter hade hunnit stänga för helgen när Kreugers död blev känd. I föraning om risken för en kommande katastrof hade regeringen redan i februari lagt fram en proposition med en för Kreugers eventuella fallissemang skräddarsydd ändring i moratorielagen, som riksdagen klubbade vid ett hastigt sammankallat sammanträde sent på söndagskvällen den 13 mars. För att förhindra panikdrivna utförsäljningar stängdes fondbörsen en hel vecka varefter moderbolaget Kreuger & Toll avfördes från notering. Målet var att begränsa konkursen till moderbolaget och rädda övriga bolag i koncernen, däribland Tändsticksbolaget, SCA, L M Ericsson och Boliden.

Den politiska handläggningen skedde också i fortsättningen under samma påtvingade breda enighet, att vägra det konkurshotade Skandinaviska Kreditaktiebolaget särskilda statslån ansågs politiskt omöjligt. Per Albin och andra i oppositionen fick kompensera sina ja till regeringens förslag med hårda angrepp på dem som mot bättre vetande försett Kreuger med likvida medel, främst bankdirektören Oscar Rydbeck. Denne pålades – i och för sig av goda skäl – rollen som syndabock, berövades både sina pengar och sina styrelseuppdrag i näringslivet och dömdes så småningom till fängelse på mer allmänmoraliska än juridiska grunder. Kraschen krävde offer, alltför många hade ruinerat sig på Kreugers papper.

Däremot överlevde riksbankschefen Ivar Rooth krisen tack vare socialdemokratin. Gustav Möller och Ernst Wigforss valde att reservera sig när den borgerliga oppositionen i bankoutskottet ville koppla ihop krediterna till Kreuger med den åderlåtning av valutareserven som föregick valutakrisen 1931. De godtog heller inte slutsatsen att Riksbankens lån till Kreuger under 1931 och 1932 borde ha behandlats i riksdagen, inte i slutna sammanträden med de frisinnade statsråden och riksbanksledningen. Varför socialdemokratin valde denna hållning framgår ingenstans. Wigforss nämner inte ens Kreuger-kraschen i sina memoarer trots att han deltog i flera sammanträden om stödet till Skandinaviska Kreditaktiebolaget, men en förklaring kan vara att partiet inte ville kompromettera sina egna ledamöter i riksbanksfullmäktige.

Det borde i så fall särskilt ha gällt Per Edvin Sköld, som hade ansvaret för utformningen av socialdemokratins jordbrukspolitik och som Per Albin vid den här tiden torde ha betraktat som näst intill omistlig. När Sköld på våren 1931 av privatekonomiska skäl accepterat ett bud att efterträda Gunnar Lundberg som chefredaktör för Smålands Folkblad i Jönköping, fick han på Per Albins initiativ ett löfte om att senare under året upphöjas från suppleant till ordinarie i riksbanksfullmäktige. Det betraktades i likhet med Per Albins uppdrag i riksgäldsfullmäktige som en välavlönad sinekur och därmed slapp Sköld komplettera riksdagsarvodet med osäkra inkomster från sina handböcker i deklarationskunskap och liknande politiska ämnen. Han blev kvar i sin villa i Äppelviken, till hands för Per Albins dagliga konsultationer om det politiska läget.

Per Edvin Sköld (1891–1972) är en av de stora gestalterna i socialdemokratins historia, en kortväxt, egensinnig, vresig och kolerisk självtänkare som hade varit statsråd i nästan ett kvarts sekel när han gick i pension 1955, först jordbruksminister, sedan handels-, försvars- och till sist finansminister. Han började sin bana som lantarbetare hemma i Oxie i Skåne, tog värvning, blev underofficer, läste till studentexamen som privatist och avslutade studierna med en fil kand i samhällsvetenskapliga ämnen i Lund 1917. Han varvade studierna med politiskt arbete och redan året efter sin examen nominerades han till riksdagen av partidistriktet i Skåne, originellt nog som efterträdare till fadern Nils Petter Sköld. Denne var småbrukare och nykterhetsman och sonen följde också i dessa avseenden samma spår, inklusive ett eget jordbruk på 104 hektar i Norra Rörum som dock till vardags sköttes av hustrun Edits bror. Per Albin irriterades som andra över Skölds lynniga humör och brutala avsnoppningar av andras åsikter, men alla lärde sig med tiden knepet att börja tala om hans hustru Edit när de ville få honom på gott humör. Eftersom Sköld älskade sin hustru Edit och sina barn över allt på jorden stillnade omedelbart hotande utbrott när han fick berätta om hennes fantastiska mat och barnens framgångar i skolan.

Sköld var statssekreterare i jordbruksdepartementet under ett par år i mitten på 1920-talet och blev därefter partiets ledande jordbruksexpert. Han var som alla tidigare socialdemokratiska jordbrukspolitiker inspirerad av det danska småbruket, aktiv motståndare till tullar på livsmedel och förespråkare för avstyckning av kronojord, men därtill var han också en ihärdig propagandist för att jordbruket skulle organisera sig i kooperativ i syfte att styra en så stor del som möjligt av förädlingsvärdet till sig självt. Med kooperativa mejerier och slakterier skulle jordbrukarna bli både klassmedvetna och solidariska, ”intressegemenskap leder till klassolidaritet”, brukade han säga. Per Albin formulerade sig lite mer känslomässigt: ”Arbetarnöd är bondenöd – bondenöd är arbetarnöd”, löd hans slogan för enighet mellan dessa båda klasser.

Detta tema för valrörelsen 1932 lades också tidigt fast och riktades som tidigare mot de borgerliga i allmänhet och bondeförbundet i synnerhet. På en valaffisch illustrerades den borgerliga jordbrukspolitiken med en separator som styrde grädden till godsägarna och skummjölken till småbrukarna och i valfilmen ”När Borg och Fält bytte yrke” förkroppsligades Per Albins tes att bondeförbundet ”i tullfrågorna och de sociala frågorna för en mera reaktionär politik än den Lindmanska högern”. När arbetaren Borg och bonden Fält väl prövat varandras yrken upptäckte de till sin egen förvåning att de hade så mycket gemensamt att de hellre borde samarbeta i samma parti än bekämpa varandra i olika. I både Folkbladets spalter och i broschyrer till småbrukarna återkom gång på gång beskrivningarna av bondeförbundet som ett annex till herrepartiet högern, ständigt ropande på nya tullar. ”Är det vettigt att fördyra de varor som man själv måste köpa?” frågade en äldre småbrukare och beskrev arbetarnas parti som sitt parti: ”Arbetarna är kött av vårt kött och blod av vårt blod”, sade han.

