Altocumulusmolnen låg som en virkad duk på himlen ovanför Voksen kirke.
”Kondolerar”, sa Mikael Bellman med uppriktig röst och ett väl inövat ansiktsuttryck. Den unge före detta polisdirektören, numera alltjämt tämligen unge justitieministern, tryckte Harrys hand med sin högra medan han la den vänstra ovanpå deras handryggar som för att försegla det. Som för att uttrycka att han verkligen menade det. Eller för att försäkra sig om att Harry inte drog åt sig handen innan de närvarande pressfotograferna – som inte hade fått tillstånd att fotografera inne i kyrkan – fått sitt. Så hade Bellman bockat av justitieminister-tar-sig-tid-att-gå-på-begravning-för-tidigare-poliskollegers-hustrur och försvann bort till den väntande svarta stadsjeepen. Antagligen hade han i förväg kontrollerat att Hole inte var misstänkt.
Harry och Oleg fortsatte att skaka händer och nicka mot ansiktena framför sig, de flesta vänner och kolleger till Rakel. En del grannar. Bortsett från Oleg hade Rakel inte haft någon släkt i livet, ändå hade den stora kyrkan varit mer än halvfull. Begravningsentreprenören hade sagt att om de väntade med jordfästningen till nästa vecka, hade nog ännu fler hunnit lägga om i sina kalendrar. Harry var glad över att Oleg hade bett om att det inte skulle ordnas något arrangemang efter jordfästningen. Ingen av dem kände Rakels kolleger särskilt väl, eller hade lust att prata med grannar. Det som skulle sägas om Rakel hade Oleg, Harry och ett par barndomsvänner sagt under minnesstunden i kyrkan, och det fick räcka, till och med prästen hade begränsat sig till psalmer, bön och det som stod i boken.
”Fan.” Det var Øystein Eikeland, den ene av Harrys två barndomsvänner. Med tårglänsande ögon la han handen tungt på Harrys axel och andades färska spritångor i hans ansikte. Kanske var det inte bara utseendet som fick Harry att tänka på Øystein när folk drog Keith Richards-vitsar. För varje cigarett du röker, tar Gud ifrån dig en timme … och ger den till Keith Richards. Harry såg att kompisen tänkte intensivt innan han slutligen öppnade munnen med de bruna tandstumparna och upprepade, bara med lite mer intensitet : ”Fan.”
”Tack”, sa Harry.
”Tresko kunde inte komma”, sa Øystein utan att släppa taget om Harry. ”Det vill säga, han får ju panikångest av folksamlingar på mer än … tja, mer än två. Men han hälsar och säger …” Øystein knep ihop ett öga mot förmiddagssolen. ”Fan.”
”Vi samlas några stycken på Schrøder.”
”Gratis öl?”
”Max tre.”
”Okej.”
”Roar Bohr, jag var Rakels överordnade.” Harry såg in i de skiffergrå ögonen hos en man som var femton centimeter kortare än han, men som ändå verkade längre. Och det var något med mannens hållning, men också det lätt arkaiska ”överordnade”, som fick Harry att tänka militärofficer. Handslaget var fast och blicken bestämd och direkt, men det fanns också en känslighet där, kanske till och med en sårbarhet. Fast kanske berodde det på situationen.
”Rakel var min bästa medarbetare, och en fantastisk person. Detta är en stor förlust både för NHRI och alla oss som jobbar där, och särskilt för mig som fick chansen att jobba så nära henne.”
”Tack”, sa Harry och trodde honom. Men kanske det bara vara den varma handen. Den varma handen hos en person som arbetade med mänskliga rättigheter. Harry följde Roar Bohr med blicken när han gick bort till två kvinnor på gräsmattan, och la märke till att Bohr såg efter var han satte fötterna. Som en som automatiskt letar efter landminor. Och han la också märke till att det var något bekant över den ena kvinnan, trots att hon stod med ryggen till. Bohr sa något, antagligen lågt, för kvinnan var tvungen att luta sig fram, och Bohr la en hand lätt mot hennes korsrygg.
Så var kondoleanskön upplöst. Begravningsbyråns bil hade kört bort med kistan, en del hade redan åkt iväg till möten och en normal vardag. Harry såg Truls Berntsen gå ensam för att ta bussen till våldsroteln, antagligen för att spela mer Solitaire. Andra stod kvar i grupper framför kyrkan och pratade. Polisdirektör Gunnar Hagen och Anders Wyller, den unge utredaren som Harry hyrt lägenheten av, stod tillsammans med Katrine och Bjørn som hade sitt barn med sig. För vissa var det väl något förtröstansfullt över barngråt på en begravning, en påminnelse om att livet faktiskt gick vidare. Det vill säga, för dem som ville att livet skulle gå vidare. Harry meddelade de kvarvarande att det var samling på Schrøder. Søs, Harrys syster, som hade åkt upp från Kristiansand tillsammans med sin pojkvän, kom bort, kramade Harry och Oleg hårt och länge och sa att de måste komma iväg hemåt igen. Harry nickade att det var synd, men att han förstod, men sanningen var att han var lättad. Förutom Oleg var Søs den ende med potential att få honom gråta i det offentliga.
