Per Albin använde visserligen aldrig ordet aristokratisering i sin beskrivning av det demokratiska medborgarskapets innebörd, men grundtanken var densamma. Socialdemokratismens – eller kanske peralbinismens – jämlikhet inför valurnan innebar för den enskilde en kombination av krav på personlig förkovran och rätt till frihet under ansvar i utbyte mot sociala förmåner av olika slag, a-kassa, sjukpenning, semester, bostadslån, mödravård osv. Att Per Albins stora välfärdspolitiska offensiv ägde rum just i ett läge när krigsmolnen över Europa tätnade kan således ses som en tillämpning av hans filosofi om att demokratin måste leverera resultat, dels för att resa barriärer mot lockelsen från diktaturerna, dels för att stärka medborgarnas samhörighet med styresskicket.
Men det var också en chansning på att krigshoten skulle blåsa bort och på att – som Per Albin brukade säga i den oftast mycket korta utrikespolitiska delen av sina tal – alla partier också i fortsättningen skulle eftersträva att ”hålla vårt land utanför internationella konflikter”. I det politiskt obehagliga valet mellan smör och kanoner valde Per Albin att prioritera smöret och att snåla på kanonerna under förespeglingar om att Sverige hade råd med bådadera. Sverige underlät visserligen inte att rusta sig för ett hotande krig, men anslagshöjningarna var små i relation till det föregående årtiondets bantningskur och takten i materielanskaffningen långsam. När Tyskland anföll Polen den 1 september 1939 hade Luftwaffe avdelat 2 000 flygplan för det polska fälttåget medan Sveriges samlade flygvapen räknade 150 flygdugliga bomb-, jakt- och övningsplan. Resten, 45 plan, stod på marken. Flottan och armén var i bättre skick, men ändå alltför klent rustade för att kunna motstå en tysk invasion.
Att Sverige stod så värnlöst vid krigsutbrottet var priset för Per Albins och socialdemokratins inriktning på välfärdspolitiken. Där hade både han själv och partiet sin identitet och sitt intresse, det var där han firade triumfer och samlade lagrar. Utrikespolitiken hade aldrig på allvar fångat hans intresse, uppenbarligen för att han där inte upplevde sig lika säker och lika trygg i sin roll som i inrikespolitiken. Trots att han varit en hel del utomlands både som journalist och delegat vid olika kongresser (se del I, kapitlet Emigranten) ”ville han alltid höra andra personer innan han formulerade ens den vagaste åsikt om problem eller förhållanden utomlands”, skriver diplomaten Gunnar Hägglöf i sin memoarbok ”Möte med Europa”. Förvandlingen var enligt Hägglöf högst påtaglig när diskussionen gled in på inrikesfrågor: då ”glimmade det till i Per Albins ögon och han var omedelbart färdig med högst egenhändiga bedömanden”.
Pengarna till försvaret var också ett nödvändigt ont, ingenting som gav honom vare sig applåder eller popularitet bland de egna väljarna. I den meningen motsvarade inte Per Albin anspråken på den statsmannaroll, som Alf Ahlberg förlänade honom i den tidigare nämnda recensionen av boken ”Demokrati”; i utrikespolitiken önsketänkte han i det längsta, överlät i stort sett hela ansvaret på utrikesministern Rickard Sandler och satte sitt hopp till ett snabbt fredsslut när väl kriget brutit ut. Under andra halvåret 1939 var Per Albin tidvis bara regeringschef till namnet, osäker och full av tvivel på sin egen förmåga att leda landet genom krisen.
Inför juristkonsulten Nils Quensel och diplomaten Gunnar Hägglöf – som en dryg månad efter krigsutbrottet tagits in i regeringen som konsult – lättade han då och då sitt hjärta, förmodligen för att båda framstod som neutrala bedömare av de strider, som på hösten 1939 rasade mellan Ernst Wigforss och Rickard Sandler och som ytterst gällde om Sverige skulle stödja Finland militärt vid en sovjetisk attack. Enligt vad Quensel berättar i sina memoarer sade Per Albin vid ett tillfälle att han ”trodde sig vara en tämligen god partichef och regeringschef under normalare förhållanden, men att han ej kände sig vuxen det fruktansvärda ansvar som åvilade honom i tider som dessa”. Han umgicks också med funderingar på att avgå: ”Nu gäller det att ha en man av andra och större mått än mina”, skulle han ha suckat. I ”Möte med Europa” återger Gunnar Hägglöf ett samtal vid ett glas öl på Hôtel d’Angleterre i Köpenhamn efter ett resultatlöst möte om nordiskt samarbete som också vittnar om Per Albins känsla av vanmakt under krigets första veckor. Han hade aldrig trott att folk som genomlevt det första världskriget skulle vilja dras in i detta elände igen, ej heller att Hitler och Mussolini skulle vilja utsätta de arbetande klasserna för ett sådant lidande. Så här fortsatte han, enligt Hägglöfs bok:
Det är ju fan att allt vad jag och mina kamrater velat åstadkomma nu skall gå till spillo. Vi ha velat social utjämning, säkerhet för sjuka och gamla och så mycket annat. Nu komma vi att få satsa allt på militära företag, artilleri, kryssare och flygplan. Är det inte fan?!
Per Albin var uppenbart både bitter, kluven, förvirrad och obeslutsam inför de krav som nu sköljde över honom. Den omedelbara besvikelsen gällde förstås – som Alf W Johansson påpekar i sin bok ”Per Albin och kriget” – tvånget att överge utbyggnaden av välfärden för att leda en forcerad upprustning, men han tycks också ha upplevt de allt tätare framstötarna för en samlingsregering från bondeförbundets riksdagsledamöter som ett misstroende mot honom personligen och som ett hot mot socialdemokratins ledande position. Vid ett möte med riksdagsgruppen avvisade han ropen på en samlingsregering med motivet att partiet bara kunde påräkna fyra ledamöter i en sådan ministär, han själv, Sandler, Wigforss och Sköld. Till försvarsminister Skölds irritation stegrade han sig då och då inför propåerna från militären på mer pengar och mer folk: ”Han blir allt mer och mer fredlig och till slut blir han väl pacifist”, muttrade Sköld enligt KG Westmans dagbok när Per Albin i början på oktober 1939 sagt nej till förslaget att förstärka beredskapen med fler inkallelser i Norrland och på Gotland.
Politiskt tycks han ha upplevt att hela hans väl uppövade känsla för att både avlyssna och forma opinionen kommit i olag. Hur såg svenskarna på Finland? Fanns det förståelse för de sovjetiska kraven på finska landavträdelser för att stärka Sovjetunionens säkerhet? Skulle Sverige riskera att gå i krig för Finlands skull? Skulle Sverige minera farvattnen utanför Åland, något som Finland önskade och som både Sandler och Sköld ansåg för självklart men som Wigforss motsatte sig? När Per Albin vid regeringens lunch den 12 oktober 1939 oroade sig – enligt Westmans dagbok – ”för en opinion som kunde komma att uppstå mot regeringen för att den ej var aktiv i förhållande till Finland” invände Wigforss att han själv ”var lugn i sin själ därför att han tagit sin ståndpunkt [mot svensktfinskt samarbete om försvaret]”. Själv var Per Albin allt annat än lugn, vacklade än dit och än hit i kluvenheten mellan sin respekt för Rickard Sandler och sin instinktiva böjelse att följa Wigforss.
Striden mellan Wigforss och Sandler fördes helt i det fördolda, utan insyn och utan rapportering i media. Utanför kanslihusets väggar formades en opinion som saknade vägledning från ansvariga politiker, ett vakuum som Per Albin åtminstone delvis försökte fylla igen genom att föreslå att ”Ålandsfrågan i hela dess vidd skulle tagas upp på partimötena [i riksdagen] för att Finland skulle få ett officiellt svar”. Flera statsråd ansåg det emellertid olämpligt att redan nu konsultera partigrupperna och under detta tryck släppte han sin idé. Han fick fortsätta att förlita sig på sitt eget omdöme, utan närkontakt med opinionen i det egna partiet.
Utifrån Per Albins bittra kommentarer om sin egen svaghet inför Nils Quensel och Gunnar Hägglöf bör man ”akta sig för att dra några mer vittgående slutsatser om hans utrikespolitiska världsbild”, skriver Alf W Johansson i ”Per Albin och kriget”, men kanske är det just detta som man skall göra. Eftersom han varken var kunnig eller särskilt intresserad av utrikespolitiska frågor var inte heller hans bedömning av omvärlden vare sig sofistikerad eller genomtänkt. Snarare personifierade han redan före krigsutbrottet högerledaren Gösta Bagges senare så välkända bild av Sverige som en igelkott, inåtvänd och med taggarna utåt.
Partier och partiledare präglas av sina föreställningar om orsakerna till sin framgång och både Per Albin och socialdemokratin hade gott om underliggande illusioner när krigshoten började torna upp sig. En del berodde på Sveriges historia av fred, en del på att partiets stora väljarstöd och långa regerings vana jämfört med broderpartierna ute i Europa stimulerade storsvenska attityder, ja, rentav en känsla av hybris. För Socialistinternationalen hade Per Albin inte mycket till övers, den var en resolutionsmaskin och ett forum för pratkvarnar. Till detta kom också socialdemokratins föreställning om sig själv som bärare av idéer om nedrustning och evig fred och därför mer moraliskt högtstående än andra partier. Per Albin hade förvisso redan på 1920-talet tagit strid med den mest trosvissa delen av nedrustningsopinionen, men han hade egentligen aldrig uppgett avrustningen som idé, möjligen för att han innerst inne inte ville överge sin egen ungdoms föreställning om socialismen såsom fredens ideologi. Eller – kanske ännu troligare – för att han inte ville gå i clinch med dessa opinioner i det egna partiet och inte heller avhända sig ett trumfkort i de politiska förhandlingarna med borgerligheten. Samförståndet till vardags krävde ju också olikheter inför valen, att varje parti stod för något eget och unikt.
Efter bildandet av Nationernas förbund i Genève blev folkförbundet bärare av socialdemokratins gamla fredstanke, dels som ett forum för överenskommelser om allmän nedrustning, dels som en fredens yttersta väktare genom medlemsstaternas förpliktelser att garantera varandras säkerhet. Formellt uppgav Sverige sin neutralitet genom inträdet i NF och blev en del av en ömsesidig försvarsallians, låt vara att Per Albin och andra politiker av gammal vana fortsatte att tala om Sverige som neutralt. Nedskärningarna i försvarsbeslutet 1925 legitimerades med anslutningen till NF:s kollektiva säkerhet – den väpnade fredens era var över, hette det – och den begynnande upprustningen under 1930-talet motiverades inofficiellt med Sveriges sviktande tilltro till NF:s förmåga. Återtåget till den rena neutraliteten som utrikespolitiskt rättesnöre skedde under många krumbukter och under många motsägelser och fullbordades på våren 1938. När Socialistinternationalen i mars 1938 antog en resolution om att likställa den kollektiva säkerheten med en antifascistisk blockbildning blev det sista gången som svenska delegater stödde sådana manifestationer.
