Tack för maten stumpan ska man kunna veta att man fungerar normalt man egentligen att kroppens funktioner fungerar normalt alla delar detaljer organ arbetar ostörda utför sina uppgifter med maximal kapacitet man att hela ens organism befinner sig i sitt bästa tillstånd och på toppen av sin förmåga SMAKADE BRA ska man veta ska man möjligt att det i omgivningen av en händelse och utan att man anar känner till finns någonting vars inflytande på kroppen i något avseende är negativt störande förstörande VERKLIGEN GOTT någonting främmande frätande fult fullt möjligt eller snarare högst sannolikt att någonting i omgivningen skapar ohälsa avvikelse från det optimala tillstånd högsta skarpaste mest inträngande som kunde uppnåtts under maximalt gynnsamma betingelser MUMS finns det ett antal och kanske mycket stort antal yttre omständigheter sådana att de verkar hindrande på människornas kroppar försämrar dem dem i olika avseenden inskränker och snedvrider förskjuter utbyter inställer stoppar helt vitala processer och skeenden KAFFE PÅ DET HÄR SÅ de flesta människor omkring med tillgång till bara hälften eller ännu mindre ingenting alls av sitt systems potentiella kapacitet går de flesta omkring i tillvaron utan att alls uträtta de uppgifter de skulle kunna leva under maximalt gynnsamma betingelser skulle de kunna leva under utforskning behärskning nedlägga penetrera världen med den styrka kraft klarhet kapabel är de okunniga om begrepp har inget vet sin situation om graden av sin kropps pålagda hämning och nedsatta förmåga BLEV DU MÄTT vet man då ska man få veta BLEV JAG kan inte veta för det går inte att finna kriterier på vad som är ett optimalt tillstånd och vad en optimal inträngning i ett stånd till trängning problem innebär är rent nonsens att tala om ett sådant HEJ DÄR STUMPAN är optimalt kan bara betyda att alla andra möjliga tillstånd i någon mån är sämre än just detta tillstånd och att ett tillstånd betecknas som icke-optimalt betyder att det existerar minst ett tillstånd som i något relevant avseende är bättre än detta tillstånd givet en definition på bättre DU KAN VERKLIGEN DET HÄR DU stånd kan alltså förklaras i relation till och genom kunskapen om ett ytterligare möjligt, bättre tillstånd medan ett optimalt tillstånd däremot måste utesluta helt sluta ute LÅT BLI DET DÄR slutar möjligheten av ett sådant tillstånd och kan bara förklaras i relation till sig självt och måste i och med sig självt innehålla och utgöra kriteriet på sin egen optimalitet därför att JAG GJORDE JU INGET gjorde ju det optimala tillståndet är det tillstånd som till slut förklarar alla tillstånd och endast ett ting kan förklara alla ting det ting som förklarar sig självt HA-HA-HA förklarar sig självt förklarar sig självt i cirkel förklarar ingenting alls ingenting HI-HI-HI ingenting veta om ett riktigt liv kan vi alltså inte HO-HO-HO menas egentligen med ett GE MIG SOCKRET definierar man ett liv HÖRDU definierar man SOCKRET genom dess totala osannolikhet DU tillfällighet HALLÅ DÄR definierar man en människa SOCKRET TACK genom hennes totala oförmåga att förstå sig själv för sig stå för sig själv stå för sig
– själv sig för
spärrade han upp ögonen på vid gavel, rätade hastigt på kroppen som sjunkit ihop i stolen, blinkade. Byggmästaren såg på honom över bordet med road min.
– Du sitter ju och nickar till.
Karl stjälpte i sig det som fanns kvar i vinglaset, sträckte sig efter kaffekoppen som jungfrun hade ställt fram och fyllt, drog den närmare. Ruskade på huvudet. Blundade, öppnade ögonen, blundade, öppnade.
– Du sitter ju och somnar.
– Ja, det gör jag kanske. Jag hade en hård dag.
– Vem hade inte det. Säg den dag som inte är hård. Här ute är alla dagar hårda – därför måste man vara hård själv.
Byggmästaren knöt skämtsamt näven framför sig i en gest av kämpatag och kamplust. Karl log mot honom och upprepade gesten och de skrattade båda två. Karl slutade skratta.
