”Nej, nej, ni stör inte alls, fru Bratt”, sa Johan Krohn och tryckte telefonen mellan örat och axeln medan han knäppte skjortan. ”Så då är alla tre anmälningarna tillbakadragna?”
”Hur snabbt kan du och Finne komma till förhör?”
Johan Krohn njöt av de bergensiska skorrande r :en. Det vill säga, Bratt uttalade dem inte, hon bara antydde dem. Som en lagom lång kjol. Han gillade Katrine Bratt. Hon var snygg, smart och gjorde motstånd. Det faktum att hon hade en vigselring på fingret behövde inte betyda så mycket. Det var han ju själv ett levande bevis på. Och han fann det också en smula pirrigt att hon lät så nervös. Samma nervositet som köparen känner efter att han lämnat ifrån sig en väska med pengar och väntar på att langaren ska ge honom bagen med knark. Krohn gick bort till fönstret, stack in pekfingret och tummen mellan persiennlamellerna, gjorde en glipa och tittade ner på Rosenkrantz’ gate sex våningar nedanför advokatfirmans lokaler. Klockan var knappt tre, men i Oslo betydde det rusningstid. Om du inte var i advokatbranschen. Johan Krohn undrade ibland hur det skulle gå den dagen oljan tog slut och det norska folket måste infria kraven från den verkliga världen igen. Optimisten i honom sa att det skulle gå bra, att folk ställer om sig till nya situationer snabbare än man tror, det var bara att titta på länder som hamnat i krig. Realisten i honom sa att i ett land utan traditioner vad gällde innovation och avancerat tankearbete skulle det bli raka vägen tillbaka till varifrån Norge kom : Europas ekonomiska bottenskikt.
”Vi kan vara där om två timmar”, sa Krohn.
”Bra”, sa Bratt.
”Vi ses, fru Bratt.”
Krohn la på och stod kvar ett ögonblick utan att veta var han skulle lägga mobiltelefonen.
”Här”, sa en röst bortifrån mörkret vid Chesterfieldsoffan. Han gick bort till henne och tog emot byxorna.
”Nå?”
”De tog betet”, sa Krohn och kontrollerade att det inte kommit fläckar på byxorna innan han klev i dem.
”Är det ett bete? Som i ’bete på kroken’?”
”Fråga inte mig, jag följer bara klientens instruktioner i det här fallet.”
”Men du tror att det finns en krok här?”
Krohn ryckte på axlarna och letade efter skorna. ”Genom sig själv känner man andra, antar jag.”
Han satte sig vid det massiva skrivbordet i Quercus velutina, svart ek, som han hade tagit över efter fadern. Slog ett nummer på den fasta telefonen.
”Mona Daa.” Den energiska rösten hos VG :s kriminalreporter knastrade ur högtalaren i rummet.
”God dag, fröken Daa, detta är Johan Krohn. Vanligtvis är det ni som ringer mig, men den här gången ska jag vara lite proaktiv. Jag har en sak som jag tror förtjänar ett uppslag i din tidning.”
”Gäller det Svein Finne?”
”Ja. Jag har precis fått bekräftat av Oslopolisen att de lägger ner utredningen av de grundlösa påståendena om våldtäkt som kastats ut mitt i kaoset runt den här misstanken om mord.”
”Och jag kan citera dig?”
”Du kan citera mig då jag bekräftar de rykten som gått om detta, och som jag utgår ifrån är anledningen till att du har ringt mig.”
Paus.
”Jag förstår, men jag kan inte skriva det, Krohn.”
”Så skriv att jag går ut med det här för att hinna före ryktena. Om du har hört ryktena eller inte är irrelevant.”
Ny paus.
”Bra”, sa Mona Daa. ”Kan du ge mig några detaljer om …?”
”Nej !” avbröt Krohn. ”Du kan få mer senare i kväll. Och vänta med att publicera det här till efter klockan fem i dag.”
”Lagt kort ligger, Krohn. Men om jag får detta exklusivt …”
”Det här är bara ditt, kära du. Vi hörs.”
”En sista sak. Hur fick du mitt nummer, det står ingenstans?”
”Som sagt så har du ringt min mobiltelefon, och då kommer ju ditt nummer upp på displayen.”
”Så du sparade det?”
”Tja, på sätt och vis.” Krohn la på och vände sig mot skinnsoffan. ”Alise, lilla vän, om du kan få på dig den där kjolen igen så har vi lite jobb att göra.”
