Han såg ut över havet. Utsikten var fantastisk högst uppe i tornet: man tycktes kunna se hur långt som helst i alla riktningar, himlen som en gigantisk kupa över vattnet; en känsla av att gripa hur jordklotet krökte sig kring sin mittpunkt och verkligen uppfatta dess väldiga storlek. Han tänkte att fyrens låga skulle lysa och synas på ordentliga avstånd: bara bifyren som skulle inrättas i våningen under honom skulle säkert vara synlig minst tjugofem distansminuter och mer vid klart väder och god sikt.
Han hade på inget sätt anlag för svindel, men att stå där uppe var likväl en hisnande upplevelse – berusande upplevelse. Och ändå var tornet färdigt bara till litet mer än hälften. Han undrade hur det skulle komma att kännas att stå högst uppe i den färdiga byggnaden.
– Vi skulle kunna hämta hjälp.
Byggmästarens röst, Byggmästaren bredvid honom på en av de gångplankor som utlagts på bockar för att ingen oförsiktig skulle råka trampa ned armeringsjärnen under gjutningen av bjälklaget.
– Hjälp?
– Ja.
Maskinerna slamrade nere på klippan, skramlade nere på klippan, tjugotvå meter under dem: betongblandare, motorer, hisspel, rälsbana. Det knakade i träställningen kring tornet när vinden slet i den. Någonstans ett envetet hamrande. Karl sade med hög röst:
– Finns ingenstans att hämta hjälp.
– Från land.
– Land?
– Ja.
– Hur lång tid tror du det skulle ta?
– Det –
– Menar du att vi skulle förskjuta bygget ett år?
– Det –
– Förhala hela bygget ett helt år?
Byggmästaren balanserade på plankan, höll männen som arbetade omkring dem under uppsikt.
– Det är någonting att tänka på.
En elektrisk ringklocka skar ettrigt genom slamret. Karl såg en man vid hisställningen trycka på en knapp för att besvara signalen – inget ljud hördes den här gången: ledningen gick bort till maskinisten. Hisslinan sattes i rörelse, lasten var på väg upp. Han betraktade linans gång.
– Vi kan för fan inte lägga ner ett helt bygge bara för att – jag menar…
slog ut med händerna
– … vi har nu med viss möda fraktat hit teknik, material, vi har skapat förutsättningar för det här projektet – menar du att vi skulle låta allt gå i sjön? Vad tror du det skulle kosta – till ingen nytta?
kort paus, sedan
– En jävla massa–
– en jävla massa.
Byggmästaren stod tyst ett ögonblick. Sedan sade han:
– Jag sa inte att vi skulle låta allt gå i sjön.
– Du sa att vi skulle lägga ner, det tyckte jag du sa.
– Jag sa bara att vi kanske skulle hämta hjälp.
– Och fördröja bygget ett helt år.
– Och låta allting lugna ned sig.
– Slösa tid och pengar.
– Tänka efter.
Hisslasten med de betongfyllda hinkarna nådde ända upp och mannen vid spelet och ställningen gav en lång stoppsignal ned till maskinisten. Hissen passerade en stoppare av plankkonstruktion som trycktes tillbaka för att sedan åter falla fram: lasten stannade. Karl studerade männen som började lyfta av hinkarna, sade:
– Vad tror du vädret skulle göra med det vi redan har färdigställt? Hur mycket tror du skulle vara kvar efter ett år?
Han fortsatte, nästan för sig själv:
– Tänk om alla projekt skulle avstanna så fort någon liten orolighet uppstod. Vi skulle inte kommit förbi Cro-magnon.
Han upptäckte att Byggmästaren stirrade på honom. Han hörde Byggmästarens lugna, stadiga röst över alla ljud:
– Jag har bara en känsla av att den här situationen lätt kan gå överstyr. Jag tycker att det skulle vara onödigt.
Karl besvarade Byggmästarens blick. Han log plötsligt vänligt.
