Snön föll. Feta, blöta flagor virvlade i luften, flingor singlade kring, kastades runt av kraftiga vindbyar, slog i klippan, smälte, vätte klippan, täckte klippan. Karl gick över berget mot bygget, fuktig, vatten rann i ansiktet, våta kläder efter bara några minuter. Hällen hal, slipprig, slant med foten, snett i skrevor, snubblade, höll balansen med armen utsträckt från kroppen. Tornet där uppe tycktes nästan genomskinligt, syntes knappt i allt det grå, vitgrå, vita – betongprofilen försvann sånär i diset, men den var där: trettio meter hög, avsmalnande mot toppen, sjätte sektionen snart avslutad, inklädd i träställningen som gick kring den som ett symmetriskt nätverk.
Han klev över de plankor som utlagts över de värsta ojämnheterna för att man skulle kunna köra kärror ända fram, närmade sig portalen. Man höll just på att forsla upp en tung järnbalk i hissen inuti tornet och en av arbetarna stod alldeles i öppningen, kikade uppåt för att se efter att ingenting började svänga fel, lossna eller slå i. Karl trängde sig förbi honom och lutade munnen mot talrörets tratt, ropade med hög röst och fick snart svar.
Väntade.
Hisspelet gnisslade, gnällde, skrapade i den höga ihåliga byggnaden – Bolindermotorn larmade en bit därifrån. Betongblandaren stod för ögonblicket stilla. Han sneglade på arbetaren bredvid honom.
Väntade.
Snön föll – han undrade huruvida den skulle ställa till problem. Än så länge var det relativt varmt, åtminstone på marken, och snön smälte undan vartefter; sådant som inte fick bli fuktigt och surt hade täckts över, precis som vid regn, och några direkta problem skulle knappast uppstå såvida det inte frös på under natten. Sand och grus skulle i så fall bli mer svårhanterligt och ställningar, plankor och gångar skulle bli isiga och hala och öka risken för olyckor och misstag som kunde försinka arbetet. Han tänkte att antagligen skulle det frysa på under natten.
Väntade,
önskade att hissen skulle gå snabbare. Med dubbelskuren lina transporterades materialet med en hastighet av ungefär fyrtio centimeter per sekund, vilket i och för sig var så mycket man kunde begära; tornet trettio meter högt skulle det ta drygt en minut för plattformen att nå toppen. Men med avlastning och signalering blev dröjsmålen mellan körningarna långt större än så och irriterande väntan uppstod ständigt då flera saker stod på tur. Han tänkte att trapporna som invändigt skulle ringla sig mellan sektionerna kanske skulle ha gjutits samtidigt som ytterstommen trots allt: arbetare och förmän kunde då ha utnyttjat dem och lämnat hissen fri för tyngre gods. Men han hade bestämt att balkonger och trappor skulle gjutas i efterhand, eftersom formbyggnaden annars skulle ha försvårats och en mängd virke spolierats; allt man gjorde så länge var att gjuta in bärande järnbalkar på bestämda avstånd. Det var visserligen inte försent att ändra beslutet, men det skulle kräva ny planering – skulle kräva tid. Det fanns inte mycket tid kvar.
Det fanns ingen tid till ändring eller omprövning.
Väntade.
Hissen stod stilla en lång stund. Karl kastade irriterade blickar upp i tornet, upp genom de fyrkantiga öppningarna i de olika sektionernas bjälklag, tänkte går inte ryckte till när hissen äntligen startade på nytt och långsamt sjönk nedåt. Så småningom nådde den botten.
Byggmästaren klev ur och kom fram till honom där han väntade strax utanför portalen.
– Hallå där, ingenjörn. Vackert väder idag.
Karl betraktade honom, såg kepsen han hade på huvudet, den grova jackan – både kepsen och jackan var täckta med snö.
– Det snöar, sade han.
Byggmästaren kisade upp under kepsens droppande blöta skärm, flinade brett.
– Ja, tammefan. Det tänkte jag inte på.
– Det är inget att skämta om. Det borde inte snöa. Eller rättare sagt: Vi borde inte vara här när det snöar.
Byggmästaren blev långsamt allvarlig.
– Tror du att det kommer att ligga?
– Vet inte. Har vi otur fryser det på inatt.
Karl sparkade till ett av stagen i träställningen kring tornet. Skon träffade plankan stumt och utan att plankan gav efter.
– Fan.
Sparkade till igen utan att tänka sig för – tänkte sig för: hejdade ytterligare en spark.
– Det går inte – det kan inte fortsätta på det här viset.
– Så länge inte allting fryser till kan vi ju arbeta. Så farligt är det inte. Det enda som skulle kunna stoppa arbetet är väl om till exempel dammen bottenfryser. Och det lär ju dröja ett tag till.
– Det är inte bara det. Det är… helvete.
– Är det nånting som har hänt?
Ett antal arbetare kom bärande på hinkar fyllda med betong som skulle hissas upp i tornet. Karl sneglade på dem och såg att de sneglade tillbaka. Han drog sig åt sidan för att inte stå ivägen. Byggmästaren följde efter.
– Lanschan.
