Klockan var halv tre på eftermiddagen och de få gästerna i lokalen tittade halvintresserat mot dörren när den öppnades.
Restaurang Schrøder.
Restaurang var kanske något missvisande, det brunfärgade kaféet serverade i och för sig ett urval av norska specialiteter som stekt fläsk med potatis och vit sås, men huvudrätterna var öl och vin. Krogen hade legat vid Waldemar Thranes gate sedan mitten av femtiotalet, och varit Harrys stamställe sedan nittiotalet. Med några års uppehåll efter att han flyttat in hos Rakel i Holmenkollen. Men nu var han tillbaka.
Harry sjönk ner på den väggfasta bänken vid fönsterbordet.
Bänken var ny. Interiören hade annars varit densamma de senaste tjugo åren, samma bord och stolar, samma panelklädda tak med färgat glas, samma Sigurd Fosnes-målningar av Oslo, till och med de röda dukarna med en vit duk diagonalt över var likadana. Den största förändringen Harry kunde komma på hade varit när röklagen infördes 2004 och de målat om lokalen för att bli av med röklukten. Färgen hade varit densamma. Och röklukten försvann aldrig helt.
Han kontrollerade telefonen, men Oleg hade inte svarat på hans meddelande om att ringa, han satt väl på planet.
”Förfärligt, Harry”, sa Nina och plockade undan två halvlitersglas framför honom. ”Jag läste det precis på nätet.” Hon torkade den lediga handen på förklädet och tittade ner på honom. ”Hur är det?”
”Inte så bra, tack”, sa Harry. Så gamarna hade redan gått ut med namn. De hade säkert fått fram en bild av Rakel någonstans. Och av Harry, förstås, de hade åtskilliga i arkivet, några av dem så fula att Rakel hade undrat om han inte kunde tänka sig att posera lite nästa gång. Själv blev hon inte ful på bilder ens när hon försökte. Nej. Hade försökt.
Fan.
”Kaffe?”
”Jag får lov att be dig servera mig en öl i dag, Nina.”
”Jag förstår läget, men jag har inte serverat dig alkohol på hur många år nu, Harry?”
”Många. Och jag uppskattar omtanken. Men jag får inte vakna, förstår du.”
”Vakna?”
”Om jag går någonstans där de serverar sprit, kommer jag antagligen att dricka ihjäl mig i dag.”
”Du kom hit för att vi bara serverar öl?”
”Plus att jag kan vägen hem härifrån även om jag vore blind.”
Den knubbiga, bestämda servitrisen stod en stund och betraktade honom med bekymrad, fundersam min. Sedan suckade hon djupt. ”Okej, Harry. Men då bestämmer jag när det är nog.”
”Det är aldrig nog, Nina.”
”Jag vet. Men jag tror att du också kom hit för att du ville serveras av någon du litar på.”
”Kanske det.”
Nina gick iväg och kom tillbaka med en stor stark som hon ställde framför honom.
”Ta det lugnt nu”, sa hon. ”Bara lugnt.”
En bit ner i den tredje ölen öppnades dörren igen.
Harry la märke till att de gäster som tittat upp inte tittade ner igen, utan att deras blickar följde de långa, skinnklädda benen ända tills de var framme vid Harrys bord, där hon slog sig ner.
”Du svarar inte i telefon”, sa hon och viftade avvärjande mot Nina som var på väg.
”Den är avstängd. VG och de andra har börjat ringa.”
”Det är bara förnamnet, jag har inte sett en sådan närvaro på en presskonferens sedan Vampyristfallet. Och det är delvis därför polisdirektören har beslutat att suspendera dig tills vidare.”
”Va? Jag förstår att jag inte får jobba med just det här fallet, men suspendera mig från all tjänstgöring, menar ni? För att pressen rapporterar om ett mordfall?”
”För att du inte kommer att få arbetsro oavsett vad du jobbar med, och vi behöver inte den distraktionen just nu.”
”Och?”
”Och vad?”
”Fortsätt.” Harry höjde ölglaset till läpparna.
”Det var allt.”
”Nej, det var det inte. Det politiska också. Låt höra.”