Bjørn Holm stod på trottoaren utanför Jealousy Bar i Grünerløkka. Han öppnade dörren på glänt och hörde på musiken som strömmade ut att han antagligen skulle hitta honom där. Han drog barnvagnen efter sig in i den nästan folktomma lokalen. Det var en ganska stor bar i engelsk pubstil, med enkla träbord framför en stor bardisk och bås där man kunde sitta längs väggarna. Klockan var bara fem, och lokalen skulle fyllas till kvällen. För på den korta tid Øystein Eikeland och Harry drivit baren hade de lyckats etablera något så sällsynt som en pub dit folk kom för att lyssna på musiken som spelades på stereon. Inget fancy dj :ande, bara låt efter låt, bestämda av temakvällarna som stod uppskrivna på veckoöversikten borta vid dörren. Bjørn hade fått vara med som konsult i samband med countrykvällar och Elviskvällar. Och – mest minnesvärt – när spellistan för minst-fyrtio-år-gamla-låtar-av-artister-och-band-från-amerikanska-stater-som-börjar-på-M-kvällen skulle sättas ihop.
Harry satt vid baren med böjt huvud och ryggen mot Bjørn. Bakom disken höjde Øystein Eikeland en stor stark mot den nyanlände. Detta lovade inte gott. Men Harry satt i alla fall upp.
”Åldersgräns tjugo år, kompis !” hojtade Øystein över musiken. ”Good Time Charlie’s Got The Blues”, tidigt sjuttiotal. Danny O’Keefes enda egentliga hit. Inte typisk Harry-musik, men typisk låt för Harry att damma av och spela på Jealousy Bar.
”Även i sällskap med en vuxen?” undrade Bjørn och parkerade barnvagnen framför ett av båsen.
”Exakt när var det du blev vuxen, Holm?” Øystein Eikeland ställde ner glaset.
Bjørn log. ”Det blir man i det ögonblick man ser sin unge för första gången och inser att den hamnat i en svår situation. Att den helt enkelt kommer att behöva jävligt mycket vuxenhjälp. Precis som han här.” Bjørn la handen på Harrys axel. Och upptäckte att Harry satt med böjt huvud för att han läste på sin telefon.
”Såg du uppslaget i VG om gripandet?” frågade Harry och höjde en kopp framför sig. Kaffe, noterade Bjørn.
”Ja. De använde ett foto av dig.”
”Det ger jag fan i, men titta på det här som kom precis nu.” Harry höll upp telefonen, och Bjørn läste.
”Jag ser att det står att vi gjort en deal”, sa Bjørn. ”Mord mot våldtäkt. Okej, inte vanligt, men det händer ju.”
”Det händer inte att det står i tidningen om det”, sa Harry. ”Och i alla fall inte förrän björnen är skjuten.”
”Du menar att den inte är skjuten?”
”Gör du en byteshandel med djävulen, måste du fråga dig varför djävulen tycker det är en bra affär.”
”Är du inte lite paranoid nu?”
”Jag hoppas bara att vi verkligen får ett erkännande under ett ordentligt polisförhör. Det jag spelade in i bunkern kan en försvarare som Krohn plocka isär.”
”Nu när det står i tidningen så måste han ju komma med ett erkännande. Om inte så kommer vi att köra våldtäkterna mot honom. Katrine förhör honom förresten just nu.”
”Mm.” Harry skrev på telefonen och höjde den till örat. ”Jag måste uppdatera Oleg. Vad gör du här, förresten?”
”Jag … hehe … lovade Katrine att kolla så allt var okej med dig. Du var inte hemma och inte på Schrøder. Egentligen trodde jag att du blivit portad härifrån på livstid efter den senaste gången …”
”Ja, men den idioten börjar inte jobba förrän i kväll.” Harry nickade mot barnvagnen. ”Får jag kika?”
”Han märker av folk och vaknar.”
”Okej.” Harry tog ner telefonen från örat. ”Upptaget. Förslag till spellistan nästa torsdag?”
”Tema?”
”Coverversioner som är bättre än originalet.”
”Joe Cocker med ’A Little …’”
”Redan med. Vad sägs om Francis and the Lights-versionen av ’Can’t Tell Me Nothing’?”
”Kanye West? Är du sjuk, Harry?”
”Okej, en Hank Williams-låt då?”
”Är du galen på riktigt. Ingen gjorde Hank bättre än Hank.”
