Alexandra Sturdza utstötte ett långdraget ljud medan hon sträckte upp armarna ovanför huvudet så att fingrarna och de nakna fötterna rörde vid mässingsgavlarna i var sin ände av sängen. Sedan vände hon sig över på sidan, klämde åt om täcket med låren och la en av de stora vita kuddarna under huvudet. Flinade så att de mörka ögonen nästan försvann i det hårda ansiktet.
”Så trevligt att du kom”, sa hon och la en hand på Harrys bröst.
”Mm.” Harry låg på rygg och tittade in i det starka ljuset från taklampan. Hon hade varit iklädd en lång sidenmorgonrock när hon öppnade för honom, hade tagit hans hand och lett in honom direkt i sovrummet.
”Har du dåligt samvete?” undrade hon.
”Alltid”, sa Harry.
”För att du är här, menar jag.”
”Inte särskilt. Det fogar bara in sig i raden av indicier.”
”Indicier på vad?”
”På att jag är en dålig man.”
”Men om du redan har dåligt samvete, kan du väl klä av dig.”
”Så det råder inget tvivel om att Valentin Gjertsen var Finnes son?” Harry knäppte händerna bakom huvudet.
”Nej.”
”Det är fan i mig en absurd stafett. Tänk på det. Valentin Gjertsen är antagligen resultatet av en våldtäkt.”
”Vem är inte det?” Hon gned sitt underliv mot hans lår.
”Visste du att Valentin Gjertsen våldtog sin fängelsetandläkare under ett besök? Sedan drog han på henne nylonstrumporna över huvudet och tände på.”
”Håll käften, Harry. Jag vill ha dig. Det ligger kondomer i nattduksbordet.”
”Nej tack.”
”Nej? Du har väl inte lust att bli far igen?”
”Jag menade inte kondomerna.” Harry la en hand över hennes två som hade börjat jobba med att öppna hans bälte.
”Men för helvete?” fräste hon. ”Vad ska jag med dig till om du inte vill knulla?”
”Bra fråga.”
”Varför vill du inte?”
”Låg testosteronproduktion, antar jag.”
Med en fnysning vände Alexandra över på rygg. ”Hon är inte bara din exhustru, hon är död, Harry. När ska du acceptera det?”
”Du menar att fem dagars celibat är att överdriva?”
Hon tittade på honom. ”Skojigt. Men du är inte så cool som du låtsas, eller hur?”
”Att låtsas är halva jobbet”, sa Harry, lyfte på höfterna och drog upp cigarettpaketet ur fickan. ”Forskning visar att man blir på bättre humör av att spänna skrattmusklerna. Om du vill gråta, skratta. Jag sover. Vad har du för rökpolicy i ditt sovrum?”
”Här är allt tillåtet. Men när folk röker framför mig har jag som policy att citera det som står på paketet. Tobak dödar dig, min vän.”
”Mm. Det med ’min vän’ var fiffigt.”
”Det är för att du ska förstå att det inte bara är något du gör mot dig själv, utan mot alla som tycker om dig.”
”Jag förstod det. Så, med fara för cancer och ännu sämre samvete tänder jag härmed en cigg.” Harry inhalerade och blåste rök mot taklampan. ”Du gillar ljus”, sa han.
”Jag växte upp i TimiŞoara.”
”Jaha?”
”Den första staden i Europa som fick elektriska gatlampor. Bara New York var före oss.”
”Och därför tycker du om ljus?”
”Nej, men du gillar ju fun facts.”
”Gör jag?”
”Ja. Som att Finne hade en våldtäktsman till son.”
”Det är lite mer än ett fun fact.”
”Varför det?”
Harry tog ett bloss till på cigaretten, men den smakade ingenting. ”För att sonen ger Finne ett ganska starkt hämndmotiv. Jag jagade den sonen i samband med flera mordfall. Och det slutade med att jag sköt honom.”
”Du …?”
”Valentin Gjertsen var obeväpnad, men han provocerade fram skotten genom att låtsas gripa efter ett vapen. Dessvärre var jag enda vittnet, och Specialenheten för polisärenden tyckte det var problematiskt att jag hade avfyrat tre skott, men jag frikändes. De kunde inte, som de sa, bevisa att jag inte hade handlat i självförsvar.”
”Och det fick Finne veta? Och nu tänker du att han därför dödat din exhustru?”
Harry nickade långsamt. ”Öga för öga, tand för tand.”
”Logiskt sett borde han väl ha dödat Oleg.”
Harry höjde ett ögonbryn. ”Så du vet vad han heter?”
”Du pratar mycket när du är full, Harry. Och alldeles för mycket om exhustrun och grabben.”
”Oleg är inte min, han är från Rakels första äktenskap.”
”Det har du också berättat, men är inte det bara biologi?”
Harry skakade på huvudet. ”Inte för Svein Finne. Han älskade inte Valentin Gjertsen som person, kände honom väl knappt. Han älskade Valentin av det enda skälet att han förde hans egna gener vidare. Finnes drivkraft är att sprida sin säd och sin avkomma. För honom är biologi allt, det som ger honom evigt liv.”