– Jag tycker också att det skulle vara onödigt.
– Ja dåså.
– Vi måste alltså göra någonting åt det.
– Det är ju det jag säger.
Karl nickade, log fortfarande.
– Ja, sade han.
Byggmästarens panna veckades, han såg med ens litet osäker ut, blicken blev forskande.
– Vad menar du egentligen?
Karl började gå över plankan mot talröret som satt monterat vid hissen för att man skulle kunna kommunicera från markplanet och upp genom allt oljud från maskinerna.
– Jag vet inte, sade han.
Han ryckte på axlarna.
– Vi tänker på det här. Sen talas vi vid.
Han kom fram till talröret, ropade att han skulle komma ned. Så klev han upp på hissens plattform och vinkade åt en av arbetarna att föra undan stopparen och signalera för nedfart.
Skrev
A. Antag att innevånarna på norra halvan av ön är beväpnade och förbereder ett anfall eller större sabotage mot bygget. Antag att vi inte beväpnar oss och gör oss redo att försvara oss.
B. Antag att innevånarna på norra halvan av ön är beväpnade och förbereder ett anfall eller större sabotage mot bygget. Antag att vi beväpnar oss och gör oss redo att försvara oss.
C. Antag att innevånarna på norra halvan av ön inte är beväpnade och inte förbereder ett anfall eller större sabotage mot bygget. Antag att vi inte beväpnar oss och gör oss redo att försvara oss.
D. Antag att innevånarna på norra halvan av ön inte är beväpnade och inte förbereder ett anfall eller större sabotage mot bygget. Antag att vi beväpnar oss och gör oss redo att försvara oss.
skrev skriv skrevar med benen stöter upp i skrev
Antag B. och
1. Antag att de är bättre utrustade.
a. Antag att de anfaller först.
b. Antag att vi anfaller först.
2. Antag att vi är bättre utrustade.
a. Antag att de anfaller först.
b. Antag att vi anfaller först.
3. Antag att vi är lika gott utrustade.
a. Antag att de anfaller först.
b. Antag att vi anfaller först.
lade ifrån sig pennan, satt stilla en lång stund, tänkte – tänkte: – tänkte att – reste sig till slut från skrivbordet och gick ut ur rummet. Han stannade några steg från dörröppningen till köket och stod stilla. Jungfrun syntes inte till, var antagligen i sin kammare. Han fick en impuls att gå dit bort och hämta henne – tänkte att han faktiskt aldrig hade varit inne hos henne, visste inte hur hon bodde, hur hon –
En egendomlig känsla spred sig långsamt i hans kropp: en ihålig matthet i musklerna som om han arbetat för hårt och tröttat ut sig utan att hjärnan för den skull slutade sända kommandon – sög; spinnande, sugande känsla i bröstet: lungorna liksom tomma, luften nådde inte ned, vakuum kring munnen.
Lyssnade: sus, brus, tystnadens stilla sorl surrade i öronen, brummade i bakgrunden. Kotorna knäppte, knakade i nacken, stelt, smällde dämpat fett, bäddade i brosk. Kammaren: ingenting – ingenting alls: dörren var stängd. Jungfrun låg kanske, vilade kanske, sträckte stilla ut sig på sängen, händerna längs sidorna, håret mot kudden, utslaget över kudden, ryggen rak, magen infallen, bäckenet blottat, benen – benen – kjolen fallen kring, formad runt låren
ropade. Rösten ljöd ut i köket med en märkligt främmande klang, klingade långt borta av, försvann. Ropade igen.
Igen.
Dörren till kammaren öppnades och jungfrun kom ut. Hon hade blicken snett ned i golvet framför sig samtidigt som händerna rättade till kläderna, spände förklädet kring midjan – gick hastigt över köksgolvet och höjde huvudet först alldeles i dörröppningen: stelnade till, stannade tvärt bara två steg ifrån honom.