”Och Beck-versionen av ’Your Cheatin’ Heart’?”
”Ska du ha stryk?”
Harry och Øystein skrattade, och Bjørn insåg att de hade skämtat med honom.
Harry la en arm över Bjørns axlar. ”Jag saknar dig, kompis. Kan inte du och jag klara upp ett jättebestialiskt mord tillsammans snart?”
Bjørn nickade medan han förvånad studerade Harrys leende ansikte. Det onaturligt intensiva skenet i hans ögon. Kanske det verkligen hade slagit slint för honom? Kanske sorgen till slut knuffat honom över kanten. Men så var det som om Harrys leende brast, som skör morgonis i oktober, och Bjørn såg ner i det svarta, desperata djupet av smärta igen. Som om Harry bara hade velat smaka på glädjen. Och spottat ut den igen.
”Jo”, sa Bjørn lågt. ”Det ska vi nog kunna fixa.”
Katrine stirrade på den röda lampan ovanför mikrofonen som visade att inspelningen var igång. Hon visste att om hon höjde blicken, skulle den möta Svein ”Fästmannen” Finnes. Och det ville hon inte. Inte för att hon var rädd för att det kunde påverka henne, utan för att det kunde påverka honom. De hade diskuterat ifall de skulle använda en manlig förhörsledare, med tanke på Svein Finnes uppenbart skruvade förhållande till kvinnor. Men när man läste tidigare förhör med Finne verkade det som om han öppnade sig mer med kvinnliga förhörsledare. Om det hade varit med eller utan ögonkontakt, visste hon inte.
Hon hade tagit på sig en blus som varken borde verka utmanande eller ge intrycket att hon var rädd för hans blick. Hon tittade ut i kontrollrummet där en inspektör hanterade inspelningsapparaten. Han hade fått sällskap av Magnus Skarre från utredningsgruppen samt Johan Krohn, som något motvilligt lämnat förhörsrummet efter att Finne själv bett att Katrine och han skulle få vara ensamma.
Katrine nickade kort till inspektören, som nickade tillbaka. Hon läste upp ärendenumret, sitt eget och Finnes namn, plats, datum och klockslag. Det var en gammal praxis från den tiden då ljudband kunde hamna på avvägar, men fungerade också som en påminnelse om att den formella delen av förhöret hade inletts.
”Ja”, svarade Finne med ett litet leende och överdrivet tydlig diktion när Katrine frågade om han fått ta del av sina rättigheter och fått veta att förhöret spelades in.
”Låt oss börja med kvällen den tionde och natten till den elfte mars”, sa Katrine. ”Hädanefter kallad mordnatten. Vad hände?”
”Jag hade tagit några tabletter”, sa Finne.
Katrine tittade ner medan hon skrev.
”Valium, Stesolid. Eller Rohypnol. Kanske lite av allt.”
Hans röst fick henne att tänka på ljudet av morfaderns traktorhjul mot grusvägen där ute på Sotra.
”Så det är kanske därför det är lite oklart för mig”, sa Finne.
Katrine slutade skriva. Oklart? Hon kände något metalliskt bak i svalget, smaken av panik. Hade han tänkt dra tillbaka erkännandet ?
”Eller kanske så är det bara för att jag alltid blir lite förvirrad när jag blir kåt.”
Katrine tittade upp. Svein Finnes blick fångade hennes. Det kändes som om något borrade sig in i hennes huvud.
Han fuktade läpparna. Log. Sänkte rösten. ”Men jag minns alltid det viktigaste. Det är ju därför vi gör det, eller hur? För minnena vi kan ta med oss och använda under ensamma stunder.”
Katrine hann se hans högerhand illustrera hans ord där den for upp och ner, innan hon sänkte blicken till anteckningarna igen.
Skarre hade argumenterat för att de skulle kedja fast Finnes händer, men Katrine hade sagt nej. Hon ansåg att det skulle ge Finne ett mentalt övertag om han trodde att de var så rädda för honom. Att det kunde fresta honom att leka med dem. Och nu, en minut in i förhöret, var det just vad han gjorde.
Katrine bläddrade i pappren framför sig. ”Om du minns dåligt, så kan vi ju i stället prata om de tre våldtäktsmål jag har liggande här. Med vittnesutsagor som borde hjälpa mot eventuella minnesförluster.”
”Touché”, sa Finne, och utan att titta upp visste hon att han fortfarande log. ”Men som sagt, jag minns det viktigaste.”