”Det är ju sjukt.”
”Är det?” Harry tittade på cigaretten. Undrade var i kön av sådant som väntade på att döda honom lungcancern stod. ”Kanske är vi starkare knutna till biologin än vi vill tro. Kanske är vi alla födda blodsbandschauvinister, rasister och nationalister med en instinktiv önskan om världsherravälde för vår egen släkt. Och så får vi lära oss något annat, i större eller mindre grad. I alla fall de flesta av oss.”
”Vi vill hur som helst veta varifrån vi kommer, rent biologiskt. Visste du att vi på Rättsmedicinska de senaste tjugo åren har haft trehundra procents ökning i antalet DNA- prov från personer som vill veta vem deras far är eller om deras barn verkligen är deras barn?”
”Fun fact?”
”Det säger en del om att vår identitet är knuten till våra arvsanlag.”
”Tror du?”
”Ja.” Hon höjde vinglaset hon hade stående på nattduksbordet. ”Om inte hade jag inte varit här.”
”I sängen med mig?”
”I Norge. Jag åkte hit för att hitta min far. Min mor ville aldrig prata om honom, allt jag visste var att han var från Norge. När hon dog köpte jag en biljett och åkte hit för att leta. Det första året hade jag tre jobb. Allt jag visste om min far var att han antagligen var intelligent, för mor var medelmåttig och jag hade toppbetyg från Rumänien och behövde bara sex månader på mig för att lära mig flytande norska. Men jag hittade inte min far. Så jag fick ett stipendium för att studera kemi på NTNU och fick jobb på Rättsmedicinska, avdelningen för DNA-analys.”
”Där du kunde leta vidare.”
”Ja?”
”Och?”
”Jag hittade honom.”
”Allvarligt? Då måste du ha haft tur, för så vitt jag vet raderar ni DNA-profiler i faderskapsmål efter ett år.”
”I faderskapsmål, ja.”
Harry förstod. ”Du hittade din far i polisens databas. Han var kriminell?”
”Ja.”
”Mm. Vad var han dömd…?”
Det vibrerade i Harrys byxficka. Han såg på numret. Tryckte ’svara’.
”Hej, Kaja. Fick du mitt meddelande?”
”Ja.” Hennes röst var mjuk i hans öra.
”Och?”
”Och jag håller med, jag tror att du har hittat Finnes motiv.”
”Mm. Betyder det att du vill hjälpa mig?”
”Jag vet inte.” I pausen som följde hörde han Kajas andedräkt i sitt ena öra, Alexandras i det andra. ”Du låter som om du ligger ner, Harry. Är du hemma?”
”Nej, han är hos Alexandra.” Alexandras röst skar rakt in i Harrys öra.
”Vem var det?” frågade Kaja.
”Det”, sa Harry, ”var Alexandra.”
”Jaså, men då ska inte jag störa. God kväll.”
”Du stör in…”
Kaja hade redan lagt på.
Harry såg på telefonen. La tillbaka den i fickan. Fimpade cigaretten i det korta, tjocka ljuset på nattduksbordet och svängde ut benen från sängen.
”Hej, vart ska du?”
”Hem”, sa Harry, böjde sig ner och kysste henne på pannan.
Harry gick västerut med snabba steg medan hjärnan malde och malde.
Han plockade upp telefonen och slog Bjørns nummer.
”Harry?”
”Det var Finne.”
”Vi väcker grabben, Harry”, viskade Bjørn Holm. ”Kan vi ta detta i morgon?”
”Svein Finne är Valentin Gjertsens far.”
”Åh fan.”
”Motivet är blodshämnd. Jag är säker. Ni måste efterlysa Finne, och när ni har adressen måste ni skaffa en order om husrannsakan. Hittar ni kniven, är det case closed …”
”Jag förstår, Harry. Men Gert sover äntligen, och då måste jag göra det också. Och jag är inte säker på att vi får igenom en husrannsakan på de grunderna. De vill nog ha något mer konkret.”
”Men det är blodshämnd, Bjørn. Det ligger i vår natur. Skulle inte du också gladeligen ha hämnats om någon dödat Gert?”
”Det var väl också en jävla fråga.”
”Men vad tror du?”
”Ah! Jag vet inte, Harry.”
”Du vet inte?”
”I morgon. Okej?”
”Självklart.” Harry blundade hårt och svor inom sig. ”Sorry, jag uppför mig som en idiot, Bjørn, men jag kan bara inte …”
”Det är lugnt, Harry. Vi tar det i morgon. Och så länge du är suspenderad, är det säkert lika bra att du inte berättar för någon att vi pratar om fallet.”
”Självklart. Sov nu, kompis.”
Harry öppnade ögonen och lät telefonen glida ner i fickan. Lördag kväll. Framför honom på trottoaren stod en berusad, snyftande flicka med pannan lutad mot husväggen. En pojke stod bakom henne med böjt huvud, han hade lagt en tröstande hand på hennes rygg. ”Han knullar andra tjejer”, skrek flickan. ”Han bryr sig inte om mig! Ingen bryr sig om mig !”