Särskilt upprörande var bondeförbundets krav att både lägga en skatt på margarinet, förbjuda den smörliknande färgningen och begränsa produktionen till skydd för konsumtionen av smör: ”Ett attentat mot de fattigare folkklassernas försörjning med matfett … och direkt skadlig för jordbruket därigenom att den tar bort från vår mejerihantering en sporre till förbättrad teknisk utveckling”, förklarade Sköld i partikongressens debatt om jordbrukspolitiken.

Kongressen hade inletts den 18 mars, sex dagar efter Kreugers självmord och mitt i stormen på de finansiella marknaderna, men vad ingen då visste var att den frisinnade jordbruksministern och godsägaren Bo von Stockenström förvandlat sitt departement till stormens öga. Medan andra ministrar jagade mellan sammanträdena satt han i godan ro vid sitt skrivbord och skrev en proposition, som skulle ge de kooperativa mejerierna ett faktiskt monopol på förädlingen och distributionen av mjölk och mjölkprodukter. Att von Stockenström (1887–1962) efter regeringsskiftet 1932 bekläddes med rader av uppdrag i bondekooperationen och att Per Albin så småningom utnämnde honom till generaldirektör för Domänverket var knappast förvånande: under dessa dagar vid skrivbordet skapade han den grundläggande förutsättningen för kohandeln mellan Per Albin och bondeledaren Axel Pehrsson i Bramstorp, lade ut den brygga över vilken partierna kunde finna varandra.

von Stockenström hade dock inte själv kommit på idén, hans roll var den entusiastiska och handlingskraftiga mellanhandens. Underlaget för hans propositionsförfattande levererades från Sveriges Allmänna Lantbrukssällskap, topporganisationen för de kooperativa mejerierna som krävde att Sverige skulle slå in på samma väg som flera andra länder – däribland England och Norge – och skydda sin inhemska mjölkproduktion mot prisfall med konkurrensbegränsande åtgärder. Lösningen var dock politiskt originell, utan tidigare motsvarighet i jordbrukspolitiken: de kooperativa mejerierna skulle i lag beviljas rätten att uttaxera en avgift av alla mjölkbönder, alltså även av dem som sålde till privata grossister eller direkt till konsumenterna. För att inkassera avgiften och garantera alla mjölkbönder samma producentpris över hela landet skulle Lantbrukssällskapet bilda en nationell organisation för alla lokala andelsmejerier, Svenska Mejeriernas Riksförening, och staten inrätta en kontrollerande myndighet vid namn Statens mjölknämnd. Bondekooperationen skulle alltså med statens stöd skapa en kartell, driva upp priserna på både konsumtionsmjölk, smör och ost och ta död på den dittills fria konkurrensen. För att försvåra direktförsäljning till konsumenterna föreslog också Lantbrukssällskapet en lag som påbjöd pastörisering av all konsumtionsmjölk.

Som godsägare var von Stockenström väl medveten om näringens problem: mjölkproducentpriserna hade fallit från 14,2 öre per kilo 1928 till 9,5 öre 1932 och i konkurrensen med margarinet hade både de inhemska priserna och världsmarknadspriserna på smör rasat ännu mer. En del berodde på krisen i allmänhet, en del på att lastbilen hade gjort entré på landsbygden och i ett slag ruskat om gamla, invanda konkurrensmönster. Bönderna runt de större städerna hade i decennier levt gott på att skicka in sina hästdragna foror med mjölk till stadsborna, men med lastbilen kunde också mer avlägset belägna bondgårdar börja tävla på den mer lukrativa marknaden för färsk mjölk genom att sälja till grossisterna på den fria marknaden, de så kallade pytsåkarna. De körde ut i morgonväkten från de större städerna, betalade ofta bönderna kontant och sålde sedan sina pytsar med grädde, sötmjölk och skummjölk till detaljisterna inne i städerna eller direkt till konsumenterna.

När dessa bönder inte längre var hänvisade till det lokala andelsmejeriet för förädlingen av sin mjölk, började också den inbördes solidariteten svikta, särskilt som priserna på den så kallade produktionsmjölken – den som förädlades till smör och ost – sjunkit betydligt snabbare än på konsumtionsmjölken. Mejeriernas lönsamhet blev allt sämre, de satt med svarte petter. Från olika utgångspunkter kom storbönderna och godsägarna i Lantbrukssällskapet till samma slutsatser som de radikala småbrukarna i Riksförbundet Landsbygdens Folk: den fria marknaden undergrävde sammanhållningen i jordbruket, bönderna måste själva ta kontroll över både utbud och priser.

I Lantbrukssällskapets styrelse satt flera borgerliga politiker på väg upp i karriären, däribland den allestädes närvarande Axel Pehrsson i Bramstorp och Gösta Bagges kommande efterträdare som högerledare, Fritiof Gustafson i Domö. Dit hörde också den inflytelserike högermannen och jordbrukaren Johan Nilsson i Kristianstad, som snart skulle bli en långvarig och närmast legendarisk talman i första kammaren. På basis av deras förslag började von Stockenström i största diskretion snickra på sin proposition och var i stort sett klar när statsministern C G Ekman fick en första föredragning om planerna i början på april 1932. Hans första reaktion var instinktivt negativ, förslaget innebar ju att Mejeriernas Riksförening beviljades en indirekt beskattningsrätt över både medlemmar och icke-medlemmar, men han stod mitt uppe i Kreuger-kraschen och lät von Stockenström hållas.

Vid den tiden var Ekman väl medveten om ryktena att Kreugers efterlämnade papper innehöll noteringar med namnet Ekman tillsammans med summor på utbetalda belopp och att polismästare Eric Hallgren ombetts utreda vilken Ekman det kunde gälla. Uppgifterna, som läckte ut från den särskilda Kreugernämnd som föregick konkursutredningen, ventilerades vid alla bättre middagsbord och föranledde Ekman att gå till motattack i riksdagen den 7 maj med en lång redogörelse för lånedramatiken under veckorna före Kreugers självmord. Han hade hämtats i sin bostad klockan sju på morgonen den 23 februari 1932 av riksbanksfullmäktiges ordförande Adolf af Jochnick för att senast klockan nio bifalla eller avslå en akut lånebegäran från Kreuger. Han hade, sade han, känt en stark frestelse att hänvisa till konstitutionen och låta Riksbanken (som var riksdagens, inte regeringens myndighet) ensam bära ansvaret, men ”i klar insikt om vilken vansklig sak det gällde och huru genom min medverkan i detta fall marken kunde beredas för angrepp, förtal och misstydningar, följde jag bankofullmäktiges ordförande”.

