Döda strök med handen över alla tre döda strök med handen över den gråbruna lena pälsen hos djuret närmast tänkte alla tre dödade lika mjukt fortfarande som om den ännu levde och bara sov stilla lugn sömn låg stilla tänkte känns ingen skillnad
skotthålen torkar röda skotthål tufsiga hål i pälsen in i kroppen ända in till det röda rödare rödaste innersta inre röda fuktiga klibbiga smetiga hål i kroppen dödar kroppen fräter ruttnar kroppen multnar kroppen
kroppar döda ögon slutna just som i sömn sover slutna slut slutna ögon mjukt slutna ögon blinda ögon döva öron röda döda ögon
mjuka små mjuka tassar slappa döda toviga röda stänk stänker när kulor slår in och går ut slår ut slår sönder strök med handen över nästa djur strök med handen över huvudet helt oskadat som om ingenting hänt skadat dödat levde kunde ha dödat dödade död
knackade på dörren. Karl ryckte häftigt bort handen från den döda harens päls, tog ett stelt steg bort från bordet – var nära att stoppa handen i byxfickan som för att gömma den eller torka av den – hejdade sig och lät den i stället lugnt vila mot bordskanten. Han harklade sig.
– Ja?
Fast stämma, klar stämma, djup stämma, bottnar i magen.
Dörren öppnades till hälften och ben, arm, axel, huvud på en av arbetarna blev synligt. Han glodde över rummet på Karl, minen frågande.
– Ska vi ta in dem?
– Ja.
– Båda två?
Karl tvekade ett ögonblick.
– Vem hade hararna? frågade han.
– Det var han… ja… inte den som…
Karl nickade.
– Ta in honom först.
Arbetaren försvann, men lämnade dörren på glänt och Karl kunde höra röster genom glipan då hans ord vidarebefordrades till männen där ute. Han märkte att han stod vid sidan av bordet där de tre döda hararna låg, ett steg från dess kortsida, två steg från fönstret. Han ställde sig hastigt bakom bordet i stället – det skulle se bättre ut. Åtminstone till att börja med.
Han kastade en blick ut genom fönstret, upp mot tornet på klippan som nu tydligt syntes i sin redan imponerande höjd. Ett antal arbetare stack av som svarta figurer mot den grå betongen allra högst upp, vid den senast gjutna sektionen. Han tyckte att han kunde urskilja Byggmästaren där uppe på ställningen, men han var inte säker. Avståndet var för stort och männen såg nästan likadana ut.
Hans högra hand grep runt den vänstra handleden, fingrarna tryckte, kände av, släppte. Pulsen var normal.
Dörren gled upp helt. Han fäste blicken stadigt mot öppningen. Fyra arbetare kom in i rummet. Två av dem höll en främling mellan sig, höll honom hårt i varsin arm, höll honom under uppsikt, vakade på hans rörelser. Främlingen var kraftigt byggd, Karl tänkte att han var kraftigt byggd, illa klädd, skägg, luktade illa – tänkte att det luktade illa från honom, stank. Han hade en tydlig bula vid tinningen, en mörk blånad upp över pannan, hade röda, svartröda, svarta märken här och var i ansiktet som efter blod – blodstänk, levrat blod. Karl tänkte att man hade slagit honom ordentligt för att övermanna honom. Sedan tänkte han att det mesta säkert var smuts: såg värre ut än det var.
Arbetarna stannade med främlingen några steg från bordet. Karl betraktade den okände mannen, stirrade honom rakt i ögonen. Främlingens blick vek inte undan. Karl sade:
– Det var den här som bar hararna?
– Ja.
– Och han var beväpnad?
– Ja.
Karl nickade. Han stirrade fortfarande främlingen rakt i ögonen. Främlingens blick visade ännu inga tecken på att vilja vika undan. Karl log vänligt mot honom, gav sig själv ett vänligt leende, lät munnen dras ut.
– Jaha… sade han, har du kanske något namn till att börja med.
Främlingen svarade inte. Karl log litet bredare.
– Förlåt, jag hörde inte riktigt vad du sa.
Främlingen sade ingenting.
Inget svar. Karl vände sig till männen.
– Han tycks vara stum, konstaterade han. Till främlingen: Är du stum?