”Jag gör det”, sa pojken lågt.
”Du, ja”, fnyste hon föraktfullt och snyftade. Harrys blick mötte pojkens när han passerade dem.
Lördag kväll. Det låg en bar på denna sida gatan hundra meter längre fram. Kanske borde han korsa gatan för att undvika den. Det var inte så mycket trafik, bara några taxibilar. Förresten, det var många taxibilar. Och de bildade en mur av svarta karosser som gjorde det omöjligt att ta sig över. Fan, fan.
Truls Berntsen såg sjunde och sista säsongen av The Shield. Funderade på att kolla en stund på Pornhub. Men slog det ifrån sig, någon på it-avdelningen hade helt säkert en logg över vad de anställda surfat på. Sa man fortfarande surfa? Truls kollade klockan igen. Nätet var långsammare hemma, men det var ändå dags att komma ner i slafen. Han tog på sig jackan, drog upp blixtlåset. Något gnagde i honom. Han visste inte riktigt vad det skulle kunna vara, för det hade varit en dag på samhällets lönelista utan att han tvingats göra nytta för sig, en dag då han kunde lägga sig i trygg förvissning om att ekvationen ännu en gång gått hans väg.
Truls Berntsen tittade på telefonen.
Det var idiotiskt, men om det fick honom att sluta tänka på det så okej.
”Vakthavande.”
”Det är Truls Berntsen. Den där kvinnan ni skickade hit, anmälde hon en Svein Finne när hon kom ner igen?”
”Hon kom aldrig tillbaka.”
”Hon bara gick?”
”Måste ha gjort det.”
Truls Berntsen la på. Funderade lite. Knappade på telefonen igen. Väntade.
”Harry.”
Det var knappt Truls hörde kollegans röst över musiken och skrålandet i bakgrunden. ”Är du på fest?”
”Krogen.”
”De spelar Motörhead”, sa Truls.
”Och det är det enda positiva som kan sägas om stället. Vad vill du?”
”Svein Finne. Du har ju försökt hålla koll på honom.”
”Och?”
Truls berättade om besöket han haft.
”Mm. Har du kvinnans namn och telefonnummer?”
”Hon hette Dagny-någonting. Jensen, kanske. Du kan höra med vakthavande om de tog mer information, men jag tvivlar på det.”
”Varför det?”
”Jag tror att hon är rädd för att Finne ska få reda på att hon var här.”
”Okej. Jag kan inte ringa vakthavande, jag är suspenderad. Kan du göra det åt mig?”
”Jag var på väg hem här.”
Truls lyssnade till den andres tystnad. Lemmy som sjöng ”Killed By Death”.
”Okej då”, grymtade Truls.
”Och en sak till. Mitt id-kort är inaktiverat, så jag kommer inte in på kontoret. Kan du ta med dig min tjänstepistol ur nedersta lådan och träffa mig utanför Olympen om tjugo?”
”Pistol? Vad ska du med den till?”
”Försvara mig mot världens ondska.”
”Ditt skrivbord är låst.”
”Men du har skaffat dig en kopia på nyckeln.”
”Va? Varför tror du det?”
”Jag har märkt att du har flyttat på saker och ting. Och en gång förvarade du en haschklump där, ett knarkbeslag enligt påsen den låg i. För att den inte skulle hittas i ditt skrivbord om de började leta efter den.”
Truls svarade inte.
”Nå?”
”Om femton”, grymtade Truls. ”Sharp. Jag vill inte stå där och frysa.”
Kaja Solness stod med armarna i kors och stirrade ut genom vardagsrumsfönstret. Hon frös. Hon hade alltid frusit. I Kabul, där temperaturen svängde mellan minus fem och en bra bit över trettio, kunde de nattliga anfallen av skälvningar lika gärna komma i juli som i december, och då fanns ingenting annat att göra än att vänta på morgonen och på att ökensolen skulle tina upp henne igen. Hennes bror hade känt likadant, och en gång hade hon frågat honom om han trodde de var födda växelvarma, att de var ur stånd att reglera sin egen kroppstemperatur, och liksom reptiler var beroende av värme utifrån för att inte stelna till och frysa ihjäl. Och länge hade hon trott att det var så. Att hon själv inte hade kontrollen. Att hon hjälplöst var i omgivningarnas våld. I andras våld.
Hon tittade ut i mörkret. Lät blicken glida längs staketet runt trädgården.
Stod han där ute någonstans ?
Det var omöjligt att veta. Det svarta var ogenomträngligt, och en man som han visste ändå allt om hur man gömmer sig.
Hon darrade, men hon var inte rädd. För hon visste nu att hon inte var beroende av omgivningarna. Att hon inte behövde andra. Att hon kunde forma sitt eget öde.
Hon tänkte på ljudet av den andra kvinnans röst.
Nej, han är hos Alexandra.
Sitt eget öde. Och andras.