Katrine suckade tungt. ”Efter att Bærum och Asker införlivades med Oslo polisdistrikt har vi ansvaret för en femtedel av Norges befolkning. Under två år visade mätningar att 86 procent av den befolkningen hade högt eller mycket högt förtroende för oss. Den siffran har på grund av ett par enskilda olyckliga fall sjunkit till 65. Och det har gjort att vår käre polisdirektör Hagen kallats in till vår inte fullt lika käre justitieminister Mikael Bellman. För att säga det kort : Hagen och Oslo polisdistrikt är just nu inte betjänta av att det publiceras en rabiat intervju med en polis som är full i tjänsten.”
”Glöm inte paranoid. Paranoid, rabiat och full.” Harry lutade huvudet bakåt och tömde glaset.
”Snälla, ingen mer paranoia, Harry. Jag har talat med Winter på Kripos och det finns inga spår efter Finne.”
”Så vad finns det spår efter?”
”Ingenting.”
”Det låg en död kvinna där, det är klart att det finns spår.” Harry signalerade till Nina att han var redo för nästa.
”Okej, här är spåren vi har fått av Rättsmedicinska”, sa Katrine. ”Rakel dog till följd av ett knivhugg i nacken. Hugget gick in i andningscentret i medulla oblongata mellan övre halskotan och kraniet. Hon dog antagligen ögonblickligen.”
”Jag frågade inte Bjørn om de andra två”, sa Harry.
”De andra vad?”
”Knivhuggen.”
Han kunde se att Katrine svalde. Att hon hade tänkt bespara honom dem.
”Magen”, sa hon.
”Så ingen särskilt smärtfri död trots allt.”
”Harry …”
”Fortsätt”, sa Harry hårt och kröp ihop. Det var som om han själv kände huggen.
Katrine harklade sig. ”Vanligtvis är det mycket svårt att fastställa dödstidpunkten med exakthet när en person har varit död i mer än ett dygn, som här. Men som du kanske har hört, har Rättsmedicinska tillsammans med Kriminaltekniska utvecklat en ny metod där de blad annat kombinerar mätresultat från rektaltemperatur, ögontemperatur, hypoxantin i ögonvätskan och hjärntemperatur …”
”Hjärnan?”
”Ja. Kraniet skyddar hjärnan och gör att den påverkas mindre av externa faktorer. De för in en nålformad sond genom näsan och vidare genom lamina cribrosa där skallbasen …”
”Det var värst vad du lärt dig mycket latin sen sist.”
Katrine tystnade.
”Förlåt”, sa Harry. ”Jag är … jag är inte …”
”Det är okej”, sa Katrine. ”Det fanns ett par lyckliga omständigheter. Vi vet att temperaturen på första våningen har varit konstant i och med att alla elementet styrs av en gemensam termostat. Och eftersom den temperaturen var satt så pass lågt …”
”Hon sa att hon tänkte bättre med en ylletröja och kallt huvud”, sa Harry.
”… hade kroppens inre ännu inte kommit ner helt i nivå med omgivningens temperatur. Det gör att vi med den nya metoden har kunnat fastställa dödstidpunkten till någonstans mellan klockan 22 och klockan två natten till söndag den 11 mars.”
”Mm. Och brottsplatsgruppen, vad har de?”
”Ytterdörren var olåst när polisen kom, och eftersom den inte har smäcklås tyder det på att mördaren lämnade platsen genom den dörren. Det finns heller inga tecken på inbrott, vilket tyder på att ytterdörren stod öppen också när mördaren kom …”
”Rakel höll alltid den dörren låst. Och alla andra dörrar. Det huset är en jävla fästning.”
”… eller att Rakel släppte in honom.”
”Mm.” Harry vände sig otåligt om efter Nina.
”Du har rätt i det där med fästning. Bjørn var en av de första på platsen, och han säger att han gick igenom huset från källare till vind och att alla andra dörrar var låsta inifrån och alla fönster stängda med fönsterhakarna på. Så vad tror du?”
”Jag tror att det måste finnas fler spår.”
”Ja”, sa Katrine och nickade. ”Det fanns spår efter en person som har städat undan spåren. En som vet vilka spår han ska avlägsna.”
”Exakt. Och du tror inte att Finne vet hur man gör det?”
”Jodå. Och naturligtvis är Finne en misstänkt, det kommer han alltid att vara. Men vi kan inte säga det offentligt, vi kan inte peka på en bestämd medborgare baserat på magkänsla.”