Inget svar.
– Eller bara dum?
Karl skrattade till, slutade skratta. Han gjorde en gest över hararna på bordet, en yvig, förevisande gest som om något undervisningsmateriel låg där och han hade ett antal elever omkring sig. Han log fortfarande.
– De här hararna – ser du de här hararna? De här döda hararna – ser du dem?
Främlingens ögon rörde sig inte.
– De skulle ha planterats in här på ön för att ge ett jaktunderlag så småningom. Men nu…
Gest över hararna igen, axelryckning, nästan plutmun: se på detta, titta vad som har hänt, se bara. Så slutade han le, lät ansiktet tvärt slappna i en allvarlig min. Sade:
– Du är litet tidigt ute
lät inte riktigt bra, ny sats, långsamt
– Det krävs jakträttigheter numera för att få gå omkring och vifta med bössan
inte heller bra, sade
– Du skulle i vilket fall som helst inte ha skjutit någonting
lade till, snabbt uttalat
– Fattar du?
och pekade på främlingen för att förstärka orden. Han sänkte armen igen, lät den skriva en rund kurva in mot kroppen och ned utefter sidan. Han kände sig helt lugn, behärskad, situationen under kontroll. Han tyckte att han kunde göra vad som helst: kunde gestikulera, kunde låta bli, kunde höja rösten, kunde låta bli – kunde ta ett steg åt vilket håll han behagade utan tvekan, oberörd av de blickar som riktades mot honom.
Han log mot den okände mannen igen. Och ett stråk av tillgivenhet for förbi i känsloströmmen; talade lent och milt och överseende som till ett litet barn som gjort någonting elakt av ren okunnighet och bristande erfarenhet:
– Du förstår, ön har bytt ägare – eller rättare: den har fått en ägare. Jag vet inte hur länge den här gudsförgätna klimpen land har legat och skvalpat i havet till ingen nytta – men det är slut på det nu. Det är slut på förfallet.
Han gick bort till fönstret, lugnt och smidigt, kände sig böjlig och mjuk i hela kroppen. Han lade händerna på ryggen och tittade ut.
– Visste du att det finns kalkstensmarmor på ön? Sällsynt, rödfärgad, hård – ovanligt hård. Visste du det?
Inget svar.
– Vet du hurdant läge den här ön egentligen har i vissa människor ögon? Vet du det?
Inget svar. Han lyssnade noga, hörde andningen hos männen susa bakom ryggen, hörde lätta frasanden i deras kläder, hörde – inget svar. Främlingen svarade inte. Det började irritera honom.
Han roterade runt med händerna kvar på ryggen.
– Du har kanske märkt att vi bygger en fyr här uppe på klippan.
Allvarlig nu, helt allvarlig, så allvarlig som möjligt.
– Till att börja med.
Han stirrade på främlingens fläckade ansikte, blånade huvud. Främlingen stirrade tillbaka, tycktes egendomligt oberörd och orädd – irriterande oberörd och orädd, som om ingenting kunde skada honom. Karl tog ett steg fram, sträckte ut armen och pekade igen.
– Jag vet inte vad ni gör på norra halvan. Jag vet inte hur ni tänker där inne i skogen. Jag vet inte vilka dimmiga föreställningar ni har. Jag vet bara att ni har kostat oss en hel del pengar. Tid och pengar.
Han tog ytterligare ett steg fram.
– Vi tolererar inte mer.
Hotfullt, nästan mumlande:
– Det kommer att göras en utredning om det här.
Främlingen gjorde inte en min, tycktes totalt likgiltig inför hotelsen, stod helt utan synbar avsikt att göra motstånd eller försöka fly. Karl tänkte att det på något sätt såg löjligt överflödigt ut med de två arbetarna som hårt höll i den okände mannens armar. De föreföll nästan mer spända och illa berörda än sin fånge.
Karl stod stilla. Ett plötsligt sting i sinnet: finns ett flin i ansiktet, finns ett flin, fläckar, skäggig, flinar fram att rör mig inte, tar mig inte, får mig inte, berör mig inte–
– Du har ingenting att säga?
Tystnad.
– Du har ingenting att säga om allt det här?
Tystnad.
– Va?
Tystnad.
