Han slog upp ögonen, men låg kvar alldeles stilla, slapp i kroppen, tung i kroppen, sömnens tyngd alltjämt kvar i kroppen. Han hade fortfarande kläderna på sig, det var fortfarande mörkt ute; han visste inte hur länge han hade sovit eller slumrat, halvsovit, hejdade en impuls att se på klockan. Lyssnade: det var tyst ute nu, hördes ingenting längre, ljuden hade upphört – bara vinden susade, bränningarna brusade avlägset, långt borta, blandade sig med väsandet från hans egna andetag.

Fotogenlampan brann ännu, gulblek i lågan; dämpad, men ändå bländande skarp, retade hans ovana ögon och det ryckte i ögonlocken – blinkade avsiktligt hårt ett par gånger och det blev bättre.

Lyssnade: taket ovanför sängen var fullkomligt slätt, vitt, platt, kalt, var fullkomligt oskadat, utan sprickor och skråmor, skrovligheter. Tyst.

Han satte sig på sängkanten, ruskade på huvudet, andades in djupt och ut, in, ut – sträckte på ryggen, armarna; sängen knakade, knäppte i trät, lakanen frasade. Så reste han sig upp, ställde sig mitt på golvet, stod stilla, tänkte. Lyssnade: fortfarande lika tyst, inga fler ljud.

Han gick bort till fönstret. Ingenting syntes; mörker, gråtoner, svart – tornet på klippan som en dunkel, knappt skönjbar pelare. Han böjde sig mot skrivbordet och skruvade av lampan helt för att undvika spegelreflexer i glaset, spanade ut igen. Och nu tyckte han sig märka att någonting hände: han tyckte sig kunna urskilja rörelser, rörliga skuggor på berget. Det föreföll vara människor som stod eller långsamt gick upp mot fyren – vilka de var, hur många de var: kunde han inte se – men fler än han hade alltså uppfattat det märkliga ljudet.

Ljudet: utdraget, fjärran klangfullt ljud som av en stor klockas dån djupt under vattnet.

Han lämnade fönstret och ställde sig strax vid dörren. Ingenting hördes i huset, ingenting från köket, kammaren. Jungfrun sov förmodligen fortfarande. Han öppnade dörren och gick ut i hallen, trevade efter sina ytterkläder och började klä sig. Hallen var mörk, han såg inte handen framför sig; någon lampa hade ännu inte installerats i det lilla utrymmet. Han tänkte att han skulle tända i vardagsrummet eller köket och låta ljuset skina in genom öppna dörrar – tyckte sedan att det var onödigt. Han visste precis var han hade lagt sina kläder.

Rock, mössa, handskar, skor. Ögonen vidöppna: mörkret gulnade undan och ett flimrande mönster framträdde, finmaskigt nät av rutor i rörelse, suddiga, simmande plumpar, fläckar av färg – tills den gula bakgrunden djupnade i orange och djupnade mer och ned till rött och mörkare rött.

Det knastrade i gruset utanför huset. Någon gick över planen med hastiga steg, var snart framme vid trappan. Karl stod stel, mössan i handen. Ihåliga ljud av hårda klackar mot trä. Det knackade på dörren. Han rörde sig inte. Hårdare knackning, rörde sig inte, bultning – rörde sig inte. Fotskrap mot trappan, sulor mot trappan, sand under sulorna. Knackning.

Karl öppnade. En man stod utanför, men det gick inte att se vem det var. Mannen stod orörlig, sade ingenting, som om han blivit förvånad över dörrens plötsliga öppnande. Karl tänkte att han själv säkert också var svår att urskilja i svärtan.

– Ingenjörn?

– Ja.

– Jag skulle hämta ingenjörn ut till klippan.

– Ja, jag är klar. Jag kommer.

Han steg ut på trappan, mannen flyttade på sig. I samma ögonblick tändes ljuset i köket. Karl stängde dörren.