Mållös, gapande mun.
Sedan:
– Ingenjörn…
Hon log plötsligt, andades ut, suckade lättat.
– Ingenjörn… jag trodde… jag menar…
Karl betraktade hennes midja. Förklädet såg också nu hårt åtspänt ut, slöt kring kroppen på henne, formade sig efter hennes linjer. Han lyfte blicken och såg på hennes huvud; håret uppsatt, draget bakåt i en knut – skallens topp framträdde tydligt. Den befann sig i jämnhöjd med hans haka, möjligen något över.
Han sade:
– Byggmästaren kommer snart över.
– Jaha?
– Innan middagen?
– Han stannar troligen inte.
Jungfrun nickade, leendet försvann från hennes läppar: tjänstvilligt allvarlig, uppmärksam. Karl studerade läpparna, lätt särade läppar, mörkt hål mellan dem, tandrad, skymtade vit tandrad, fuktig tandrad bakom läpparna.
– Bara kaffe?
– Ja.
– Ingenting till?
– Nej.
– Och med middagen?
– Jag ger besked sen.
Hon nickade igen. Karl tänkte att om han tog ett kort steg fram skulle han komma såpass nära att han kunde gripa henne i armen och – gripa henne i armen, ta henne och –
det sög till i magen på honom. För ett ögonblick såg han framför sig sig en köttig struktur, stungen av små spetsiga stickor, bubblande, levande, fuktig, kletigt luktande, lockande lock, lock, lock
klock
klick
klack
klackars klock mot trappan utanför. Plötsligt rycktes dörren upp utan föregående knackning och Byggmästaren stod i hallen.
– Hallå.
Karl vred på huvudet och såg på den grova gestalten, frusen fast, stilla stel i kroppen, kunde inte röra sig – hittade ingen naturlig rörelse att utföra. Han hörde ett kort, kluckande skratt.
Byggmästaren flinade brett, höjde menande ögonbrynen och gjorde en oavslutad vridning på kroppen, en skämtsam ansats till att vända om och gå ut igen.
– Stör jag?
Skratt.
– Jag kan komma tillbaka senare.
Han pekade med tummen mot dörren.
– Om ni vill avsluta…
Karl log mot honom.
– Kom in du.
Byggmästaren skrattade igen, blinkade farbroderligt muntert åt jungfrun som stod i dörröppningen till köket.
– Är det säkert det då? Jag avbryter ingenting?
Skrattade, Karl tyckte HA HA HA tyckte att det ekade i hans öron, sade:
– Det är ingen fara.
Han nickade lätt åt jungfrun och hon lämnade dörröppningen, gick bort till spisen. Byggmästaren stängde ytterdörren och svepte av sig sin keps, slängde den ifrån sig utan att se efter var den hamnade. Han trängde sig förbi Karl och stegade iväg mot arbetsrummet. Karl såg att han fortfarande hade ett leende på läpparna. Ett flin på läpparna.
Regnstänk slog mot fönsterrutan, droppade, ploppade sporadiskt mot fönsterblecket – fler och fler och snart vidtog ett vilt smatter som ökade och avtog i intensitet alltefter kastvindarnas nyck. Karl betraktade den mörka öppningen, glaset som tycktes flyta, gå i vågor på utsidan då vattnet rann över det.
– Det kan bli storm inatt, sade han.
– Ja, det verkar nästan så.
Byggmästaren på andra sidan skrivbordet, koppen i knät, rörde långsamt med skeden, rörde runt, runt – runt – sade:
– Jag har sagt till om att allt löst ska surras. För säkerhets skull.
Karl nickade.
– Bra.
Han sträckte sig över bordet och grep papperen som låg ovanpå ritningen över fyren – papperen som han hade skrivit alldeles innan. Han vände på dem med en snabb handrörelse, tanklös gest, som om han inte riktigt var medveten om vad han gjorde. I samma ögonblick lade han märke till två små, svarta fläckar på ritningen, tänkte att de inte skulle vara där. Antagligen var det blod – hararnas blod. Det var dumt av honom: han borde ha rullat undan ritningen innan han lade upp de döda djuren på bordet.