”Magkänsla? Finne hotade mig och min familj, har jag ju sagt.”
Katrine svarade inte.
Harry såg på henne. Sedan nickade han långsamt. ”Rättelse. Hävdar mordoffrets försmådde äkta make.”
Katrine lutade sig fram över bordet. ”Lyssna nu. Ju snabbare du kan avföras från utredningen, desto mindre tjafs. Nu är det Kripos som har huvudansvaret, men vi samarbetar med dem, så jag kan trycka på för att de ska prioritera att bestämma sig för om du är misstänkt eller inte, och så kan vi gå ut med det i ett pressmeddelande.”
”Pressmeddelande?”
”Du vet att tidningarna inte skriver ut det direkt, men läsarna är inte dumma. Och de har ju inte fel, den procentuella sannolikheten för att maken är den skyldige i sådana här mordfall ligger kring …”
”Åttio procent”, sa Harry högt och långsamt.
”Förlåt”, sa Katrine och rodnade. ”Vi vill bara få den där bollen att sluta rulla så snabbt som möjligt.”
”Jag förstår det”, mumlade Harry och övervägde att ropa på Nina. ”Jag är bara lite känslig i dag.”
Katrine sträckte ut en hand över bordet och la den ovanpå hans. ”Jag kan inte ens föreställa mig hur det är, Harry. Att förlora sitt livs kärlek på det sättet.”
Harry såg på hennes hand. ”Inte jag heller”, sa han. ”Och det är därför jag har tänkt vara så lite som möjligt närvarande medan det eventuellt sjunker in. Nina !”
”De kan inte förhöra dig om du är full, så du blir inte avförd förrän du är nykter.”
”Det är bara öl, jag är nykter igen om ett par timmar om de ringer. Mammarollen klär dig förresten, har jag sagt det?”
Katrine log snabbt och reste sig. ”Jag måste tillbaka, Kripos har bett att få använda våra förhörsfaciliteter. Ta hand om dig, Harry.”
”Jag gör mitt bästa. Gå och fånga honom.”
”Harry …”
”Om inte så gör jag det. Nina !”
Dagny Jensen gick på den vårvåta stigen mellan gravstenarna i Vår Frelsers gravlund. Det luktade bränd metall från ett vägarbete på Ullevålsveien, ruttna blombuketter och våt jord. Och hundskit. Det var nu en gång sådan våren var i Oslo direkt efter att snön smält, men hon undrade ibland vilka de var, dessa hundägare som använde den ofta folktomma kyrkogården där de kunde lämna hundens exkrementer utan vittnen. Dagny hade besökt sin mors grav, som hon gjorde varje måndag efter sista timmen på Katedralskolen som låg bara tre–fyra minuters promenad bort, där Dagny arbetade som engelsklärare. Hon saknade sin mor, saknade deras dagliga samtal om allt och ingenting. Modern hade varit så levande och verklig för henne att när Dagny fick besked från äldreboendet att modern var död, hade hon inte trott på det. Inte ens när hon såg liket, som liknade en vaxdocka, en falsk kopia. Det vill säga, hennes hjärna förstod det ju, men inte kroppen. Det var kroppen som krävde att själv ha bevittnat moderns död för att kunna acceptera det. Därför hände det fortfarande att Dagny drömde att det knackade på hennes dörr vid Thorvald Meyers gate, och att modern stod utanför, som den naturligaste sak i världen. Och varför inte? Snart skulle man skicka människor till Mars, och vem kunde veta att det var medicinskt omöjligt att blåsa liv i en död kropp? Under begravningen hade prästen, en ung kvinna, sagt att ingen hade säkra svar på vad som fanns på andra sidan dödens tröskel, att allt vi visste var att de som klev över den aldrig kom tillbaka. Det hade upprört Dagny. Inte det att det så kallade folkkyrkliga blivit så medgörligt att det övergett sin enda egentliga funktion : att ge tvärsäkra och tröstande svar på vad som väntar efter döden. Men detta ”aldrig” som prästen så självklart hade slagit ifast. Om människorna behövde hopp, en fix idé om att deras älskade en dag skulle komma åter från de döda, varför ta det ifrån dem? Om det stämde, det som prästens tro hävdade, att det hade hänt förr, så kunde det väl ske igen? Dagny skulle fylla fyrtio om två år och hade ännu inte varit gift eller förlovad, inte fått ett barn, inte rest till Mikronesien, realiserat planen att starta det där barnhemmet i Eritrea eller skrivit klart den där diktsamlingen. Och hon hoppades att hon aldrig mer skulle behöva höra någon säga ordet ”aldrig”.