Det var mörkt ute, svart utanför fönstret, mulet och inget månsken. De satt i vardagsrummet, samlingsrummet, det helt kala rum som så småningom skulle bli ett vardagsrum. Fönstret vette västerut mot havet och bygget på klippans sydspets gick inte att se. Havet syntes inte heller i mörkret; Karl tyckte att fönstret vette ut mot ingenting eller mot ett stort hål, bottenlös avgrund runt hela huset.
Han drack kaffet för att få huvudet klart, tömde hela koppen på en gång, trots att det var varmt och brände i munnen, svedde tungan. Det hade en egendomlig bismak, tyckte att det hade en egendomlig bismak, tjock, bitter smak som av olja. Byggmästaren släppte i och rörde ut sockret: långsamma, tanklöst cirklande rörelser runt, runt – runt – Karl tyckte att skeden såg onormalt liten ut i den stora, grova handens grepp.
Byggmästaren drack, sörplade när han drack, sög in, ställde ned koppen på fatet igen. Karl såg på honom, såg på hans ansikte, mun, mungipa – en bubbla hade bildats i saliven mellan läpparna, Karl visste att en bubbla till slut skulle bildas i saliven mellan läpparna. Han hade väntat på att bubblan skulle bildas. Bubblan var svagt brunfärgad av kaffet eller kanske det var av smuts. Munsåret var inte långt borta. Karl tänkte att han såg fram emot munsåret.
– En man rasade idag. Föll från tornet – inte högst uppifrån, men ändå.
Karl såg bort mot köksdörren. Jungfrun syntes inte till, hördes inte. Han ville ha mer kaffe.
– Jaså? sade han.
– Kunde ha gått förbannat illa. Nu slutade det med en stukad arm bara, skrapsår, blåmärken. Han hade tur, landade till hälften i en sandhög. Annars hade han mosat skallen på sig.
– Ja.
– Stukad arm är illa nog. Jag gav honom ledigt ett tag.
– Du gav honom ledigt?
– Ja.
– Jag tyckte det var bäst.
– Hur länge då?
– Över dan till att börja med.
Karl nickade långsamt.
– Hur kunde han falla från tornet?
Byggmästaren ryckte på axlarna.
– Vet inte. Halkade till, slant på något sätt – oför siktig.
Nu syntes jungfrun i köksdörrens öppning. Karl vinkade men hon såg honom inte – visslade, såg honom, vinkade igen: kaffe.
– Det var ju förbannat klantigt. Vi kan ju inte ha männen gå omkring och göra sig obrukbara. Vi har knappast något överflöd av arbetskraft.
– Nej.
Byggmästaren fick en tankfull min.
– Vi kanske skulle börja använda linor, sade han fundersamt, vad tror du om det? Nu när vi börjar komma upp på litet höjd. Linor till allt arbete på utsidan.
Karl svarade inte.
– Vad säger du?
– Ja, kanske. – – Hur har undersökningarna gått?
– Ingenting.
– Inte hittat någon?
– Nej.
Jungfrun kom till bordet med kaffekannan; fyllde på i Karls kopp. Han studerade den bruna strålen ur pipen, såg den bruna strålen, vätskan som rann ur pipen
såg henne gå runt bordet och fylla på åt Byggmästaren. Och Byggmästaren lade genast armen om hennes midja så fort hon kom inom räckhåll, drog henne till sig med en lugn men bestämd rörelse.
– Hej igen stumpan, sade han och flinade upp mot henne.
– Släpp mig.
Han släppte inte – tvärtom, han tryckte henne hårdare till sig och blinkade godmodigt. Karl betraktade hans hand som låg på hennes mage, betraktade fingrarna som bredde ut sig över förklädets tyg, grävde sig in, höll fast, höll i – betraktade hennes bröst som pekade rakt ut, tycktes peka rakt ut bara decimetern från hans gapande mun och fuktiga läppar, höften tryckt mot hans axel, ben, lår mot hans ben, mot hans lår, mot –
– Det här har du gjort bra.
– Tack.
– Tack själv du. Tack för maten.
– Det har ni redan sagt.
– Har jag?
– Släpp mig nu.
Det lät inte som om hon menade det, Karl tyckte inte att det lät riktigt övertygande: han tyckte sig se ett svagt leende på hennes läppar, svagt, knappt märkbart leende på hennes läppar, men han var inte säker. Kanske var det hennes ögon som log.
Byggmästaren släppte taget. Jungfrun snurrade av hans arm i en vändning på kroppen, mjuk, rund vändning på kroppen. Hon gick iväg med kannan mot köket. Karl såg efter henne. Han kunde inte avgöra om hon gick långsamt eller snabbt, tvunget eller otvunget, kunde inte bestämma sig för om hon verkade ovanligt stel i kroppen eller helt som vanligt. Antagligen var hon helt som vanligt.