Han drog sin kopp närmare. Ångorna steg ur den. Han sade:
– Vad tror du?
Byggmästaren skakade på huvudet.
– Jag vet inte…
drack, sörplade när han drack, sänkte koppen
– … i och för sig kan man väl förstå… Jag menar, hur länge kan de ha bott här, helt avskärmade? Säkert bra länge. Men sen kommer vi…
– Än sen då.
– Tja… främlingshat. Det blir trängre på ön. Mindre plats.
Karl fingrade på sin kopp: han tryckte fingrarna mot den tills det blev för varmt, drog bort dem – tryckte dem mot igen.
– Man kan inte räkna med att få ha en hel förbannad ö för sig själv i tid och evighet.
Byggmästaren fick ett tankfullt uttryck i ansiktet.
– Det blir kanske knepigt för dem, sade han tveksamt. De får sina jakträttigheter indragna, sina fiskerättigheter inskränkta – de måste ansöka.
Han såg på Karl som för att söka medhåll, som för att få veta om det han sade kunde tyckas rimligt. Karl mötte blicken, avläste ansiktsuttrycket. Han sade plötsligt:
– Det finns inga konstanta tillstånd. Det finns bara temporära tillstånd. Gamla tillstånd byts mot nya till stånd och när de nya tillstånden etablerar sig glömmer man de gamla.
Paus.
– En människa måste erövra en plats i varje nytt tillstånd. Man måste kunna höja sig över kaos. Betvinga det.
Byggmästarens tankfulla min kvarstod. Han betraktade fönstret, kliade sig under hakan.
– Det är möjligt, sade han. Jag vet inte.
Karl studerade mannen på andra sidan skrivbordet, studerade den stora, kraftiga kroppen, händerna kring kaffekoppen. Koppen och fatet vilade mot de bruna byxorna, lutade, skevade ned mot lårets utsida. Kaffet närmade sig kanten.
– Du spiller snart.
Händerna kring koppen ryckte till, kaffet skvimpade, stänkte, sögs upp av tyget. Byggmästaren strök över den våta fläcken, men tycktes inte ha bränt sig, brydde sig inte vidare om det. Han ställde reflexmässigt ifrån sig koppen på bordet. En brun pöl hade bildats på fatet.
– Vi borde kanske ta kontakt med dem på något sätt.
Koppen stod till hälften på ritningen, alldeles vid överskriften: Karl undrade om det skulle bli fläckar, bruna fläckar, bruna, mörkbruna fläckar –
sade:
– Vi har ju haft två av dem här. En i alla fall.
Byggmästaren vred på huvudet.
– Vad sa han egentligen?
– Inte ett ord.
– Sa han verkligen ingenting?
– Nej.
– Märkligt.
– Ja.
– Du förklarade allting?
– Ja.
– Men ändå…?
– Ja.
Byggmästaren skakade på huvudet. En kraftig vindby slog mot hussidan: väggen knakade, knastrade, smattret mot glaset tilltog. Byggmästaren skruvade på sig – knäppte i stolens trä, skrapande ljud, fötterna skrapade i golvet, hasade.
– Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår vad det är som händer här. Det känns inte riktigt bra.
Paus.
– Vi borde kanske kontakta land i alla fall.
Karl skakade på huvudet.
– Det går inte. Vi har redan dragit över tiden, det är så gott som höst. Det är inte långt till vintern. Du vet att arbetet ska vara avslutat innan dess.
– För du vet ju att vi bygger med statens pengar.
– Ja, ja.
– Lån, räntor. Handelsleden.
Byggmästaren nickade.
– Men det här är ju någonting helt oförutsett. Någonting som ingen hade räknat med.