Karl försäkrade sig om att ingen stod och lyssnade vid hissen.
– Det är lanschan igen.
– Vad är det med den?
– Förtöjningarna blev kapade inatt.
– Vad?
Byggmästaren himlade med ögonen.
– Det är inte sant.
– Det är sant. Vi har varit ute i båt hela morgonen. Den är borta. Antagligen har den drivit ut till havs.
– Och förtöjningarna är kapade.
– Ja.
– Verkligen kapade?
– Ja.
– Är du säker på det? Kan den inte ha slitit sig på något sätt?
Karl tvekade ett ögonblick – ett kort, omärkligt ögonblick, inte mer. Han sade:
Byggmästaren stod tyst en stund, blicken frånvarande riktad ut mot det vitgrå diset bortom klippkanten. Karl strök fukten från ansiktet och såg åt samma håll; havet gick inte att se, tycktes försvunnet, men vågorna hördes under maskinslamret och vindsuset slå mot berget – slå mot berget, nöta berget med oförminskad kraft, utan slut, slår, slutar aldrig slå sönder, söndrar sönder ser inte havet och ändå
hörde:
– Har vi tillräckligt med sten för resten av arbetet?
sade:
– Vet inte.
Paus.
– Vad gör vi om vi inte har det.
Suckade.
– Vet inte. Vi kan ta det över land, men det skulle ta förbannat lång tid. Vi kan bygga en ny lanscha, men det skulle ta förbannat lång tid. Och jag vet inte om vi har virke till det.
Han sparkade plötsligt till trästaget igen, och igen och – hejdade sig tvärt när han märkte att några av arbetarna iakttog honom.
– Var fan befann sig vakterna?
Det var ett rop, i hans huvud var det ett rop – men det lät som en frän viskning.
– Här, sade Byggmästaren. Där vi hade sagt att de skulle vara.
Karl nickade otåligt, andades in djupt och ut, försökte lugna ned sig, tänkte kan inte ha det så här
– kan inte ha det så här
går inte längre, går inte
– längre, går bara inte. Vi måste göra någonting åt det.
Byggmästaren sade ingenting. Han stod med en min liksom av smärta i ansiktet, som om han hade ont och kände efter var och hur mycket. Karl stirrade på honom, stirrade på hans ansikte, näsa, mun, mungipa – saliven i mungipan, fukt, vatten, svett i pannan, sade:
– Jag talade med kocken innan jag kom hit. Förråden börjar tryta. De räcker inte länge till. Vi måste börja ransonera.
En ringklocka ljöd på avstånd: hissen innanför portalen skramlade igång, fullastad med betongfyllda brukshinkar.
– Vi kan inte ha det så här
tänkte kan inte ha det så här, ville upprepa det igen och igen, ville – sade:
– Vi måste göra någonting nu.
Byggmästaren skakade på huvudet: det är inte klokt, allt detta – det är inte klokt. Han fäste blicken på Karl, strök med armen över ansiktet. Saliven i mungipan försvann.
– Vad ska man göra?
Karl svarade inte.
– Det måste ju gå att komma till tals med dem där borta i skogen. Det måste ju gå att nå en lösning.
Karl stirrade ut i luften. Flingorna föll, singlade, virvlade kring, snurrade runt, runt – försökte följa en enstaka flagas färd mot marken, förlorade den ur sikte.
– Önskar att man bara kunde få dem ur världen.
Ett mummel, knappt hörbart. Högre:
– Radera ut dem.
– Vad?
Paus.
Karl tyckte att männen som arbetade på marknivå förstulet iakttog dem, fick för sig att de med flit gav sig ärenden i deras närhet för att få möjlighet att höra vad som sades. Sedan tänkte han att det förmodligen bara var som han inbillade sig.
– Har du talat med männen om det här? frågade han.
Byggmästaren tycktes tveka, sade sedan:
– Det har jag väl gjort.
– Vad tycker de då?
– De tycker att det är förbannat obehagligt. Man vet ju inte vad som kan hända härnäst. Jag vet att en del tycker som jag att vi ska avbryta bygget och kontakta land.
Karl stod absolut stilla. Han såg ned på sina fötter. Skorna var blöta, lädret mörkt av fukt, fötterna frusna och våta. Han sade långsamt:
– Du har sagt till dem att du tycker att arbetet ska avbrytas?
Byggmästaren tippade lätt på huvudet, ned, tillbaka. Karl anade rörelsen i ögonvrån.
– Jag har väl nämnt det.
Karl nickade. Nickade en gång, två gånger, slutade nicka. Han petade med spetsen på skon i den nedfallna, halvsmälta snön. Lyfte inte blicken.
– Och de håller med dig?
– Nja…
huvudrörelsen igen
– … många gör väl det. Inte alla, förstås. En del vet jag inte vad de tycker.
Tystnad.
Byggmästaren fortsatte, en aning motvilligt och liksom inom parentes sagt:
– Sen finns det några vildhjärnor också. De är be redda att gå genom skogen och – ja, jag vet inte riktigt vad de vill, egentligen.