Kjolen dansade kring hennes ben.
– Hur kan det vara tillåtet att ha en sån kvinna i huset – jag förstår inte.
Byggmästarens röst, skrattande, Byggmästarens skrattande röst.
– Somliga har det bra.
Jungfrun försvann ut i köket och blev skymd. Karl såg över bordet. Byggmästaren skrattade fortfarande.
– Vad är det som händer här när alla på ön har lagt sig? sade han och blinkade skämtsamt.
Karl log mot honom.
– Gissa det du.
Luften fuktig, kall, rå, vinden hade inte mojnat, blåste hårt och bar med sig små blöta, kalla stänk som blänkte i ansiktet. Mörkret var i det närmaste kompakt; Byggmästaren hade bara hunnit ett tiotal meter bort från dörren, trappan, men var redan svår att skilja från den dunkla bakgrunden.
Karl stod i dörröppningen, ropade:
– Du.
Det knastrade i gruset på planen framför huset, knastrade till, slutade knastra.
– Ja?
Karl gjorde en kort paus, sade:
– Jag tänkte på en sak.
Det började knastra i gruset igen: Byggmästaren kom tillbaka. Karl såg hans silhuett närma sig, såg den bli skarpare, tydligare tills han återigen stod vid trappan och Karl kunde urskilja hans ansikte i ljuset inifrån huset. Han såg berusad ut, ögonen glansiga, lätt röda. Karl var också berusad.
– Ja, vad tänkte du på?
Han sluddrade faktiskt en aning, lät sömnig på rösten, litet oklar – Karl tänkte att så berusad var han. Själv var han inte lika berusad. Han sade:
– Har vi några missfoster bland männen?
– Missfoster?
– Missfoster ja.
Byggmästaren skrattade till.
– Såvitt jag vet har vi bara missfoster bland männen.
Han skrattade till igen, högre och kraftigare nu. Karl försökte skärpa sinnet, ansträngde sig att se mannens ansikte ordentligt för att kunna studera minen, minerna.
– Någon vanskapt – jag menar någon vanskapt. Har vi någon som är vanskapt.
– Vanskapt?
– Vanskapt ja.
– Det är de ju allihopa. På vilket sätt då vanskapt?
– Jag vet inte… långa armar, långa ben. Kobent.
– Kobent?
– Kobent ja.
Nu ljöd ett alldeles ohämmat skratt ut i natten som om någonting mycket lustigt nyss hade inträffat. Karl tyckte att han kunde se hur saliv stänkte ur den skrattande munnen, rann ned på hakan, droppade, dröp ned på hakan. Han tyckte att han kunde höra det.
– Hördudu…
mellan skrattsalvorna
– … hördudu… vi har enbenta, enögda, klumpfotade och allmänt förkrympta och fördummade – men kobenta… där går ändå gränsen.
Skrattet ljöd. Det skar i Karls öron.
– Varför undrar du det?
Karl svarade inte.
– Va? Varför undrar du det?
Karl svarade inte.
– Har du lagt märke till någon kobent stackare?
Karl svarade inte. Skrattet ljöd.
– Det var väl nån som var pissnödig.
Skrattet.
Karl drog sig tillbaka i dörröppningen, indikerade att han skulle stänga igen, vinkade åt mannen utanför. Han log vänligt ut i dunklet.
– Vi ses.
Byggmästaren skakade på huvudet, vände om och började gå över planen igen. Gruset knastrade. Karl stängde dörren.
Han stod vid köksdörren, lyssnade. Ingenting hördes, bara vindens sus – jungfrun hade lagt sig, sov antagligen redan. Hon gav inte det minsta ljud ifrån sig. Han stirrade i riktning mot dörren till hennes kammare, men det var för mörkt för att han skulle kunna urskilja den. Det fanns en besynnerlig lukt någonstans.
Så vände han om, plötsligt och i ett ryck som nästan överraskade honom själv. Han gick ljudlöst över golvet i samlingsrummet, in i sitt rum. Fotogenlampan brann på skrivbordet, sken över ritningen. Han dämpade den och lade sig på sängen med kläderna på. Kudden delade sig under trycket från hans huvud, delade sig på hälften i två kullar. Han kände de mjuka rundningarna kring öronen, kinderna, halsen.