”Låt höra.”
”Jag kom dit vid niotiden på kvällen. Hon hade ont i magen och var ganska blek.”
”Vänta. Hur kom du in?”
”Det var öppet, så jag gick rakt in. Hon skrek och skrek. Hon var så rädd. Så jag h-höll om henne.”
”Stryptag? Brottargrepp?”
”Jag minns inte.”
Hon visste att de gick snabbt fram, att hon måste ha fler detaljer, men nu gällde det först och främst att få ett erkännande innan han ångrade sig. ”Och sedan?”
”Hon hade så ont. Blodet rann ur henne. Jag använde en k-kniv …”
”Din egen?”
”Nej, en vassare kniv, en från stället.”
”Var på henne använde du den?”
”H-här.”
”Den misstänkte pekar på sin mage”, sa Katrine.
”Naveln”, sa Finne med tillgjord barnröst. ”Naveln.”
”Naveln”, upprepade Katrine och svalde illamåendet. Svalde känslan av triumf. De hade erkännandet. Resten var bara dekoration.
”Kan du beskriva Rakel Fauke? Och köket?”
”Rakel? Vacker. Som d-du, Katrine. Ni liknar varandra.”
”Vad hade hon på sig?”
”Det minns jag inte. Är det någon som har berättat för dig hur lika ni är? Som s-s-systrar.”
”Beskriv köket.”
”Ett fängelse. Järngaller för fönstren. Skulle nästan tro de var rädda för någon.” Finne skrattade. ”Ska vi säga att det räcker så, Katrine?”
”Räcker?”
”Jag har s-saker jag behöver göra.”
Katrine kände en lätt panik. ”Men vi har precis börjat.”
”Huvudvärk. Det är tufft att gå igenom så dramatiska händelser som de här, det förstår du säkert.”
”Svara bara på …”
”Det var egentligen ingen fråga, söta du. Jag är klar här. Vill du ha mer får du komma ner i cellen och besöka mig i kväll. Jag är l-ledig.”
”Videoinspelningen som Dagny Jensen tog emot. Har du skickat den, och visar den offret?”
”Ja.” Finne reste sig. I ögonvrån såg Katrine att Skarre redan var på väg. Hon höll upp en avvärjande hand mot fönstret. Tittade ner på pappret med frågor. Försökte tänka. Hon kunde trycka på. Och riskera att Krohn ogiltigförklarade erkännandet med orimligt hårda förhörsmetoder som skäl. Eller så kunde hon nöja sig med det hon fått, vilket var mer än tillräckligt för att få åklagaren att väcka åtal. Detaljerna kunde de fixa senare, innan rättegången. Hon såg på armbandsuret hon fått av Bjørn på deras ettåriga bröllopsdag.
”Förhöret avslutas klockan 15.31”, sa hon.
När hon tittade upp upptäckte hon att en blossande röd Gunnar Hagen kommit in i kontrollrummet, och att han pratade med Johan Krohn. Skarre kom in i förhörsrummet och satte handfängsel på Finne för att ta honom tillbaka till cellen i häktet. Katrine såg Krohn rycka på axlarna och svara något, och Hagen bli ännu rödare.
”Vi ses, fru Bratt.”
Orden hade yttrats så nära hennes öra att hon kunde känna den tunna duschen av saliv som följde med. Så var Finne och Skarre ute. Hon såg Krohn följa efter dem.
Katrine torkade sig med en pappersservett innan hon gick ut till Hagen.
”Krohn har berättat för VG om vår kohandel. Det står på deras nätsida nu.”
”Och vad hade han att säga till sitt försvar?”
”Att ingen av parterna gett några löften om att hålla det hemligt. Och sedan frågade han om jag upplevde det som att vi ingått en överenskommelse som inte tålde dagens ljus. För det slags överenskommelser undvek han, sa han.”
”Det hycklande äcklet. Han vill bara visa upp sig, vad han kan göra.”
”Låt oss hoppas det.”
”Vad menar du?”
”Krohn är en slug och duktig försvarsadvokat. Men det finns en som är ännu slugare.”
Katrine såg på Hagen. Bet sig i underläppen. ”Hans klient, menar du?”
Hagen nickade, och de vände sig båda om och betraktade korridoren genom den öppna dörren. Såg ryggarna på Finne, Skarre och Krohn där de väntade på hissen.