De gick över planen, mannen först, två steg före, ut på berget och upp mot tornet på klippan. De gick långsamt; det var omöjlig att se alla hål, hålor, blöta mossor, och Karl var nära att halka, snava, falla flera gånger, trots att han noga kände sig för med fötterna. Mannen var mer van vid underlaget och tog sig säkrare fram, tycktes åtminstone mer van.

Uppe på klippan glimmade nu små ljuspunkter: små, irrande, farande fläckar–lyktor. De styrde stegen mot ljusen, klev över rörledningen till vattenpumpen och kom fram till bygget. Virke låg förrädiskt utspritt på marken: plankstumpar, reglar, brädor till ställningen som blivit över eller skulle utnyttjas längre fram. Karl stötte i, stötte mot, trampade snett – tänkte att han skulle säga till om virket senare.

Lyktorna var samlade i en klunga borta vid betongblandaren, rörde sig av och an i oregelbundna kurvor och linjer som om de svajade i den kraftiga blåsten. Karl kunde nu svagt urskilja männen som höll dem, se deras silhuetter, men inte just vilka de var. Han uppfattade också enstaka rop och rop tillbaka. Vinden tog orden.

Mannen som hämtat honom trampade oförfärat iväg mellan plankorna, stenarna, över det ojämna berget och försvann i mörkret vid cementförrådet. Karl följde efter. Han rundade det lilla trähuset och märkte nu att männen och lyktorna inte alls befann sig vid betongblandaren, utan längre ut, alldeles vid klippkanten. Han passerade oljemotorn och passerade oljemotorn, passerade motorn, passerade betongblandaren och

stod stilla.

Han stod stilla en lång stund, såg bort mot klippkanten där lyktorna vajade. Han stod stilla, tänkte, stod utan att röra sig ända tills han uppfångade att de frågade efter honom, ropade efter honom. Då gick han dit bort.

Fyra män framträdde närmast i lyktskenet, tätt samman, tunga rörelser, egendomligt bakåtlutade som i en långsam rituell dans. De höll ett grovt rep i händerna, spjärnade mot marken, matade sakta efter som om de försiktigt firade ned någonting ömtåligt. Repet löpte över några utlagda reglar längre fram för att inte fastna och skava mot den skrovliga stenen, försvann över klippkanten. Runt männen som höll i repet syntes flera andra män som tycktes på spänn, beredda att hugga i, ta tag och dra om någon skulle trampa fel eller slinta.

Alldeles vid klippkanten stod två män på knä. Karl förstod först inte vad de gjorde, men sedan såg han att de hårt höll i varsitt ben; någon hade hasat ut och hängde över kanten för att se ned. Över de två knästående männen skymtade den grova silhuetten av Byggmästarens kropp, lutad framåt mot kanten, böjd över en lykta.

Ett rop hördes någonstans, någon ropade någonstans – ord som seglade i vinden utan eko. Det började rycka i de fasthållna benen och männen som höll fast vred sig inåt och vinkade mot männen som höll i repet. Männen som höll i repet slappnade av, repet slakade.

Karl gick närmare kanten. Han petade på Byggmästarens axel. Byggmästaren vred på huvudet och såg på honom.

– Vad är det som händer.

Byggmästaren gjorde en huvudrörelse i repets riktning.

– Betongblandaren.

Han rätade på kroppen och lyktan svängde till i hans hand. Ögonen glimmade i skenet. Karl såg rakt in i dem, pekade samtidigt ut och ned i mörkret. Byggmästaren nickade.

– Vi har en man där nere nu.

Karl sparkade på de knästående männen med spetsen på skon, viftade åt dem med handen. De löd genast: började hastigt dra i benen och fick till slut upp mannen som hängt över kanten. Karl tog hans plats. Han lade sig på mage på den kalla marken, hasade sig framåt, kände hur grova fingrar hårt slöt om hans vrister och smalben.