Karl gick sakta framåt och ställde sig alldeles inpå den okände mannen, stirrade honom i ansiktet, mötte hans blick. Hans mun arbetade, samlade saliv som om han tänkte spotta – tänkte att han skulle spotta.
– Idiot.
Spottade. Saliven stänkte över ansiktet. Främlingen reagerade inte, blinkade bara undan den saliv som rann vid ögonen – blinkade långsamt, lugnt, inte nervöst eller oroligt.
– Kryp.
Stirrade. Stirrade stint, tänkte pulsen normal, rösten normal, blicken rak, ingen darrning, skälvning, synbar oro –
– Säg nånting.
Främlingen stod tyst.
– Säg nånting sa jag.
Ingen reaktion.
Karl sträckte ut handen och grep om fångens hals. Den var varm, kraftig, grov, pulserade, pulsen slog varm under fingrarnas tryck, värmde fingrarna – tryckte med fingrarna, slöt kring det varma, kramade
klämde åt.
– Säg nånting.
Klämde åt hårdare.
– Säg nånting.
Färgen steg i främlingens ansikte. Pulsen slog hastigare, slog hårdare mot fingrarna, slog röd, rödare, slog röd pulserande röd slår
hårdare.
– Säg nånting sa jag.
Sade ingenting, säger ingenting, tänker ingenting säga
darrar, skakar, darrar, skälver, värker, muskler mattas, smärtar
hårdare.
– Tala!
Främlingen riste på kroppen, väste, gurglade i halsen, försökte få luft, drog efter andan, dreglade, saliv rann ur mungipan, dregel i mungipan, dregel i –
– Ingenjörn…
En av arbetarna.
– Ingenjörn…
Skrämt tonfall.
– Ingenjörn…
Klämde åt hårdare, hårdare, klämde åt så hårt han orkade, klämde
kastades plötsligt bakåt, släppte, förlorade taget, föll nedåt, kippade efter andan, vek sig dubbel, slog hårt mot golvet, handlöst i golvet – blixtrade till i huvudet, kall, hård, ihålig smärta som om ett järnrör drivits upp genom skrevet
hasade över golvet, flåsade, flämtade efter luft, kröp mot dörren, kände en hand mot sin axel, skakade på axeln handen bort med handen, famlade efter handtaget, drog sig på fötter
ut genom dörren – såg inte, visste att det fanns män i samlingsrummet, såg sig inte om, stapplade, försökte gå normalt genom rummet, ville vika sig
sjönk ihop på köksbänken, korsade armarna över underlivet, vek överkroppen över armarna, gungade långsamt fram och tillbaka. Smärtan dunkade, kramade, drog ihop, dunkade vid tinningarna, knakade vid tinningarna, pumpade, slog sönder slagen sönder
– Men vad är det som har hänt?
Jungfrun.
– Vad har du gjort?
Han lyfte huvudet. Jungfrun stod framför honom, alldeles inpå honom: hans huvud befann sig i jämnhöjd med hennes sköte. Kjolen, förklädet, hennes ben, höfter, mage under tyget fyllde hela hans synfält.
– Vad är det?
Han stirrade framför sig, stirrade rakt mot hennes sköte huvud sköte huvud stirrade mot hennes –
– Ingenting.
– Har ingenjörn gjort sig illa?
Rösten tycktes underligt avlägsen, långt borta, som om den kom från någonstans högt ovanför honom.
– Nej.
Hennes hand, såg hennes hand hänga utefter sidan strax nedanför höften, såg hennes hand, hennes hand huvud hår händer hennes –
– Är det någonting jag kan göra?
– Nej.
– Är det säkert?
– Ja.
– Vill ingenjörn ha någonting?
– Nej.
– Vatten?
– Nej, säger jag! Nej, nej, nej – hör du inte att jag säger nej!
Nästan ett vrål. Han tänkte att det måste ha hörts i hela huset. Slog ihop käkarna.
Hon stod tyst ett ögonblick. Sedan försvann tyget och formerna som fyllt hans synfält och hon gick in i sin kammare. Han såg henne stänga dörren efter sig och det var plötsligt som att se henne genom en bakvänd kikare.