C G Ekman kände hur snaran drogs åt och iklädde sig därför martyrens roll, den som i full vetskap om andras fördömanden ändå väljer att göra det rätta. I det läget hade han varken tid, lust eller intresse att skärskåda von Stockenströms bebådade proposition, kanske hoppades han rentav att den skulle avvända uppmärksamheten från Kreuger-affären. von Stockenström fick sitt klartecken redan dagen efter Ekmans framträdande i riksdagen och därefter gick allt med svindlande hastighet: den 9 maj diariefördes en skrivelse från Lantbrukssällskapet med begäran om en så kallad utjämningsavgift på mjölk, den 12 maj kom ett positivt remissvar från Lantbruksstyrelsen, den 18 maj konstituerades Sveriges Mejeriers Riksförening och den 25 maj överlämnades propositionen till riksdagen för skyndsam behandling, för övrigt samma dag som Kreugers dödsbo formellt begärdes i konkurs. Propositionstexten var i stort sett identisk med Lantbrukssällskapets skrivelse, rundgången mellan von Stockenström och styrelsen var lika uppenbar som överraskningen total inom socialdemokratin och delar av borgerligheten inför detta plötsliga regeringsutspel.

Alla var dock inte lika överraskade. Eftersom von Stockenström och hans medkonspiratörer hade invigt högerledaren Arvid Lindman i sina planer kunde socialdemokraternas försök att fördröja utskottsbehandlingen avvärjas. Redan den 10 juni 1932 antogs propositionen i stort sett ograverad av riksdagen. Segern blev dock knapp, förmodligen för att de inblandade partiledningarna varit så säkra på majoritet att de avstått från att kräva rättning i leden bakom förslaget i partigrupperna. Många borgerliga följde därför socialdemokraterna och röstade för avslag på rent principiella grunder, däribland Lindmans blivande efterträdare Gösta Bagge.

I debatten medgav också ja-röstande riksdagsledamöter att mjölkavgiften var konstitutionellt tvivelaktig, ja, rentav stred mot grundlagen, men nödläget i jordbruket och det goda ändamålet vägde tyngre. ”Rent formella synpunkter får icke förhindra en åtgärd, vars syfte av alla förklaras vara riktig”, sade Fritiof Gustafson i Domö medan Nils Wohlin talade om att nöd enligt gammal hävd bryter lag: mjölkavgifterna var riktiga i den nuvarande nödsituationen ”även om de bokstavsmässigt sett ej står i full överensstämmelse med vad grundlagen hittills förutsatt”, sade han. Den tyngst vägande konstitutionella kritiken kom från professorn, grundlagsexperten och bondeförbundaren C A Reuterskiöld, som underkände förslaget av det enkla skälet att riksdagen bara hade rätt att överlåta sin beskattningsmakt till kommunala menigheter, inte till enskilda sammanslutningar. Reuterskiöld var dock inte emot mjölkavgiften som sådan, den var fullt förenlig med grundlagen om staten tog upp den, förklarade han.

I sin bok ”Jordbrukspolitiken i industrisamhället” skriver Gunnar Hellström försiktigtvis att ”mjölkregleringen från vissa synpunkter inleder en ny epok inom svensk jordbrukspolitik”, men en korrekt beskrivning är snarare att mjölkavgiften inleder en helt ny epok i hela det svenska samhället. I riksdagen denna dag förlossades den moderna korporativa staten med sina intima och tätt sammantvinnade relationer mellan statsmakten, förvaltningen, partierna, folkrörelserna, intresseorganisationerna och delar av näringslivet, det som brukade kallas Organisations-Sverige i högtidstalen och som alltsedan Gunnar Heckschers pionjärarbete ”Staten och organisationerna” från mitten av 1940-talet penetrerats i rader av avhandlingar och studier. Härifrån löper utvecklingen mot senare tiders många järntrianglar av hopflätade intressen och politiskt styrda regleringar på olika politiska områden, inte bara jordbruket utan också bostads-, alkohol- och regionalpolitiken, socialförsäkringssystemet, arbetsmarknaden, biståndet och försvaret.

Som så många politiska kursbyten växte också mjölkregleringen fram ur en tradition, en inre politisk-demokratisk logik som i både Sverige och rader av andra länder eroderade klassiskt liberala föreställningar om statens begränsade roll i samhällslivet. Det liberala idealet var en smal stat, en väktare över fri handel och fri konkurrens och ett exekutivt organ för skötseln av kollektiva nyttigheter som försvaret, rättsväsendet, infrastrukturen och den högre utbildningen, men med demokratins genombrott växte anspråken på statens insatser. I demokratin blev staten allas egendom, den skulle vara aktiv och tjäna folket i sin helhet.

I Sverige fanns sedan slutet av 1800-talet en etablerad tradition av samarbete mellan staten, intresseorganisationerna och folkrörelserna, som efterhand kom att omfatta allt fler områden. Dit hörde statsbidrag till studieförbund, bibliotek, samlingslokaler och sjuk- och arbetslöshetskassor, men också fullmäktigeförsamlingar med företrädare för olika intressen i statliga myndigheter som pensionsstyrelsen, socialstyrelsen, fångvårdsstyrelsen och arbetslöshetskommissionen. Den sistnämnda styrdes faktiskt från 1920-talets slut av tjänstemän med anknytning till LO och socialdemokratin, låt vara att kanslichefen Oskar Hagman och hans medarbetare hade att tillämpa de borgerliga regeringarnas direktiv. Under första världskriget kompletterades denna flora med försäkringsrådet och arbetsrådet, två partssammansatta domstolsliknande organ som var både första och sista instans i tvister om arbetarskyddsförsäkringen och lagen om åtta timmars arbetsdag. Här hade riksdagen dessutom tilldelat LO-förbunden rätten att ensamma representera arbetstagarna genom regler om storlek och representativitet som uteslöt den syndikalistiska konkurrenten, Sveriges Arbetares Centralorganisation.

Att högern under senare delen av 1920-talet började oroa sig för att denna smygande korporativism skulle erodera riksdagens inflytande var möjligen en bidragande orsak till LO:s intensiva motstånd mot inrättandet av arbetsdomstolen 1928 (se del III, kapitlet Partiledaren). Skälen till att LO i detta fall frångick sin tidigare positiva syn på rättslig prövning av kollektivavtal var förmodligen fruktan för att fackets inflytande skulle försvagas i detta nya korporativa organ, knappast motstånd mot korporativismen i sig.

I detta ljus kan man väl också se det breda stödet i högern för mjölkavgiften: dess aversion mot korporativismen gällde inte de egna gruppernas korporativa inflytande, bara andras. Det avgörande nya med mjölkavgiften var således inte det korporativa inslaget i sig utan att mejerinäringens nystartade riksförening de facto förlänades både beskattningsrätt och myndighetsstatus: ”De fick”, skriver Gunnar Hellström, ”en offentlig-rättslig ställning vid fullgörandet av de uppgifter, som anförtrotts dem av staten.” Det innebar inte bara att de kooperativa mejerierna fick rätt att beskatta alla mjölkbönder med en särskild avgift för att omfördela intäkterna inom kåren utan att de också fick rätt att reglera produktionen och att bestraffa tredskande bönder, allt i syfte att driva upp priset i konsumentledet, skapa ett monopol i förädlings- och distributionsledet och höja lönsamheten i näringen.

