Idén till denna biografi över Per Albin Hansson har sitt ursprung i några dagars vistelse på våren 1980 i ett militärläger i Ogadenöknen, på gränsen mellan Somalia och Etiopien. Jag var på den tiden Afrikakorrespondent för Sveriges Radios och TV:s nyhetsredaktioner och hade åkt till Somalia för att dels rapportera om detta egendomliga krig mellan två fattiga socialistiska länder, dels skildra flyktingarnas elände när kriget trasade sönder en månghundraårig nomadkultur. På dagarna irrade jag och fotografen Ettore Botta omkring i detta nästan folktomma och mycket karga landskap, där varje vindil rev upp ett moln av sanddamm, följde militära kolonner till olika frontavsnitt och mötte däremellan utmattade nomadfamiljer som tvingats lämna den etiopiska sidan. De hade drivits över en gränslinje, som dittills bara existerat som streck på kartorna.
Ingen förstod vad som pågick, inte vi heller. På kvällarna letade vi oss tillbaka till militärlägret där en grupp italienska tekniker från Fiat reparerade lastbilarna och bandvagnarna som fraktade soldaterna till och från fronten. Vi åt i officersmässen, några bord och stolar under en uppspänd tältduk. Menyn var densamma varje kväll, kocken karvade köttstycken ur en upphängd kamelkropp och stekte dem över glödbädden i ett ituskuret oljefat. Vid tiotiden på kvällarna bröts strömmen från det bullrande dieselaggregatet, tystnaden och mörkret föll som en säck över lägret. Under knastret från söndertrampade kackerlackor trevade vi oss fram mot tältsängarna i vårt nattkvarter.
Sista natten i lägret vaknade jag med ihållande magsmärtor som snart övergick i diarré. Vägen ner mot huvudstaden Mogadishu i denna forna italienska koloni hade anlagts av Benito Mussolinis trupper på 1930-talet och knappast reparerats sedan dess. Asfalten var så sönderbruten att jeepen hela tiden skakade likt ett tröskverk. Halvvägs ner vilade vi ut på ett värdshus som drevs av en kvarbliven italienare, men själv satt jag mesta tiden på utedasset och tittade ut över en inhägnad med tre tjudrade geparder.
Väl framme i Mogadishu fick vi vänta i fyra dagar på ett flygplan till Nairobi. Värdinnan på Hotel Croce del Sud gick till sin vän apotekaren och kom tillbaka med en illasmakande dekokt, som faktiskt tycktes fungera. Hon pysslade om oss med både riktig espresso och spagetti carbonara på kamelkött från det lokala slakteriet och långsamt men säkert tyckte jag mig återvända till livet. När vi kom hem till Nairobi kände jag mig i stort sett kurerad, gjorde i ordning reportagen och började fundera på nästa tripp.
Då slog febern till, som ett knockoutslag. I tre dagar låg jag i sängen under tjocka lager av filtar, frusen och febrig om vartannat. Mitt hembiträde försåg mig med te och vatten och Ettore Botta och Dagens Nyheters korrespondent Mats Holmberg tittade emellanåt in med uppmuntrande tillrop, men ingen av oss hade en tanke på sjukhus. Det hade däremot Görel och David Day-Wilson, som kört ner från sin farm i Kericho för att tillbringa helgen i Nairobi och mer av en slump svängde in till mitt hus. De bestämde omedelbart att jag måste till sjukhus, hjälpte mig att få på kläderna och körde mig dit.
På Nairobi Hospital tittade den indiske läkaren bekymrat på mig. Han tog mig på pannan, mumlade något om malaria och frågade om jag möjligen hade något kreditkort. Efter en stund kom han tillbaka och bad mig skriva på kreditkortskvittot in blanco. ”Just in case, sir”, förklarade han med ett menande, lite generat leende.
Jag blev kvar på sjukhuset i drygt två veckor, dock inte på grund av malaria. I stället hade jag salmonella och en infektion som redan slagit ut den ena lungan och var på god väg att invadera den andra. Jag hade kommit till sjukhuset i sista stund, förklarade läkaren, kanske klarat en dag till eller två men inte mer hemma i sängen. Efter varje ny röntgen kom han med plåtarna till mitt rum och demonstrerade hur infektionen sakta men säkert drevs på defensiven.
När jag till sist skrevs ut var det som att checka ut från ett hotell. Jag fick en nota på tolv sidor där allt var förtecknat och prissatt, varje dygns logi, varje läkarbesök, varje röntgen, varje medicinpiller, varje kaffekopp, varje flaska mineralvatten, varje måltid, varje telefonsamtal. Dessutom hade jag diskret påmints om att jag också förväntades tacka för personalens omvårdnad med några kvarlämnade sedlar i hyggligt stora valörer.