Helga åkte med Harry och Oleg till Schrøder. Nina hade dukat långbord åt dem. Ett dussin personer dök upp, och Harry satt lutad över sitt kaffe och lyssnade till ljudet av de andras röster när någon la en hand på hans rygg. Det var Bjørn.
”Det är väl inte vanligt med presenter vid begravningar.” Han gav Harry ett platt, kvadratiskt föremål i presentpapper. ”Men den här har i alla fall hjälpt mig genom en del tunga stunder.”
”Tack. Bjørn.” Harry vände på paketet. Det var inte så svårt att gissa vad det var. ”Jag har förresten tänkt fråga dig om en sak.”
”Ja?”
”Sung-min Larsen undrade inget om viltkameran när han förhörde mig. Vilket betyder att du inte nämnde den i ditt förhör.”
”Han frågade inte. Och jag tänkte att det fick vara upp till dig att berätta om det om du tyckte att det var relevant.”
”Mm. Så det gjorde du?”
”Om inte du berättade om det heller så är det väl inte så relevant, antar jag.”
”Du sa inget för att du har insett att jag planerar att ge mig på Finne utan inblandning från Kripos eller några andra?”
”Det där hörde jag inte, och hade jag det, hade jag inte förstått vad du pratade om.”
”Tack, Bjørn. Och en sak till : Vad vet du om Roar Bohr?”
”Bohr? Bara att han är chef där Rakel jobbade. Något med mänskliga rättigheter, eller hur?”
”Nasjonalt institutt for menneskerettigheter.”
”Just det. Det var Bohr som ringde till polisen och berättade att de var oroliga eftersom Rakel inte kommit till jobbet.”
”Mm.” Harry tittade mot utgången när det gick i dörren. Och glömde ögonblickligen eventuella uppföljande frågor han haft till Bjørn. Det var hon, hon som stått med ryggen till och pratat med Bohr. Hon stannade och såg sig försiktigt omkring. Hon hade inte förändrats mycket. Ansiktet med de höga kindbenen, de korpsvarta och markerade ögonbrynen ovanför de nästan barnsligt stora gröna ögonen, det honungsbruna håret, den lite breda munnens fylliga läppar.
Hennes blick fann äntligen Harrys och sken upp.
”Kaja !” hörde han Gunnar Hagen utbrista i samma ögonblick. ”Kom och sätt dig.”
Polisdirektören sköt fram en stol.
Kvinnan vid dörren log mot Hagen och pekade att hon måste hälsa på Harry först.
Huden på hennes hand kändes lika mjuk som han mindes den.
”Jag beklagar. Jag känner med dig, Harry.”
Rösten också.
”Tack. Detta är Oleg. Och hans flickvän, Helga. Detta är Kaja Solness, före detta kollega.”
Handslag utväxlades.
”Så du är tillbaka”, sa Harry.
”Ett tag.”
”Mm.” Han letade efter något att säga. Hittade inget.
Hon la en fjäderlätt hand på hans arm. ”Ta hand om de dina, så pratar jag med Gunnar och de andra.”
Harry nickade och såg efter henne där hon på sina långa ben mjukt slank fram mellan stolarna till andra änden av bordet.
Oleg lutade sig mot honom. ”Vem är hon? Bortsett från det där med kollega?”
”Lång historia.”
”Jag såg det. Och kortversionen är?”
Harry tog en klunk kaffe. ”Att jag en gång lät henne gå och valde din mor i stället.”
Klockan var tre, och som tredje siste gravölsgäst reste sig Øystein, felciterade en Bob Dylan-text till avsked och gick.
Den ene av de två återstående flyttade sig till stolen bredvid Harrys.
”Du har inget jobb du ska till i dag?” frågade Kaja.
”Inte i morgon heller. Suspenderad tills vidare. Och du?”
”Jag är stand-by för Röda korset. Det vill säga att jag lyfter lön, men att jag just nu går här hemma och väntar på att det ska smälla någonstans i världen.”
”Och det gör det väl?”
”Det gör det. På det sättet är det lite som att jobba på våldsroteln, man går till hälften och hoppas att något hemskt ska ske.”
”Mm. Röda korset. Inte våldsroteln direkt.”
”Både ja och nej. Jag är säkerhetsansvarig. Senaste uppdraget var två år i Afghanistan.”
”Och innan dess?”
”Också två år. I Afghanistan.” Hon log. Visade de små spetsiga tänderna som var just den lilla defekt som gjorde hennes ansikte intressant.