Två månader senare, vid ett möte med den nordiska socialdemokratin i Oslo i maj 1938, förklarade Per Albin att Sverige inte kunde ansluta sig till aktioner där stormakterna gick i spetsen. Sverige skulle alltså inte sluta upp bakom England och Frankrike i ett krig mot Tyskland, oavsett vem som avfyrat den första salvan. Han modererade dock detta besked med en försäkran om att Sverige inte principiellt återgått till neutralitetspolitiken, det handlade i stället om en anpassning till en situation som för stunden krävde allmän återhållsamhet. ”Vi skall icke släppa idén om kollektiv säkerhet … vi måste vara beredda att när situationen förändras vända tillbaka till kollektiv säkerhetspolitik”, sade han och avgav följande principiella deklaration:
Det svenska partiet är icke berett till absolut neutralitet. Vi säger i stället: vi skall hålla oss utanför krig. Men kan vi också klara det? Om det kommer en situation där vi icke kan hålla oss utanför, måste vi se till att komma på den rätta sidan. Även som neutrala måste vi ha tanken inriktad på var vår naturliga ställning är. Vi måste se längre än till neutraliteten.
Ingen lär ha misstagit sig på vilken sida som Per Albin avsåg med ”den rätta”, men försiktigheten hade till den grad gått honom i blodet att han inte ens i detta pålitligt antinazistiska sällskap dristade sig att nämna Hitler vid namn. Likväl hade han vare sig någon önskan eller avsikt att ansluta Sverige till någon antifascistisk front, ej heller någon strävan att försöka finna en strategisk position i utrikespolitiken, som ökade sannolikheten för att Sverige faktiskt hamnade på den rätta sidan. Talet om att inte släppa idén om den kollektiva säkerheten var dels en eftergift åt det politiskt passande, dels en spegling av det egna partiets självbild som en fredsälskande, solidarisk, demokratisk och antifascistisk rörelse. Det gällde att dämpa den solkighet som vid den här tiden klibbade vid begreppet neutralitet, åtminstone i radikala, antifascistiska kretsar. Därför fick återtåget till den rena neutraliteten skenet av en tillfällig, påtvungen avvikelse från huvudlinjen med kollektiv säkerhet.
I verkligheten var det igelkottlinjen som Per Albin förespråkade, en politik ad hoc med taggarna utåt och utan annat övergripande mål än att hålla landet utanför det kommande stormaktskriget. Därmed stängde han också den lilla men dock spirande debatt om demokratiernas gemensamma ansvar för att hålla diktaturerna i schack som främst Allan Vougt försökt föra: ”Det är de demokratiskt sinnade stormakterna Frankrike och Storbritannien som böra handhava demokratins vapenplikt, men vore det tilltalande om de små folken avböjde att taga också sin rimliga del av ansvaret och bördan?” frågade Vougt i en skrift med titeln ”Demokrati och försvar”. Som vanligt när partier skall byta kurs valde Vougt att ställa frågor, inte att argumentera för en uppslutning bakom England och Frankrike.
Men sådana frågor besvarade inte Per Albin, han hade egentligen drivit igelkottlinjen alltsedan Hitlers maktövertagande. Han hade aldrig uttryckt sig oförblommerat om nazismen efter bråket om hans tal i Vaxholm på våren 1933 och han hade bekämpat alla propåer om att socialdemokratin eller dess närstående rörelser skulle demonstrera mot Hitlerregimen. När Ny Tids chefredaktör Rickard Lindström började agitera mot ett svenskt deltagande i Berlinolympiaden 1936 muttrade han irriterat om ”Rickards idrottsrabalder”. Per Albin förstod säkert Lindströms argument att ”så snart vi behandla Tyskland som ett civiliserat land och Hitler som jämbördig med andra statschefer hava vi luckrat upp det väsentliga i vårt motstånd mot nazismen”, men han var inte beredd att utmana de tyska herrarna. Så snart han i Ny Tid läst något i hans tycke förgripligt mot nazismen fick Lindström en skopa ovett och så småningom tycks han ha böjt sig för partiledarens ukaser. I ett brev till Per Albin i augusti 1937 lovade Lindström att gå till rätta med ledarskribenten Theodor Magnussons skriverier: ”Han tycker om att rota i ting, som röra nazistkoryféernas privatliv. Jag skall än en gång säga till honom, att han bör lägga band på sig”, försäkrade han. Rickard Lindström fick förmodligen också ta emot en del frustration som egentligen riktade sig mot Zäta Höglunds antinazistiska kampanjer i Social-Demokraten. Denne hade blivit chefredaktör 1936 och var inte lika lätt att tala till rätta.
De tidigare mer diskreta förmaningarna till återhållsamhet vid personliga möten med tidningarnas redaktörer förstärktes 1938 med en konfidentiell skrivelse där Per Albin och Sandler gemensamt uppmanade pressen att skildra Tyskland ”under vederbörligt hänsynstagande till det egna landets intressen och utan användande av överord eller avsiktligt sårande uttryckssätt”. I brevet åberopade Per Albin både statsnyttan och omsorgen om neutraliteten: om Sverige skulle bevara sin neutralitet under en stormaktskonflikt fordrades ”att pressen även under en period av relativ avspänning iakttager en sådan hållning att berättigade misstankar icke kunna riktas mot Sverige för partitagande mot den ena eller andra makten eller maktgruppen”, hette det.
Per Albin hade därmed avlägsnat sig långt från sin tidigare nämnda försäkran till den sovjetiska ambassadören Alexandra Kollontaj, att regeringen inte hade något ansvar för vad som skrevs i tidningarna. De facto hade han nu accepterat de tyska nazisternas krav att neutraliteten skulle vara så absolut att den också innefattade – eller åtminstone tycktes innefatta – en sinnets neutralitet, ”Gesinnungsneutralität” som termen löd. Denna glidning i synen på pressens frihet låg förborgad i hans egen beskrivning av demokratins friheter som en gåva: friheten var inte given utan villkor, i sin roll som statsmaktens företrädare krävde Per Albin att den också skulle handhas på det sätt som staten föreskrev. Redan före kriget hade regeringen i handling anammat den tyska synen att regeringen hade ansvaret för vad som skrevs i tidningarna, gjort smidig anpassning till tyskarnas klagomål till regel och öppet motstånd till undantag. Till det sistnämnda hörde att utrikesminister Sandler 1938 protesterade när nazisterna begärde uppgifter om anställda judar i svenska företag som handlade med Tyskland och att regeringen året därpå avböjde Hermann Görings donation av ett ambulansplan till minne av hans avlidna hustru Carin von Kantzow, född Fock. Hon ligger nu begravd i föräldrarnas familjegrav vid Lovö kyrka.
Samma försiktighet präglade också andra delar av politiken. Gentemot Spanien anslöt sig Sverige till de övriga demokratiska staternas vapenembargo, avslog en begäran från den republikanska regeringen om att få köpa 200 Boforskanoner och stiftade en lag som förbjöd värvning av frivilliga. Eftersom LO skänkt 50 000 kronor till Spanien och opinionen inom socialdemokratin var så stark, försvarade Per Albin i detta fall folkrörelsernas rätt att fritt bilda opinion och att stödja den lagliga regeringen med både agitation och pengar: det var skillnad mellan vad en socialdemokrat personligen kände inför inbördeskriget och vad regeringen kunde göra, förklarade han. Flyktingar behandlades också mycket snävt och gränsen var i princip – om än inte i praktiken – stängd för både judar och andra oppositionella som försökte ta sig från Tyskland. På Sveriges och Schweiz begäran började Tyskland också stämpla ett J i judarnas pass, ett beslut som meddelades passpolisen två veckor före Kristallnatten den 10 november 1938 tillsammans med en uppmaning att avvisa alla med denna stämpel.
I ett europeiskt perspektiv framstod dock inte den svenska politiken som avvikande, tvärtom drev alla stater en synnerligen restriktiv flyktingpolitik och alla Tysklands grannar var utsatta för påtryckningar att inskränka pressens frihet att kritisera naziregimen. Sveriges neutralitet var heller inget unikum i Europa, alla länder utom Tyskland (inklusive det annekterade Österrike), Italien, England, Frankrike och Polen var neutrala fram till den tysk-sovjetiska pakten den 22 augusti 1939, men av demokratierna var det bara Sverige, Irland och Schweiz och av diktaturerna bara Spanien och Portugal som var det vid krigets slut. Inget enda neutralt land, oavsett styresskick, gick frivilligt med i kriget på endera sidan, låt vara att Finland 1941 lierade sig med Tyskland i anfallet på Sovjetunionen för att återta de landområden som förlorats i vinterkriget 1939/40. Danmark, Norge, Belgien, Nederländerna ockuperades av tyskarna, Finland anfölls och Estland, Lettland och Litauen erövrades av ryssarna. Albanien, Grekland, Jugoslavien, Rumänien och Ungern drogs in i kriget av italienare och tyskar och USA kom med först i december 1941 när Japan anföll flottbasen Pearl Harbor och Hitler förklarade krig. Och Tjeckoslovakien, den enda demokratin i Centraleuropa, offrades av England och Frankrike i München 1938 i ett fåfängt försök att blidka Hitler till fred och stilla hans krav på att återvinna de områden som förlorats i Versaillesfreden. Det skedde till en del i förståelse för själva utgångspunkten för Hitlers kampanj, nämligen att den tyska minoriteten i Tjeckoslovakien – som dessförinnan varit tyskt och österrikiskt territorium – diskriminerades av den slaviska majoriteten, tjecker och slovaker.
Det fanns således ingen antinazistisk front i Europa före andra världskrigets utbrott och ingen sådan uppstod heller när väl Tyskland marscherat in i Polen den 1 september 1939 och England och Frankrike förklarade krig ett par dagar senare. Lika lite som stormakten USA eftersträvade Europas demokratiska småstater att föra en gemensam utrikespolitik till skydd för folkstyret och de visade heller inget intresse för att sluta upp på Englands och Frankrikes sida i striden mot de förenade diktaturstaterna Tyskland, Italien, Sovjetunionen och Japan. Alla sökte skydd bakom sin proklamerade neutralitet, hukade sig i stormen, hoppades på ett snabbt slut och förlitade sig på den neutrales rätt att driva handel med båda parter. Inte ens småstaterna i Norden kunde enas om att vända taggarna utåt med en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik till skydd för demokratin, de egna intressena drog åt olika håll: Finland och Sverige bekymrade sig för Sovjet, Danmark för Tyskland och Norge var redan vid den tiden sig självt nog.
