Katrine Bratt kvävde en gäspning och hoppades att ingen av de tre andra runt bordet på polisdirektörens kontor hade lagt märke till det. Det hade blivit en lång dag efter presskonferensen om gripandet i Rakel-fallet i går. Och när hon äntligen hade kommit hem och i säng hade pojken hållit henne vaken större delen av natten. Men kanske fanns det hopp om att den här dagen inte skulle bli ett nytt maraton. I och med att namnet på Svein Finne inte hade offentliggjorts i någon av medierna hade det uppstått ett vakuum, ett stormens öga där det – i alla fall för en stund – faktiskt var lugnt. Men det var ännu för tidigt på morgonen för att sia om vad dagen skulle föra med sig.
”Tack för att ni kunde ta emot oss med så kort varsel”, sa Johan Krohn.
”För all del”, sa polisdirektör Gunnar Hagen och nickade.
”Bra. Då går jag rakt på sak.”
Standardfrasen hos en man som känner sig bekväm med att vara rättfram, tänkte Katrine. Men även om Johan Krohn uppenbart trivdes i rampljuset, var han först och främst en nörd i sitt yrke. En numera berömd försvarsadvokat på snart femtio år som fortfarande såg ut som en pojke, ett före detta mobboffer som nu bar sitt yrkesmässiga rykte och sin nyvunna tillförsikt som en rustning. Det med mobboffer hade Katrine läst i en veckotidningsintervju. Det hade i och för sig inte varit den där stryk-varenda-rast-behandlingen som Katrine fått när hon växte upp, men ständiga pikar och uteblivna inbjudningar till födelsedagsfester och lek, den sorts mobbning som var och varannan kändis nu för tiden åberopade, varpå de hyllades för sin öppenhet. Krohn hade hävdat att han trädde fram för att göra det lättare för andra skolljus som genomled samma sak. Katrine upplevde det därför som märkligt att kontrapunkten till den efterfrågade försvarsadvokatens förståelse för det juridiska var hans bristande empati. Nej, förresten, Katrine visste att hon var orättvis, de satt – som nu – på var sin sida om bordet, och Krohns jobb var inte att känna empati med offren. Kanske var det till och med en förutsättning för rättssäkerheten att en försvarsadvokat hade förmågan att stänga av inlevelsen när det gällde offret och bara fokusera på sina klienters bästa. Liksom det var en förutsättning för Krohns personliga framgång. Det var väl det sista som störde henne. Plus att hon hade förlorat för många fall mot honom.
Krohn kastade en blick på Patek Philippe-klockan på vänsterhanden medan han höll ut den högra mot den unga kvinnan som satt bredvid honom klädd i en diskret men urdyr Hermès-dräkt och säkert hade toppbetyg från juridikstudierna. Katrine Bratt insåg att de torra wienerbröden som hon tyckte sig känna igen från ett möte i går, inte heller i dag skulle ätas upp.
Som i en noga inövad rörelse, operationssköterskan som räcker kirurgen skalpellen, placerade den unga kvinnan en gul mapp i Krohns hand.
”Fallet har ju fått mycket mediauppmärksamhet”, sa Krohn. ”Något som varken gagnar er eller min klient.”
Men som gagnar dig, tänkte Katrine och undrade om hon förväntades hälla upp kaffe åt gästerna och polisdirektören.
”Så jag antar att det är i allas intresse att vi kan komma överens så snabbt som möjligt.”
Krohn öppnade mappen, men tittade inte ner i den. Katrine visste inte om det var sant eller bara en myt att Krohn hade perfekt fotografiskt minne, att han under juridikstudierna hade haft ett återkommande partytrick där han bad sina studentkompisar att ge honom ett sidnummer mellan ett och tretusen sjuhundra sextio för att sedan citera hela innehållet från denna sida i Norges lover. Nördpartyn. Det var den enda sortens partyn Katrine blivit bjuden på under studietiden. För att hon var så snygg, men samtidigt en outsider själv med sina skinnkläder och den där punkfrisyren. Hon umgicks inte med punkarna, och hon umgicks inte med de vanliga, lyckade. Så de-som-glodde-på-sina-egna-skor-gänget hade bjudit in henne i värmen. Fast hon hade tackat nej, hon ville heller inte in i den klassiska snygg-tjej-solidariserar-sig-med-trevliga-missanpassade-nördar-rollen. För Katrine Bratt hade haft nog med sig själv. Mer än tillräckligt med sig själv. Psykiatrikernas diagnoser hade haglat. Men hon hade på sätt och vis klarat sig.
”I kölvattnet av att min klient gripits och misstänks för mordet på Rakel Fauke har det alltså dykt upp tre anmälningar för våldtäkt”, sa Krohn. ”En av anmälningarna kommer från en heroinberoende kvinna som redan två gånger tidigare tagit emot statlig våldtäktsersättning av milt sagt svaga skäl och utan fällande dom. Den andra har – vad jag förstår – i dag bett om att få dra tillbaka sin anmälan. Den tredje, Dagny Jensen, har inget att komma med så länge det inte finns tekniska bevis, och min klients förklaring är att ett tydligt samtycke till samlag avgetts. Även en man som kommit ut efter avtjänat straff måste väl ha rätt till ett sexliv utan att bli fritt villebråd för polisen och varenda kvinna med bondånger?”
Katrine sökte efter tecken på reaktion hos den unga kvinnan bredvid Krohn, men fann inga.