Han såg ingenting. Han hasade sig längre ut. Vinden störtade uppför klippväggen och träffade hans ansikte, osynliga bränningar dånade någonstans långt därnere i mörkret. Han såg fortfarande ingenting: svart, svärta. Stenar, kanter vassa, skavde mot hans bröst, tryckte, trängde in, tycktes tränga in, göra hål; klämde med händerna kring klippan, klöste efter tag i sprickor, skrevor– skulle tagit handskar. Hasade: ålade sig nu så långt ut det gick utan att samtidigt förlora kontrollen och hänga i händerna som grep om hans ben, balanserade; såg ingenting, såg – ingenting alls, såg bara färgerna som började flimra framför ögonen, i ögonen, innanför ögonen i huvudet flimrade fläckar, former

tyckte att kroppen lättade, lyfte från marken, svävade ovanför det branta stupet – gjorde sig helt stel, spände sig, styvnade som för att göra sig tyngre och sjunka tillbaka – hjälpte inte – hjälpte inte – armarna fäktade i luften –

blundade hårt, öppnade ögonen igen; knappt någon skillnad märktes – ville tillbaka, ville stå, mark under fötterna – men så mindes han mannen som tidigare hade lutat sig ut, såg framför sig Byggmästaren som böjde sig fram bakom honom och betraktade hans rygg, hals, huvud, såg framför sig Byggmästaren som stod bakom honom och betraktade hans rygg, hals, Byggmästaren som betraktade hans huvud, höll i lyktan bakom honom, böjd fram, såg Byggmästaren framför sig stod

krängde han på kroppen och hängde strax så gott som helt ut i luften. Det svindlade, spann till i huvudet: mörkret tycktes slå mot honom, skölja över honom. Greppen kring hans vrister och ben hårdnade och kramade så kraftigt att det gjorde ont, skar som av beniga, vassa klor.

Han andades häftigt in.

Nu såg han: kanske tio meter längre ned glimmade en ensam lykta på en bred avsats. I lyktans sken skymtade en avrundad kupa av gråmelerad metall, ett plåtstag och ett fäste. Alldeles bredvid syntes konturerna av en man. Mannen stod med huvudet böjt bakåt som om han spanade upp för klippväggen, men Karl kunde inte se hans ansikte.

Mannen vinkade – tycktes vinka. Karl vinkade tillbaka. Han fyllde lungorna med luft, ropade

– Hur ser det ut?

Mannens röst ljöd, tunn och klanglös, utan resonans. Karl kunde inte höra vad han sade.

– Hur ser det ut?

Mannens röst ljöd igen. Orden gick inte att uppfatta; vinden blåste i Karls öron, bränningarna dånade.

Han sparkade med benen. Händerna drog honom tillbaka, upp över kanten; stenen rev hans bröst, skrapade mot låren. Så återfick han kontrollen och kunde själv hjälpa till att hasa sig bakåt, stödd på händerna. Han reste sig, borstade av sig, sträckte ut sig.

– Hur såg det ut?

Byggmästarens röst.

– Jag hörde inte vad han sa.

Karl vände sig mot männen som stod vid repet.

– Dra upp honom.

Han tog lyktan ur handen på den man som stod närmast och gick bort mot cementförrådet. Oljemotorn och vattencisternen stod orörda och hela efter vad han kunde se i lyktans sken och allting i övrigt tycktes vara i ordning, bortsett från att själva betongblandaren saknades. Han lät ljuset fara över platsen; skuggor skiftade, växlade, marken tycktes leva. Han kunde se att drivremmen fanns kvar, men den var av, tycktes avskuren. Fästen tomma, hål mörka, flis, repor: blandaren var helt enkelt bortmonterad, bortsläpad.

Han återvände till klippkanten, gav ifrån sig lyktan. Man hade signalerat till mannen nere på avsatsen och började långsamt fira honom uppåt.

– Det är tammefan inte klokt.

Byggmästaren.

– Det är tammefan knappt att man tror att det är sant.

– Nej.

Karl såg ut mot havet, försökte se havet, såg ut mot en kompakt svärta, såg ett enda ingenting omge hela klippan. Himlen sögs ned i en avgrund vid horisontlinjen, nästan lika mörk, utan stjärnor.