Ledande politiker i alla demokratiska stater var i och för sig väl medvetna om vilken sida som var den rätta, men var på sitt håll betraktade de – som Per Albin sade om svenskarna – sina medborgare som fredsegoistiska. I USA blev Franklin Roosevelt president för tredje gången 1940 på sitt löfte att hålla landet utanför kriget, men redan i mars året därpå hade han forcerat sitt förslag till lend–lease-lagen genom kongressen. Den gav presidenten rätt att på kredit leverera krigsmateriel och livsmedel till länder som bedömdes vara av vitalt intresse för USA:s egen säkerhet och var skräddarsydd för att stötta England. Sverige intog en liknande hållning efter Sovjets anfall på Finland, utfärdade ingen neutralitetsförklaring och kunde därför enligt folkrättens regler bispringa det finska försvarskriget med materiel, förnödenheter och frivilligförband. Att 12 000 frivilliga hade anmält sig när kriget tog slut i mars 1940 demonstrerade styrkan i engagemanget för Finlands sak, men likväl fanns en bred enighet om att Sverige inte skulle gå i krig mot Sovjetunionen. I Finlands fall skedde visserligen rekryteringen av frivilligförbanden med regeringens godkännande, men som ett mått på styrkan i uppslutningen kan ändå nämnas att den internationella brigaden i spanska inbördeskriget 1936–39 samlade cirka 20 000 frivilliga från hela världen. Där var dock rekryteringen helt frivillig, antingen utan stöd från regeringarna eller i strid mot gällande lag.
Det är till och med tveksamt om ens England och Frankrike skall beskrivas som demokratins, humanitetens och folkfrihetens banerförare vid krigsutbrottet, låt vara att kriget redan från början framställdes som ett härnadståg mot den nazistiska diktaturen. Att ge upp Tjeckoslovakien och gå ut i krig för Polens sak uppfattades inte som särskilt värdiga offer på frihetens altare: Polen var en nationalistisk diktatur, ledd av en kamarilla som övervintrat vid makten efter landsfadern Józef Pilsudskis död 1935 och som passat på att glufsa åt sig ett stycke territorium från det försvarslösa Tjeckoslovakien efter Münchenavtalet 1938. För många – särskilt i Frankrike – kändes det föga inspirerande att dö för denna rövarstats rätt att kontrollera tillfartsvägarna och kassera in tullinkomsterna från hamnstaden Danzig (nuvarande Gdansk), en tidigare tysk stad som efter första världskriget blivit en fristad på polskt territorium under Nationernas Förbunds beskydd och som Tyskland krävde att återfå. Kriget uppfattades på goda grunder som ett traditionellt stormaktskrig, en kamp om makten över territorier, handel och kolonier som ytterst gällde en revidering av kartan efter Versaillesfreden.
Den tysk-sovjetiska pakten tycktes också bekräfta denna föreställning: Sovjet erövrade den del av Polen som gått förlorad efter första världskriget, attackerade det tidigare storfurstendömet Finland och återtog tsarrikets forna baltiska provinser Estland, Lettland och Litauen. De allierade stormakterna England och Frankrike lät dock dessa övergrepp passera utan krigsförklaring i hopp om att pakten skulle rasa ihop och Tyskland och Sovjet börja slåss om bytet.
När så skedde vid midsommar 1941 ändrade också kriget karaktär. Efter fem dagars förhandlingar på ett örlogsskepp mitt ute på Atlanten offentliggjorde Winston Churchill och Franklin Roosevelt knappt två månader senare – den 14 augusti – en gemensam deklaration där kriget formulerades som en kamp mellan frihet och tyranni. Varken England eller USA eftersträvade territoriella förändringar utan folkens eget samtycke, hette det, och rätten till demokrati, fri handel och säkra gränser sades uttryckligen förutsätta att nazisternas tyranni krossades. Atlantdeklarationen – som ju antogs innan USA formellt dragits in i kriget – blev sedan basen för de allierades gemensamma deklaration den 1 januari 1942 och innebar att kriget inte skulle avslutas förrän Tyskland och Japan kapitulerat utan villkor. I den ursprungliga deklarationen nämndes inte Sovjet vid namn, men så snart Roosevelt kommit hem erbjöd han den sovjetiske diktatorn Josef Stalin att delta i lend–lease-programmet på samma villkor som England.
Den inneboende motsättningen mellan de västliga demokratierna och den kommunistiska diktaturen överbryggades av det gemensamma målet att driva kriget till ett villkorslöst slut, utan separata fredsavtal och eld upphör-överenskommelser. Det innebar att de allierade avstod från att prioritera insatser mot nazisternas massmord och judeutrotning trots att den engelska säkerhetstjänsten redan på hösten 1939 lyckats dechiffrera den tyska radiotrafikens uppgifter om massmord på polacker, zigenare och judar. Alla rapporter försågs med stämplar som ”Ytterst hemligt” eller ”Får ej vidarebefordras utanför detta rum”, skriver historikern Richard Breitman i sin bok ”Official Secrets”, baserad på detta tidigare hemlighållna material. Den engelska regeringen visste således mycket tidigt – eller kunde i vart fall ana – vad omvärlden inte visste, nämligen att kriget inte var ett vanligt stormaktskrig utan också ett utrotningskrig mot civila, att särskilda polisstyrkor ägnade sig åt ett systematiskt mördande bakom frontlinjerna. I mars 1940 – två månader innan Winston Churchill utnämndes till premiärminister – hade den engelska underrättelsetjänsten ”mer kunskaper om de särskilda polisstyrkornas verksamhet i östra Europa än vad historikerna skulle ha under kommande årtionden”, konstaterar Breitman i sin bok.
Att detta material aldrig utnyttjades i den engelska krigspropagandan berodde i första hand på nödvändigheten att hålla tyskarna okunniga om att radiotrafiken avkodades, men rent politiska skäl vägde också mycket tungt: om allmänheten fick intrycket att kriget fördes för judarnas skull, riskerade uppslutningen bakom krigsmålen att försvagas. Churchill fick varje dag en sammanfattning av den tyska radiotrafiken, men först i augusti 1941 – när Tyskland anfallit Sovjet – utnyttjade han denna kunskap i ett tal till nationen. Bakom de framryckande tyska arméerna utplånas befolkningen i hela regioner, förklarade han, ”tusentals – bokstavligt talat tusentals – ryska patrioter faller offer för exekutioner, begångna i kallt blod av de tyska polisstyrkorna”. Sedan mongolernas härjningar ”har Europa aldrig upplevt ett sådant metodiskt och skoningslöst slaktande”, sade han och förklarade sig sakna ord för det som pågick: ”Vi står mitt uppe i ett brott som ännu inte fått något namn.”
När kunskapen om massmorden på judarna efterhand sipprade ut övergick de första klentrogna reaktionerna bland politiska makthavare successivt i en sorts motvillig insikt om ett fruktansvärt massmördande bakom frontlinjerna i öst och växte under 1943 till visshet om att nazisterna drev en ren folkmordpolitik, i både omfattning och systematik utan motsvarighet i mänsklighetens dittillsvarande historia. Det fanns, som Churchill hade sagt, inget ord i något språk som täckte detta brott och det uppstod heller inget förrän långt efter krigets slut när Förintelsen till sist etablerades som begrepp.
I högerledaren Gösta Bagges dagböcker kan man vid några tillfällen följa hur samlingsregeringens attityd till Sveriges möjligheter att rädda judar undan tyskarna gradvis förändrades, första gången den 11 februari 1942 när regeringen i det ockuperade Danmark begärde att få överföra ”187 judiska jordbruksarbetare och 35 intellektuella jämte något annat hundratal judar på grund av farhågorna för tyskarnas åtgärder mot judarna där”. I fruktan för att skapa jordmån för antijudiska opinioner förespråkade de svenska judarna alltsedan 1930-talet en mycket restriktiv invandringspolitik och på rekommendation från både Mosaiska församlingens ordförande Gunnar Josephson och Socialstyrelsens generaldirektör Karl Höjer begränsade regeringen antalet till 20–30 judar; fler än så ansåg varken Josephson eller Höjer tillrådligt. Ernst Wigforss och Gustav Möller pläderade för fler, men de gav efter ”då man från bl.a. [folkpartiledaren Gustaf Andersson i] Rasjön och jag och andra framhöll att det kunde bli besvärligheter om vi tog in alltför många”, uppgav Bagge i sin dagbok. Något motsägelsefullt påstod han sig samtidigt ha framhållit att ”man borde av humanitär synpunkt sträcka sig så långt som möjligt”.
Vid detta regeringssammanträde var osäkerheten fortfarande stor om vad som egentligen pågick i de tyskockuperade områdena, men deporteringen av 532 norska judar på senhösten 1942 fick en avgörande betydelse för den fortsatta politiken: både makthavare och allmänhet började inse att det växande antalet diplomatiska rapporter och artiklar i både svenska tidningar och i de allierade ländernas media, främst BBC, inte var så överdrivna som man först velat tro. Av tillgängliga källor framgår inte vare sig om Per Albin tagit del av eller reagerat på någon av dessa rapporter från både svenska diplomater och utländska källor under sommaren och hösten 1942, men den 3 december 1942 kom hans första reaktion: i ett telegram till det svenska sändebudet i Berlin, Arvid Richert, uppmanades denne att göra klart för tyskarna att Sverige nu var ”berett mottaga i Norge kvarvarande judar för den eventualiteten att även dessa skulle bortsändas från Norge”.
Vid samma tid reagerade regeringen kritiskt på Finlands planer att skicka tillbaka 150 internerade judiska flyktingar till Tyskland, men när ambassaden i Helsingfors rapporterade att faran var över, nöjde sig statsråden med detta besked: ”Under sådana förhållanden borde vi inte göra något men vara beredda om situationen skulle återigen mot förmodan förvärras och då hjälpa [judarna]”, skrev Bagge om regeringens diskussion den 11 februari 1943. Tre månader senare, den 18 maj 1943, svarade regeringen ja på Finlands begäran att överföra 14 av dessa judar till Sverige, men den här gången fanns ett inslag av tveksamhet hos utrikesministern Christian Günther: han ”hade den uppfattningen”, skrev Bagge, ”att det var olämpligt ur svensk synpunkt att ta över för många av dessa judar då det kunde tydas som Sverige vore villigt att vara någon sorts allmän evakueringsplats för judarna”. Per Albin tycks ha tänkt i liknande banor att döma av en, låt vara oklar formulering i Bagges dagbok: ”P.A. menade att risken bara blev en början till en ytterligare fortsättning. Men om det bara var fråga om ett vanligt mottagande av några flyktingar som kunde försörja sig hade han inte något emot det.” Bagge själv sade sig ha framhållit ”nödvändigheten av en restriktiv politik så att vi inte blev översvämmade av judar här i landet”.