”Det passar alltid att du ringer, Krohn”, sa Mona Daa och justerade hörsnäckan medan hon studerade sig själv i gymmets heltäckande väggspegel. ”Som du kommer att se i din samtalslista har jag försökt få tag på dig också. I likhet med resten av journalistnorge, utgår jag ifrån.”
”Verkar så. Låt mig gå rakt på sak. Vi skickar ut ett pressmeddelande om erkännandet där vi funderar på att lägga med en bild av Finne som tagits för bara ett par veckor sedan.”
”Bra, de bilder vi har av honom måste ju vara tio år gamla.”
”Tjugo, faktiskt. Finnes krav för att skicka denna privata bild är att ni slår upp den på förstasidan.”
”Ursäkta?”
”Fråga mig inte varför, det är bara så han vill ha det.”
”Jag varken kan eller vill ge ett sådant löfte, det förstår du säkert.”
”Jag förstår den journalistiska integriteten, precis som du säkert förstår det där med värdet av en sådan bild.”
Mona la huvudet på sned och studerade sin kopp. Det breda bältet hon använde när hon tränade marklyft gjorde att den pingvinformade kroppen (associationen berodde kanske mer på hennes karakteristiskt vaggande gång, som i sin tur berodde på en medfödd höftskada) för en kort stund blev timglasformad. Ibland misstänkte Mona Daa att det där bältet var den egentliga anledningen till att hon ägnade så många timmar åt meningslös styrketräning som inte skulle användas till något annat än mer meningslös styrketräning. Precis som ett personligt erkännande var en viktigare drivkraft i jobbet än att vara samhällets vakthund och värna om yttrandefriheten, journalistisk nyfikenhet och allt det andra pisset de brukade bluddra om när de årliga journalistpriserna skulle delas ut. Inte för att hon inte trodde på de sakerna, men de kom längre ner på listan, efter att folk fått sola sig och sin byline, sett sig mätta på sig själva i spegeln. Så sett var väl Finne varken mer eller mindre pervers när han ville ha en stor bild av sig själv i tidningen, även om det alltså var som serievåldtäktsman och mördare. Det var trots allt det Finne hade sysslat med här i livet, så då kunde man kanske förstå att han åtminstone ville vara en berömd våldtäktsman och mördare. Om människan inte kan bli älskad, är önskan i andra hand att bli fruktad.
”Det är ett hypotetiskt dilemma”, sa Mona Daa. ”Är fotot av någorlunda kvalitet, kommer vi garanterat att vilja slå upp det stort. Särskilt om du låter oss få det en timme innan du skickar det till någon annan, okej?”
Roar Bohr la geväret, en Blaser R8 Professional, mot fönsterkarmen och tittade genom Swarovski x5i-kikarsiktet. Deras villa låg på en sluttning på västra sidan om Ring 3 strax nedanför Smestadkorsningen, och från det öppna källarfönstret hade han utsikt över villaområdet på andra sidan motorvägen och Smestaddammen, en liten konstgjord insjö med grunt vatten som anlagts på 1800-talet för att förse stadens borgerskap med is.
Den röda pricken i rödpunktssiktet fann och vilade på en stor, vit svan som orörlig gled över vattenytan, som om den flyttades av vinden. Det var mellan fyra- och femhundra meter dit, nästan en halv kilometer, en bra bit mer än det som deras amerikanska kolleger i koalitionsstyrkorna kallade maximum point blank range. Han hade rödpunkten på svanens huvud nu. Bohr sänkte siktet så att den röda pricken vilade i vattnet framför svanen. Koncentrerade sig på andningen. Ökade trycket mot avtryckaren. Till och med de färska rekryterna i Rena förstod att kulor gick i en båge eftersom även den snabbaste kula påverkades av tyngdkraften, vilket innebar att man naturligtvis måste sikta högre ju längre bort målet låg. De insåg också att om målet låg högre i terrängen, måste man placera siktet ännu ett stycke ovanför det eftersom kulan måste kämpa i ”uppförsbacke”. Men de protesterade ofta när de fick höra att även när målet ligger lägre än en själv, måste man placera siktet högre – och inte lägre – än på plan mark.