Ett par dagar innan jag lämnade sjukhuset ringde TV-Aktuellts chef Rolf Gustavsson och erbjöd ett jobb som inrikespolitisk reporter. Jag bad om några dagars betänketid, hyrde en bungalow på Trade Winds i Mombasa och tog stärkande promenader längs sandstränderna. Jag hade tillbringat mycket tid utomlands under 1970-talet och var väl egentligen inställd på att leva utrikeskorrespondentens omväxlande liv ytterligare några år, men notan från det privata sjukhuset i Nairobi malde i mig; den betydde något, men jag visste inte vad. Jag minns att jag satt i solstolen och försökte koncentrera mig på den engelske historikern Hugh Thomas tegelsten ”An Unfinished History of The World” när jag kom på vad jag skulle göra: jag skulle åka hem, ta jobbet på TV-Aktuellt och skriva en bok om den svenska välfärdens framväxt. Kort sagt – jag skulle förklara varför vi i Sverige inte skrev på kontokortskvitton in blanco och varför vi inte lämnade sjukhuset med en packe notor i fickan.
Under de följande dagarna mognade idén till en trilogi om den politiska demokratins utveckling från kungastat till partistat under 1900-talets marsch mot välfärd och, välstånd: den första delen skulle ha Per Albin som huvudperson och skildra det tidiga 1900-talets politiska historia och de första ansatserna mot välfärdspolitik, den andra skulle beskriva idéerna, spelet och nyckelpersonerna bakom efterkrigstidens alla sociala reformer och den tredje behandla politikens egen förvandling från ett uppdrag till ett yrke och framväxten av en politisk klass. Jag skulle försöka skriva historien om det samhälle som jag själv vuxit upp i, tänkte jag i bilen på väg hem till Nairobi när jag blev sittande framför en flock elefanter som i majestätisk långsamhet korsade vägen förbi Tsavo nationalpark. Världen var förvisso både spännande och intressant, men hur märkligt det än kändes att sitta i en bilkö framför en elefantflock, var jag ändå mest intresserad av svensk inrikespolitik.
Men som ofta blir det inte som tänkt. Jag kom i stället att gräva ner mig i Per Albins tid och liv och skriva en långt mer renodlad biografi än planerat. Jag har dock behandlat välfärdssystemet i två mindre böcker, ”När pengarna är slut” och ”Alltid mer, aldrig nog”, och hoppas kunna återkomma också till frågan om den politiska klassen. Att demokratin, folkstyret, producerat en egen styrande klass med staten som försörjningsbas och makten som yrke är en fundamental förändring i alla demokratier och har dessutom fått ytterligare en dimension genom EU:s utveckling mot en politisk union: den politiska eliten har dels blivit gränsöverskridande, dels skiktad i en sorts knapadel på lokal och nationell nivå och en högadel i regeringskanslier och ministerråd.
För denna utveckling utgör faktiskt Per Albin en startpunkt. Bortsett från något år som konsumbiträde i ungdomen var han politiker hela sitt vuxna liv, ledare för ungdomsförbundet, journalist på partitidningarna Social-Demokraten, Ny Tid och Folkbladet, riksdagsman, statsråd, partiledare och statsminister. Han är portalfiguren i den svenska demokratins utveckling, om än i dag mer en diffus gestalt från gångna tider än en välkänd historisk personlighet.
Varje del i denna biografi kan läsas för sig, men för den som vill ha mer information finns även i denna bok hänvisningar i den löpande texten till personer och händelser med anknytning till förlopp, som skildrats i tidigare delar. Stommen i berättelsen är kronologisk, om än med vissa avvikelser. Den första delen, ”Vägen mot folkhemmet”, täcker i huvudsak tiden fram till första världskriget, den andra, ”Revolutionären”, skildrar förspelet till beslutet om allmän och lika rösträtt och den tredje, ”Partiledaren”, handlar om 1920-talets maktkamp inom socialdemokratin och Per Albins genombrott som folkhemsideolog.
Torgny Wärn, Håkan Hansson, Per T Ohlsson, Anders Jonsson, Mats Svensén, Jan Larsson och Alf W Johansson har läst hela eller delar av manuskriptet till denna fjärde del och deras påpekanden, korrigeringar och ifrågasättanden har varit till stor hjälp. Det gäller också förlagsredaktören Kerstin Ljunggrens noggranna genomgång av texten. Jag vill tacka alla men rikta ett särskilt tack till Alf W Johansson för hans intresse, råd och stöd genom åren. Hans djupa historiska kunskaper, hans breda bildning och hans intelligenta kommentarer till dagens händelser upphör aldrig att förvåna.
Till sist en avslutande reflexion: ”Biografin är den falskaste av konstarter”, hävdade den amerikanske författaren F Scott Fitzgerald med en viss rätt, åtminstone i så måtto att varje biografi är en konstruktion av en annan människas liv. Efter tjugo års nästan dagligt umgänge med Per Albin tycker jag mig känna honom ganska väl, men böckerna innehåller likväl min rekonstruktion av hans gärning, min bild av hans person och mina tolkningar av hans bevekelsegrunder. Därför hoppas jag att denna faktiskt första fullskaliga skildring av hans liv snart skall följas av fler. Varje generation bör skriva sin version av historien och begrunda gångna tiders politiska ledares gärningar och handlingar ur sin egen tids perspektiv. Om historien har någon mening så är det just som relief till nuet. Kunskaperna är kanske inte direkt matnyttiga, men man inser åtminstone att varje generation är fangen i både sin egen tid och i det arv som föregångarna lämnade efter sig.
Stockholm i februari år 2000
Anders Isaksson