I efterhand ter sig naturligtvis cynismen i denna debatt nästan ofattbar, men den vilade rimligen på en närmast instinktiv motvilja att både acceptera och inse den fulla vidden av Nazitysklands antijudiska politik. Folkmord hade visserligen förekommit i historien och hade till och med skett så sent som i början på 1900-talet när turkarna massmördade armenierna, men ett europeiskt folkmord låg bortom det fattbaras gräns. Brottet var, som Winston Churchill sagt, så grovt att det inte ens kunde namnges. När ryktena om förestående razzior mot de danska judarna började spridas på hösten 1943 gick emellertid regeringen ett steg längre, lät offentliggöra sin protest till utrikesdepartementet i Berlin och meddelade att Arvid Richert ”därjämte framfört ett erbjudande från svenska regeringen att i Sverige mottaga samtliga danska judar”. Nära 8 000 danska judar hann fly i småbåtar över Öresund, främst för att de tyska ockupationsmyndigheterna ogillade ordern från Berlin och lät läcka ut uppgifterna om de planerade deportationerna. Av Gösta Bagges dagbok framgår att Günther på eget initiativ – men förmodligen i samråd med Per Albin – instruerat Richert och att övriga statsråd först i efterhand informerades. ”För min del hade jag ingenting emot beslutet i sak”, skrev Bagge, ”men jag ansåg den hotelse som formen innebar mindre lämplig.”
Med detta utspel blev Sverige faktiskt den första staten som erbjöd judar i ett tyskockuperat land fritt tillträde, konstaterar Lena Einhorn i sin bok ”Handelsresande i liv”. Därmed övergick också Sverige till en aktiv humanitär politik, pådriven av utrikesrådet Gösta Engzell på utrikesdepartementet och engagerade privatpersoner som Gilel Storch, Fritz Hollander och Norbert Masur. Raoul Wallenberg bemyndigades 1944 att utfärda främlingspass åt de ungerska judarna och expeditionen med de vita bussarna under Folke Bernadottes ledning räddade 20 000 fångar ur koncentrationslägren i krigets slutskede på våren 1945. Wallenbergs egentliga uppdragsgivare var dock War Refugee Board i USA, vilket förmodligen var skälet till att ryssarna fängslade honom. När det stod klart att kriget snart var vunnet, började också misstänksamheten mellan de allierade att spira.
Vid tiden för de danska judarnas flykt till Sverige var dock de allierade fortfarande negativa till att erbjuda judarna en fristad, riskerna bedömdes för stora: ”Det finns en möjlighet att Tyskland eller dess satelliter kanske ändrar politik från utrotning till fördrivning i syfte att, som före kriget, förödmjuka andra länder genom att översvämma dem med främmande immigranter”, varnade brittiska UD i en promemoria. Tankegångarna var alltså i grunden desamma som i den svenska regeringen, man oroade sig ännu mer för en massiv utdrivning av flyktingar från de tyskockuperade områdena än för en fortsatt massutrotning. Inte heller de redan 1943 klara och 1944 ovedersägliga bevisen för det rent industriella mördandet i Auschwitz föranledde några särskilda insatser. Tysklands villkorslösa kapitulation förblev det allt annat överskuggande målet, varken USA, England eller Sovjet ville avdela styrkor för att bomba järnvägslinjerna till Auschwitz: ”Det mest effektiva sättet att hjälpa offren för fiendens terror är att snabbt besegra axelmakterna, ett mål för vilket vi måste samla alla resurser som står till vårt förfogande”, konstaterade den amerikanska militärledningen i en promemoria till den biträdande krigsministern John J McCloy, citerad i Martin Gilberts bok ”Auschwitz and The Allies”.
Andra världskriget var förvisso ett krig för humanism, demokrati och mänskliga rättigheter, men den verkliga innebörden i dessa krigsmål kom trots allt att förstås så mycket klarare efter än under kriget.
Sådan var bakgrunden till den – som Alf W Johansson skriver – närmast redlösa utrikespolitik som Sverige förde under månaderna före och efter krigsutbrottet. I en situation där alla småstater valde att huka sig bakom neutraliteten inför det hotande stormaktskriget började svenska och finska militärer resonera om att gemensamt befästa de sedan 1921 års skiljedom i NF (se del III, kapitlet Statsrådet) demilitariserade Ålandsöarna, en idé som utrikesminister Rickard Sandler tog till sig och drev med stor envishet under namnet Stockholmsplanen. För detta ändamål uppfann Sandler det övergripande begreppet ”nordisk neutralitet”, en politik som syftade till en gemensam nordisk neutralitet mot omvärlden och som ytterst förutsatte ett försvarsförbund med ömsesidiga förpliktelser att värna varandras territorium. Per Albin ställde sig principiellt positiv till dessa idéer, låt vara att han betonade att den nordiska neutraliteten saknade omedelbar aktualitet men borde övervägas på sikt. Resonemanget var typiskt förbindligt, kanske sedan men inte nu.
Sveriges och Finlands gemensamma befästning av Åland var en bit i detta stora framtida pussel, ett första steg som också speglade Sandlers skepsis mot neutraliteten som övergripande politisk målsättning. Han var en både intellektuellt och emotionellt övertygad antinazist och antikommunist och tycks ha betraktat vad han kallade den absoluta neutraliteten som en moraliskt ohållbar hållning. Han utgick från att även Sverige måste ställa upp på de ”slagfält där frihetens och demokratins öde i Europa sägas avgöras”. Han gjorde heller ingen hemlighet av sina strävanden att placera Sverige på den rätta sidan, men hans ord var nästan lika dunkla som de chiffer som han älskade att lösa på lediga stunder: ”Ha de som ropa på obrottslig svensk neutralitet tänkt sig riktigt in i vårt förhållande till grannländerna, därest något av dem komme i nöd? Det föreligger här ett samband mellan neutralitet och försvarsallians, som omedelbart aktualiserar den senare frågan”, sade han i ett radioföredrag om svensk utrikespolitik. Man fick tänka efter när man lyssnade på Sandler.
Ålänningarna var inte alls trakterade av Stockholmsplanen och protesterade mycket högljutt mot detta sätt att demonstrera Finlands och Sveriges beslutsamhet att värna sin gemensamma neutralitet, men båda regeringarna slog dövörat till. Att Sverige och Finland åter tycktes på väg att förena sina öden ansågs så anmärkningsvärt att Sandler och kabinettssekreteraren Erik Boheman efter hemkomsten från en förhandling i Helsingfors fick presentera sina planer i ett särskilt radioprogram. I januari 1939 låg ett preliminärt avtal klart och överlämnades till riksdagen vid en hemlig session den 13 januari. Entusiasmen var inte precis total. Inom socialdemokratin fanns en underliggande misstro mot Finland sedan den vita segern i inbördeskriget och en skepsis mot att engagera Sverige i en allians som de facto riktade sig mot Sovjetunionen. Vid denna tid ansågs inte Sovjet hota freden, tvärtom: under sin verserade folkkommissarie för utrikes ärenden, Maksim Litvinov, framstod kommunistregimen som själva sinnebilden för en strävan efter kollektiva säkerhetsarrangemang. Per Albin var som många andra tvivlande på det kloka i Sandlers företag, men argumenten för var också bestickande, främst att Finland nu skulle släppa frestelsen att söka skydd hos Hitlertyskland. Sandler övertygade Per Albin om att både Sovjet och NF:s förbundsråd skulle välsigna detta initiativ att värna freden i norr och i förlitan på denna bedömning levererade regeringen proposition den 9 maj 1939.
I Moskva hade emellertid de ytterst hemliga preludierna till pakten med Nazityskland inletts, Stalin hade avsatt Litvinov och utnämnt den mer hårdföre Vjatjeslav Molotov till efterträdare. Sandler valde dock att bortse från alla illavarslande tecken, inklusive att madame Kollontaj den 11 maj 1939 meddelat att Sovjet önskade ett uppskov med Stockholmsplanen. Den 21 maj gick det inte längre att låtsas om ingenting: när den ryske NF-ambassadören i ett möte med Sandler upprepade Madame Kollontajs besked var det ett diplomatiskt inlindat veto. Eftersom Sovjet strax därefter offentliggjorde sin begäran insåg Per Albin att timmen var slagen, svalde förödmjukelsen och lät dra tillbaka propositionen.
Det var ett svårt prestigenederlag för regeringen men ett ännu svårare för Sandler personligen. I ett slag hade han förlorat sin nimbus av oomstridd auktoritet på svensk utrikespolitik och den länge latenta misstänksamheten mot hans avsikter med Stockholmsplanen fick fritt spelrum, främst hos Ernst Wigforss men också hos justitieministern K G Westman. I ett telefonsamtal med kungen ”betonade jag skillnaden mellan schackspelet i Genève och realpolitiken”, skrev Westman torrt i sin dagbok. Underförstått: Sandlers plan var död och den ende som ännu inte insett det var Sandler själv. Westman var i och för sig positiv till idén med nordisk neutralitet, men såg också hindren på vägen, främst att Sovjet i de förhandlingar med England och Frankrike som fördes parallellt med förhandlingarna med Nazityskland krävt att Finland, Estland, Lettland och Litauen skulle tillerkännas status av sovjetiska skyddsområden. Utan vetskap om att tyskarna snart skulle gå med på att hänföra dessa länder till Sovjets intressezon, ställde han i ett tal i slutet av juli den kritiska frågan om ”det finns någon gräns mellan neutralitetsskydd och militärallians med Finland”. Westman hade en krass syn på stormaktsspelet, det styrdes av intressen och inte av hänsyn till småstaternas neutralitet. Frågan som trängde sig på var den gamla vanliga: skulle knytningen till Finland leda till att Sverige hamnade på rätt sida, om landet drogs in i ett krig.
För Per Albin var Sandlers dikeskörning både ett brutalt uppvaknande till en fråga som pockade på hans eget ställningstagande och ett personligt dilemma på grund av den alltmer grättna stämningen i regeringen, särskilt bland de socialdemokratiska statsråden. ”Vi borde aldrig ha givit oss in i det här”, suckade han vid ett sammanträde om Ålandsfrågan, en av många lamentationer över att ingenting blev som tänkt. Sandler var inte den som gav sig, han var så känslomässigt engagerad i sin utrikespolitik att han lärde sig finska på lediga stunder. Han propsade inte bara på att genomföra Stockholmsplanen trots de ursprungliga förbehållen om ryskt godkännande utan siktade också på en militär allians med Finland, oavsett vad Sovjet och andra stormakter ansåg om saken. Per Albin slets mellan sin respekt för Sandler, sin instinktiva misstro mot hans politik och sin olust inför korridorskvallret om att Wigforss övervägde att spränga regeringen. Man och man emellan försökte statsråden kalibrera stämningsläget genom att skvallra för varandra om vad som sagts eller skulle ha sagts vid enskilda samtal. I sin dagbok berättade Westman att Wigforss sagt till Sandler att endera av dem skulle lämna regeringen om han fortsatte att driva Stockholmsplanen och att Per Albin tycktes yttra sig allt mer kritiskt mot Sandler: ”Quensel berättade för Herman Eriksson och mig, att P.A. sagt till honom, när Ålandsfrågan kom upp: Jag fruktar, att Sandler vill ha denna fråga som ett hyende under sin fåfänga”, noterade han.