Dagny var på väg längs stigen i den ände av kyrkogården som låg närmast Ullevålsveien, när hon la märke till ryggen på en man. Det vill säga, hon la märke till den långa, tjocka svarta flätan som hängde ner över hans rygg, och att han inte bar någon jacka över den rutiga flanellskjortan. Han stod framför en gravsten som Dagny hade lagt märke till därför att den varit översnöad i vinter, och hon tänkt att där låg en bortgången som inte hade några efterlevande, i alla fall inga som tyckt om honom eller henne.
Dagny Jensen hade den sorts utseende som är så lätt att glömma. En späd, liten kvinna som hittills smugit sig fram genom livet. Dessutom var eftermiddagsrusningen på Ullevålsveien – trots att klockan ännu inte var tre – redan i full gång, eftersom arbetstiden i Norge de senaste fyrtio åren krympt ner till en nivå som gjorde utlänningar ömsom irriterade ömsom imponerade. Därför blev hon överraskad över att mannen verkade ha hört henne komma. Och, när han vände sig mot henne, att han var en gammal man. Det läderaktiga ansiktet hade fåror så skarpa och djupa att de såg ut att vara skurna ända in till benet. Hans kropp såg smal, muskulös och ung ut under flanellskjortan, men ansiktet och de gulaktiga ögonvitorna runt de knappnålsstora pupillerna och bruna irisarna avslöjade att han måste vara minst sjuttio. Han bar ett rött pannband, som en indian, och en gles mustasch runt de tunna läpparna.
”God dag”, sa han högt för att överrösta trafiken.
”Så trevligt att se någon vid den här graven”, svarade Dagny och log. Hon brukade inte vara så meddelsam med främlingar, men i dag var hon på gott humör, ja, nästan lite uppspelt sedan hon blivit utbjuden på ett glas vin av Gunnar, en nyanställd lärare som också undervisade i engelska.
Mannen log tillbaka.
”Det är min son”, sa han med djup, hes röst.
”Det var tråkigt att höra.” Hon såg att det som var nerstucket i jorden framför gravstenen inte var en blomma utan en fjäder.
”I Cherokeestammen brukade de lägga en örnfjäder i kistan hos sina döda”, sa mannen, som om han hade läst hennes tanke. ”Det är inte örn, utan ormvråk.”
”Jaså? Hur fick du tag i den?”
”Ormvråksfjädern? Oslo är omgivet av vildmark åt alla håll, visste du inte det?” Mannen log.
”Åh, det tycks mig allt rätt civiliserat. Men fjäder är en god tanke, kanske den kan föra din sons själ till himlen.”
Mannen skakade på huvudet. ”Vildmark, ingen civilisation. En polis mördade min son. Nu kommer nog inte min son till himlen hur många fjädrar jag än ger honom, men han är heller inte i ett helvete lika hett som det den där polisen är på väg in i.” Det fanns inget hatiskt i rösten, bara beklagan, som om han kände med polisen. ”Och vem besöker du?”
”Min mor”, sa Dagny och tittade på sonens gravsten. Valentin Gjertsen. Det var något som var vagt bekant med det namnet.
”Inte änka, alltså. För en v-vacker kvinna som du blev naturligtvis g-gift ung och har barn?”
”Tack, ingetdera”, skrattade hon, och en tanke for genom huvudet på henne : ett barn med hennes ljusa lockar och Gunnars trygga leende. Det fick henne att le ännu större.
”Så fin den är”, sa hon och pekade på den konstnärligt utformade metalltingesten som var nerstucken i jorden framför graven. ”Vad symboliserar den?”
Han drog upp och höll fram den. Det såg ut som en ringlande orm som slutade i en vass spets. ”Den symboliserar döden. Finns det g-galenskap i din släkt?”
”Eh … inte vad jag vet.”