– Vi är väl inte sämre än att vi kan handskas med det som är oförutsett?
Karl lyfte sin kopp för första gången, blåste på kaffet, såg den bruna ytan veckas, gå i vågor, grop där luftströmmen träffade. Han drack en liten klunk och ställde tillbaka koppen på fatet. Ett svagt klick.
– Fel är till för att rättas till.
Byggmästaren stirrade på honom.
– Litet väl stort fel, kanske.
– En utmaning i så fall. Utmaningar är till för att antas.
Byggmästaren stirrade. Karl log vänligt mot honom, hörde släpig, nästan mumlande röst säga:
– … tycker i alla fall att det här kunde ha undvikits från början. Åker man ut till en ö för att projektera ett bygge i den här skalan tar man väl reda på vilka förhållanden som råder. Man gör en ordentlig besiktning.
Karl lutade sig tillbaka på stolen.
– Det där har vi talat om.
Byggmästarens blick vek inte undan, stirrade stadigt över bordet; ögonen smalnade, liksom kisade som om han försökte få korn på någonting som var svårt att urskilja.
– Den där besiktningen… det verkar nästan märkligt att inte lägga märke till en hel befolkning. Visserligen vet vi nu inte hur många de är, men ändå… hus, båtar, byggnader… bryggor…
kort paus, sedan
– … hur kan man undgå att märka såna saker?
Karl svarade inte.
– Är det inte litet underligt?
Karl svarade inte.
– Är det inte det?
Karl sköt tillbaka stolen och reste sig. Han gick bort till fönstret och såg ut. Det gick inte att se någonting annat än vattnets flytande, föränderliga mönster på rutan. Vid sidan av hans egen mörka gestalt speglade sig delar av rummet, gulblekt upplysta av lampan, skuggor lagda som svarta hål, stråk av mörker. Vattnet gjorde speglingen otydlig och förvriden som en hallucination.
Byggmästaren var skymd.
Karl sade:
– Det blåser hårdare nu. Det blir storm.
Ingenting hördes bakom hans rygg. Han flyttade litet på sig: Byggmästaren syntes i glaset – flyttade sig tillbaka: klippte bort honom.
– Riktig ordentlig storm. Ilsken, bitande, argsint storm. Dundrande, dånande storm –
snurrade plötsligt runt, glatt
– orkan, blir orkan, cyklon, tyfon – en gigantisk tornado rasar ursinnigt fram inatt och gräver upp hela ön och slungar den tusen mil ut i världsrymden där den bränns till kol och aska och
upp i gäll falsett, flickröst
– vi måste åka hem till mamma alla barn vill hem till mamma
ned i basen, djupa basen, bröstton
– men den som stake har, han stannar kvar
skrattade ljudligt HA HA HA skrattade hårt. Byggmästaren stirrade på honom med förvånad min och det HA HA HA HA fick honom att skratta ännu mer – skrattet smällde upp ur strupen, tycktes eka i rummet, eka, studsa som kulor mellan de vita, kala väggarna, fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och
hejdade han sig.
Han lugnade ned sig tvärt och gjorde sig allvarlig igen. Han gick bort till stolen och satte sig ned, drack en klunk av kaffet, fixerade koppen, kaffet – märkte att Byggmästaren flinade, hörde ett kort fnissande.
Ställde ned koppen. Svagt klick.
Så lyfte han på huvudet och såg över bordet.
– Vi har förlorat en hel del tid, sade han allvarligt. En hel del tid och en hel del pengar. Vi har inte råd att förlora mer.
Flinet bleknade gradvis bort från Byggmästarens läppar. Försvann.
– Jag vet det.
– Situationen är väl inte direkt den bästa, men den är långt ifrån omöjlig.
– Inte ännu.
Det blev tyst en stund. Vinden vräkte på, smatter mot fönstret, väggarna knakade, taket knakade. Karl sade:
– Vad är din åsikt? Vad ska vi göra?