Repliken var som hämtad från en 1800-talsmelodram, men sådan var stämningen dessa veckor. ”I går talade två statsråd alltför skarpt i Ålandsfrågan”, muttrade Per Albin surt vid regeringslunchen sedan Sandler och Westman i hans tycke hanterat yttrandefrihetens gåva alltför vårdslöst vid var sitt offentliga framträdande. Till Westmans irritation fyllde Wigforss omedelbart i med repliken: ”Man bör inte alls tala om den frågan för närvarande.” I detta läge kom beskedet från Berlin om ett förestående tyskt-sovjetiskt nonaggressionstraktat nästan som en befrielse, lättade upptagenheten med Ålandsfrågan och flyttade uppmärksamheten till beredskaps-, handels- och försörjningsfrågorna. Per Albin kom hem från en resa till Norge dagen efter nyheten om pakten och ville först inte dramatisera situationen genom att kalla in semesterlediga statsråd, men insåg snart allvaret. Kungen trodde att pakten undanröjt krigshoten och avbröt mycket motvilligt sin semester på Solliden. Först lördagen den 26 augusti återtog han – som termen då löd – riksstyrelsen vid en extrakonselj där regeringen beslöt att införa ett generellt exportförbud och basera all import och export på licenser.
Dagen därpå höll Per Albin det första av sina två anföranden om den svenska beredskapen, det ena på Skansen under rubriken ”Inför krigets utbrott” och det andra direkt i radio den 1 september när Tyskland gått till anfall mot Polen. Det första talet bandades och återutsändes i radions kvällsnyheter i en nedkortad version som innehöll den senare så välbekanta formuleringen ”vår beredskap är god”, men i det andra fanns inte detta påstående. Den komprimerade kortversion av Per Albins tal vid krigsutbrottet, som radion gjort känd för eftervärlden genom otaliga återgivanden, är således en förfalskning i så måtto att två olika anföranden – om än delvis likalydande – klippts ihop till ett. Så här löd hela det avsnitt i talet som anknöt till påståendet om den goda beredskapen:
Det är naturligt att allteftersom katastrofen synts rycka närmare, man med ökad ängslan frågat om de små nationernas möjligheter att hålla sig utanför. Jag förtröstar starkt på våra möjligheter i detta stycke. Vår egen vilja är samlad och beslutsam. Vi ha intet otalt med andra, vi känna icke någon vår fiende, ingen kan ha något reellt intresse av att driva oss ut ur neutraliteten. Men om branden bryter ut måste alla vara på sin vakt. Regeringen har vidtagit alla anstalter för vakthållning och skydd, som nu kan anses påkallade. Dessa komma att utvidgas och stärkas i den mån så befinnes nödvändigt. Vår beredskap är god.
Detta gäller också ifråga om våra möjligheter att upprätthålla folkförsörjningen under de svårigheter och påfrestningar, under vilka de även utanför stående komma att ställas i händelse av ett stormaktskrig. Någon anledning till panik inför ett sådant läge finnes absolut icke. Vårt jordbruk har under de senaste åren alltmera hänvisats till hemmamarknaden. Det är bättre rustat än någonsin att på sitt område uppbära självförsörjningen.
Många inkallade värnpliktiga har i efterhand, i likhet med journalisten Arvid Fredborg, vittnat om att Per Albins ord om beredskapen mer ”togs som ett dåligt skämt” än som ett förtroendeingivande påstående: ”De av oss som kom i beröring med stabsofficerare kunde inte ha några illusioner om de svagheter som kännetecknade den svenska krigsmakten”, skrev Fredborg i sin memoarbok ”Destination Berlin”. Med åren har Per Albins ord kommit att bli själva prototypen för en politisk lögn, en medveten, taktisk osanning i syfte att skapa förtroende hos allmänheten och vidmakthålla lugnet. Andra har försvarat Per Albin och menat att påståendet skall ses i sammanhang med hans förlitan på neutraliteten, frånvaron av fiender och den säkra försörjningen med livsmedel. Den militära beredskapen, vakthållningen, var bara en del i en allmän mental beredskap bland medborgarna och deras politiska förtroendevalda att upprätthålla Sveriges oberoende.
Den senare tolkningen får nog också betraktas som den mest rimliga. Redan under krigsåren började visserligen uttrycket ”vår beredskap är god” cirkulera som ett ironiskt skämt, en sorts grimasfras man och man emellan, men det uppmärksammades inte omedelbart efter talet och noterades heller inte i samtida dagböcker. I stället dominerades tidningarnas referat av försörjningsfrågorna, naturligt nog med tanke på att erfarenheterna från första världskriget var i färskt minne. Omedelbart efter Per Albins radiotal höll dessutom ordföranden i rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, landshövdingen och förutvarande statsrådet Karl Levinson, ett mer detaljerat radiotal om landets aktuella försörjningsläge och Sveriges möjligheter att klara en avspärrning. I tidningarna vävdes budskapen i Per Albins och Levinsons tal ihop och särskild uppmärksamhet väckte den senares maning att begränsa ”den rena lyxförbrukningen av bensin genom att icke i onödan begagna bil eller motorbåt”. Redan samma kväll blev det rusning till öppna bensinmackar över hela landet.
Överhuvudtaget präglades Per Albins två krigstal av en påfallande civilistisk och närmast apolitisk ton. Kriget var ett stormaktskrig, Sverige ville inte bli indraget i några stormaktskombinationer och från regeringens sida kunde det ”icke bli tal om några protester eller domar” mot de krigförande länderna: ”Det tillkommer icke mig att anklaga och mästra”, förklarade han. Världen var som den var, det förfärliga hade inträffat, och Per Albin sade sig veta att hela det svenska folket besjälades av en vilja till fullständig neutralitet. Därför ville han ”kraftigt erinra om den förpliktelse alla och envar må känna inför den högtidliga förpliktelse [till absolut neutralitet] som vi avgivit och i allt framträdande iakttaga varsamhet och god ton”. Som en bekymrad fader inför sitt folk beklagade han att ”tiotusentals män för en tid nödgas lämna sitt dagliga värv och sina familjer för att i kronans kläder tjäna fosterlandet”, förklarade sig övertygad om att de likväl ”beredvilligt gå till denna pliktuppfyllelse i samma känsla av nödvändighet, som kommit regeringen att kalla dem till densamma”, och uttalade sin fulla förståelse för att ”mången tynges av tanken på de rubbningar, som vållas i hans ekonomi och i familjeförsörjningen”.
I denna allvarstyngda retorik med sina kanslispråksliknande vändningar balanserade Per Albin mellan maningarna till den enskilde att axla alla de förpliktelser som läget avkrävde honom/henne och försäkringar om att samhället i sin tur skulle stå fast vid sina skyldigheter: ”Det kommer att sörjas för lämplig avlösning, så att icke inkallelserna ifråga om tidsutdräkt bli för betungande”, försäkrade han och förutskickade redan om några dagar ”ett förslag till en väsentlig förbättring av familjebidragen”. Kriget må ha rasat där ute, andemeningen i dessa två tal var att Sverige likväl förblev en ö där välfärden bestod och den absoluta neutralitetens ideal behärskade sinnena. Målet var att hålla Sverige utanför stormaktskriget och medlet var neutraliteten.
Men kriget trängde sig på, demonstrerade både svårigheten i att stå absolut neutral och att – om nödvändigt – se till att Sverige hamnade på rätt sida. Men vilken sida var rätt i en situation där ärkefienderna nazism och kommunism slutit en pakt med varandra? Att den riktade sig mot Polen blev uppenbart den 17 september 1939 när ryssarna marscherade in i den tidigare ryska delen av östra Polen, men mot vem mer? Mot England och Frankrike? Mot Finland och de baltiska småstaterna? Mot Sverige? Analysen var inte självklar, pusslet svårlagt. Gamla märken stämde inte längre, men där andra försökte tolka de nya tecknen anpassade sig ledningen för Sveriges kommunistiska parti omedelbart till signalerna från Moskva. Som malisen sade: de spände upp paraplyet vid regn i Moskva även om solen sken i Sverige.
Dagarna efter krigsutbrottet ägnade regeringen åt att i rasande fart sätta upp en kristidsförvaltning och att lägga grunden för ett ransoneringssystem, men när riksdagsledamöterna anlände till Stockholm för den urtima riksdagen började också det politiska gnisslet. Inom bondeförbundet jäste återigen missnöjet med Bramstorps ledarskap och de tidigare kraven på en samlingsregering med delat ansvar blev allt mer pockande, också från Bramstorp själv. Per Albin gav efter i så måtto att Gösta Bagge och folkpartiledaren Gustaf Andersson i Rasjön ombads att skriftligen lämna synpunkter på en eventuell regeringsombildning och båda svarade som förväntat: visst, de var båda principiellt positiva till att bredda regeringen, men i så fall måste Per Albin avgå och kungen lämna – som Bagge skrev – ”ett nytt uppdrag att bilda regering med full frihet i fråga om sammansättningen”. Per Albin, som därmed visat sin goda vilja, lät publicera skriftväxlingen den 29 september och lovade återkomma till frågan ”om och när ändrade förhållanden kunna anses aktualisera denna”. Ännu ville han inte ha någon samlingsregering, inte undergräva sin ställning genom att lägga fram både sin egen obeslutsamhet och oenigheten bland de socialdemokratiska statsråden till öppet beskådande.
Vid det laget började oenigheten åter flamma upp. När Estland den 27 september som den första baltiska staten påtvingades en till formen ömsesidig biståndspakt med ryska baser på Ösel och i hamnstaden Baltiski väcktes återigen Ålandsfrågan ur sin tillfälliga förpuppning. Den 3 oktober föreslog Sandler att Finland till en början ensamt skulle tillåtas befästa Ålandsöarna, men hans promemoria innebar de facto – bortom det formellt begränsade svenska åtagandet att bistå i skyddet av Ålandsöarna mot ett ryskt angrepp – att Sverige skulle garantera hela Finlands neutralitet, om nödvändigt med vapen. Den skeptiske Wigforss såg genast bockfoten i Sandlers förslag: Sverige hävdade sin alliansfrihet mot stormakterna men skulle gentemot Finland spela stormaktens roll. Sandler stod för djärv handling, skriver Alf W Johansson i sin bok ”Per Albin och kriget”: enligt Sandlers mening skulle ”ett klart agerande från svensk sida befria Sovjetunionen från frestelsen att göra framstötar mot Ålandsöarna och Finland”. Bakom Sandlers aktiva politik fanns således en preventiv tanke, efter den tysk-ryska pakten byggd på antagandet att Sovjets påbörjade annektering av de baltiska länderna skulle göra en framryckning i Finland mindre strategiskt intressant. Det politiska och militära priset för denna marginellt ökade säkerhet skulle bli alltför högt, om Sverige garanterade Finlands neutralitet.