Han drog upp ärmen på flanellskjortan där han bar armbandsuret.
”Kvart över två”, sa Dagny.
Han log som om det var en onödig upplysning, tryckte på en knapp på sidan av klockan, tittade upp och la förklarande till : ”Två och en halv m-minut.”
Skulle han ta tiden på något ?
Plötsligt hade han tagit två långa steg och stod precis framför henne. Han luktade eld.
Och som om han kunde läsa hennes tankar, sa han : ”Jag kan känna din lukt också. Jag kände din lukt redan när du var på väg.” Hans läppar var fuktiga nu, de rörde sig som ålar i en ryssja när han talade. ”Du h-har ägglossning.”
Dagny ångrade att hon stannat. Ändå stod hon kvar, som fastnaglad av hans blick.
”Om du inte kämpar emot är det snabbt överståndet”, viskade han.
Så var det som om hon äntligen kunde slita sig loss, och hon vände sig om för att springa därifrån, men en snabb hand hade tagit sig in under hennes korta jacka, gripit tag i skärpet på byxorna och ryckt henne bakåt igen. Hon hann skrika till och kasta en blick över den tomma kyrkogården innan hon slängdes mot – och trycktes in i – häcken som växte framför staketet mot Ullevålsveien. Två kraftiga armar la sig runt hennes bröst, höll henne som i ett skruvstäd. Hon kunde dra in lite luft för att kunna slå larm, men det var som om det var vad han väntade på, för när hon började låta som om hon skulle skrika, drog armarna åt skruvstädet ytterligare och hennes lungor tömdes på luft. Hon såg att han fortfarande höll den slingrande metallormen i ena handen. Den andra flyttade sig till halsen och klämde till. Det svartnade redan för henne, och trots att armen runt bröstet plötsligt lossade greppet, kände hon hur kroppen blev slapp och tung.
Detta händer inte, tänkte hon, samtidigt som hans andra hand tvingade sig in mellan låren bakifrån. Hon kände något vasst stöta mot buken strax under spännet på livremmen och hörde det sprättande ljudet när spetsen skar sönder byxorna i skrevet från skärpet fram till skärpet bak. Detta händer inte på en kyrkogård mitt på dagen mitt i Oslo. Detta händer i alla fall inte mig !
Så släppte handen runt halsen taget, och inuti Dagnys huvud lät det som när mamma blåste in luft i den slitna gamla luftmadrassen, då hon begärligt drog in blandningen av Oslos vårluft och rusningstrafikens avgaser i de värkande lungorna. Samtidigt kände hon något vasst tryckas mot strupen. Hon skymtade den slingrande kniven längst ner i synfältet och hörde hans viskande, hesa röst nära örat :
”Det första var en boaorm. Detta är en giftorm. Ett litet bett och du dör. Så stå bara helt, helt stilla och gör inte ett ljud. Så där, ja. Precis så. S-står du bra?”
Dagny Jensen kände tårarna rinna nerför kinderna.
”Så, så, allt ska bli bra. Vill du göra mig till en lycklig man och gifta dig med mig?”
Dagny kände knivspetsen trycka hårdare mot struphuvudet.
”Vill du?”
Hon nickade försiktigt.
”Då är vi förlovade, min älskade.” Hon kände hans läppar mot nacken. Rakt framför sig, på andra sidan häcken och staketet, hörde hon klapprande steg mot trottoaren, två människor i ett ivrigt samtal som försvann igen.
”Och nu ska det fullbordas. Jag sa att ormen du har mot din hals symboliserar d-död. Medan den här symboliserar liv …”
Dagny Jensen kände den och blundade hårt igen.
”Vårt liv. Som vi ska skapa nu …”
Han stötte till, och hon bet ihop för att inte skrika.
”För varje son jag förlorar, ska jag sätta f-fem till världen”, väste han in i hennes öra och stötte till igen. ”Och du vågar inte förstöra det som är vårt, hör du det? För ett barn är Guds eget verk.”
Han stötte till en tredje gång och tömde sig med ett långdraget stön.
Kniven försvann och han släppte henne. Dagny lossade sitt grepp och såg att handflatorna var blodiga efter att ha klamrat sig fast vid den taggiga häcken. Men hon stod kvar, framåtlutad med ryggen mot honom.