Byggmästaren vred sig på stolen, skakade på huvudet.
– Jag vet faktiskt inte riktigt. Det känns som om vi borde ta kontakt med fastlandet. Det verkar mest förnuftigt.
– Jag tycker inte att det ska behövas.
– Vad är din åsikt då?
Karl svepte långsamt med handen över bordsskivan och ritningen som om han tankfullt borstade bort några smulor eller något litet skräp.
– Har vi några vapen?
Han drog handen av bordsskivan och lät den falla ned i knät, fixerade nu Byggmästaren med blicken.
– Har vi det?
– Vapen?
– Ja.
– Hörnuhär –
– Har vi det?
– Karl –
– Har – vi – det?
Byggmästaren fick ett uttryck av tveksamhet i ansiktet. Han suckade.
– Det har vi väl, antar jag.
– Vad har vi då.
– Det vet jag inte riktigt.
– Det vet du.
– Vi har en låda… jag vet att en del av männen har med sig egna – om de skulle vilja jaga, du vet…
Karl nickade.
– Undersök vad vi har, sade han och höjde tystande fingret i luften då han såg att Byggmästaren öppnade munnen – undersök det och sen föreslår jag att vi från och med nu har ständig bevakning uppe vid fyren. Vi gör ett schema för det. Vi delar ut de vapen vi har och håller oss allmänt redo.
– För vadå.
– Uppmärksamma.
Han lät fingret sjunka ned, handen slå mot bordsskivan.
– Mer tror jag inte behövs.
Byggmästaren satt tyst, knep ihop läpparna i någonting såg som ut att vara en stum protest – såg ut som om han räknade med att Karl skulle notera detta och fråga efter hans åsikt. Karl noterade det. Han sade:
– Si vis pacem, para bellum.
– Va?
– Ingenting.
Karl pekade plötsligt rätt på mannen på andra sidan bordet.
– Vill du ha middag?
Han reste sig och gick bort till dörren.
– Vill du ha det?
– Ja, varför inte.
Karl öppnade dörren och skulle ropa. Men han hejdade sig och stelnade till. Han stirrade på jungfrun som stod alldeles utanför rummet. Hon stirrade på honom. Hennes ögon blänkte mot honom, tyckte att de blänkte mot honom – tyckte att de hade glansen hos två kulor av polerat porslin. Som hos en docka.
Han öppnade munnen.
– Byggmästaren äter här ikväll.
Orden ringde egendomligt i hans öron, platta – felaktiga, felplacerade, utan mening som om han i själva verket borde ha sagt något annat. Som om han egentligen menade någonting helt annat.
Jungfrun nickade, tog ett steg bakåt.
– Ja, då vet jag. Jag skulle just fråga.
Hon vände om och gick bort mot köket. Karl väntade tills han inte längre kunde se henne. När hon hade försvunnit drog han igen dörren.
Byggmästarens tunga steg mot trappan utanför ytterdörren upphörde, suddades ut av stormvinden. Karl stod kvar i hallen, ansträngde hörseln, kunde inte längre uppfatta dem. I samlingsrummet bakom sig hörde han hur jungfrun dukade av bordet efter middagen, hörde henne lägga fat mot fat, bestick mot fat, hörde – tyckte sig höra hur hennes kropp rörde sig. Han blinkade i hallens dunkel, blicken på sina kläder som hängde på krokar framför honom i mörka, halvt upplösta former, tänkte att han skulle gå in i sitt rum och lägga sig – kände sig trött, matt i kroppen trots att det stack i kroppen, sved, kröp i kroppen som om ett främmande ämne rann i ådrorna och drev den över dess förmåga.
Jungfrun gick förbi hallen ut i köket, frasade lätt om hennes kläder, fötter, fotsteg, lätta dunsar mot golvet, rytmiskt klingande ljud i takt med stegen, dämpade tallrikar slog mot varandra.