Formellt förutsatte visserligen inte beslutet att alla bönder skulle tvingas in i mejerirörelsen, men reellt ”kommer det med tiden att verka i denna riktning”, som Nils Wohlin sade i riksdagsdebatten. Svenska Mejeriernas Riksförening blev helt enkelt en mjölkpolis, under den statliga mjölknämndens överinseende utrustad med det statliga våldsmonopolets befogenheter gentemot bönder som producerade mjölk för avsalu. Senare erfarenhet har visat att statliga övervakningsorgan av tilldelade privilegier på olika områden tenderar att identifiera sig med sina objekt och så skedde också med både mjölknämnden och alla senare tillkomna organ: de utvecklades efterhand till en del av komplexet, företrädare för näringen och inte för sina egentliga uppdragsgivare, medborgarna.

Socialdemokraterna hade svårt att hantera denna borgerliga helomvändning med sina många inbördes motsägelser mellan gammal ideologi och ny praktik. I princip var förstås socialdemokratin positiv till all planmässig hushållning, men var det rätt sorts planhushållning som de borgerliga nu införde i jordbruket? Hur skulle man tolka inkonsekvensen mellan de borgerligas tal om arbetets frihet, deras fördömanden av fackets tvångsmetoder och deras plötsliga ja till en tvångsvis organisering av bondeklassen? Hur skulle man ställa sig till denna fanflykt från liberala principer till något som närmast liknade Mussolinis korporativa fascism, särskilt som en del borgerliga riksdagsledamöter beskrev mjölkavgiften som ett värn mot just risken för nazistiska och fascistiska rörelser på landsbygden? Var högermannen Fritiof Gustafson i Domö på rätt spår när han hävdade att samarbetet mellan staten och böndernas egna organisationer skulle minska riskerna för att ”vi här i landet skall få en sådan desperat bonderörelse, som är på uppmarsch i hel del andra länder”?

Frågorna var många, de självklara svaren få. I detta osäkra läge kom den socialdemokratiska oppositionen att följa två linjer som egentligen bara hade slutsatsen gemensam, nämligen nej till regeringens förslag. Den principfaste Anders Örne (se del III, kapitlet Systemskiftet) fördömde mjölkavgiften utifrån liberala principer om fri konkurrens utan statlig inblandning, den mer praktiskt än principiellt lagde Per Edvin Sköld tog däremot omedelbart fasta på de politiska möjligheter som öppnade sig när de borgerliga övergav sina egna principer. Att de borgerliga partierna gjorde ”staten till ett exekutivorgan för jordbrukarnas fackföreningsrörelse” var principiellt riktigt, menade Sköld, men i konsekvensens namn måste de också bevilja arbetarnas fackföreningsrörelse motsvarande möjligheter att stoppa strejkbryteriet och att rekrytera nya medlemmar. Gustav Möller gjorde liknande reflektioner i första kammaren: han var inte emot tvångsorganiseringen som sådan, tvärtom bejakade han ”själva denna tanke, att staten skall tvinga medborgarna till vissa organisatoriska åtgärder”, men han ville i så fall likställa arbetarnas och böndernas organisationer.

I ett inlägg i Social-Demokraten kopplade Ernst Wigforss mjölkavgiften till partiets strävan efter planmässig folkhushållning och beskrev regeringens förslag som ”från vissa synpunkter rent revolutionerande”. I tidskriften Tiden konstaterade han att Sveriges ”ekonomiska och politiska struktur får sin prägel av att de stora klasserna arbetare och bönder någorlunda hålla varandra i jämvikt” och att välståndspolitiken skulle ta fart först när ”arbetarna lyckats övertyga tillräckligt stora delar av bönderna om att de här ha en organisatorisk uppgift att lösa”. Wigforss var således lika förvirrad som de flesta andra socialdemokrater, han insåg att de borgerligas uppslutning bakom mjölkregleringen innebar en betydelsefull förändring men visste inte hur den skulle tolkas. Tills vidare höll han fast vid partilinjen att socialdemokratin skulle bryta sig in i bondeklassen, arbetare och bönder på sikt marschera under samma röda fanor. Uppenbarligen såg han ännu inte några möjligheter till organiserat samarbete med bondeförbundet.

Men det gjorde ingen annan heller vid denna tid, dels för att de långsiktiga konsekvenserna var svåra att förutse, dels för att beslutets tillskyndare var så ointresserade av att göra ideologi av sitt ställningstagande. Att påstå att de småskämdes för sitt ja till mjölkavgiften är kanske att gå för långt, men de dolde sina rent ideologiska betänkligheter under det tvingande behovet att göra något för jordbruket. Först i efterhand kan vi se hur bitarna faller på plats, hur beslutet i riksdagen den 10 juni 1932 blev vad statsvetaren Bo Rothstein kallar ett ”formativt moment” i sin bok ”Den korporativa staten”. Det kännetecknas just av att utvecklingen slirar iväg i en ny riktning, vanligen oväntad.

Det anmärkningsvärda med mjölkavgiften var inte bara att beslutet arbetades fram i en konspiration med några tiotal sammansvurna i det borgerliga lägret, utan också att den sista fasen gick i en sådan svindlande fart. Tvärtemot den annars så omhuldade traditionen med omfattande remisser och en långsam, successiv frammatning genom beslutsapparaten valde jordbruksministern von Stockenström att skicka remissen till en enda instans, nämligen till den på förhand informerade och garanterat positiva ledningen för lantbruksstyrelsen. Som ofta spelade också slumpen en viktig roll, kanske avgörande: i den allmänna förvirringen efter Kreugers självmord öppnades glipor i systemet, som de sammansvurna lyckades exploatera. Beslutet hade kanske blivit detsamma efter en sedvanlig handläggning, men det hade knappast gått så fort.

Per Albin befann sig under dessa veckor i Genève på Nationernas Förbunds konferens om allmän nedrustning och när han väl kom hem hade det politiska intresset flyttats från jordbruksfrågorna till statsminister C G Ekmans förbindelser med Ivar Kreuger. Det fanns två graverande omständigheter som kunde tolkas som att Ekman låtit sig mutas, dels ett tackbrev från Kreuger i december 1931, dels noteringen 50 000 kronor tillsammans med namnet Ekman i hans fickalmanacka ett par veckor före beslutet om statslånet den 23 februari 1932. Inför konkursförvaltarna – som försökte återvinna så stora belopp som möjligt till dödsboet – medgav Ekman fredagen den första juli att han i oktober 1931 fått 50 000 kronor av Kreuger som bidrag till det frisinnade partiet och lovade att så snart som möjligt betala tillbaka pengarna. Några andra pengar hade han inte fått, försäkrade han.