Dagen därpå ställde den finske utrikesministern Eljas Erkko just de frågor som Sandler aktualiserat: var Sverige villigt att också i fortsättningen leverera krigsmateriel till Finland och att med svensk trupp skydda Ålandsöarna? Erkko visste då att Finland nu stod inför samma avgörande prövning som tidigare de baltiska staterna: regeringen var kallad till Moskva för att bli ”erbjuden” både en försvarspakt och ryska baser inom landet. Erkkos linje att Finland skulle hävda sitt oberoende och inte ge upp som balterna var rimligen förstärkt av vetskapen om Sandlers hållning och ovetskapen om splittringen i den svenska regeringen. I de interna diskussionerna med det socialdemokratiska förtroenderådet och de borgerliga i utrikesnämnden hävdade Sandler att ”Sveriges intresse i nutid och framtid bäst tillgodoses genom att Sverige vid lämplig tidpunkt avgåve en solidaritetsförklaring med Finland”, men Per Albin spjärnade emot. Att opinionen spretade åt olika håll även i denna större krets av socialdemokrater och borgerliga kunde han konstatera: högern var allmänt för Sandlers politik, folkpartiets ledare Gustaf Andersson var klart emot att sända trupper till Åland och Bramstorp hade för ovanlighetens skull hela sin riksdagsgrupp bakom sig i sitt krav på fortsatt neutralitet. Inom socialdemokratin övervägde de tveksamma och hur allmänheten såg på saken kunde Per Albin bara gissa.
När Sovjets krav på förhandlingar med Finland offentliggjordes den 8 oktober behövde han inte tveka längre: genom hela pressen gick en våg av sympati för Finland och allmän upprördhet över Sovjets framstöt. Dagen därpå beviljade regeringen nya leveranser av Boforskanoner till Finland och ytterligare två dagar senare fick Per Albin det besked som han hoppats på: de ryska kraven på landavträdelser och baser inkluderade inte Ålandsöarna. Hans allmänna misstro mot vad han kallade äventyrligheter fick därmed ett konkret fäste. När de nordiska statscheferna samlades till ett möte på slottet i Stockholm den 18 och 19 oktober och hela borggården fylldes av demonstranter för Finlands sak, gav han Eljas Erkko beskedet att Sverige inte skulle skicka trupper till Åland. Om Finland minerade de södra farvattnen utanför öarna var dock Sverige redo att minera de norra, sade han vid detta avgörande samtal, där både Sandler och Sköld deltog. Tidningarna hade helsidor med svenska folkets hyllningar till den finske presidenten Kyösti Kallio, men vad som faktiskt avhandlades förblev tills vidare hemligt.
”Bakom fasaden skedde torpederingen i stillhet av just det praktiska samarbete, som läget krävde”, sade Sandler senare i en bitter kommentar till kontrasten mellan den folkliga yran på borggården och Per Albins kalla besked i det slutna sammanträdesrummet. ”Mötet avslutades med en svag, neutralistisk kommuniké”, konstaterade översten, sedermera generalen Carl August Ehrensvärd korthugget samma kväll i sin dagbok. Han hade som frivillig slagits på den vita sidan i inbördeskriget, hade finsk officersgrad och skulle bli den ledande militäre aktivisten för Finlands sak. Samma kväll beslöt han tillsammans med sina vänner Sven Dahlman och Nils Palme att ”en svensk frivilligkår skulle förberedas”. Dahlman var pressattaché i Helsingfors, Nils Palme chef för elbolaget Scankraft och liksom Ehrensvärd före detta frivillig med finsk officersgrad. Samma dag som Sovjet gick till anfall, den 30 november, öppnade de i Stockholm den första byrån för rekrytering av frivilliga till Finland.
Under normala omständigheter skulle Rickard Sandler ha avgått på detta sammanbrott för sin politik, men nu krävde hänsynen till både Finland och det egna partiet att han höll god min. För ryssarna var ovissheten om Sveriges politik jokern i leken och Sandlers avgång skulle i ett slag ha underminerat den finska förhandlingspositionen, särskilt som spekulationerna i pressen gick ut på att Sandler hade övertaget i regeringens interna dragkamp. I stället utnyttjade Sandler situationen till att än en gång föreslå att Finland skulle medges rätten att befästa Åland, att Sverige inte skulle proklamera neutralitet i ett eventuellt krig mellan Sovjet och Finland och att den norra mineringen av vattnen mellan Sverige och Ålandsöarna skulle verkställas, alltså den som Per Albin utlovat vid statschefsmötet. Per Edvin Sköld, Gustav Möller och Arthur Engberg stödde Sandlers linje och Ernst Wigforss anförde som vanligt oppositionen med folkhushållningsministern Herman Eriksson och bondeförbundets statsråd i trossen.
Eriksson (1892–1949), som var nära vän med Wigforss, ansågs som en ovanligt skicklig ämbetsman. Under sina många år i regeringen var han juristkonsult, handelsminister och folkhushållningsminister under 1939–1941, formellt betecknad som opolitisk även om han själv var socialdemokrat. Han stödde alltid Wigforss mer kärva linje både mot Finland och efterhand också mot tyskarna och blev med tiden allt mer kritisk mot Per Albins i hans tycke alltför stela neutralitetstänkande. ”P.A. är den fegaste idiot som tänkas kan och det är den fenomenala tur, som han och [utrikesministern Christian] Günther har, som gör att det går så bra som det går”, fräste han i sin dagbok i mars 1944.
Men vid det här regeringssammanträdet i slutet på oktober 1939 gick Wigforss ett steg längre än tidigare: mineringen kunde utlösa en konflikt med Ryssland, hävdade han och förklarade sig, enligt K G Westmans dagbok, beredd att omedelbart avgå, ”om ej finska regeringen toges ur den föreställningen, att Sverige ville upprätthålla en dylik förpliktelse [som Per Albin ålagt Sverige]”. När Sköld invände att mineringen under alla omständigheter måste försvaras också mot Ryssland och att ”svenska folket hällre skulle ta krig med Ryssland än gå med på att taga bort den” blev Wigforss så rasande att han vred sitt avgångshot ytterligare ett varv: nu skulle han ”lämna ansvaret till de djärva för att få fria händer att börja en kampanj för att varna det svenska folket”. Enligt Nils Quensel skulle Sandler ha hävdat att Wigforss hållning innebar ett misstroendevotum mot honom som utrikesminister och omedelbart fått svaret: ”Rätt uppfattat.”
För Per Albin kom Wigforss avgångshot uppenbarligen som ett klubbslag, något som han hört glunkas om men knappast kunnat föreställa sig att Wigforss skulle göra allvar av. Hans teknik som regeringschef gick ut på att låta statsråden löpa i långa koppel, att i det längsta avhålla sig från att själv lägga sig i detaljfrågor och att hellre skjuta uppkommande konflikter framför sig än att omedelbart försöka finna en lösning. Detta passiva, på gränsen till indolenta sätt att leda regeringen vilade i sin tur på fyra filosofiska grundpelare: att fördröjning oftast upplöste konflikter av sig själv, att samarbete var bättre än strid, att kompromissen var själva adelsmärket för ett demokratiskt styre och att lojaliteten mot både fattade majoritetsbeslut och det egna partiet var närmast absolut. Att åsikter och intressen bröts inom det egna partiet upplevde han säkert som både tråkigt och jobbigt, men sådant ingick i politikens vardag, irriterande men ofrånkomligt. Vad Wigforss gjorde vid detta stormiga regeringssammanträde var vida värre: han höjde upprorsfanan, avsvor sig lojaliteten och hotade att splittra både regeringen och partiet.
Per Albin ångrade säkert att han låtit Sandler löpa så långt i sina förespeglingar om Sveriges stöd till Finland, men utifrån hans allmänna strävan till harmoni var förmodligen hans beredvillighet till mineringen en kompensation för hans kärva besked att Sverige skulle förbli vid sin neutralitet, en anständig kompromiss som inte helt slog undan benen på Sandlers utrikespolitik och därför gav utrymme för en anständig reträtt. Medan Sandler fortsatte att agera lojalt utåt – och i fortsättningen också skulle göra det – bröt Wigforss mot själva grundsatsen i Per Albins katekes. I Westmans dagbok skildras hans omedelbara, lite förvirrade reaktion på Wigforss utspel så här: ”P.A. sade, upprörd, att detta skulle göra det omöjligt för det soc.dem. partiet att bilda regering och sätta hela det parlamentariska systemet ur möjlighet att fungera.”
Wigforss skyller i memoarerna sin upprördhet på att han inte informerats om vad Per Albin faktiskt sagt till den finske utrikesministern, men då regeringen vid tiden för statschefsmötet i Stockholm sammanträdde dagligen är det svårt att riktigt tro på den förklaringen. I Wigforss version spelar Sandler intrigantens – för att inte säga självaste Mefistofeles – roll: på ett ställe i memoarerna säger han sig ha fruktat att Per Albin skulle ”följa Sandler ut i vad andra skulle anse för farozonen”, på ett annat att hur Per Albin än manövrerade ”var det svårt att tänka sej honom annat än bland dem som vägrade att ge sej ut i det ovissa”. Denna motsägelsefulla bild av Per Albin visar att Wigforss hade svårt att också i efterhand presentera en sammanhängande bild av sitt agerande under dessa veckor, i vart fall en som var förenlig med både bilden av honom själv och Per Albin som kloka, konsekventa och balanserade karlar. Han överreagerade, uppfattade inte – eller ville av någon anledning inte uppfatta – att Per Albin faktiskt drog åt precis samma håll som han själv. Per Albin talade visserligen inte samma klarspråk som Wigforss, men det kunde han heller inte göra: hans roll var ju kompromissariens, den som skulle finna formeln för enighet och harmoni. Som den cyniskt klarsynte Westman skrev om Wigforss agerande i sin dagbok: ”Denne man med ett eljest så ljust och snabbt intellekt befann sig i affekt.”
När regeringen två dagar senare, söndagen den 22 oktober 1939, samlades för att reda ut sin oenighet var stämningen uppenbart generad, präglad av eftertankens ånger. Per Albin betonade farorna med Wigforss linje både för partiet och det parlamentariska systemet och beskrev sitt ja till den norra mineringen som ett led i ansträngningarna att stärka Finland i en situation där förhandlingarna med Sovjet befann sig i ett kritiskt läge. Att han därmed lät förstå att mineringen inte var omedelbart aktuell blidkade emellertid inte Wigforss, som enligt Westmans dagbok ”mycket blek” tog ordet: ”Det finns viktigare saker än det soc.-dem. partiets framtid, nämligen hela svenska folkets utsikt att få leva sitt liv vidare. Det vore bäst, att de djärva fingo övertaga ansvaret för sin politik, ensamma.” Argumenten var alltså desamma, ställningen fastlåst. När Sköld erbjöd sig att avgå och att – i motsats till Wigforss – ”vara alldeles tyst och lojal och försvinna in i folkets stora massa”, invände Sandler att han om någon borde avgå. Han hade ju fått sin politik underkänd av regeringen, trots att han inte alls syftade till att dra in Sverige i krig utan att bevara freden: ”Det är inte så gott för mig att vara kabinettssekreterare åt tolv utrikesministrar, som ganska suddigt ge sin mening tillkänna”, suckade han med sin vanliga talang för epigrammatiska formuleringar.