Han gick ut ur köket, genom samlingsrummet, in i sitt eget rum. De två arbetarna höll fortfarande i främlingen, hade brutit upp hans armar på ryggen, tryckte honom hårt mot väggen. När Karl kom i rummet öppnade de båda munnarna, men han tystade dem med en gest.
Ny gest: vänd honom runt. De vände främlingen runt. Karl ställde sig bakom skrivbordet, stod ett ögonblick tyst med huvudet nedböjt, studerade de döda hararna. Så lyfte han blicken och stirrade på främlingen.
– Släpp honom.
Ingen i rummet rörde sig.
– Släpp honom sa jag.
– Men ingenjörn… ska vi –
– Släpp honom!
Arbetarna släppte försiktigt taget om främlingens armar, sakta och med tydlig motvilja. Främlingen rörde sig inte. Karl log vänligt mot honom.
– Adjö.
Främlingen rörde sig inte. Karl gjorde en gest mot dörren, en överdriven, artig gest: varsågod, min herre.
Den okände mannen gick långsamt baklänges mot dörren. Väl vid dörren försvann han hastigt ut.
Karl harklade sig.
– Ta in den andre.
Karl studerade ett kort ögonblick den märkliga människan på andra sidan bordet, for med blicken över den egendomliga gestalten. Han hade skymtat den förut, men bara hastigt och på avstånd. På nära håll gjorde den ett mer abnormt intryck än han hade kunnat föreställa sig: det var en krypande obehaglig syn. Det gick en rysning genom honom. Han slog ned blicken.
Det var helt tyst i rummet. Fem människor var närvarande, fem människor och – men det var tyst. Han kunde höra vinden susa utanför fönstret, tyckte sig kunna höra havet, vågorna som slog mot klipporna – tyckte sig kunna uppfatta sporadiska läten från bygget borta på berget. Han hörde sina egna andetag, hörde sina egna hjärtslag.
Han vände sig till en av arbetarna.
– Tog ni… den här – tog ni den här samtidigt?
Arbetaren skakade på huvudet, harklade sig. Det rosslade i hans strupe.
– Nej. Vi fick fatt i henne en stund efteråt.
Arbetaren kastade en hastig sidoblick på den egendomliga människan, en reflexmässig, rastlös blick som ingenting såg.
– Han försökte springa till skogs. Men det var inga problem som med den andra.
Han gjorde en paus och lade sedan till:
– Sprang ju som en kossa.
Ett nervöst skratt ljöd i rummet, dog snabbt. Han, Karl tänkte han – arbetaren hade sagt han.
Han tyckte att det kröp på kroppen, på huden, kliade under kläderna – fick för sig att människan stirrade på honom, hade honom under uppsikt – såg honom på något märkligt, oförståeligt sätt – fanns ingenting att se, tänkte han sedan. Han inbillade sig.
Han var fortfarande vänd mot arbetaren.
– Beväpnad? frågade han.
Arbetaren skakade på huvudet igen.
– Nej.
– Säkert?
– Vi såg inget vapen.
Karl nickade.
– Vad hade… han – vad hade han för sig, egentligen?
– Ingenting, vad vi kunde se.
– De var inte tillsammans?
– Nej. Den här gick och drev för sig själv. Vi såg henne från taket.
Karl nickade igen. Henne, han tänkte henne – arbetaren hade sagt henne.
Han kunde inte låta bli att se på gestalten som stod mitt på golvet på andra sidan skrivbordet. Han betraktade de onormalt långa och smala benen, de onormalt långa och smala armarna och händerna som såg onaturligt stora och flata ut med tunna, smäckra fingrar.
– Det är ju inte klokt, egentligen.
Några av arbetarna skrattade igen. Skrattet lät spänt och ansträngt.
Karl for vidare med blicken: de osannolikt breda höfterna, den smala midjan, antydningen till kvinnliga bröst på den annars spensliga överkroppen, sluttande, kvinnligt tunna och veka axlar. Han skakade långsamt på huvudet, kände sig lätt förvirrad, fick ingen ordning: ingenting tycktes sitta där det skulle, allting tycktes groteskt felplacerat, överdimensionerat eller underdimensionerat. Det gick helt enkelt inte att avgöra om det var en man eller en kvinna.