I det läget trodde förmodligen Ekman att faran var över, men förvaltarna lät sig inte nöja med detta besked. De begärde dagen därpå assistans från överståthållaren Henning Elmquist (se del II, kapitlet Välfärdsstatens entré) för att kunna granska det frisinnade partiets böcker, men fann vid sin ankomst på eftermiddagen att kontoret på Adolf Fredriks Kyrkogata hunnit stänga för helgen. När polisintendent Alvar Zetterquist – samme man som utredde Per Albins slagsmål med nazisten Holmberg några år tidigare (se del III, kapitlet Karlakarlen) – beslöt att postera en poliskontapel vid porten fick ryktena om statsministerns skumraskaffärer ny näring, särskilt som de frisinnades högkvarter låg mitt i de gamla tidningskvarteren i Klara. Ekman, som var både partiordförande och partikassör och på egen hand skötte all insamling av pengar, blev synnerligen upprörd över polisens övergrepp, beskrev Elmquists metoder som inkvisitoriska och bedyrade i några intervjuer att han – precis som genomgången av partiets bokföring bestyrkte – inte mottagit mer än de 50 000 kronor, som han förklarat sig villig att återbetala.

När en yngre medarbetare vid Kreugers New York-kontor, Alexis Aminoff, läste detta, erinrade han sig att han i början av februari ombetts köpa en check på 50 000 kronor på Kreugers bank i New York och att han senare postat ett brev från Kreuger till C G Ekman. Han visste dock inte om brevet innehållit någon check, skrev han till konkursförvaltarna, men efter en veckas efterforskningar meddelade Handelsbanken, att en C G Ekman löst in en check på detta belopp den 13 februari. I det läget kunde ingen undgå sambandet mellan Kreugers pengar och Ekmans aktiva stöd till Riksbankens lånebeslut den 23 februari, kopplingen var uppenbar för alla dem som deltog i utredningen av Kreugers affärer och som uppenbart var ganska lösmynta. Ekman var ingen populär person och i tidningarna frammanades nu bilden av att han aktivt arbetat för att slussa pengar till Kreuger, inte att han svarat på nödrop från den hårt ansträngda tändstickskungen.

Vid två möten med konkursförvaltarna torsdagen den 4 augusti förnekade Ekman att namnteckningen på checken var hans, men senare på dagen medgav han faktum för sina regeringskolleger. Som förklaring uppgav han att Kreuger i sitt brev begärt absolut diskretion om sin gåva till partiet, men de övriga statsråden insåg det ohållbara i statsministerns situation: fredagen den 5 augusti begärde de att kungen omedelbart skulle bryta sin semester på Solliden och dagen därpå beviljade han Ekmans avskedsansökan. Ekman hade tänkt sig att hela regeringen skulle falla med honom, men den planen stupade på finansminister Felix Hamrins vägran att dela ansvaret – och indirekt också skulden – för statsministerns affärer.

Eftersom riksdagen var hemförlovad, valrörelsen stod för dörren och inget parti ville ha en regeringskris, utsågs Felix Hamrin till ny statsminister, Sveriges hittills kortaste med sina 48 dagar i ämbetet. Hamrin (1875–1937) kom från en välkänd frikyrklig och nykteristisk affärsmannafamilj i Jönköping, den mer konservative brodern Josef drev Jönköpings-Posten medan han själv var grosshandlare och tidigt blev en nära vän och förtrogen medarbetare till C G Ekman. Relationerna skar sig under Ekmans sista år vid makten och stod på gränsen till sammanbrott när Kreuger-affären kom rullande, mer kanske av personliga än politiska skäl. Hamrin slutade sin bana som landshövding i hemlänet och gruppledare i första kammaren för folkpartiet efter sammanslagningen mellan de frisinnade och liberalerna.

Varför Ekman mottog denna andra gåva från en man som bevisligen hade akuta likviditetsproblem framstår som en gåta för hans synnerligen välvillige levnadstecknare, Waldemar Svensson: ”Att beloppet inte återremitterades utlöste i sinom tid alla de svårigheter som Ekman hamnade i”, skriver denne i sin bok ”C G Ekman – frisinnad hövding, nykterhetsman, statsman”. När den ångerfulle Ekman själv några dagar efter sin avgång beskrev mottagandet av checken som sitt grundläggande misstag var socialdemokratin i full färd med att undersöka sanningshalten i de allt intensivare ryktena om att Kreugers anteckningsböcker också innehöll namn på flera framträdande socialdemokrater, däribland Per Albin, Arthur Engberg, Värner Rydén, Zäta Höglund, Fredrik Ström och Anna Wisborg-Johansson. Den sistnämnda var nära lierad med Höglund och hade flera politiska uppdrag vid sidan av sin affärsverksamhet som byggare och förvaltare av fastigheter för ensamstående kvinnor.

Vid ett sammanträde med partistyrelsen den 13 augusti uppgav Per Albin att han via sin gamle bekant, polisintendenten Alvar Zetterquist, fått veta att Kreugers anteckningar innehöll hundratals namn och att han själv förekom två gånger, dock utan något belopp i anslutning till sitt namn. Vid ett samtal 1927 hade Kreuger bett Per Albin uppmana det franska socialistpartiet att stödja förslaget att bevilja Tändsticksbolaget monopol i Frankrike, men både Kreuger och en till denne välvilligt inställd fransk socialist hade fått svaret att han ”personligen icke önskade bli inblandad i denna affär”. Detta var hans enda kontakt med Kreuger, försäkrade han.

Av debatten i partistyrelsen att döma hade många kontaktat sina bekanta i konkursutredningen, främst partikamraten och före detta statsrådet Torsten Nothin (se del III, kapitlet Partiledaren) som var ledamot i Kreugernämnden. Ryktesspridningen om själva namnen var i och för sig korrekt, men ingen hade låtit sig mutas. De ekonomiskt tveksamma förbindelserna rörde lån till Anna Wisborg-Johansson, Fredrik Ström och Zäta Höglund på sammanlagt 95 000 kronor samt ett förskott på 100000 kronor för bioannonser i Social-Demokraten från det Kreuger-ägda Svensk Filmindustri. Lånen hade förmedlats av bankirfirman Bergenström & Co och ingen av dem hade haft minsta skäl att tro att Kreuger var den egentlige ägaren och att deras lånebrev skulle återfinnas i hans privata papper. I fallet med bioannonserna friskrev Höglund och Engberg sig själva med ett intyg där SF-chefen Olof Andersson försäkrade att bolagets ”utvidgning av sin annonsering i Social-Demokraten tillkommit med särskild hänsyn till betydelsen av de väsentligen av arbetarpublik besökta biograferna på Söder”.