”Vad är det som är så bra med Afghanistan?”
Hon ryckte på axlarna. ”Till att börja med var det väl bara att man såg problem som var så stora att ens egna, privata blev små. Och att det faktiskt fanns användning för en. Och sedan börjar man tycka om folk man träffar och som man jobbar med.”
”Som Roar Bohr?”
”Ja. Berättade han för dig att han var i Afghanistan?”
”Nej, men han ser ut som en soldat som inte vill trampa på minor. Var han i specialstyrkan?”
Kaja tittade fundersamt på honom. Pupillerna var stora i de gröna irisarna. Det slösades inte med ljuset på Schrøder.
”Hemligstämplat?” undrade Harry.
Hon ryckte på axlarna. ”Bohr var överstelöjtnant i FSK, ja. Han var en av de som skickades till Kabul med en lista över eftersökta talibanterrorister som ISAF ville neutralisera.”
”Mm. Skrivbordsgeneral, eller sköt han jihadister personligen?”
”Vi hade gemensamma säkerhetsmöten på den norska ambassaden, men jag fick aldrig veta några detaljer. Jag vet bara att både Roar och hans syster var lokala skyttemästare i Vest-Agder.”
”Och han blev klar med listan?”
”Det antar jag. Ni är ganska lika, Bohr och du, ni ger er inte förrän ni har tagit dem ni ska ta.”
”Om Bohr var så bra på jobbet, varför slutade han och började med mänskliga rättigheter?”
Hon höjde ett ögonbryn. Som för att fråga varför han var så intresserad av Bohr. Men såg ut som om hon kom fram till att han bara hade behov av att prata om något annat, vad som helst, bara inte Rakel, sig själv, situationen, här och nu.
”ISAF ersattes av Resolute Support, och då gick man från så kallade fredsbevarande styrkor till icke-stridande operationer. Då fick de inte skjuta mer. Dessutom ville hans hustru ha hem honom. Hon orkade inte vara ensam med två barn längre. En norsk officer med ambitioner att bli general måste i praktiken ha minst en period i Afghanistan, så när Roar begärde avsked visste han att han frånsa sig en position i toppskiktet. Och då var det väl inte så roligt längre. Dessutom är folk med hans ledarerfarenhet efterfrågade i andra branscher.”
”Men från att skjuta folk till mänskliga rättigheter?”
”Vad tror du det var han slogs för i Afghanistan?”
”Mm. En idealist och familjeman, alltså.”
”Roar är en man som tror på saker. Och som offrar något för dem han älskar. Som du gjorde.” Hon grimaserade. Ett kort smärtsamt leende. Knäppte kappan. ”Det är respektingivande, Harry.”
”Mm. Du menar att jag offrade något den gången?”
”Vi tror att vi är rationella, men vi lyder alla befallningar från vårt hjärta, eller hur?” Hon stack ner en hand i väskan och fiskade upp ett visitkort som hon la på bordet framför honom. ”Jag bor där jag bodde. Om du behöver någon att prata med så vet jag en del om saknad och förlust.”
Solen hade glidit ner bakom åskammen och färgade himlen orange när Harry öppnade dörren till trävillan. Oleg var på väg tillbaka till Lakselv och hade gett honom nycklarna så att han kunde släppa in en värderingsman senare i veckan. Harry hade bett Oleg att ta sig en funderare, om han verkligen ville sälja, om inte huset kunde vara något att komma tillbaka till efter praktikåret. Ett ställe för honom och Helga, kanske. Oleg lovade att han skulle tänka igenom det noga, men det lät som att han hade bestämt sig.
Brottsplatsgruppen var klar och hade städat efter sig. Det vill säga : blodpölen var borta, men inte den klassiska kritteckningen som visade hur liket hade legat. Harry föreställde sig att fastighetsmäklaren sorgset och i desperat taktfullhet skulle föreslå att kritan borde städas bort före visning.
Harry gick fram till köksfönstret och såg himlen blekna, glöden försvinna. Mörkret ta över. Han hade varit nykter i tjugoåtta timmar och Rakel död i minst 141.
Han gick ut på golvet, ställde sig över kritteckningen. Knäböjde. Strök med fingertoppen över det skrovliga trägolvet. La sig på det, kröp in i teckningen, kröp ihop i fosterställning, försökte få plats innanför de vita strecken. Och så, äntligen, kom gråten. Om det var gråt det var, för det fanns inga tårar, bara hesa skrik som började i bröstet, växte och måste pressa sig igenom den alldeles för trånga halsen innan de till slut fyllde rummet och lät som från en man som kämpade för att inte dö. När han hade skrikit klart, vände han över på rygg för att få andas. Och då kom även tårarna. Och genom tårarna, oskarpt som i en dröm, såg han kristallkronan rakt ovanför sig. Och att kristallhängena formade ett S.