Han ryste på nytt. Stolen kändes hård, obekväm, skavde i ryggen. Han kände att han ville resa sig upp.
Människans hår var manligt kortklippt och ansiktet var på ett sätt skuret i maskulint grova drag, men ändå fanns där tillräckligt många feminina kännetecken för att göra bedömningen osäker eller helt omöjlig; någonting kvinnligt över ögonen, läpparna, hyn som var fin, slät, vit, helt utan skäggväxt eller annan manlig behåring– halsen: outvecklat struphuvud.
Karl hörde plötsligt sin egen röst:
– Vad är du egentligen – man eller kvinna?
– Arbetarna skrattade. Det lät lika nervöst som förut. Skrattet gjorde ont i honom – han känd att han var på gränsen till att rodna.
Människan svarade inte.
Karl vände sig till den närmaste arbetaren.
– Va? Vad är det egentligen?
Arbetaren flinade spänt, ryckte på axlarna, skakade på huvudet.
– Vet inte.
Karl märkte att han också flinade spänt. Det ryckte, darrade i mungipan av stel ansträngning. Han for med blicken över de övriga männen, höjde ögonbrynen.
– Någon?
De skrattade igen. Ingen svarade. Det kändes varmt i rummet, luften dålig, unken. Karl svettades, det sved i knävecken där byxtyget skavde.
– Det här är ju löjligt.
Skratt.
– Är det inte?
Skratt – skrattade själv, hörde sig själv skratta, hörde hur illa det lät, hur onaturligt det lät, som ett sönderklippt skrik – kunde inte låta bli.
– Va?
Skratt – slog ut med handen i en uppgiven gest. Och några av arbetarna skrattade med ens nästan hysteriskt som om någonting brast sönder inom dem – som om gesten varit en signal, ett kommando, en oemotståndligt lustig poäng. Han kände hur deras ohämmade skratt smittade av sig, smög sig över honom fyllde honom, tvingade upp hans mun – hörde plötsligt sitt eget gurglande, okontrollerade skratt spruta ut och bubbla som fradga över läpparna. Han försökte hejda det, men det gick inte: kände hur magen knöt sig, färgen steg, svetten brast fram, saliven rann – kunde inte hejda skrattet.
Den märkliga människan rörde sig inte. Karl såg på kroppen och skrattade ännu mer, skrattade högre, hårdare – skrattade så att det gjorde ont, plågsamt ont.
Skratten klingade av, blossade upp på nytt, klingade av. Avtog nästan helt. Upphörde – dallrade under ytan. Karl lade handen hårt över sin mun, klämde åt, masserade; det värkte i ansiktsmusklerna, ryckte spasmiskt i dem, spände, stramade i dem. Slutligen lyckades han göra sig allvarlig.
Det blev tyst i rummet, mycket tyst – egendomligt, nästan osannolikt tyst efter skrattsalvorna. Vinden hördes återigen susa utanför fönstret. En dov sprängsalva dånade liksom underjordiskt från stentaget nedanför klippan. Det lät som om någonting rämnade djupt inne i berget. Karl hörde hur männen flåsade, hörde sig själv dra efter andan. Någon hostade, någon harklade sig.
Karl betraktade de döda hararna.
– Ta av byxorna.
Rösten lät hes, förstörd, liksom utnött. Ingen i rummet rörde sig.
– Ta av byxorna.
Han upptäckte att han nu noggrant studerade de döda djuren på bordet, synade dem ingående, mätte upp dem och letade i deras pälsar, noterade alla skiftningar i grått, brunt, svart – vita, röda fläckar – röda, svarta hål, tovor, tufsar – som om det var dem hela samtalet gällde. Han undrade vad som skulle hända med dem, frågade sig vad han skulle göra av dem. Det bästa var antagligen att lämna dem till kocken som förestod arbetarnas matsal: kocken kunde flå dem, rensa dem på inälvor och blod och tillaga dem.
En knyck på huvudet: lyfte blicken och såg på den egendomliga människan.
– Ta av dig byxorna.