Roar Bohr såg på träden där ute att det var vindstilla. Temperatur kring tio grader. Svanen rörde sig ungefär en meter i sekunden. Han såg för sig kulan blåsa genom det lilla huvudet. Svanhalsen som förlorade spänsten och ringlade ihop sig som en orm på toppen av den kritvita svankroppen. Det skulle vara ett krävande skott till och med för en prickskytt i Försvarets specialkommando. Men ändå inte mer än han själv och hans kolleger skulle förvänta sig av Roar Bohr. Han släppte ut luften ur lungorna och flyttade siktet till den lilla ön strax intill bron. Det var där svanmamman och ungarna höll till. Han nagelfor ön, och sedan resten av dammen, men såg ingenting. Han suckade, ställde ifrån sig geväret mot väggen och gick bort till den kacklande, hårt arbetande skrivaren där änden av ett A4- ark stack fram. Han hade tagit en skärmdump av bilden som nyss publicerats på VG :s nätsida, och nu studerade han det nästan färdiga ansiktet som låg framför honom. Bred, platt näsa. Tjocka läppar som flinade. Håret hårt tillbakadraget, antagligen samlat i nacken i en fläta, det var väl det som gav Svein Finne de smala ögonen och intrycket av fientlighet.
Skrivaren sköt ut resten av pappret med ett sista, långdraget stön, som om den ville stöta den hemska människan ifrån sig. En människa som med till synes arrogant stolthet nyss erkänt mordet på Rakel Fauke. Precis som talibanerna när de påstod att de låg bakom varenda bomb som briserade i Afghanistan. I alla fall om angreppet varit lyckat. Tagit på sig mordet, så som vissa av soldaterna i Afghanistan kunde göra om chansen att stjäla ett kill erbjöd sig. Ibland var det rena gravplundringen. Roar hade varit vittne till att soldater efter kaotiska sammandrabbningar åberopat sig kills som truppchefen – efter att ha gått igenom hjälmkamerainspelningarna från sina egna döda – avslöjat som begångna av den fallne.
Roar Bohr nappade åt sig pappret och gick bort till väggen i andra änden av det stora, öppna källarrummet. Fäste det på en av måltavlorna som hängde framför metallådan som fångade upp kulorna. Gick tillbaka. Avståndet var tio och en halv meter. Han stängde källarfönstret där han hade satt in tre lager av ett tungt blyglas, och tog på sig hörselskyddet. Sedan plockade han upp pistolen, en High Standard HD 22 som låg bredvid datorn, intog inte mer position än han kunde förväntas göra i en stressad situation, riktade vapnet mot målet och tryckte av. En gång. Två gånger. Tre gånger.
Bohr tog av sig hörselskyddet, plockade upp ljuddämparen och började skruva på den på High Standard -pistolen. En ljuddämpare ändrar balansen, så det var som att träna med två olika vapen. Han hörde bullriga steg i källartrappan.
”Fan”, mumlade han och blundade.
Öppnade dem igen och såg Pias bleka, gapande, rasande ansikte.
”Du skrämde livet ur mig! Jag trodde att jag var ensam hemma !”
”Förlåt, Pia, det trodde jag också.”
”Det hjälper inte, Roar! Du lovade mig att det inte skulle skjutas mer i det här huset! Här kommer jag hem från butiken i lugn och ro och så … Varför är du inte på jobbet, förresten? Och varför är du naken? Och vad är det du har i ansiktet?”
Roar Boar tittade ner. Visst fan var han naken. Han drog ett pekfinger över ansiktet. Såg på fingertoppen. FSK: s svarta kamouflagefärg.
Han la ifrån sig pistolen på skrivbordet och tryckte pekfingret mot en slumpmässig plats på tangentbordet.
”Jobbar hemifrån.”
Klockan var åtta på kvällen, och utredningsgruppen var samlad på Justisen, våldsrotelns vanliga vattenhål i medgång som motgång. Det var Skarre som tagit initiativet till att fira uppklarandet, och Katrine hade inte hittat några bra motargument. Eller förklaringar till varför hon över huvud taget letat efter dem ; det var tradition för att markera seger, det knöt dem samman som grupp, och hon som chef borde ha varit den förste att ropa ut att det var samling på Justisen efter att de fått Finnes erkännande. Det faktum att de snott åt sig uppklarandet framför näsan på Kripos gjorde inte triumfen mindre skön. Det hade orsakat ett halvsurt telefonsamtal från Winter som ansåg att Kripos som huvudansvarig borde stått för förhöret av Finne, men han hade motvilligt godtagit förklaringen att det hela var en soppa med tre våldtäkter som hörde under Oslos polisdistrikt, att bara Oslo polisdistrikt kunde ha skött den här affären. Det är svårt att argumentera mot en succé.