Av protokollet framgår emellertid att Zäta Höglund och Fredrik Ström 1929 tagit ytterligare ett lån på minst 15 000 kronor, men namnet på långivaren är överstruket och omöjligt att identifiera. Både Per Albin och Sandler sade sig ha hört sägas att ”dessa pengar skulle ha använts för den inre fraktionskampen i Stockholm”, men enligt Höglund hade lånet gått till betalningen av hans kvarvarande skulder efter sin konkursade tidning Nya Politiken: ”Det finns icke det ringaste samband mellan detta lån och val- eller fraktionsrörelserna i Stockholm”, försäkrade han.

Varför namnet på Zätas andre långivare suddades bort i protokollet vet vi inte, bara att Per Albin lät sig nöja med denna förklaring och uppenbarligen också accepterade raderingen när protokollet justerades. För att få stopp på ryktesspridningen om mutor från Kreuger offentliggjorde partistyrelsen en redogörelse för styrelseledamöternas olika låneförbindelser och därmed dog också skvallret ut. Fokus hamnade i stället på högern i och med att också Svenska Dagbladets politiske redaktör Otto Järte (1881–1961) drogs in i affären: han hade varit rådgivare när Kreuger i lönndom köpt tidningen och tvingades i valrörelsens upptakt avsäga sig sitt mandat i riksdagen. Järte tillhörde högerledaren Arvid Lindmans innersta krets och nämndes som en närmast självklar efterträdare när denne väl droge sig tillbaka. Hans till synes snitslade bana mot högertoppen slutade därmed lika snöpligt och lika abrupt som hans tidigare så lovande karriär inom socialdemokratin (se del I, kapitlet Journalisten).

I motsats till Järte räknade Ekman med att återkallas till ledningen för sitt parti och så skedde också i januari 1933. När någon av hans motståndare läckte ut information om att han tullat partikassan på 50 000 kronor i återbetalning till Kreugers konkursbo i stället för att stå vid sitt löfte att personligen betala tillbaka pengarna, fick emellertid hans nygamla karriär ett tvärt slut. Partiledningen tillsatte en kommission som gick hårt åt hans vana att blanda ihop partiets pengar med sina egna på olika konton och ett enigt konstitutionsutskott förklarade hans agerande ”vara för rikets anseende och bästa så menligt att utskottet ansett sig icke kunna underlåta att härom hos riksdagen göra anmälan”. Ingen politiker i modern tid har slutat sin bana så ärelöst som C G Ekman: anmärkningen godkändes utan debatt i april 1933 och utan ett ord till försvar från någon av hans gamla vänner och medarbetare.

Med de frisinnade och högern svårt sargade av Kreuger-affären och med det lilla liberala partiet utan partiledare, eftersom den i hemlighet nyvalde juridikprofessorn Martin Fehr inte kunde framträda offentligt på grund av sitt arbete i Kreugernämnden, fullbordades således Per Albins långa svit av tursamheter. Valrörelsen blev mer en eriksgata än en tuff politisk kamp om aktuella problem. Sillén-kommunisterna försökte visserligen göra affär av Kreugers konkurs, men övriga partier nalkades av naturliga skäl detta ämne med påtaglig försiktighet. Per Albin beskrev i sina valtal Kreugers uppgång och fall som ett varnande exempel på alltför stor privatkapitalistisk rörelsefrihet, men därav följde inte ”slutsatsen att alla kapitalister äro svindlare … bara att det nu måste bli allvar av en ökad samhällelig kontroll på det ekonomiska området”, sade han i ett tal i Malmö i valrörelsens slutskede.

Däremot tog han aldrig upp den just beslutade mjölkavgiften, över den drog faktiskt alla partier utom bondeförbundet en tystnadens slöja. Eftersom hanteringen av avgiften skulle styras av den kommande regeringens instruktioner till en myndighet under bildande hade alla partier goda skäl att undvika bindande utfästelser till bönderna, inte minst socialdemokratin som ju röstat nej till propositionen. Partiet hade ett krisprogram som bar genom valrörelsen, det fanns ingen anledning att komplicera budskapet.

I förhållande till sin historiska betydelse var 1932 års valrörelse en stillsam historia, ja, rentav ganska tråkig. Ungdomarna som överallt demonstrerade sina färdigheter i den nya flugan jojo – eller yo-yo som det då stavades – stod för underhållningen på valmötena och Radiotjänst för det historiskt minnesvärda genom att för första gången inbjuda alla partier utom de revolutionära Sillén-kommunisterna till en tre timmar lång rikssänd debatt. I den allra första radierade valdebatten 1924 (se del III, kapitlet Skilsmässan) hade lyssnarna fått höra Per Albin och Arvid Lindman kubbas med varandra i en direktsändning, men 1932 valde radions ledning en stram uppläggning som mer svarade mot Radiotjänsts air av myndighet i den goda smakens tjänst. Eftersom två partiledare var indisponibla på grund av Kreuger-affären ombads partierna utse en representant ur ledningen, som skulle läsa upp i förväg skrivna anföranden. Ur denna något teatrala början växte traditionen med partiledardebatten fredagen före valen, och redan vid kommunalvalet 1934 var manuskripten borta och partiledarna självklara deltagare.

Mot denna stillsamma bakgrund var det anmärkningsvärt att valdeltagandet ökade till den nya rekordnivån 67,6 procent, 0,2 procentenheter högre än i det betydligt mer intensiva kosackvalet fyra år tidigare. Även socialdemokratin noterade nytt rekord, 41,7 procent, och blev med 14 nya mandat valets klara segrare. Eftersom de två kommunistpartierna också ryckte fram från 6,4 till 8,3 procent nådde det socialistiska blocket för första gången prick hälften av valmanskåren, men uddatalsmetodens fördelning av mandaten missgynnade mindre partier och säkrade fortsatt borgerlig majoritet i andra kammaren med sex röster. Högern förlorade 15 mandat, de frisinnade/liberala åtta och bondeförbundet ökade med nio.

Parlamentariskt var läget alltså bekymmersamt, socialdemokratins seger var både för stor och för liten, suckade Per Edvin Sköld vid ett av partistyrelsens många möten under dagarna mellan den frisinnade regeringens avgång och socialdemokratins tillträde. Många misströstade om partiets möjligheter att klara väljarnas förväntningar med en borgerlig majoritet i riksdagen, men Per Albin var mindre bekymrad: han tycks ha insett att kung Gustaf V:s första alternativ med en allmän medborgerlig samlingsregering med alla partier utom kommunisterna var ett lika dödsdömt hugskott som hans senare uppdrag till Per Albin att bilda en majoritetsregering. Per Albin trodde inte på idén även om han gjorde som kungen önskade och sonderade de frisinnades intresse för en koalition. ”Det bästa är att bilda en rent socialdemokratisk regering efter förhandlingar med de frisinnade och ett löfte om en positivt välvillig hållning”, sade han i partistyrelsen efter sitt första möte med de frisinnades informelie ledare, den avgående stats- och finansministern Felix Hamrin.