Människan rörde sig inte, sade ingenting, tycktes på något märkligt sätt inte riktigt närvarande: som i ett tillstånd av absolut oåtkomlighet – Karl fick i sinnet bilden av ett djur som inför allvarlig fara förlamas och drar sig inåt, in i sig självt. Ingen rädsla fanns att avläsa i det underliga ansiktet – ingen rädsla, men heller ingen annan känsla: ansiktet var helt neutralt; alla känslor rörde sig någon annanstans. Om de ens existerade. Karl tänkte att kanske fanns ingenting mer än det som visade sig på den obestämda ytan.
– Är du döv? Ta av dig byxorna sa jag.
Mer otåligt, bestämt, befallande. Människan rörde sig inte, reagerade inte.
Karl skruvade på sig, bara litet grann – ingen kunde se det.
– Va? Måste vi hjälpa dig?
Inget svar. Ingen reaktion.
Karl vände sig mot arbetarna. De såg spända ut allihop, vägde på fötterna som om de helst av allt ville lämna rummet – såg besvärade ut, men också tydligt fyllda av förväntan, nyfikenhet, som om de gärna bevittnade vilka grepp och tilltag som helst, bara de slapp stå för nära eller själva delta.
Karl gestikulerade åt dem.
– Ta av de där byxorna.
Ingen rörde sig.
– Är det ingen som har en normalt fungerande hörsel i det här rummet? Ta av de där byxorna sa jag!
Kraftig röst, hög röst – röst utan tvekan, darr, röst till för att lydas. Han log nästan när han hörde den.
Och de löd.
Männen närmade sig människan, synbart tveksamma, men styrkta av varandra. Två av dem fick tag i människans armar och höll fast medan en tredje fick fram en kniv ur fickan på sin arbetsväst. Man vek undan människans solkiga jacka och skar av ett par hängslen som var tillverkade av vanligt enkelt rep. Så sprättade man upp byxorna vid gylfen och drog häftigt ned dem mot människans knän. Ett par grova, till synes hemvävda kalsonger följde med. Människan rörde sig inte under männens grepp, försökte inte göra motstånd, sade ingenting, lät inte ens ett ljud undslippa sig.
Det var klart på några sekunder.
Karl stod stilla. Han märkte att han hade lagt handen på bordsskivan framför sig, stödde sig mot den som för att försäkra sig om rätt balans. Det stramade i hans ansikte, munnen krökte sig mot hans vilja i en min av avsmak, läpparna klibbade mot varandra. Ögonen smalnade till springor, ryckte kring dem: synfältet flimrade i kanterna.
Han stirrade på människan. Han stirrade på de breda höfterna, hullet kring höfterna, det vita, skälvande köttet kring höfterna – stirrade ned mellan människans ben, ned i skrevet, stirrade på det mörka fältet, stirrade på – stirrade stint på –
– Dra upp byxorna.
Som en viskning, hes, äcklad viskning, dränkt i saliv. Ingen i rummet rörde sig.
– Dra upp byxorna!
Gäll överton, tydligt nära ett paniskt utrop.
Man drog upp byxorna. De hasade ned, man drog upp dem igen. Karl gjorde en häftig gest mot dörren.
– Kör iväg människan.
Man öppnade dörren, men människan rörde sig inte – stod kvar på golvet med en av sina stora, flata händer kring byxlinningen vid den uppskurna gylfen. En av arbetarna förlorade plötsligt behärskningen och knuffade med okontrollerat hårda slag och sparkar ut den missformade kroppen.
– Ska vi…
En röst från någon punkt i rummet, Karl noterade inte varifrån.
– Ja. Låt den löpa till skogs.
Han gick bort till fönstret, såg ut, upp mot klippan där fyren höjde sig, reste sig över havet. Arbetet pågick för fullt, man göt för den fjärde sektionen. Tre sektioner till och den skulle stå i sin fulla längd.
Någon sade bakom honom.
– Hade… ingen –
– Nej.
– Men var det en…
– Nej.
Paus.
– Vad tror ingenjörn hade hänt?
Karl stod stilla. Han gjorde rösten neutral.
– Vet inte. Sjukdom. Olycka, kanske. Vet inte.
Han kisade upp mot den mulna himlen, molnen som färdades i den kraftiga vinden, tänkte olycka: det totala utanförskapet, tänkte, kände –
vände sig om.
– Se till att alla kommer ut ur huset. Jag ska äta.