Så varför var det ändå något som gnagde? Allt stämde, men ändå var det något, det Harry brukade kalla den enskilda falska tonen i en symfoniorkester. Du hör den, men kan inte placera den.
”Somnat, chefen?”
Katrine ryckte till och lyfte sitt ölglas mot raden av höjda glas runt långbordet. Alla var här. Förutom Harry som inte hade besvarat hennes telefonsamtal. Som svar på tanken kände hon telefonen börja vibrera och plockade ivrigt upp den. Såg på displayen att det var Bjørn. Och för ett ögonblick var den kätterska tanken där. Att hon kunde låtsas att hon inte sett det. Förklara senare – vilket var sant – att hon blivit nerringd efter att de skickat ut ett pressmeddelande om erkännandet, att hon först senare sett hans namn i listan över obesvarade samtal. Men så kickade naturligtvis de helvetes moderskänslorna in. Hon reste sig, lämnade oväsendet och gick bort till korridoren vid toaletterna och tryckte på ’svara’.
”Har det hänt något?”
”Nej”, sa Bjørn. ”Han sover. Ville bara …”
”Ville bara?”
”Höra hur sen du tror du blir.”
”Inte senare än nödvändigt. Men jag kan inte bara sticka.”
”Nej, jag förstår. Vilka är där?”
”Vilka? Utredningsgruppen, ju.”
”Bara de? Ingen … outsider?”
Katrine rätade på sig. Bjørn var en snäll och försiktig man. En man som var omtyckt av alla eftersom han också hade charm och en anspråkslös, trygg självkänsla. Men även om det aldrig var något som hon och Bjørn pratade om, tvivlade hon inte på att han med jämna mellanrum frågade sig själv hur det kunde komma sig att just han hade hamnat med tjejen som mer än hälften av männen – och en del av kvinnorna – på Våldsroteln hade dreglat efter, i alla fall innan hon blev deras chef. En av anledningarna till att han inte hade tagit upp det var nog att han visste att det inte är mycket som är så osexigt som en osäker och kroniskt svartsjuk partner. Och han hade lyckats dölja det, till och med efter att hon för ett och ett halvt år sedan dumpat honom och de varit ifrån varandra en kort tid innan de hittat tillbaka igen. Men i längden var det krävande att hålla liv i ett skådespel, och hon hade märkt att något förändrats mellan dem de senaste månaderna. Kanske var det för att han var hemma med barnet, kanske var det helt enkelt bristen på sömn. Eller kanske var det bara hon själv som blivit överkänslig av det höga tempot det senaste halvåret.
”Bara vi”, sa hon. ”Jag är hemma innan tio.”
”Stanna längre du, jag ville bara veta.”
”Innan tio”, upprepade hon och såg mot dörren. På den långe mannen som stod där i mängden av krogbesökare och spejade omkring sig.
Hon la på.
Han försökte se avslappnad ut, men hon kunde se anspänningen i hans kropp, det jagade uttrycket i ögonen. Sedan fick han syn på henne, och hon såg att hans axlar sänktes.
”Harry !” sa hon. ”Du kom.” Hon kramade om honom. Använde den kortvariga närheten till att dra in doften som var så bekant och ändå så främmande. Och återigen slog det henne att det bästa med Harry Hole var att han luktade så gott. Inte gott som i parfymerad eller äng och gröna skogar. Det hände att han luktade gammal fylla, och ibland hade hon känt en stram svettlukt. Men på det stora hela var hans doft något odefinierbart gott. Det var han. Det var väl inget hon behövde ha dåligt samvete för att tänka ?
Magnus Skarre kom bort till dem, blank i blicken och med ett saligt leende.
”Min runda, säger de.” Han la sina händer på deras axlar. ”En öl, Harry? Jag hörde att det var du som lyckades få fatt i Finne. Se på fan! Haha !”
”En cola”, sa Harry och skakade diskret av sig Skarres hand.
Skarre försvann mot baren.
”Så du har en vit period igen”, sa Katrine.
Harry nickade. ”Tills vidare.”
”Varför tror du att han erkände?”
”Finne?”
”Jag vet ju att det är för att han får straffrabatt genom att erkänna, och att han insåg att vi hade ett solitt mål mot honom med den där videoinspelningen han skickade. Han slapp naturligtvis undan våldtäkterna, men var det bara det?”
”Vad menar du?”