Resonemanget var dock inte oomstritt och tre före detta vänsterpartister med Zäta Höglund i spetsen och Per Edvin Sköld och Harald Åkerberg som oväntade supporters förordade att partiet skulle avstå från regeringsmakten så länge det saknade egen majoritet. Kongressuttalandet från 1928 att ”förutsättningen för regeringsansvar bör vara möjligheten att förverkliga ett positivt om också begränsat program”, som genom åren föranlett timmar av debatter om partiets villkor för regerande, aktualiserades således också efter 1932 års segerval, om än mer som ett spöke från fordomdags än som ett reellt skäl att avstå från chansen att regera. Enligt Ernst Wigforss fanns en uppenbar risk för att regeringen antingen skulle köras över i riksdagen eller ”gå de frisinnade för långt till mötes och förstöra våra chanser att uträtta något i regeringsställning”, men efter denna brasklapp anslöt han sig till Per Albinlinjen. Gamla kongressuttalanden åberopades när det passade och glömdes bort när det passade, men Per Albin hade lättare än de flesta andra att glömma vad som sagts den gången: han hade stridit för en öppen linje utan bindningar men förlorat efter Wigforss’ engagerade plädering för villkorade regeringsbildningar.

Sakligt sett låg det mycket i Wigforss’ invändningar, en socialdemokratisk minoritetsregering hade knappast kunnat bildas om partistyrelsen känt sig bunden av detta kongressdirektiv. Av Per Albins egen sammanfattning framgick klart vad de flesta föredrog att bortse från, nämligen att gapet till både de frisinnade och övriga borgerliga partier var stort i de flesta frågor utom arbetslöshetsförsäkringen och krispolitiken – och allra störst i jordbrukspolitiken där socialdemokratin gått till val på frihandel och avreglering: ”Det går ej att hux flux avskaffa alla dessa åtgärder [som de borgerliga drivit igenom]”, förklarade Per Albin, ”vår uppgift blir att successivt överföra jordbrukspolitiken i sundare banor”.

Javisst, men hur detta skulle ske visste ingen, inte heller Per Albin. När han på torsdagsmorgonen den 22 september 1932 haft ännu en resultatlös diskussion med Hamrin och kungen till sist gett honom ett preliminärt uppdrag att bilda en socialdemokratisk minoritetsregering brast hans tålamod inför partistyrelsens tvekluvenhet. Vem skulle egentligen socialdemokratin förhandla med i ett läge där de frisinnade saknade en fungerande ledning efter C G Ekmans avgång och Felix Hamrin bara var informell ledare utan egen plats i partiets styrelse? Det var gagnlöst att på nytt gå till Hamrin, ingen visste ju för vem han talade, menade Per Albin: ”Om man har god tid på sig kan man ställa frågor i oändlighet, men när allt skall klaras på ett par dagar får man lita på det man vet”, fräste han. ”Vi ha ingenting annat att göra än att avgöra frågan på de linjer, som jag här rekommenderat.”

I omröstningen i partistyrelsen den 22 september fick Per Albins förslag sjutton rösters övervikt och med detta klara mandat i ryggen hastade han i väg till ännu ett möte på slottet. ”Kl. 4.30 rapporterade jag hos kungen och erhöll definitivt uppdrag att bilda regering”, berättade Per Albin själv i en kortfattad redogörelse för turerna under dessa dagar som han skrev ner 1934. Det skedde på begäran av statsvetaren Olle Nyman, som i likhet med sina kolleger vid den tiden ägnade stort intresse åt att utforska systematiken i regeringars bildande och fall. Utan att finna någon, kanske man skall tillägga.

Det intressanta med alla dessa dagar och timmar av diskussion är att bara en enda ledamot vid ett enda tillfälle snuddade vid tanken att socialdemokratin skulle plocka in bondeförbundet i sina politiska kalkyler, dock inte för ett samarbete utan för att locka de frisinnade upp på vagnen. Henning Leo menade, att socialdemokratin nog fick acceptera faktum på jordbruksområdet, godta de hittills beslutade stödåtgärderna och inrikta sig på att förhindra en fortsatt utveckling i samma riktning: ”På bondeförbundshåll fruktar man att vi skola bli fientligt inställda mot hjälpåtgärderna för jordbruket och vi böra använda denna möjlighet till förhandlingar och överenskommelser med bondeförbundet, som under riksdagen otvivelaktigt komma att yppa sig i anslutning till detta förhållande”, förklarade han.

Den förste som formulerade en ansats mot kohandelsstrategin var alltså varken Per Albin eller Per Edvin Sköld, de som i vanliga fall brukar tillskrivas äran av detta strategiska nytänkande. Det var i stället lokföraren, ombudsmannen i Lokomotivmannaförbundet, riksdagsmannen och sekreteraren i socialiseringsnämnden Henning Leo, låt vara att det skedde i förbigående och mer till stöd för Per Albins beslutsamhet att bilda en minoritetsregering än i avsikt att byta fot i jordbrukspolitiken. Leo (1885–1953) var internt en mycket respekterad politiker, en självlärd jurist som representerade partiet i rader av utredningar om rättsväsendet fram till sitt tillträde som kommunikationsminister i Per Albins första regering. Han utnämndes 1936 till generaldirektör i byggnadsstyrelsen sedan han tackat nej till chefsposten på Statens Järnvägar efter Axel Granholm; han ville inte bli motpart till sina gamla arbetskamrater, förklarade han för Per Albin.

Men i partistyrelsen tog ingen fasta på hans resonemang även om hans idéer kunde sägas prägla det regeringsprogram som till sist antogs i jordbruksfrågan: mjölk-, spannmåls- och sockerregleringarna skulle tills vidare bibehållas ”för avvaktande av erfarenheter” och under ”bevakande av konsumenternas och arbetarnas intressen”. Därutöver skulle arbetslöshetsförsäkringen genomföras, handelspolitiken drivas ”i överensstämmelse med valutslagets anvisningar”, besparingar göras i militärbudgeten, beskattningen skärpas på högre inkomster och förmögenheter och krishjälpspolitiken finansieras genom statslån med kort avbetalningstid.

Med detta avklarat återstod bara personfrågorna, något som Gustaf V aldrig underlät att intressera sig för. Han hade vid ett tidigare möte sagt sig vilja ha Östen Undén som utrikesminister, men Per Albin invände att han i första hand ansåg sig böra erbjuda denna post till den tidigare statsministern Rickard Sandler. Eftersom stats- och utrikesministrarna hade samma formella rang och båda titulerades excellenser ville Per Albin av både personliga och formella skäl låta Sandler fritt välja departement. När kungen fick veta att Per Albin också erbjudit Arthur Engberg en statsrådspost reagerade han surt: ”Den där Engberg tycker jag inte vidare om, och det gör nog inte du heller”, sade han. Per Albin invände då att hela den borgerliga pressen skrikit i högan sky när han själv blev statsråd och därmed lät kungen sig nöja. Per Albin hade således fria händer i valet av statsråd.