Han rörde sig inte, vred bara lätt på huvudet; omgivningen roterade omkring honom och blev för ett ögonblick suddig och oklar för att sedan ordna sig och framträda på nytt. Hån kände att han inte var nykter.
Jungfrun återvände från köket och gick in i samlingsrummet igen, kanske för att hämta någonting som stod kvar på bordet. Han undrade om hon hade lagt märke till att han stod i hallen – tänkte att det måste hon ha gjort, hon hade ju gått förbi hallen två gånger nu. Men ändå verkade det inte så: han hade inte uppfattat att hon hade vridit på huvudet åt hans håll, kastat en hastig blick åt hans håll, hade inte märkt att hon gick hastigare förbi, mer långsamt förbi, säkrare, mer tveksamt förbi – hade inte märkt att hon på något sätt uppfört sig som om hon var medveten om hans närvaro – och medvetenhet om en annan människas närvaro innebar alltid någon märkbar förändring i beteendet, även om förändringen var subtil; tänkte att man nästan alltid kunde se på en människa om hon ansåg sig ensam eller i närvaron av någon annan människa – tänkte att hon inte hade sett honom, att hon inte hade lagt märke till honom, att hon helt enkelt inte brydde sig om var han befann sig – att det var henne fullkomligt likgiltigt: i grunden och under ytan utan intresse för henne – fylldes med ens av känslan att han på inget sätt kunde beröra henne, påverka henne; ingenting han sade eller gjorde kunde slå an någonting i henne därför att i henne fanns ingenting att slå an: all den tjänstvillighet och uppmärksamhet hon visade var egentligen ingenting annat än ett inlärt beteende, reflexer, mekanik, fasad av skenbar närvaro – under detta, innanför skalet fanns ett tomrum, neutrum, vakuum, okänt, obesett, outforskat ingenting, mörker. Eller någonting ännu värre.
Eller någonting mycket värre.
Han skakade känslan av sig. Det var sent, klockan var mycket, hade en lång dag framför sig vände han på kroppen och gick in i samlingsrummet, bort mot dörren till sitt rum. Det pirrade i benen, kroppen kändes ihålig och fortfarande fylld av den stickande blandningen av trötthet och rastlös energi. Han tänkte att han skulle dricka mer för att kunna somna, men spritsmaken brände unken i munnen. Han skulle kräkas.
Han stannade till några steg från sin dörr, tänkte måste gå till sängs, stannade till några steg från sin dörr – kunde inte låta bli. Han betraktade jungfrun vid bordet. Hon höll två glas i den ena handen, trasa i den andra, torkade med trasan, lätt böjd överkropp – Karl tyckte att brösten såg ovanligt stora ut, tunga, stora och tunga, tycktes tynga ned henne mot bordsskivan, magen över bordet, skivan, stjärten upp och kanten vid höfterna
spann i huvudet, sög, högg till i magen.
Blinkade.
Svalde.
Jungfrun rätade på kroppen, tycktes undersöka om någonting kvarstod att göra, synade bordet, skulle vända sig om och gå ut i köket – måste borde skulle tänkte
– Du.
Jungfrun såg på honom med ett frågande uttryck i ansiktet.
– Ja?
Karl tog ett steg mot henne, kände sig ur balans, tog nästan ett snedsteg.
– Jag skulle vilja fråga en sak.
– Ja?
Han gjorde en paus, skärpte till rösten. Den lät sluddrig – sluddrig på vissa stavelser, ändelser – irriterande sluddrig och oklar. Skärpte till den.
– Har du lyssnat på vårt samtal här ikväll?
Hon skakade på huvudet.
– Nej.
– Du har inte hört vad vi har sagt?
– Nej.
– Inte ett enda ord?
Hon skakade på huvudet igen. Karl upprepade med förvåning i rösten:
– Inte ett enda ord? Har du inte hört ett enda ord?
Hon såg tveksam ut, som om hon inte riktigt förstod vad han menade och var ute efter.