”Vi vet hur mycket av polisens resurser sådana härskna våldtäktsfall kräver, och här har vi alltså tre av dem”, fortsatte Krohn med blicken fäst framför sig som om det svävade ett osynligt manus där. ”Nu är det inte mitt jobb att försvara samhällets intressen, men just i det här fallet tror jag som sagt att våra intressen kan sammanfalla. Min klient har sagt sig villig att komma med ett erkännande när det gäller mordet så länge våldtäktsmålen läggs ner. Det är ett mordfall där jag förstått det som att allt ni har är …” Krohn tittade ner i pappren som om han behövde försäkra sig om att det verkligen stämde, ”en brödspade, ett erkännande under tortyr och en videosnutt som kan visa vem som helst, kanske hämtad från en film.” Krohn tittade upp igen med frågande min.
Gunnar Hagen tittade på Katrine.
Katrine harklade sig. ”Kaffe?”
”Nej tack.” Krohn kliade – eller kanske slätade till – ögonbrynet försiktigt med ett pekfinger. ”Min klient tänker också – ifall vi skulle komma överens – överväga att dra tillbaka anmälan av kommissarie Harry Hole för frihetsberövande och fysiskt våld mot person.”
”Titeln kommissarie är i den här situationen irrelevant”, brummade Hagen. ”Harry Hole agerade som privatperson. Om någon av våra medarbetare bryter mot norsk lag i tjänsten skulle jag själv anmäla personen.”
”Naturligtvis”, svarade Krohn. ”Jag tvivlar inte alls på polisens integritet, jag bara nämner det som en olycklig omständighet.”
”Då inser du säkert att det inte är ett vanligt tillvägagångssätt inom den norska polisen att syssla med den typen av kohandel som du talar om. Straffrabatt, må så vara. Men att lägga ner våldtäktsåtal …”
”Jag förstår att polisdirektören har invändningar, men vågar jag påminna om att min klient är en bra bit över sjuttio år och att han vid en fällande dom för mord realistiskt sett kommer att dö av ålder i fängelset. Jag kan ärligt talat inte se att det är så stor skillnad om han då sitter för mord eller våldtäkt. Så varför inte, i stället för att rida på principer som inte gagnar någon, fråga de personer som anmält min klient för våldtäkt vad de föredrar : Att Svein Finne dör i en cell inom de närmaste tolv åren, eller att de stöter på honom på gatan igen om fyra. När det gäller våldtäktsersättningen är jag säker på att min klient och de påstått utsatta kan nå en överenskommelse utanför rättsmaskineriet.”
Krohn gav tillbaka mappen till den kvinnliga juristen, och Katrine kunde se henne titta upp på honom med skräckblandad förtjusning och förälskelse. Hon var ganska säker på att de två tog för sig av varandra på advokatfirmans mörka skinnmöblemang efter kontorstid.
”Tack”, sa Hagen, reste sig och sträckte fram en hand över bordet. ”Du kommer att höra från oss inom kort.”
Katrine reste sig också och tryckte Krohns överraskande fuktiga och mjuka hand. ”Och hur tar din klient det?”
Krohn såg på henne med allvarlig min. ”Han är naturligtvis mycket nerbruten och har det tungt.”
Katrine visste att hon inte borde, men kunde inte låta bli : ”Då kanske du kan ta med dig ett av wienerbröden för att muntra upp honom? De måste ändå kastas.”
Krohns blick vilade på henne ett ögonblick innan den gled förbi och fastnade på polisdirektören. ”Då hoppas jag få höra från er under dagens lopp.”
Katrine noterade att Krohns kvinnliga svans hade så åtsittande kjol att hon måste ta minst tre steg för vart och ett av hans på väg ut från polisdirektörens kontor. Hon övervägde snabbt eventuella konsekvenser av att kasta wienerbröden efter dem från sjätte våningen när de lämnade polishuset.
”Nå?” sa Gunnar Hagen när dörren glidit igen bakom de besökande.
”Varför framställs alltid försvarsadvokater som rättvisans ensamma riddare?”
Hagen småskrattade. ”De är poliskårens nödvändiga motståndare, Katrine, och objektivitet har aldrig varit din starka sida. Eller självbehärskning.”
”Självbehärskning?”
”Muntra upp?”
Katrine ryckte på axlarna. ”Vad tycker du om hans förslag?”
Hagen gned hakan. ”Det är problematiskt. Men det är klart, pressen på Rakel-fallet ökar för varje dag, och om vi inte skulle lyckas få Finne dömd kommer det att vara decenniets nederlag. Å andra sidan, med all uppmärksamhet runt våldtäktsförbrytare som gått fria de senaste åren, och så ska vi strunta i tre anmälningar … Vad tycker du, Katrine?”
”Jag hatar killen, men hans förslag är vettigt. Jag tycker vi ska vara pragmatiska och se till helhetsbilden. Låt mig prata med kvinnorna som har anmält honom.”
”Jaha.” Hagen harklade sig försiktigt. ”Och apropå objektivitet …”
”Ja?”
”Din ståndpunkt påverkas inte det minsta av att det kan innebära att Harry går fri också?”
”Va?”
”Ni har varit nära kolleger och …”
”Och?”
”Och jag är inte blind, Katrine.”
Katrine gick bort till fönstret, tittade ner på stigen som gick från polishuset genom Botsparken, där snön äntligen dragit sig tillbaka helt och hållet, och ner mot den långsamt flytande trafiken på Grønlandsleiret.
”Har du någonsin gjort något du ångrat, Gunnar? Jag menar, verkligen ångrat?”
”Hm. Pratar vi fortfarande om polisarbete?”
”Inte nödvändigtvis.”
”Är det något du vill berätta för mig?”
Katrine tänkte på hur befriande det skulle vara att berätta för någon. Att någon visste. Hon hade trott att bördan, hemligheten, skulle bli lättare att bära med tiden, men det var det omvända, den tyngde mer för varje dag som gick.
”Jag förstår honom”, sa hon lågt.
”Krohn?”
”Nej, Svein Finne. Jag förstår att han vill erkänna.”