Han tystnade. Karl sade ingenting, betraktade fortfarande sina skor, anade hur Byggmästaren skruvade på sig som om han letade efter ord eller tvekade om en formulering.
– Men det vore ju vansinne, hördes det till slut.
Karl sade ingenting.
– Det vore ju väldigt obetänksamt.
Karl sade ingenting.
– Vi vet ju ingenting om dem där borta i skogen ännu. Vi måste ta reda på mer. Man kan ju inte storma dit och öppna eld utan vidare anledning.
Karl lyfte nu blicken och såg ut i det snöfyllda diset. Han log försiktigt.
– Nej, sade han, det kan man ju inte.
Stängde dörren bakom sig, hårt bestämt, brydde sig inte om den ljudliga smällen. Utan brådska tog han av sig de våta ytterkläderna och slängde dem ifrån sig utan att se efter var de hamnade; blicken riktad mot köksdörren. Ljuset var tänt där inne, sken genom öppningen ut i den mörka hallen. Inga ljud hördes. Han gick dit.
Jungfrun stod några steg från spisen. Hon hade hört honom komma, hade vänt sig mot dörren. Hon stod absolut stilla, utan att göra den minsta rörelse. Rörde sig inte ens då han klev över tröskeln och stannade bara tre meter ifrån henne. Hon hade en kniv i handen, en lång förskärare vars blad blänkte mot honom. Hon höll den framför sig i ett stadigt grepp. Han betraktade kniven, betraktade handen kring skaftet, sluten, hårt sluten kring skaftet, kring – betraktade handen armen, axeln, ansiktet, håret som var uppsatt, blankt borstat, glänste på huvudet brösten betraktade brösten som under tyget rörde sig i takt med hennes andetag. På arbetsbänken bredvid spisen låg ett halvt uppskuret stycke torkat kött.
Han log mot henne.
Svalde.
Så tog han ett kort steg närmare. Hon rörde sig fortfarande inte, fixerade honom med blicken, kniven framför sig som en silverblank huggtand. Bladet tycktes onaturligt långt vid sidan av hennes lilla hand och smala arm, eggen gnistrande vass mot hennes ljusa, sköra hy. Spetsen var en liten, lysande vit punkt riktad mot honom.
Ännu ett steg närmare,
log bredare,
såg hennes halvöppna mun, läpparna, särade läppar, hörde andetagen, luften väsa in, ut, in, ut – väste snabbare nu, flämtade nästan som flämtningar, gnällde nästan gnällde, gnydde, gnyr som ett
steg åt sidan. Hon ryckte till, vred på kroppen, ögonen följde honom, anletsdragen spända, stela – skrämda? – anletsdragen – kniven framför sig, greppet kring skaftet
lossnade plötsligt och det skramlade till någonstans på golvet, klirrade stål mot golv klingade, slutade klinga. Hans leende försvann gradvis – rörde sig inte – såg hennes händer långsamt föras bakåt och döljas bakom hennes rygg, såg hur förklädet lossnade kring midjan och hur hon lyfte det övre bandet över huvudet och släppte tygstycket ifrån sig – stirrade på händernas fortsatta färd upp över bröstet där de sakta knäppte upp blusens knappar och huden under blottades vartefter huden blottades mer och mer och blottar
brösten pekade mot honom, runda, tunga, mörka vårtor, mjuka, hårda, vårtor vassa
vände hon sig om och gick utan ett ord in i sin kammare. Han stod kvar. Stod en lång stund utan att röra en muskel. Dörren till kammaren var öppen till hälften, dunkelt där inne, mörkt – stirrade mot öppningen och tänkte mörkt mörker, öppet mörker
gick mot kammaren, slog upp dörren helt och klev in. Jungfrun låg på sängen, håret täckte kudden och den nakna kroppen skälvde, händerna knutna, knäna halvt uppdragna och
ögonen glimmade i ljuset som föll in från lampan i köket.
Han stod stilla. Stirrade ned på sängen, kroppen på sängen, såg – sög i magen på honom. Musklerna slaka, slappa, tyckte att han höll på att förlora balansen och falla, famlade nästan efter stöd. Det stramade i hans ansikte.
Svalde.
Hon väntade.
Tänkte: väntar, vrider sig, flämtar, flämtande av ivrig, full av liderlig, tänkte
tog plötsligt av sig på underkroppen i en stöt av aktivitet. Han ställde sig på knä på sängen och grep tag i ett av hennes ben och vred henne hårt runt på mage och hon lät sig vridas runt på mage, mjuk, böjlig, runt på mage, tryckte ansiktet, kinden mot kudden, hasade över lakanen viljelöst runt på mage och han såg hennes bakhuvud täckt av hår, hennes bakhuvud täckt av hår, såg hennes bakhuvud täckt av, bakhuvud täckt, såg hennes – drog henne på plats och hon klamrade sig fast, gjorde sig stum när han började gnida
gned sin penis mot hennes stjärt tills den styvnade och trevade med tummen i skåran mot anus och satte ollonet mot och tryckte, vred, skruvade, tryckte, vred, trängde långsamt in och längre in, ned till botten av den trånga bruna gummimjuka gången
fyllde ut den helt och höll sig kvar.