”Vänd dig om”, beordrade mannen.
Hon ville inte, men gjorde som han sa.
Han höll hennes väska, hade tagit ut giroblanketten från SOS-barnbyar.
”Dagny Jensen”, läste han. ”Thorvald Meyers gate. Trevlig gata, det där. Jag kommer att titta förbi med jämna mellanrum.” Han gav henne väskan, la huvudet på sned och såg på henne. ”Kom ihåg att detta är vår hemlighet, Dagny. Från och med nu kommer jag att vaka över dig och beskydda dig, som en örn du aldrig ser, men som du vet finns där uppe, och som ser dig. Ingenting kan hjälpa dig, för jag är en vålnad som ingen kan fånga. Men ingen skada kan heller ske dig, för vi är förlovade och min hand vilar över dig.”
Han höll upp en hand, och först nu såg hon att det hon trott var en ful krater i handryggen, var ett öppet hål som gick tvärs genom handen.
Han gick, och Dagny Jensen sjönk kraftlös och snyftande ner i den upptöade snön vid staketet. Genom tårarna såg hon hårflätan och den gamle mannens rygg där han med lugna steg gick bort genom kyrkogården i riktning mot norra grinden. Det hördes ett pipande, pulserande ljud, och mannen stannade, drog upp ärmen och tryckte på handleden. Pipljudet tystnade.
Harry öppnade ögonen. Han låg i något mjukt och stirrade upp i taket, på den lilla, men vackra kristallkronan som Rakel haft med sig när hon flyttade hem efter åren vid ambassaden i Moskva. Sedda underifrån skapade kristallstyckena ett S som han aldrig hade lagt märke till tidigare. En kvinnoröst sa hans namn. Han vände sig om, men såg ingen. ”Harry”, upprepade rösten. Han drömde. Var detta uppvaknandet? Han öppnade ögonen. Han satt fortfarande upp. Han var fortfarande på Schrøder.
”Harry?” Det var Ninas röst. ”Du har besök.”
Han tittade upp. Och rakt in i Rakels bekymrade ögon. Ansiktet hade Rakels mun, Rakels svagt glödande hud. Men faderns släta, ryska lugg. Nej, han drömde fortfarande.
”Oleg”, sa Harry med grötig röst, gjorde ett försök att komma på benen för att ge sin styvson en kram, men tvingades ge upp. ”Jag trodde inte du skulle komma förrän senare.”
”Jag kom till stan för en timme sedan.” Den långe, unge mannen sjönk ner på samma stol som Katrine suttit på. Grimaserade som om han hade satt sig på ett häftstift.
Harry tittade ut genom fönstret och upptäckte till sin förvåning att det blivit mörkt.
”Och hur visste du var …?”
”Bjørn Holm tipsade mig. Jag har pratat med en begravningsbyrå och kommit överens om att träffas tidigt i morgon. Följer du med?”
Harry lät huvudet falla framåt. Stönade. ”Självklart följer jag med, Oleg. Fan, här är jag full när du kommer, och nu gör du det som borde vara mitt jobb.”
”Sorry, men det är lättare att göra något. Hålla huvudet igång med praktiska saker. Jag har börjat tänka på vad vi ska göra med huset när …” Han tystnade, höjde en hand framför ansiktet, tryckte med tummen och pekfingret mot tinningarna. ”Sjukt, va? Mamma är knappt kall och …” Fingrarna masserade tinningarna och adamsäpplet jobbade upp och ner.
”Det är inte sjukt”, sa Harry. ”Din hjärna letar efter en väg förbi smärtan. Jag har ju funnit min väg, men jag skulle inte rekommendera den.” Han flyttade på det tomma ölglaset som stod mellan dem. ”Du kan lura smärtan ett tag, men den kommer att hitta dig. När du slappnar av lite, när du sänker garden, när ditt huvud sticker upp en smula över kanten på skyttegraven. Innan dess är det tillåtet att inte känna så mycket.”
”Bortdomnad”, sa Oleg. ”Jag är bara bortdomnad. Jag upptäckte att jag inte har ätit i dag, så jag köpte en chilikorv. Öste på med den starkaste senapen bara för att känna något. Och vet du vad?”