I detta läge gjorde Per Albin ännu ett försök att gjuta olja på vågorna: eftersom den situation där mineringen kunde komma i fråga ännu inte var för handen ”vore det orimligt att göra en ministerkris på en hypotes”, sade han. Med hänvisning till ett påstående från Sköld om att oenigheten berodde på skilda temperament försökte han också blidka Wigforss med ett försonligt påpekande: ”är det en fråga om skillnad mellan temperament inom regeringen, vill jag säga, att mitt temperament närmast ligger åt samma håll som Wigforss.” På vägen ut från sammanträdet var han ångerfull: både han själv, Sköld och Sandler skulle ha handlat annorlunda om de anat detta motstånd, förklarade han för Möller – som nu bytt sida och stödde honom – och Westman. Tillsammans med Gunnar Hägglöf spekulerade han senare samma dag i motiven för Sandlers och Wigforss agerande, uppenbarligen i en känsla av villrådighet. ”Det kan låta underligt, men jag har faktiskt aldrig riktigt känt vare sig Sandler eller Wigge. Sandler och jag är ju så olika till vår läggning”, suckade han enligt Hägglöfs bok. Wigforss var också ett problem. Vad ville han egentligen? Var det förlusten i partiledarvalet 1928 som spökade (se del III, kapitlet Partiledaren)? Ville han själv bli partiledare? Så här återger Hägglöf Per Albins funderingar om sin finansminister:
Vad Wigge angår, vet jag inte riktigt vart han vill komma. Vi har aldrig varit riktigt intima. Det kan hända att han tyckt att jag ibland i partiet gått i vägen för honom. Men nu har jag ju sagt honom att jag gärna träder tillbaka för honom. Och det menar jag fullt uppriktigt. Jag skulle vara beredd att om han bildar regering ställa mig till förfogande i vilken kapacitet som helst, ty i grund och botten stå vi ju på samma linje, fast jag ifråga om mineringarna icke kan förstå att jag gått längre än vad som varit nödvändigt.
I sina memoarer nämner inte Wigforss Per Albins erbjudande att träda tillbaka till förmån för honom själv och motiven för hans opposition framstår inte heller särskilt klart. Han misstrodde Sandlers strävan att vinna fred genom att utmana Sovjet och sluta upp bakom Finland och hans misstro förstärktes av försvarsledningens entusiasm för denna politik. I de högre officerarnas ömma känslor för Finland såg Wigforss uppenbarligen inte bara en återspegling av deras uppslutning på den vita sidan i inbördeskriget, utan också en strategi att utnyttja Finland som en förevändning för att gå i krig mot just Sovjetunionen. För det borgerliga Sverige – och dit hörde definitivt den militära ledningen med överbefälhavaren Olof Thörnell i spetsen – framstod Sovjet genom hela kriget både som ett större hot än Nazityskland och som en mindre farlig motståndare. Mot Sovjet var Thörnell alltid redo att marschera ut vid finnarnas sida – och i Finlands så kallade fortsättningskrig 1941 också vid Hitlers sida – men när det gällde Sveriges möjligheter att försvara sig mot ett tyskt anfall var tillgången på manskap, materiel, fartyg, flygplan och vapen alltid lika otillräcklig. De egna ideologiska preferenserna – eller kanske snarare idiosynkrasierna – styrde också det förment objektiva strategiska tänkandet.
Motsatt enögdhet tycks ha väglett Wigforss till hans ställningstaganden: skulle Sverige hamna i krig, så skulle Sverige bekriga nazismen, inte kommunismen. Som många ledande socialdemokrater saknade han känslomässiga band till Finland, men bar förmodligen på en känsla av affinitet med Sovjet, inte med Stalins regim men med kommunismen som en släkting till den egna ideologin. Eftersom nazismen och inte kommunismen var det primära hotet mot Sverige anar man också en underliggande förståelse för Sovjets strävan att skydda sitt territorium genom att återvinna kontrollen över förlorade områden från tsartiden. Vad angick oss Polens och Baltikums affärer och var Finlands gränstrakter mot Sovjet verkligen värda ett krig? Även om neutraliteten var huvudlinjen också för Wigforss var dilemmat således detsamma som för Per Albin: om neutraliteten inte kunde upprätthållas, gällde det i så fall att hamna på den rätta sidan. Pakten mellan nazismen och kommunismen stökade till problemet, pusslet gick inte riktigt ihop. Ingenting tyder på att Per Albin hade fog för sina misstankar att Wigforss ville störta honom, hans agerande var nog snarare ett uttryck för vanmakt inför en utrikespolitisk verklighet som ställde etablerade föreställningar på huvudet.
Med grälet den 22 oktober 1939 nåddes också kulmen på de öppna motsättningarna inom regeringen. Redan dagen därpå skvallrade Nils Quensel för K G Westman att Wigforss nu ”tycktes förstå att det skulle vara en överilning att gå till offentligheten med ett hypotetiskt problem, som kanske aldrig inträffar”, och vid nästa regeringssammanträde meddelade Wigforss själv ”att det inte fanns anledning att brådstörta ett ställningstagande”. Enligt Westmans dagbok svarade Per Albin med ett korthugget ”all right”. Wigforss reträtt var emellertid ingen öppning till fortsatta samtal, tvärtom gick nu både regeringen och Per Albin in i en period av akut handlingsförlamning i väntan på att någon händelse på nytt skulle sätta bollen i rullning. När Per Albins finske partiledarkollega Vainö Tanner per brev begärde besked om Sveriges hållning i ett finskt-ryskt krig blossade motsättningarna tillfälligt upp igen, dock inte om Per Albins svar att Sverige skulle stå fast vid sin neutralitet utan om hans hänvisning till Sveriges långa fred som ursäkt för oviljan att ingripa. ”Den riktiga motiveringen hade naturligtvis varit en hänvisning till våra militära resursers otillräcklighet i nuvarande exceptionellt ogynnsamma läge”, menade Westman: ”Tråkigt är att P.A. förlorat så mycket av sin andliga spänstighet. Han orkar ej höja sig till det själsläge, som en historisk påfrestning kräver”, klagade Westman i sin dagbok.
Den 31 oktober offentliggjorde den ryske utrikesministern Molotov Sovjets krav på Finland, men denna diplomatiska upptrappning i nervkriget mot de finska förhandlingarna föranledde inga andra reaktioner än oro över att Sverige måhända uttryckt sig alltför ultimativt i en demarche till Sovjet till stöd för Finlands fortsatta oberoende. Per Albin hade hela tiden svårt att bestämma sig, än stödde han Sandlers förslag till formuleringar, än backade han för Wigforss, Erikssons, Westmans och Bramstorps krav på mildare uttryckssätt. I beredning efter beredning beslöt regeringen att skicka krigsmateriel till Finland, men frågan om den norra mineringen utanför Ålandsöarna fortsatte att hänga i luften, en odesarmerad bomb som ingen riktigt vågade nalkas. Per Albin sköt så många problem han kunde framför sig, i varje fråga fanns en latent socialdemokratisk oenighet mellan Sandler och Wigforss och deras ständiga sekundanter Arthur Engberg respektive Herman Eriksson. Hållningen till Finland smittade också andra akuta problem som upptog regeringen, däribland Tysklands krav att Sverige skulle reducera sin sjömilsgräns från fyra till tre sjömil och engelska hot att spärra handelsvägarna mellan Sverige och Tyskland. Regeringen var ett beslutskollektiv utan beslutsförmåga, varje regeringssammanträde demonstrerade oenigheten och varje alltför uppflammande diskussion försökte Per Albin kväva i sin linda. Hur Per Albin agerade under dessa veckor beskrev Gunnar Hägglöf i sin dagbok så här:
Per Albin avslutar hastigast möjligt diskussionen genom en vanligen i litet misslynt och alltid i mycket knapphändig form framförd analys av diskussionsresultatet för såvitt detsamma berör det alldeles omedelbara handlandet. P.A.:s regeringspolitik i vad angår rikets utrikespolitik reduceras ofta till en rent mekanisk formalism. Bör man höra utrikesnämnden? Bör Sandler underrätta Kungen? Kan man vänta med ett beslut till i morgon? Ibland är hans attityd nog ganska sund, ibland enbart irriterande.
Den 30 november kom till sist urladdningen när ryssarna på morgonen bombade Helsingfors och motsättningarna återigen blossade upp med full styrka i regeringen. Sandler och Sköld krävde att den norra mineringen omedelbart skulle verkställas, Wigforss var emot och Per Albin sköt problemet framför sig: ”Frågan borde inte upptagas ensam utan i ett större sammanhang”, sade han enligt Westmans dagbok. När Sandler påpekade att regeringen måste bestämma sig att avge en neutralitetsförklaring eller ej och att han själv inte ville verkställa ett beslut om svensk neutralitet när nu kriget var ett faktum, duckade Per Albin. Trots detta tydliga avgångshot ansåg han att frågan kunde anstå och hänvisade till att de gamla beskeden till Finland fortfarande gällde. Att Sverige inte skulle skicka trupper till Åland var redan avgjort, hävdade Wigforss med Per Albins instämmande.
Samma kväll hade Axel Gjöres – som ju 1941 efterträdde Herman Eriksson som folkhushållningsminister – bjudit Per Albin till 50-årskalas hemma i villan på Igelkottsvägen i Bromma. Hans fru Hilma ringde Per Albin och erbjöd sig att ställa in men fick svaret: ”Varför det? Vi skall ju under alla förhållanden ha middag.” Per Albin kom i tid, men Per Edvin Sköld dök upp först vid desserten, blek och medtagen. ”Det var som om allt blodets tappats av. Ansiktet var en gulvit stirrande mask och blicken på en gång närvarande och långt fjärran”, skrev Gjöres i sin memoarbok ”Vreda vindar”. Desto mer förvånad var Gjöres över Per Albins lugn: trots att ambassaden i Helsingfors hann ringa tre gånger under middagen föreföll Per Albin oberörd: ”För honom tycktes det vara en helt vanlig kväll”, konstaterade han.