På fredagsmorgonen den 23 september diskuterade han först personfrågorna enskilt med Sandler, varefter de båda gick till ett informellt VU-möte på partiexpeditionen i LO-huset. Där utsågs Gustav Möller till socialminister, Ernst Wigforss till finansminister, Karl Schlyter till justitieminister och Per Edvin Sköld till jordbruksminister. ”Sköld försökte krångla”, skriver Per Albin i sin redogörelse, ”men att han måste ta jordbruksministerposten var självklart.” Engberg var inte kallad till detta möte, han hade kvällen före sagt sig vilja avböja Per Albins erbjudande att bli handelsminister. Eftersom han därefter kontaktat Wigforss och sagt att ”Per Albin blev nog glad när jag sade nej”, ringde Per Albin upp honom på Social-Demokratens redaktion på andra sidan gatan men fick svaret att Engberg inte var anträffbar. ”Jag hade ett intryck att detta inte var riktigt”, skriver Per Albin och det var det inte heller. Karl Schlyter erbjöd sig att söka upp Engberg personligen och när han ”efter en stund kom tillbaka med Engberg passade han på att viska i mitt öra: han vill bli ecklesiastikminister”, skriver Per Albin.

Problemet var att denna post ansågs vikt för adjunkten Olof Olsson, inte minst av honom själv. Olsson hade dessutom redan hunnit tala om för Per Albin att ”han skulle betrakta det som en desavouering om han icke komme med” på samma post som han haft i de tre föregående socialdemokratiska regeringarna. I det läget demonstrerade Per Albin sin strategiska skicklighet: han ville ha Engberg och var beredd att offra Olsson men överlät avgörandet på partistyrelsen. Enligt sin redogörelse ”vidtog han den osedvanliga åtgärden att be partistyrelsens ledamöter skriftligen giva sitt votum”, men i protokollet förmedlas ett annat – och mycket smartare – förlopp: där redovisar han de redan överenskomna namnen plus Ivar Vennerström som före sammanträdet på stående fot tackat ja till försvarsministerposten, men han utelämnar Engberg. Han hade ännu inte besatt handels-, ecklesiastik- och kommunikationsdepartementen, förklarade han, varefter han karakteriserade Henning Leo som en lämplig kommunikationsminister och beskrev Arthur Engberg som ett självklart namn i regeringskretsen, även om nu denne tackat nej till handelsdepartementet. Engbergs medverkan ”skulle ju också bidraga till att göra slut på pratet att det skulle finnas meningsskiljaktigheter i partiet”, tillfogade han, innan han avrundade sin inledning med en förklaring till sitt ovanliga förfarande att konsultera partistyrelsen i personfrågorna:

Regeringschefen skall ju själv taga ansvaret för sammansättningen av regeringen och jag avstår naturligtvis icke från rätten att ha avgörandet i min hand. Men å andra sidan har partiet ytterst ansvaret för den nya regeringen och jag finner det därför endast vara i sin ordning att partiets högsta instans också rådfrågas i personfrågorna. – En svår fråga är om Olof Olsson eller Engberg skola utnämnas till ecklesiastikminister. Jag måste höra partivännernas mening i denna fråga.

Med denna smickrande uppmaning gav han ordet fritt och så snart några fler hunnit nämna Engbergs, Leos och Fritjof Ekmans namn än Olof Olssons avbröts diskussionen på Sandlers initiativ utan vare sig skriftligt eller muntligt votum. Per Albin hade därmed skaffat sig legitimitet för sitt redan fattade beslut att offra Olof Olsson men också befriat Arthur Engberg från rollen som partiordförandens nyvunne skyddsling. Denna blandning av personlig stolthet och ovilja att framstå som objekt för Per Albins välvilja var säkert förklaringen till Engbergs velande. Med Per Albins strategiskt eleganta och psykologiskt inlevelsefulla lösning framstod han nu som vald av sina kamrater i partistyrelsen, inte formellt men informellt.

Per Albins beskrivning av sin inbjudan till persondebatt var dock inte så osedvanlig som han själv påstod: frågan om partiledarens/regeringsbildarens rätt att ensam utse sina statsråd hade varit ett pyrande stridsämne under Hjalmar Brantings självsvåldiga regeringsbildningar och flammade upp igen efter hans död 1925. Partikongressen 1928 hade varit mycket nära ett beslut om att klavbinda hela ministerlistan vid ett godkännande i en stor församling av både partistyrelsen, partidistriktens ordförande och riksdagsgruppens förtroenderåd, men Per Albin lyckades vända det hotande nederlaget genom att distansera sig från Brantings ledarstil och lova konsultera partistyrelsen. Det gjorde han till hälften, ett kompromissaktigt agerande som statsvetaren Olle Nyman i sin bok ”Svensk parlamentarism 1932–1936” karakteriserar som ”en av de vanliga Hanssonska harmonierna”. Vid sina senare regeringsbildningar satt Per Albin lika säkert i sadeln som Branting och då återgick han också till dennes praxis.

Efter sammanträdet med partistyrelsen fullbordades regeringsbildningen: Metalls ordförande Fritjof Ekman blev handelsminister, Henning Leo blev kommunikationsminister och Torsten Nothin och Östen Undén återkom än en gång som juristkonsulter. Den sistnämnde hade som vanligt svårt att bestämma sig (se del III, kapitlet Bråkmakaren) men tackade efter ett par timmars betänketid ja. ”Jag tror nästan att jag darrade av glädje”, skrev Per Albin i sin redogörelse: ”Två sådana konsulter!!!” Att Engberg och Vennerström länge tillhört Per Albins motståndare och att också Fritjof Ekman hade ett förflutet i vänstern var en symbolisk bekräftelse på att det gamla var glömt, strecket draget. Nu var det Per Albin som regerade ett enigt parti.

”Nöjd med min dag gick jag hem och åt fläsk och bruna bönor”, skrev Per Albin i sin redogörelse, varefter han knackade ner regeringsförklaringen på sin skrivmaskin. På förmiddagen dagen därpå, lördagen den 24 september, godkände kungen ministerlistan och strax före två samlades de frackklädda ministrarna till den nya regeringens första konselj. En knapp timme senare kom de ut på borggården, lyfte artigt på sina stormhattar åt åskådarna och marscherade i samlad tropp in i kanslihuset till sin första allmänna beredning.

Per Albin var äntligen statsminister och frånsett ett kort avbrott sommaren 1936 hade 44 obrutna år av socialdemokratiskt regerande tagit sin början. ”Dagen slöt med familjemiddag och därefter biobesök. På söndagen vilade jag efter arbetet”, slutade Per Albin sin något tillrättalagda redogörelse för denna regeringsbildning.