”Ja”, sa Harry. ”Jag vet vad. Ingenting.”
”Ingenting”, upprepade Oleg och blinkade bort något ur ögonen.
”Smärtan kommer”, sa Harry. ”Du behöver inte leta. Den kommer att hitta dig. Dig och alla hålen i din rustning.”
”Har den hittat dig?”
”Jag sover”, sa Harry. ”Jag försöker att inte vakna.” Han tittade på sina händer. Han skulle ha gett allt för att kunna ta över en del av Olegs smärta. Vad skulle han säga? Att ingenting kommer göra så ont som första gången man förlorar någon man verkligen älskar? Han visste inte ens längre om det var sant. Han harklade sig :
”Huset är igenbommat tills brottsplatsgruppen är klar. Ska du sova hos mig?”
”Jag sover hos Helgas föräldrar.”
”Okej. Hur tar Helga det?”
”Illa. Hon och Rakel hade ju blivit rena väninnorna.”
Harry nickade. ”Ska vi prata om vad som kan ha hänt?”
Oleg skakade på huvudet. ”Jag pratade länge med Bjørn, han berättade för mig vad vi vet. Och inte vet.”
Vi. Harry noterade att det redan några månader in i praktikåret föll sig naturligt för Oleg att använda det utvidgade vi :et om polisen. Det vi :et han själv efter tjugofem års tjänstgöring aldrig hade använt. Men som erfarenheten hade lärt honom ändå satt djupare i honom än han insett. För det var ett hem. På gott och ont. Och när man hade förlorat allt annat, mest på gott. Han hoppades att Oleg och Helga skulle hålla fast vid varandra.
”Jag är kallad till förhör i gryningen i morgon”, sa Oleg. ”Kripos.”
”Ja.”
”Kommer de att fråga om dig?”
”Om de gör sitt jobb, så gör de det.”
”Vad ska jag säga?”
Harry ryckte på axlarna. ”Sanningen. Osminkad, som du ser den.”
”Jaha.” Oleg knep ihop ögonen igen och tog ett par djupa andetag. ”Ska du bjuda mig på en öl?”
Harry suckade. ”Jag är som du ser inte mycket till man, men jag är i alla fall en man som kämpar med att inte bryta löften. Därför lovade jag heller aldrig din mor mycket. Men jag lovade henne detta : Eftersom din far är bärare av samma dåliga gen som jag, så skulle jag aldrig, aldrig bjuda dig på en droppe.”
”Men mamma gjorde ju det.”
”Det där med löftet var min idé, Oleg. Jag har inte tänkt stoppa i dig i någonting.”
Oleg vände sig om och höll upp ett finger. Nina nickade.
”Hur länge ska du sova?” undrade Oleg.
”Så länge jag kan.”
Ölen kom, och Oleg drack den långsamt i små klunkar. Satte ner glaset mellan dem varje gång, som om det var något de delade. De sa ingenting. Behövde inte. Kunde inte. Deras tysta gråt var öronbedövande.
När glaset var tomt plockade Oleg fram telefonen och tittade på den. ”Det är Helgas bror, han skulle hämta mig med bilen och står utanför nu. Ska vi släppa av dig hemma?”
Harry skakade på huvudet. ”Tack, men jag behöver promenaden.”
”Jag messar dig adressen till begravningsbyrån.”
”Bra.”
De reste sig samtidigt. Harry konstaterade att Oleg fortfarande saknade några centimeter till hans 193. Innan han kom på att det loppet var kört, att Oleg var en fullvuxen man. De kramade varandra, höll om varandra hårt. Hakan på den andres axel. Och släppte inte.
”Pappa?”
”Mm?”
”När du ringde och sa att det gällde mamma, och jag frågade om ni skulle flytta ihop igen. Det var för att jag två dagar tidigare hade frågat henne om hon inte kunde ge det en chans till.”
Harry kände något fastna i bröstet. ”Vad är det du säger?”
”Hon sa att hon skulle tänka på det över helgen. Men jag vet att hon ville det. Hon ville ha dig tillbaka.”
Harry blundade och bet ihop så hårt att det kändes som om de bakre kindtänderna skulle spricka. Varför måste du komma och göra mig så ensam? Det fanns inte tillräckligt med sprit i världen för att ta bort den smärtan.