– Några spridda ord, kanske.
Karl nickade.
Svalde.
Han tog ytterligare ett steg närmare, ett långt steg, såg på jungfruns min att det var ett långt steg: hon tycktes vilja flytta på sig, gå bakåt. Han log vänligt mot henne. Han sade:
– Jag fick den uppfattningen att du avlyssnade vårt samtal – eller tjuvlyssnade kanske det heter. Den uppfattningen fick jag här förut.
Hennes mun gapade. Svart öppning, svart hål ned i strupen – Karl såg rakt ned i hålet, rakt in i hålet, ned i det mörka, hörde
– Men ingenjörn… varför i all världen skulle jag göra det? Det finns ju ingen… jag menar, jag skulle aldrig –
– Du stod alldeles utanför dörren till mitt arbetsrum – förnekar du det?
– Nej, men –
– Jag öppnade dörren och du stod alldeles utanför. Är det inte litet underligt?
Hennes blick flackade, händerna vibrerade.
– Jag skulle just knacka på. Ingenjörn öppnade just som jag skulle knacka på.
Karl nickade igen, nickade långsamt, mycket långsamt upp och ned.
– Det var inte så att du tjuvlyssnade då?
– Nej, nej, det gjorde jag inte alls.
– Jag fick den uppfattningen.
Han tog ännu ett steg fram och stod med ens alldeles inpå henne, kände hennes lukt i ett stråk förbi näsan. Det gick en ryckning genom hennes kropp, en reflexmässig kort knyck – sedan blev hon stel, tydligt på sin vakt. Karl tyckte att hon såg rädd ut, såg ut som om hon var rädd för honom.
Blinkade.
– Jag fick den uppfattningen: att du stod och tjuvlyssnade. Som en liten råtta.
Nu ville hon backa undan, kroppen skalv till, men innan hon hann röra på fötterna grep han henne i armen och drog henne närmare, nära, drog henne nästan intill sig.
– Som en liten falsk råtta.
– Jag förstår inte vad ingenjörn menar jag –
– Äcklig råtta.
Rädslan var nu alldeles uppenbar i hennes ansikte: kinderna röda, munnen öppen, flämtande öppen, ögonen runda stirrade på honom. Hon drog i sin arm och försökte ta sig loss, men han klämde åt hårdare och höll henne kvar, stavade sakta
– Äck – lig –råt – ta
och varje stavelse klafsade, kladdade, smackade i munnen, dröp av saliv.
Hon var stum. Munnen öppnades, stängdes, hakan gick långsamt upp och ned som om hon tuggade på någonting – men inga ord kom ur hennes strupe. Han stirrade på henne, kände hennes puls slå under trycket från hans hand, blixtrade vad håller jag på med till i huvudet – förstår ju att hon inte, kunde inte släppa taget, kunde inte, tankarna låsta vid hade tjuvlyssnat trots att hon inte
slog han henne. Det brände till i handflatan och hennes huvud vek åt sidan – hon drog häftigt efter andan, skrek – och plötsligt som om skriket var en signal vräkte han henne mot bordet hon slog hårt i kanten, föll med ryggen mot skivan – trängde sig mot henne, sparkade in knät mellan hennes lår, tryckte med händerna ned hennes axlar och bände isär benen – skrek, hon skrek, klöste han slog, drog hennes kjol upp, slet i underbyxorna, drog – brast inte, bände benen mera ut, byxorna brast, slet dem åt sidan, trevade över gylfen
trevade med ollonet och kände det styva, sträva håret skava – ska, ska, ska – skava och kroppen riste under honom, klämde kring halsen med en hand som var en klo kring halsen, den andra där nere, famlar där nere – in, kommer in, kommer inte undan, trängde in, tryckte, trängde ut det torra motståndet och stötte, stönar, stötte in, ut, stöter in, ut, stöter in, stöter skjuter stöter sönder sönderstöter