Men vad den förundrade Gjöres bevittnade denna kväll var själva peripetin i höstens drama, nämligen Per Albins remarkabla förvandling från obeslutsam, vacklande statsminister till landsfader i vardande. Den långa väntans tid var över, med krigets utbrott kunde det gamla spelet kastas över ända. Nu hade Per Albin möjlighet att häva den politiska förlamning som dittills blockerats av socialdemokratins inre splittring och underhållits av hans egen obeslutsamhet. Vägen öppnades mot den samlingsregering som han dittills motsatt sig, nu kunde han spela det inrikespolitiska spel som han behärskade. Omedelbart efter regeringssammanträdet den 30 november hade han ringt högerledaren Gösta Bagge för att tala samlingsregering och redan på eftermiddagen var de överens om den principiella utgångspunkten, att Sverige inte skulle intervenera i Finland. Folkpartiledaren Gustaf Andersson i Rasjön var bortrest, men hans motstånd mot allt som luktade aktivism gentemot Finland var välkänt. Per Albin hade således lika goda skäl för sitt lugn på Axel Gjöres 50-årsmiddag som Per Edvin Sköld för sin blekhet. Per Albin visste att vinden hade vänt, Sköld däremot grubblade på sin framtid.
Två dagar senare, den 2 december 1939, inleddes preludierna till dramats upplösning. På morgonen mottog Per Albin avskedsansökningarna från Sandler och Sköld, den ena för att regeringen på en formell förfrågan från Finland beslutat – efter hörande i utrikesnämnden – att svenska trupper inte skulle landsättas på Åland och den andra för att Per Albin ännu inte fullföljt sitt löfte till Finland att verkställa den norra mineringen. Vid sammanträdet kort därefter meddelade Per Albin helt kort att två statsråd begärt entledigande, men han ville uppenbarligen inte ha någon diskussion om saken: ”Man måste komma till klarhet om den nya kursen”, sade han bara enligt Westmans dagbok. Utåt höll alla tyst även om ryktena om en förestående regeringskris cirkulerade i politiska kretsar.
Den 5 december återtog Sköld sin avskedsansökan sedan Per Albin äntligen gett klartecken till mineringen och på eftermiddagen samma dag fick han partistyrelsens mandat att ombilda regeringen. Både Sandler och Sköld underströk Per Albins påstående att ”tiden nu är inne att bilda en samlingsregering”. Det var ”nödvändigt med en regering på bred bas, vilken kan kanalisera den aktivism [för Finlands sak] som påtagligen växer fram inom medelklassen och överklassen”, förklarade Sköld. Varken Sköld eller Sandler dolde skälen för sin oenighet med partiledaren, men de var diskreta nog att inte nämna Ernst Wigforss vid namn.
Själv satt också Wigforss för första och sista gången igenom ett helt möte med partistyrelsen utan att öppna munnen. I denna okunskap om den verkliga skärpan i de personliga motsättningarna vädjade flera ledamöter till Sandler att stanna kvar, förutsättningarna skulle ju ändras i en samlingsregering, menade de. Per Albin kommenterade inte dessa önskemål, han var förmodligen redan inriktad på att finna en partipolitiskt obelastad utrikesminister och att minimera risken för fortsatt oenighet inom partiet. Som försångare i partistyrelsens kör av förespråkare för Sandlers fortsatta statsrådskap förverkade därför Arthur Engberg denna dag sina utsikter att platsa i den kommande samlingsregeringen. Han utnämndes till landshövding i Härnösand och kom aldrig över smäleken att förlora sin statsrådspost.
Som Sköld varnat blev det också styrkan i den spontant framvällande opinionen för Finlands sak som försvårade och försenade regeringsbildningen. Den gav högerledaren Gösta Bagge råg i ryggen och tvingade Per Albin till längre gående eftergifter till stöd för Finland än vad han ursprungligen tänkt sig. Han pressades också av en viss osäkerhet om kungens ställning, hårda angrepp mot sin person i de borgerliga tidningarna och en ryktesflora om att inflytelserika kretsar intrigerade för en regering av starka män, utan partipolitiska inslag. En av de tilltänkta ledarna var Per Albins gode vän, överståthållaren Torsten Nothin, ett annat ofta nämnt namn var Sandler, som nu hyllades som en hjälte var han rörde sig (se del III, kapitlet Partiledaren).
Den sista pusselbiten blev ett muntligt löfte till Bagge att frivilligstyrkorna till Finland skulle få utrustas ur kronans förråd och en kompletterande anteckning till regeringsprogrammet, som gav högern handlingsfrihet vid eventuella konflikter om Finlandspolitiken. ”Sveriges ställning till Finland kan med hänsyn till den ovissa framtiden emellertid ej bindas eller fixeras i förväg utan får bestämmas allenast av Sveriges vitala intressen och händelsernas utveckling”, hette det i detta tillägg. Officiellt utfärdade Sverige aldrig någon neutralitetsförklaring trots att både Wigforss, Herman Eriksson och folkpartiledaren Gustaf Andersson propsade på strikt neutralitet.
”Vi får se till att hjälpa Finland så långt vi kunna gå utan att inblanda oss”, hade Per Albin sagt till partiets riksdagsledamöter den 1 december 1939 och det blev också den minsta gemensamma nämnaren i samlingsregeringens politik. Sverige var icke krigförande, vilket folkrättsligt legitimerade stödet till Finland, inklusive rätten för officerare och värnpliktiga att ansluta sig till de finska styrkorna. Att Sovjet officiellt angav en så genomskinlig förklaring till sitt angrepp som en begäran från det finska folket var säkert en bidragande orsak till upprördheten. Den så kallade folkregering, som Sovjet etablerade i gräns- och badorten Terijoki under den landsflyktige kommunisten Otto Kuusinens ledning, lurade ingen utom de svenska kommunisterna. De hade omedelbart lytt påbuden från Moskva efter Molotov–Ribbentrop-pakten och nu slöt de åter upp på Sovjets sida. De finska kommunisterna hade däremot goda skäl att misstro regeringen i Helsingfors, partiet hade varit förbjudet under en stor del av 1930-talet, men de gick utan tvekan ut i kriget. Styrkan i svenskarnas uppslutning bakom Finland kunde Per Albin avläsa i sin egen familj: hans svärson och handsekreterare, Jon Olof Söderblom, anmälde sig som frivillig.
Per Albin förde på egen hand alla förhandlingar med de tre borgerliga partiledarna utan några som helst återkopplingar till vare sig den egna partiledningen eller till de socialdemokratiska statsråden. Redan på detta stadium satsade han således på att erövra den ställning av partiledare ovan partierna, som han också kom att inta som statsminister i samlingsregeringen. Där var han ytterst ovillig att delta i slutna sidomöten med enbart de socialdemokratiska statsråden och kallade aldrig själv till sådana, enligt Axel Gjöres. Ett mått av hämndbegär för höstens alla förödmjukelser kan väl också ha spelat sin roll när han lät statsråden vänta på besked och bara undantagsvis deltog i regeringens lunchmöten. Parhästarna Herman Eriksson och Ernst Wigforss klagade över att osäkerheten om deras framtida ställning ledde till bristande arbetslust: ”Det är inte gott att arbeta när man sedan månader tillbaka inte vetat, om man skulle komma tillbaka dagen därpå”, suckade Wigforss enligt K G Westmans dagbok. Gunnar Hägglöf var dock klar över skälen till Per Albins tystlåtenhet: ”Det verkade på mig som om han njöt av att få bestämma själv och av att låta även Wigforss och Sköld gå och vänta”, noterade han i sin dagbok.
Den 13 december var allt klart och samlingsregeringens statsråd trädde fram inför allt folket – fem socialdemokrater, två från vart och ett av de tre borgerliga partierna samt två opolitiska ämbetsmän, juristkonsulten Nils Quensel och utrikesministern Christian Günther. Socialdemokratin – eller snarare Per Albin själv – avhände sig alltså majoriteten i regeringen trots att partiet i riksdagen var större än de borgerliga partierna tillsammans. Just den eftergiften kändes förmodligen inte särskilt tung, Per Albin var i detta läge mer angelägen om att betona den breda enigheten än att framhålla socialdemokratins styrka. Idén var att bädda in både socialdemokratin och Per Albin i en politisk mittposition, att behålla ledningen och kontrollen men inte synas göra det. Partierna blev på så vis varandras gisslan.
Per Albins tal till nationen i radion var egendomligt i så måtto att en stor del ägnades åt en närmast enastående hyllning av den avgångne utrikesministern Rickard Sandler, avslutad med ett djupt beklagande ”att det icke kunnat finnas en utväg för att, utan detta avbrott [genom Sandlers nu offentliggjorda begäran att få avgå], bevara ledningen av vår utrikespolitik i Rickard Sandlers förfarna händer”. Berömmet till Sandler, liksom betonandet att han själv valt att avgå, var säkert tänkt som en signal till tyskarna att han inte fallit på grund av sin mycket klara antinazistiska profil och att bytet till Christian Günther inte skulle ses som en eftergift mot Tysklands missnöje med Sandlers utrikespolitik. Per Albins rent personliga motiv att hylla Sandler torde också ha spelat en väl så viktig roll: eftersom han fortfarande var osäker om huruvida Sandler skulle förbli lojal och förmodligen också oroad över dennes meteorlika karriär som borgerlig ikon i Finlandspolitiken, var denna ostentativa hyllning också en alldeles äkta machiavellisk omfamning. Först i slutet på talet anslog Per Albin de patriarkala, förmanande och nationalistiska tongångar som anstod en landsfader in spe:
Det kan icke gagna Finlands sak om man framkallar ett tillstånd av rörelser och motrörelser i vårt land. Det är min plikt att säga detta och därtill lägga den erinran, att det måste ankomma på statsmakterna, att taga ställning i frågor av vital betydelse för vårt land. Ingen enskild eller grupp kan göra anspråk på att bättre än den ansvariga riksledningen känna och bedöma förutsättningar och lägen.
Vad vi mer än eljest behöva är svensk samling. – – – Den återhållsamhet från enskildas och gruppers sida, som är nödvändig om icke den ansvariga riksstyrelsens arbete skall försvåras och äventyras, borde svenskarna väl kunna ålägga sig. De ha ju ord om sig att vara eftertänksamma och kloka. De egenskaperna behövas i påfrestande tider. Låt dem göra sig gällande nu. Ingenting gott kommer ut av uppjagade stämningar. Det finns heller icke grund för sådana inom vårt folk. Jag förstår så väl att händelserna ikring oss kunna uppröra sinnena. Men vi göra varken oss själva eller andra någon tjänst genom att låta känslorna rusa iväg med förstånd och eftertanke. Jag har sagt det förr utan att det på alla håll blivit beaktat. Jag upprepar det i medvetande om att min önskan om återhållsamhet delas av den överväldigande delen av Sveriges folk. Och jag gör det för Sveriges skull.
Det var storpappan som talade till sina lydiga barn, den blivande landsfadern inför sitt folk. Det skulle bli mycket av den varan under de kommande åren. Per Albin var på väg att finna sin roll.