”Tror du inte att det också kan vara så att vi alla önskar, känner ett behov av att erkänna våra synder?”
Harry såg på henne. Fuktade de torra läpparna. ”Nej”, sa han.
Katrine la märke till en man i kavaj och blå skjorta som stod lutad över deras långbord, och att någon pekade åt hennes och Harrys håll. Mannen nickade och kom snabbt bort till dem.
”Journalistvarning”, suckade Katrine.
”Jon Morten Melhus”, sa mannen. ”Jag har försökt få tag i er på telefon hela kvällen, Bratt.”
Katrine studerade honom närmare. Journalister använde inte artighetsfraser.
”Så till slut fick jag tag i några andra på polishuset, sa vad det gällde, och fick veta att jag troligen kunde finna er här.”
Ingen i polishuset skulle berätta för någon som ringde in var hon befann sig.
”Jag är kirurg på Ullevål sykehus. Jag ringde för att vi hade en något dramatisk episod för ett tag sedan. Det uppstod komplikationer under en födsel, och vi måste i hast utföra ett kejsarsnitt. Den födande hade med sig en man som uppgett att han var barnafadern, något kvinnan bekräftade. Och till att börja med verkade det som om han skulle göra nytta för sig. När den födande fick veta att vi måste skära i henne, blev hon väldigt rädd, och mannen satte sig hos henne, smekte henne över pannan, tröstade henne och lovade att det skulle gå snabbt. Och det är sant, att ta ut barnet tar vanligtvis inte mer än fem minuter. Men jag minns det eftersom jag hörde honom säga : ’En kniv i magen. Sedan är det över.’ Ett i och för sig precist, men lite speciellt ordval. Men jag tänkte att det inte var något märkligt med det, särskilt inte eftersom han kysste henne efteråt. Lite konstigare var det kanske att han torkade av hennes läppar efter kyssen. Och att han filmar när vi utför kejsarsnittet. Men det märkligaste är när han plötsligt tränger sig fram till den födande och vill ta ut barnet själv. Och innan vi hinner stoppa honom sticker in handen rakt i snittet vi gjort.”
Katrine grimaserade.
”Fan”, sa Harry lågt. ”Fan, fan.”
Katrine såg på honom. Något klarnade, men först och främst var hon förvirrad.
”Vi lyckas dra undan honom och genomföra resten av operationen”, sa Melhus. ”Och lyckligtvis finns det inga tecken på infektion hos modern.”
”Svein Finne. Det var Svein Finne.”
Melhus såg på Harry och nickade långsamt. ”Men han uppgav ett annat namn för oss.”
”Naturligtvis”, sa Harry. ”Men du såg bilden av honom som VG la ut i eftermiddag.”
”Ja, och för mig råder det inget som helst tvivel om att det är samme man. Inte efter att han sett målningen på väggen i bakgrunden. Fotot är taget i väntrummet på vår förlossningsavdelning.”
”Så varför anmäla det så sent, och varför till mig personligen?” frågade Katrine.
Melhus såg ett ögonblick lite förvirrad ut. ”Detta är ingen anmälan”, sa han.
”Inte?”
”Nej. Det är inte ovanligt att folk blir en smula otillräkneliga under en fysisk och mental påfrestning som en komplicerad födsel. Och han gav som sagt inte intryck av att vilja skada modern, han var bara intresserad av barnet. Allt lugnade ner sig och gick som sagt bra. Han skar till och med av navelsträngen.”
”Med kniv”, sa Harry.
”Det stämmer.”
Katrine rynkade pannan. ”Vad är det, Harry? Vad är det du har förstått som inte jag kopplar här?”
”Tidpunkten”, sa Harry till Melhus. ”Du har läst om mordet, och du har kommit för att berätta för oss att Svein Finne har alibi. Han var på förlossningen den natten.”
”Vi är inne i tystnadspliktens gråzoner här, därför ville jag ta det med er personligen, Bratt.” Melhus såg på Katrine med det professionellt medkännande ansiktsuttrycket hos en som var tränad i att framför dåliga nyheter. ”Jag har talat med barnmorskan och hon säger att den här mannen var med från det att den födande skrevs in vid 21.30-tiden och tills födseln var klar vid femtiden på morgonen.”
Katrine la en hand över ansiktet.
Bortifrån långbordet hördes jublande skratt följt av klirrande ölglas, någon hade antagligen just dragit ett lyckat skämt.