Han hörde Byggmästaren sucka ljudligt intill honom, hörde det över vindsuset, hörde lyktan skramla, männens ansträngningar, hörde

– Vad tror du har hänt?

svarade inte.

– Va? Vad tror du har hänt?

– Någon har vält den över kanten.

– Någon?

– Ja.

– Du menar några.

Byggmästaren gjorde en kort paus, som för att skänka eftertryck åt orden

– Den väger nästan tusen kilo.

– Mer, sade Karl.

– Den har knappast blåst iväg.

– Nej.

Karl vred sig mot männen som höll i repet. Deras last skulle snart vara uppe. Han tänkte att han skulle gå dit bort.

– Karl…

Han tog ett steg mot männen – hejdade sig med ens, vände sig tillbaka. Byggmästarens hand slöt om hans arm, kramade åt. Han kunde känna fingrarna genom kläderna. Han stod stilla.

– Karl.

Svarade inte.

– Karl. Det bor folk på ön.

Han betraktade Byggmästarens ansikte. Det var allvarligt, lagt i trötta veck, helt utan glädje. Det såg egendomligt främmande ut. Ögonen tycktes onaturligt glansiga i det gula skenet från lyktan – han tänkte att mannen inte var riktigt nykter ännu.

– Jag vet.

Byggmästarens glansiga ögon stelt riktade mot honom, Byggmästarens glansiga ögon stelt riktade mot mot hans stelt riktade ögon mot Byggmästarens stelt riktade –

– Jag trodde att ni gjorde en besiktning av platsen innan arbetet började.

– Det gjorde vi också.

– Jag trodde inte att ni hittade någon befolkning.

– Det gjorde vi inte heller.

Han drog sig ur Byggmästarens grepp. Handen tycktes inte vilja lossa. Ryckte till och den lossade.

– Man besiktigar inte en hel skog i onödan. Inte om det finns en utmärkt klippa till hands.

Han hörde bakom sig att man hade fått upp mannen som undersökt betongblandaren på avsatsen. Byggmästaren måste ha hört det också – tänkte att Byggmästaren också måste ha hört det – men de glansiga ögonen flyttades inte. Karl höll sin blick stadig.

Byggmästarens röst:

– Det kan alltså bo folk på den norra halvan av ön?

Långsam, låg röst, störande allvarlig röst. Karl svarade inte. Han ville vända sig om och gå bort till männen: han ville höra hur illa skadad betongblandaren var – han ville veta hur lång tid det kunde tänkas ta att reparera den. Han ville veta när arbetet kunde återupptas.

– Ön kan alltså vara befolkad?

Rösten igen, den där rösten igen – tänkte den där rösten igen, tänkte –

– Ja, sade han irriterat, det bor folk på den norra halvan av ön.

– Du vet det?

– Jag tror det.

– Du tror det.

– Ja.

– Varför tror du det?

– Jag såg en av dem häromdan.

Byggmästarens ögon smalnade.

– Du vad?

– Såg en av dem.

Byggmästaren andades häftigt ut. Karl kände den unkna lukten av andedräkten, tyckte att han kände den unkna lukten av andedräkten blåsa förbi ett kort ögonblick innan vinden sköljde luften ren.

– Och det säger du först nu?

Karl svarade inte. Han gjorde en ansats att vända sig om: männen väntade.

Männen såg på.

Plötsligt kände han ett kraftigt ryck i sitt rockuppslag. Han stelnade till.

– Inser du inte att det här kunde ha förhindrats på något sätt?

Rösten. Karl såg ned på handen som höll i hans rockuppslag. Den var grov, mörk, såg smutsig ut, hårbeväxt från armen, handleden, över knogarna och ut på fingrarna.

– Inser du inte det?

Han lät blicken långsamt, mycket långsamt åka från handen, uppför den utsträckta armen mot axeln, halsen, hakan, munnen, näsan – stirrade stint in i de glansiga ögonen. Han stirrade tills de mörknade till två svarta hål rakt genom huvudet.

– Släpp mig.

Inte mer än en viskning.

Byggmästaren släppte taget. Karl vände sig runt och gick bort till männen vid repet.